Shaping – Effektiv och rolig hundträning

Utvalda

Shaping är en träningsmetod som baseras på belöningar och hundens egna initiativ. Det ger en hundvänlig, snabb och effektiv inlärning. Detta är en bok för dig som är intresserad av hundträning och inlärning, oavsett om det gäller aktivering eller träning för tävking.

  • Hur utvecklar jag riktigt bra belöningar?
  • Hur får jag min hund att ta egna initiativ i träningen
  • Hur mycket kan jag kräva av min hund för att den ska få belöning?
  • Hur lär jag in avancerade beteenden utan att locka och visa hunden?
  • Hur lär jag in kommandoord?

Alla dessa frågor och många fler, får du lättfattade och konkreta svar på i den här boken. Författarnas träningsfilosofi bygger på att all träning ska vara positiv, glädjefylld och frustrationsfri. Genom mycket lek, goda förkunskaper, korta och väl genomtänkta träningspass, och genom bra utvärdering, gör de shapingen både enkel och rolig.

224 sidor. Softcover.

Boken kommer den 17 augusti. Beställ boken här.

Vad gör du när motivationen tryter?

– Vad gör du när motivationen för hundträning tryter? Frågan fick jag för några veckor sedan och jag började fundera på hur jag tänker kring det.

På en nivå är svaret: Då skiter jag i det! Har jag inte lust att träna så gör jag inte det. Tappar jag motivationen för en hundsport av någon anledning har jag inga problem med att lägga det på hyllan utan att känna mig dålig. Jag är jättedålig på att tvinga mig själv att träna på saker jag tycker känns tråkiga och står hellre över ett träningspass än att ha en dålig känsla i det.

Å andra sidan är svaret: Det händer inte! Inte på lång sikt, inte på ett större plan. Jag har tränat och tävlat med hund i 20 år och hundträning har varit mitt liv i över 10 år. Jag blir inte stressad om jag inte känner mig sugen en dag eller en vecka, jag vet att mitt intresse är så stabilt att jag kommer att fortsätta.

U-SM 2003Twiggy och jag på U-SM 2003 i Malmö

Formen för mitt intresse kanske ändras: För drygt 10 år sedan var jag ganska ointresserad av agility av många anledningar – tyckte att lydnad var mycket häftigare! När jag skaffade min första border collie för snart 19 år sedan tyckte jag att bruks – speciellt sök och rapport – var det häftigaste. Aktiviteter som byggde på hundens egen motivation och medfödda egenskaper – som jakt och vallning – tyckte jag var dödstråkigt under lång tid. Nu tycker jag att det är väldigt spännande, förmodligen för att jag har blivit mer intresserad av avel.

För mig är träningen det centrala i mitt intresse. Jag tror att det är mer stressande att tappa motivationen för träning om man ser träningen som ett nödvändigt ont (för att man helst bara vill tävla), eller om man känner sig pressad att prestera av någon anledning. Jag tror också att det är lätt att tappa motivationen om man inte känner att träningen går som man vill, om man inte har verktyg att lösa de problem som uppstår.

Självklart är det viktigt att hitta motivation på olika sätt även om man vet att intresset är stabilt. För mig handlar det om att hela tiden utvecklas, ha roligt och se framsteg.

Jag älskar till exempel att gå kurs. Dels tycker jag om att lära mig nya saker, men jag tycker också att själva kurssituationen är väldigt motiverande. Att träna inför någon annan gör att man skärper sig och försöker göra sitt allra bästa. Lite som en tävling där man inte kan misslyckas. För andra är det nog motsatt – kurs är jobbigt för att man på något sätt ska prestera inför kritiska ögon.

Onlinekurs kan vara en bra medelväg, eftersom man själv väljer vad man vill skicka in för granskning. En annan fördel med onlinekursen framför en helgkurs (som det ofta blir när man kommer upp på en viss nivå, eller bor långt ifrån anda) är att det blir mer av en process, där man hinner utvecklas under kursens gång. Själv älskar jag onlinekurser också, och går flera kurser varje år. Att göra övningar någon annan designat, filma och utvärdera filmerna tycker jag både är utvecklande och roligt.

