Sedan jag skrev det förra inlägget om negativt straff har det dykt upp en del andra tankar som jag tänkte sätta ord på när. Det finns en risk att det blir en del upprepningar också, men det får ni stå ut med.
Negativt straff eller extinktion?
Negativt straff innebär att vi tar bort någonting hunden vill ha, eller möjligheten att förtjäna den saken. Det kan både handla om fysiska ting (godbit, leksak, en kul person etc.) eller en aktivitet som hunden gärna vill utföra (jaga, valla, stirra på andra hundar). Extinktion kallar vi det när ett beteende som tidigare har blivit förstärkt, inte längre blir förstärkt. För att illustrera skillnaden kommer här två exempel:
Negativt straff: Hunden skäller och hoppar på föraren för att föraren har godbitar i fickan som hunden vill ha. Föraren går ut ur rummet en stund och lämnar hunden kvar.
Extinktion: Hunden skäller och hoppar på föraren för att föraren har godbitar i fickan som hunden vill ha. Föraren gör ingenting förrän hunden ger upp och lugnar ner sig.
I min träning väljer jag i princip alltid extinktion. Kanske inte för att det är snällare mot hunden (om man tycker att det är synd om hundar som blir frustrerade så kan de ju bli betydligt mer frustrerade av en extinktionsprocess än av en time-out), men för att det är effektivt och lägger mer ansvar på hunden. Extinktion fungerar jättebra, men det är inte synonymt med att ignorera felbeteenden. Det är nämnligen bara utsläckning om hunden faktiskt inte uppnår belöning. Om felbeteendet innebär att springa efter en katt, skälla på andra hundar som tränar etc., så fungerar det sällan att bara ignorera det, eftersom det varken är vår uppmärksamhet eller våra belöningar som förstärker beteendet.
Det finns två tillfällen då jag speciellt använder negativt straff:
När alternativet inte är extinktion, utan positiv förstärkning. Om jag ska sätter ner en matskål till min valp, och hon reser sig för att ta maten innan ”varsågod”, så finns inte alternativet extinktion. Om jag inte på något sätt tar bort möjligheten att få tag på maten (täcker över skålen eller lyfter upp den), så kommer beteendet att resa sig bli positivt förstärkt (hunden fick ju tag i maten!). Ett annat exempel är till exempel koppelgående. Jag har i alla fall inte lyckats med att bara ignorera att hunden drar i kopplet och belöna när hunden går bra. Jag vill någon gång komma över till att jag inte behöver använda så många godbitar på promenad, att möjligheten att få komma framåt blir belöningen. Det tycker i alla fall jag är svårt att lyckas med utan att faktiskt förhindra att hunden tar sig framåt om den drar i kopplet.
När den uteblivna belöningen inte kompenserar för att hunden faktiskt får fortsätta jobba: Jag har hundar som älskar att jobba. Speciellt Missy kan springa i rutan, eller över balansbommen, eller genom slalom, hur många gånger som helst utan att få belöning. Att springa är väldigt förstärkande. De uteblivna belöningarna väger ganska lätt, trots att jag försöker belöna så bra jag bara kan när det blir rätt. Ett annat exempel kan vara när hunden gör ett misstag i en längre sekvens av beteenden. Att jag inte belönar just det beteendet, väger ganska lätt, eftersom hunden är van vid en variabel förstrkningsskala och får jobba vidare med nästa beteende. Eller när man jobbar med signalkontroll och hunden bara gissar vilket beteende som hör till vilket ord, eftersom hunden får en ny chans på ett enkelt beteende direkt efter misstaget.
I de här fallen använder jag mig ibland av en time-out i form av en paus. Det kan handla om att jag ber hunden komma till mig och sitta en stund efter ett missat kontaktfält. Eller att jag säger ”oj, så tokigt det blev” och går tillbaka till starten och börjar om när det kommer ett fel i sekvensen av lydnadsmoment. Eller att jag efter ett misstag i signalkontrollträningen blir passiv och väntar extra länge innan nästa chans till förstärkning kommer.
Att ”det ska kosta att göra fel” handlar inte om något slags hämndbehov eller att jag har svårt att lägga ifrån mig gammal traditionell träning. Det handlar för mig om att hunden faktiskt ska göra färre misstag, att jag inte råkar förstärka beteenden som jag inte vill ha. Jag har många exempel på hur ändringen i kostnaden för felbeteende har gjort enorm skillnad på hundens förståelse för ett beteende. Det är inte lätt att räkna ut hur signalkontroll fungerar om man bara kan chansa. Det är inte lätt att lära sig att gå fint i koppel om man kommer framåt när man drar. Att tänka igenom hur man använder extinktion och negativt straff och att tänka igenom vad det kostar för hunden att göra fel, kan göra att hunden får mycket fler förstärkningar för rätt beteende. Men. Ofta behöver man inte fundera över det. Ofta fungerar det jättebra att bara ignorera felen. Under shaping gör jag i princip alltid det. Jag använder utsläckning flitigt i många situationer och ofta låter jag hunden slarva lite för att sedan belöna. Jag är inte stenhård på att valpen aldrig får titta bort under fritt följ. Om hon tittar bort och sedan kommer tillbaka och går bra så belönar jag ofta det. Det är i utvärderingen av träningen som frågan om kostnaden för fel kommer upp. Om jag har en strategi och jag ser att den inte fungerar, så är det absolut en av sakerna jag tittar på och förändrar.