Goda träningskamrater kan också göra underverk för motivationen! Det är som en kurs, fast billigare och mer tryggt. Om man inte har tillgång till träningskamrater på nära håll kan man göra som vi har gjort i höst – starta en Facebookgrupp och dela filmer och träningsidéer där.

Och kom ihåg! Man måste inte känna sig sugen på att träna hela tiden. Mina hundar är lika glada för en långpromenad i skogen som för ett träningspass. Ibland orkar man ingenting och då verkar de ganska nöjda med lite gos i soffan också.

En annan tanke är att man kanske inte behöver vara motiverad hela tiden? Om man har ett mål måste man kanske göra ibland utan att känna sig motiverad, även om det inte är lika roligt. Jag känner mig mycket sällan motiverad av gå ut och springa, men jag gör det ändå, för att jag vet att det är bra.

Hur tänker du kring motivation? Vad motiverar dig? Vad gör du för att hundträningen ska kännas rolig, utvecklande och spännande?

Första månaden av Buds running-träning

Varning för nörderi på hög nivå!

I dagens inlägg har jag tänkt att visa viktiga delar av Buds running contacts-träning. Hittills är jag väldigt nöjd med resultatet och tycker att han är riktigt duktig, även om det alltid finns saker att förbättra. Han är väldigt säker på låga träffar rakt fram, han klarar många svåra svängar och framför allt – om han gör ett misstag brukar han fixa det i nästa försök. Hans misstag är sällan rena missar, oftare lite höga träffar. Men det händer också att jag kan få honom att missa helt.

Passen jag visar i det här inlägget är sådana där det blir en del fel (ofta precis efter en höjning). Det är ju mer intressant att se vad folk gör när det blir fel än att se filmer där allt blir rätt. Filmerna ger mig enorm sommarlängtan. Värme, ljus, gröna gräsmattor och bästa träningskompisarna!

Buds running contacts-träning startade den 25 juni, när han nyss fyllt 18 månader. Okej – han hade sprungit på en planka ett par gånger innan det. Enligt Instagram sprang han över en planka och igenom en slalomallé (samtidigt) för första gången den 5 maj. Men det var verkligen inte många gånger. Maj och juni var hektiska, och jag var hela tiden fundersam kring om han verkligen var mogen för att börja träna. Efter midsommar kom tiden, lusten och känslan av att ja – han är nog mogen.

När han sprang över plankan försökte jag mest göra honom van vid konceptet – springa runt en kon/pinne, springa över plankan och in i tunnel – få belöning. Plankan var ”inramad” av pinnar (som en alléslalom) för att göra det enklare för honom och för att jag tänkte att han kanske skulle lära sig lite slalom på köpet. Min planka är platt (plywood med matta på), något längre och en del bredare än en balansbomsnedfart.

Den 25 juni höjde vi plankan för första gången. För att den skulle bli stabil spände vi fast den över en balansbomsnedfart. Vi la ena änden mot en back för att få lite vinkel, och lät honom hoppa upp på plankan i farten. Han sprang mot en kort, rak tunnel igen. Hittade en liten Instagram-film på första träningspasset. 

Dagen efter gick vi vidare till en låg, hel balansbom som vi under dagen kunde höja till typ 60 cm eftersom han var så duktig! Jag har höjd med 5-10 cm i taget när han har känts stabil på en höjd. Jag har inte lagt så mycket tid på att träna en massa olika variationer (ex. svängar) på låga höjder, utan nöjt mig med att han träffar fint och ser bekväm ut.

Två dagar senare (tror att vi tog en vilodag emellan) provade vi 70 cm för första gången. Det började med ett riktigt bra skick, men vi hade också några som jag inte vad nöjd med. Jag har valt att lägga ut hela pass utan klipp för att ni ska kunna se allt som händer. Tyvärr händer en del utanför bild också. Han springer mot en rak tunnel hela tiden. Ni får också höra en del snack träningskamrater emellan.

Ett till pass från samma dag, med diskussioner om ifall man bryr sig om uppfarter eller inte 😉

Dagen efter tänker jag att det kanske är dags att ta bort den där plankan och låta honom springa på en normal balansbom. Jag hade fel:

Så vi fick sätta tillbaka plankan och köra igen. Då gick det bra!

Sedan åkte vi på agility-SM, gick vallhundskurs och vilade några dagar. Tillbaka igen den 8 juli. Kanske lite högre höjd, och mycket diskussioner med publiken om kriterier:

Dagen efter – balansen på nytt ställe och vi skickar från ett annat håll. Då får han också lite problem, innan han kommer på det i slutet på passet:

16 juli – första gången på full höjd (med en arg vorsteh i bakgrunden):

Plankan på nedfarten tog jag bort i början av augusti och har aldrig behövt den sedan dess. Fram till dess var den dock nödvändig för att han skulle känna sig trygg och glad. Vi fick såga av den i omgångar så att den fortfarande skulle passa balansen utan att bli för lång.

Jag får ofta frågan om vilken metod jag har använt, men det är svårt att svara på. Jag gör det som fungerar! Efter nio år med running contacts och efter att ha tränat flera olika hundar så är jag öppen för det mesta. Det tog en dryg månad att gå från ingenting till ganska färdig balansbom på full höjd med Bud, så jag tycker inte att jag har varit långsam. Ändå tycker jag att det vanligaste felet folk gör är att gå för fort fram. Jag gillar inte genvägar, vilket nog är anledningen till att han 18 månader innan jag startade. Jag ville vara säker på att han hade mognad och förkunskaper nog att vara trygg, fokuserad och klok. Jag ville inte behöva kompromissa med någonting.

Jag har tränat med hårda kriterier och inte varit nöjd med någonting annat än episka träffar (även om jag ibland har belönat sämre träffar för att jag tyckte att det var bra gjort i en ny situation). Jag har haft fart från början, men jag har aldrig pressat honom att springa snabbare. Fart har aldrig varit ett kriterium, det är snarare en grundförutsättning. Jag är väldigt noga med att hunden känner sig trygg och har fokus framåt. Jag ser till att balansen är så stabil som möjligt, höjer den i små steg och använder en extra planka för att sudda ut kanten mellan balansbom och marken om hunden behöver det.

 

Balansbommar med Bud

Bud och jag utnyttjar att snön är borta och planen är träningsbar igen genom att träna lite balansbommar. Just balansen kan vara svår att få plats med inomhus, så det gäller att utnyttja barmarken medan vi har den (även om man blir lite lerig). Det är mindre än en månad kvar till debut i agilityklass, så det gäller att hitta ”hålen” i träningen. Den största utmaningen med att tävla blir förmodligen att det är en ny balansbom på ett nytt ställe i en ny situation. Som tur är verkar han tycka att det är ganska okej med nya balansbommar, men man märker ju att första repetitionen ofta är lite försiktigare än de som kommer efter.

Idag tränade vi först på att springa rakt fram till ett hopp, sedan på högersvängar i olika situationer (vanlig sväng, sväng med blindbyte och till slut en push) blandat med lite rakt fram. Det var svårt att se hur han träffade i svängarna när jag låg före, men filmen avslöjade att det var helt perfekt! Jag har jobbat på att få låga framben i svängar, och det var precis vad han gjorde i både blindbytet (som var rätt dåligt – jag hade tänkt att göra ett framförbyte, men insåg att jag inte skulle hinna) och i pushen.

Idag har jag gått igenom filmer från i somras (åh, vad man längtar tillbaka till sol, fina gräsmattor och bästa träningssällskapet!), så imorgon kommer tillbakablickar på hela träningspass och tankar kring hur Bud lärde sig running contacts. Stay tuned!