Det är aldrig hundens fel
Självklart är det aldrig hundens fel när den gör misstag i träningen. Eller om den beter sig som ett svin i vardagen. Hunden är hund och har inte bett om att komma till mig. Där är vi nog alla överens. Men trots att det inte är hundens fel att hon vill jaga rådjur, springa ut i vägen efter en sparv eller hoppa på främmande människor i skogen, så är det fortfarande beteenden som jag inte vill ha. Mina hundar kan inte få bestämma allt. Trots att de inte har bett att få komma till mig, så måste jag ta ansvar för att de får en uppfostran som gör att de kan leva ett så rikt liv som möjligt utan att störa andra människor eller djur. Jag måste ta ansvar för att flocken fungerar och vara en god representant för hundägare ute i samhället. Vi ska inte se på beteenden som bra eller dåliga, goda eller onda, bara önskade eller oönskade.
På något sätt måste man mäta effektivitet mot ”snällhet”. Som tur är tycker jag att klickerträningsmetoder är mer effektiva än metoder som baserar sig på positivt straff. Jag litar betydligt mer på en jakthund som har klickertränats att inte bry sig om får, än en hund som har fått en elchock för att låta bli att jaga dem. Men om jag var tvungen att ge upp negativt straff oc kontroll över huvud taget i uppfostran och vardagslydnad, så tror jag att effektiviteten hade blivit lidande. Inte för att negativt straff i sig är extremt bra, utan för att positiv förstärkning är så extremt effektiv. Utan kontroll och avbrytande av oönskade beteenden (stoppa fågelhunden med ett ”sitt” när den intresserar sig för fåren, ta tillbaka hunden som drar i kopplet för att den vill fram till en annan hund, lägg hunden ner om den börjar jaga vallningsobjekten, släpp inte valpen om du vet att den kommer sticka iväg utan att lyssna på inkallning etc.) hade de fått massor med belöningar för beteenden som är oönskade. Och de hade fått extremt bra förstärkare, förstärkare som jag förmodligen aldrig kan matcha med godbitar och bollar.
Jag kanske är en dålig tränare, för jag har svårt att se hur jag hade kunnat få hundar att lita på i alla situationer om det inte fanns ett visst mått av ”väljer du fel får det en konsekvens”. Usch, det låter enormt traditionellt och tråkigt och jag vill väldigt gärna gå kurs för den som bevisar motsatsen! Det är ju alltid roligare att belöna än att straffa. Våra fågelhundar vet att ”sitt” är viktigt. Inte bara för att de får bästa belöningarna när de sätter sig, utan också för att de har jobbat mycket med självkontroll, där negativt straff är en del av träningen. De lär sig att det inte handlar om fågeln eller godiset, utan om fågeln och godiset eller ingenting. Bra saker försvinner om man inte lyssnar på sitt. Stoppkommandot är så viktigt att vi alltid driver igenom det. Inte med våld eller hot, men med lugn och envishet. Det är också så viktigt att vi alltid belönar det bra, att vi tränar det mycket i enkla situationer där hunden verkligen lär sig att älska kommandot och beteendet. För det är alltid, alltid, alltid viktigare att först ställa sig frågan ”vad tjänar hunden på att göra rätt”, innan man börjar fundera på vad det kostar att göra fel.
Doggie-zen, premacks princip, självkontroll… viktiga och centrala begrepp i vår träning av vardagslydnad och lydnad för jakt och vallning. Utan kontroll och negativt straff har jag svårt att se dem fungera. Jag är inte beredd att ge upp dem och jag tycker inte att det är oschyst mot hunden att lära den att man bara får vissa saker om man samarbetar med mig. Hmm… nu blir det här ostrukturerat, men jag måste bara kommentera en sak. Jag läste någonstans att någon tyckte att det var på gränsen till djurplågeri om man låter hunden jobba för all sin mat. Jag har sex hundar här hemma som protesterar vilt. De tycker nämnligen inte att träning är jobbigt eller tråkigt, någonting man bara måste göra för att få mat. De tycker faktiskt att det är mycket, mycket roligare att jobba för maten än att få den i skål. Nu är det sällan de jobbar för all mat under en dag, jag tränar så pass mycket med lek och så är jag väl lite lat. Men jag vet vad hundarna hade valt om de fick välja!