Varför är Squid inte SM-klar?

Squid har just nu 9 SM-pinnar i agilityklass och 3 stycken i hoppklass. Det behövs fyra i varje för att kvala till SM. Hur kan det gå så dåligt i hoppklass? Jag tänkte gå igenom alla våra hopplopp den här kvalperioden för att ta reda på vad som är problemet:

Fagersta 7 juli: Vi börjar kvalperioden i Fagersta och Squid är lite galen och banorna passar oss dåligt. Får vägringar och rivningar och diskar oss. Dagen efter nollar hon båda agilityklasserna…

Hulahoppet 21-24 juli: Fyra hopplopp på fyra dagar. Vi börjar första dagen med en nolla och SM-pinne. Dagen efter river hon två hinder i hoppklassen. Tredje dagen känns hon sliten i kroppen och både vägrar, river och springer under hopp. Konstigt nog lyckas hon vara på topp och nolla agilityklassen efteråt… Sista dagen river hon två hinder. Den här tävlingsveckan är det alltså rivningarna som ställer till det i hoppklasserna.

Linköping 27 augusti: Två hopplopp. En rivning i första klassen och en snöplig disk på hinder 2 i andra klassen.

Örebro 28 augusti: En rivning i första hopploppet. En dum disk där hon går runt ett hinder istället för att ta det från framsidan i nästa lopp.

Tidaholm 3-4 september: Äntligen en nolla och SM-pinne i lördagens hopplopp! River två hinder på söndagen (nollar båda agilityloppen den här helgen).

Söderköping 17 september: Disk i hopploppet. Ett litet missförstånd som gör att hon sätter huvudet in i slalom vid fel tillfälle.

Ulricehamn 29 oktober: Jag försöker att köra lugnt och säkert för att hon inte ska riva. Nollar båda hopploppen och kommer 5:a i det första med SM-pinne, men hamnar mycket förvånande utanför pinnplats i det andra loppet. Det brukar aldrig hända!

Mora 13 november: Squid river ingenting i de två hopploppen, men vi får ett klantigt missförstånd i varje lopp. Lite nerver från min sida tror jag.

Sammanfattningsvis: Ja, det är en hel del rivningar som ställer till det. När det gäller rivningarna så tror jag verkligen att Squid gör så gott hon kan. Ibland orkar hon inte över. Fortsättningsvis ska jag köra för fullt och fokusera på att vara så tydlig och offensiv som möjligt, inte ta det lugnt och vara rädd för rivningar. Hon kan hoppa även om jag springer på! Flera av diskarna kommer nog av att jag är lite passiv. Oj, vad jag ska springa i helgen! Nu när jag tänker på det så är det ju supertråkigt att köra tråk-agility för att man ska ta SM-pinnar. Dags att byta fokus.

Här kommer en film på när Squid tog sin 9:e SM-pinne i agilityklass i helgen. Hon kom tvåa efter sin son Qii.

 

Buds agilitydebut

Jättekul med alla kommentarer på förra inlägget. Det är roligt att äntligen se att någon faktiskt läser bloggen. Om du gillar bloggar och vill uppmuntra folk att fortsätta är det en bra idé att kommentera i bloggarna med jämna mellanrum (och inte bara kommentera på Facebook). Det försöker jag att göra i bloggar jag läser.

I helgen var vi i Mora och tävlade agility. Planen var från början att bara tävla klass 3 med Squid och Epic, men någon gång i förra veckan fick jag feeling och frågade om jag fick efteranmäla Bud till söndagens hoppettor. Jag hade absolut kunnat tänka mig att köra agility 1 också, men de låg på lördag morgon och hade krävt en extra övernattning, så det fick vara. Dessutom är det nog bra att få en månad till av träning på framför allt gungan.

Tanken med Bud har hela tiden varit att jag inte vill tävla förrän jag kan köra honom som en ”vuxen” hund. Jag vill inte behöva kompromissa med handling och kriterier för att jag måste hjälpa honom med saker som han inte kan bra nog. Nu blev det ändå så… Handlingsmässigt känns han mer än redo för klass 1, men när det gäller hinderkunskaper har vi en del kvar att jobba på.

I första loppet var både däcket och platta tunneln med. Platta tunneln har han aldrig haft några direkta problem med, men vi har verkligen inte tränat mycket på det eftersom jag inte har någon platt tunnel hemma (och det finns inte heller någon i hallen där vi brukar träna). Jag tror aldrig att han har gjort den i en längre kombination och det var flera månader sedan han såg någon sist. Däcket har vi tränat mer på, men det tycker han faktiskt är svårt. Ibland går det jättebra och ibland får han någon slags härdsmälta där det bara inte går om han inte får en massa hjälp.

h1amora

Min tolkning av H1A i Mora 2016-11-13

Handlingsmässigt var banan lätt och både däcket och platta tunneln låg i situationer där man kunde hjälpa hunden ganska mycket. Jag placerade mig väldigt nära hans linje efter däcket, så att jag såg honom igenom det när jag startade honom. Han tog det på första försöket och då var det bara att springa som tusan för att hinna före igen. Jag blindbytte mellan 5-6 och var noga med att hinna före honom vid utgången från tunneln. Det var en lätt vänstersväng från 6-7 och om man inte var medveten om det sprang hunden lätt förbi hoppet. Att behöva hjälpa till med den svängen gjorde att det var lite svårt att hinna upp och ge en tydlig svängsignal vid 9. Dessutom var jag lite orolig för att han skulle svänga för tight och få sned ansats till platten. Att inte ge svängsignal kunde ge sned ansats från andra hållet. Med facit i hand borde jag tydligt valt att antingen ge tydlig svängsignal, eller att säga ”hopp” och svänga honom på marken, för han rev hinder 9. Jag var lite efter och gav väl en halvvhjärtad svängsignal, vilket gjorde att han inte samlade sig nog. Han tvekade lite innan och i platta tunneln, men tog den på första försöket. Jag skickade in i slalom på höger hand och bakombytte när han gick in i slalom. Sedan blindbytte jag 14-15. På filmen ser jag att alla mina blindbyten är lite sena. Vid 5-6 hade jag nog bara svårt att hinna eftersom jag var kvar vid däcket så länge, men vid 14-15 litar jag nog bara inte nog på honom. Duktigt av honom att inte riva när jag är sen!

Nästa bana innehöll bara hopp, tunnlar och slalom, men krävde mer handling. Det passade oss bra! Det var roligt att gå banan eftersom man kunde välja olika handlingsalternativ, och jag bestämde mig för att lita på Bud och välja de lösningar jag tyckte kändes roligast.

h1bmora

Min tolkning av H1B i Mora 2016-11-13

2-3 var en ganska kraftig sväng för en snabb hund, och framförbyte 2-3 verkade som den bästa lösningen. De som hade kvar hunden på vänster sida och bakombytte tunneln fick problem efter den eftersom hundarna svängde ut ur tunneln mot baksidan av 6/13. Man kunde också bakombyta 4, vilket vissa fick till, men det ledde ofta till rivningar. Jag hade planerat att vara väldigt tydlig och vara i princip färdigroterad när jag startade honom, men blev lite nervös för att han skulle starta på min rotation, så jag roterade efter att han hade startat istället. Han borde ha läst bytet bättre ändå, men fick en stor sväng mellan 2-3 eftersom han inte landade åt rätt håll. Jag framförbytte på landningssidan av 6 när han kom mellan 5-6. Jag valde framförbyte istället för blindbyte för att vara säker på att få en bra sväng och att han inte skulle titta på slalom. Vid 9 funderade jag mycket på om jag skulle ge svängsignal och framförbyta i god tid, men jag var rätt för att hamna i samma situation som i förra loppet och få en rivning för att jag var bakom och otydlig. Jag valde därför att säga ”hopp” och framförbyta när han landat. 13-14-15 handlade jag som en serpentin och jag är jättenöjd med den lösningen och hur fint han hoppade över 14. Där fanns det många alternativ, men serpentinen kändes enklast och tydligast.

Bud vann det här loppet och fick sin första pinne!

På träningsplanen inför nästa tävling om en knapp månad står framför allt hinderkunskaper. Han behöver träna på däcket och gungan. Däcket är han osäker på och jag behöver träna i små doser och fokusera på självständighet, kanske på låg höjd till att börja med. Gungan är fortfarande ett projekt. Han verkar inte osäker på den och han har inte några direkta tendenser till att flyga av den. Jag har fokuserat mycket på perfektion – att han ska sätta framtassarna i marken samtidigt som gungan slår i marken, utan att tveka. När vi gör flera hela gungor efter varandra blir han ofta lite mer försiktig och bromsar lite så att gungan hinner slå ner innan han är i position. Samtidigt vill jag fokusera på självständighet och stadga (att han väntar i position tills jag ger fri-signal), men det har blivit lite nerprioriterat eftersom det är svårt när jag inte är helt nöjd med utförandet. Vi måste också träna på gungan i samma kombination/bana som balansbommen, så att jag vet att han inte blir förvirrad på tävling.

Vinteragility och utlottning

Vi klarade oss i några dagar längre än de flesta, men idag faller snön här. Snö är verkligen något av det värsta jag vet i väderväg, men det gäller att bita ihop och hoppas att det töar bort snart. Igår hade vi det bättre och njöt av sol och barmark i skogen efter ett agilitypass i Hackvad hundhall.

img_2891.jpg

För att hålla humöret uppe under vintern gör jag långsiktiga träningsplaner för att vi ska komma tillbaka starkare, snabbare och säkrare när våren kommer. Jag funderar på vilka detaljer vi behöver förbättra, försöker utnyttja tiden vi har till inomhusträning i hall på absolut bästa sätt och planerar övningar vi kan göra hemma i huset och ute på promenad i snön. Begränsningar i träningsmöjligheter kan faktiskt vara en riktigt bra katalysator för kreativitet, och begränsning i träningstid ökar i alla fall ofta kvaliteten på min träning. Igår var jag alldeles hög av träningsglädje efter 60 minuter (inklusive fram- och undanplockning) med mina tre hundar i hallen.

Vill du ha hjälp och inspiration under vintern? I år kör jag Vinteragility Online igen! Det blev en riktigt bra kurs förra vintern och hjälpte både mig och flera andra att hitta inspiration, målsättningar och möjligheter under de mörka och kalla månaderna. Kursen kommer att vara liknande förra årets, men innehåller en hel del nya övningar och helt nya kombinatoner.

Kursen anpassas väldigt individuellt efter din hund och dina förutsättningar. Det blir ett smörgåsbord av övningar där du kan välja det som passar just er, oavsett om du har en unghund som precis ska börja med agility eller en erfaren tävlingshund. Du kan fokusera på fysträning, kontaktfält, starter, självständighet i handling, tighta svängar eller på att sätta svåra handlingskombinationer. I varje lektion får du flera övningar att välja mellan som du kan göra på liten yta eller till och med inne i huset. Du får också en övning att göra på ett hopphinder, och en längre kombination om du har tillgång till träning i inomhushall (12 x 24 meter) då och då. Om du har egna önskemål om vad du vill träna på under vintern hjälper jag dig med träningsplan och övningar.

Vi håller på i tre månader – december, januari och februari. Under den tiden publiceras fem lektioner. Läs mer och anmäl dig här.

Eftersom jag vill uppmuntra er som läser bloggen utan att hitta den genom Facebook så tänkte jag lotta ut en plats med hund på Vinteragility Online bland er som kommenterar det här inlägget inom 24 timmar (fram till 9 november klockan 16:30).

 

Squid testar nosework

Jag har haft lite dåligt samvete för Squid under hösten, och börjat fundera på nya spännande aktiviteter för henne. Hon får ju inte följa med och valla som Epic och Bud, och jag försöker att spara på agilityträningen med henne så att hon ska hålla längre. Hon behöver inte träna speciellt mycket för att prestera bra, och jag fokuserar hellre på att hålla henne fysiskt stark i skogen.

I somras hade jag nöjet att läsa igenom den nya boken Nosework – Allt du behöver veta och tänkte att nosework hade varit en rolig ny aktivitet för Squid! Nästa år blir sporten officiell i Sverige, och det hade varit roligt att lägga till ytterligare en gren i kalendern. Själv har jag inte jobbat speciellt mycket med nosarbete, så det är också skoj med nya utmaningar.

Idag var vi hos Elin i Tybble och testade nosework för första gången. Squid tyckte att det var roligt och åt en massa köttbullar. Vi har kommit igång och fått med oss lite lådor och doft hem så att vi kan träna vidare. Jätteskoj! Jag har förstås en massa tankar om hur det är smart att starta träningen med just min hund, och hur man kanske vill fortsätta. Men samtidigt är jag väldigt medveten om att jag är total nybörjare och att det är väldigt smart att lära sig så mycket som möjligt av folk med erfarenhet.

img_2552.jpg

På väg hem svängde vi in på Restaurang Brändåsen. Helt fantastisk vägkrog som jag absolut rekommenderar för er som passerar Kumla på väg E20 eller rv50. Här är hundar inte bara tillåtna inne i restaurangen – utan också väldigt välkomna och ompysslade! Squid fick vattenskål och köttbullar serverade direkt ur servitrisens hand. Jag tror att Squid har fått tillräckligt med köttbullar idag 😀 Dessutom är maten helt fantastiskt bra för att vara en vägkrog. Kolla in deras Facebooksida och stanna där nästa gång ni åker förbi!

snapseed-1.jpg

En riktig tävlingshelg

Vi har haft en ganska intensiv tävlingshelg. Med många hundar och många grenar är det ofta ett pusslande för att få tid till allt. I år har vi hittills tävlat i lydnad (elitklass), agility (alla klasser + SM och WAO), jaktprov för stående fågelhundar (unghundsklass + norskt derby), jaktprov för spaniel (segrarklass) och vallning (alla klasser på får).

Den här helgen började med IK2 (högsta tävlingsklassen) i vallning i fredags. Thomas och Sarek hade startnummer 4, så vi fick gå upp tidigt (04:45) för att köra till Krylbo utanför Avesta. Epic och jag startade strax innan lunchpausen som nummer 15. Vi fastnade båda i delningen, som var svår med märkta djur som inte flyttade sig så mycket för människor, men var väldigt nöjda med mycket av det som hände innan. Själv var jag speciellt nöjd med bra flyt i drivningen, där vi fick 26 av 30 poäng.

img_2430.jpg

Squid matchar löven i den sista kvällssolen på väg till Ulricehamn

På lördagen gick Thomas upp tidigt igen, och åkte med Bud till Åtvidaberg där det var dags för vallhundsprov. Bud blev godkänd vallhund! Att det blev Thomas som gick med Bud var en del av ”pusslandet”. Själv tog jag sovmorgon för att vara redo för en sen kväll på agilitytävling. Thomas och jag möttes nästan någonstans vid Motala när jag var på väg till Ulricehamn och han var på väg hem. Agilitytävlingen började vid 16.30 och var klar någon gång vid 23. Då hade Squid och Epic fått köra fyra lopp var. Det blev en lyckad tävling där Epic nollade första loppet och Squid de tre sista. I de loppen vi inte nollade var det någon rivning som ställde till det. Det var en jättetrevlig tävling i klubbens nya, stora hall med fint konstgräs.

img_2178.jpg

Duktig godkänd vallhund tycker att vi borde ge honom mer uppmärksamhet än valparna

På söndagen, några timmar efter att jag kommit hem från tävlingen, åkte Thomas till Strängnäs med Kat för spanieljaktprov. Tyvärr blev det inget pris den här gången, Kat tog några steg för mycket när hon försökte markera en apport. Det är inte lätt att vara kortbent i en högväxt åker. En del hundar lär sig att stå på bakbenen för att markera, vi får kanske träna bakbensstyrka och balans 😀

Nu väntar en lugn vecka, i alla fall för mig. Thomas förbereder långresa till Norges västkust. Till helgen tänkte jag kanske åka och titta på en intressant vallhundstävling om jag kan få valpvakt. Hemma finns nämligen fem små systrar till Bud som blir sju veckor gamla imorgon.

img_2166.jpg
Buds lilla syster Fern

Agilitykurser i höst/vinter

Äntligen har vi fått en inomhushall på rimligt avstånd hemifrån. Hackvads Hundhall öppnade i höst och det innebär att det blir agilitykurser i vinter!

Jag kommer att köra kurs på onsdagskvällar klockan 18-20 under november och december. Det blir en kurs för klass 1-2 som fokuserar på fart, flyt, självständighet och grunder. Den andra kursen är för klass 2-3 och fokuserar på avancerad handling, analys och utmaningar för dig som har kommit längre.

Handingskurs klass 1-2

Handlingskurs för dig som tränar på grundläggande nivå och vill få bättre flyt, fart och säkerhet på agilitybanan. Två intensiva timmar i Hackvads Hundhall fyra gånger under november och december.

Vi kombinerar handlingsträning för föraren med smarta hundträningstips för mer fart och självständighet, grundträning och bananalys.

23 november 18-20
7 december 18-20
21 december 18-20
28 december 18-20

Pris deltagare med hund: 1600 SEK (inklusive hallhyra)

Handlingskurs klass 2-3

Handlingskurs för dig som tränar på avancerad nivå och vill få utmaningar för både dig och hunden. Två intensiva timmar i Hackvads Hundhall fyra gånger under november och december.

Vi kombinerar finjustering av din handling med smarta hundträningstips, bananalys och tidtagning av olika handlingsalternativ och vägval.

2 november 18-20
16 november 18-20
30 november 18-20
14 december 18-20

Pris deltagare med hund: 1600 SEK (inklusive hallhyra)

Anmäl dig här:

Välj vilken kurs du vill gå

 Deltagare med hund Observatör

Ditt namn

Din e-post

Telefonnummer

Din adress

Postnummer och ort

Hundens namn

Hundens ras

Hundens ålder

Övriga upplysningar

Jag accepterar att anmälan är bindande

Agility-VM 2017

Förra helgen tillbringade jag i Zaragoza, Spanien, för att se på VM i agility. Det är mitt sjunde VM som åskådare och jag tycker alltid att det är lika roligt att titta på. Med tanke på att det var en del strul med livestreamen är jag glad att jag var på plats. Visserligen kan det vara väldigt bekvämt att se tävlingarna hemifrån, men stämningen och spänningen måste upplevas på plats! Zaragoza var också en ganska perfekt stad att uppleva VM i. Vädret var härligt, maten var god och prisvärd och allt låg inom lagom avstånd.

VM i agility är ett stort arrangemang! 42 länder skickar hundar, och de flesta ställer upp med fulla lag. Få hundsporter kan skryta med sådan mångfald av länder – Kina, Japan, Venezuela, Brasilien, Argentina, Uruguay, Costa Rica, Chile, Sydafrika, USA, Kanada, plus de flesta länder i Europa. Man tävlar både i lag och individuellt. Varje land får skicka lag bestående av fyra hundar i small, medium respektive large. Individuellt får 9 hundar tävla från varje land. De flesta skickar tre i varje storleksklass, men en del väljer att tävla med fler hundar i någon storleksklass och färre i de andra. Både lag och individuellt avgörs i två lopp – hoppklass först och sedan agilityklass. Resultaten läggs ihop. En hund som tävlar både lag och individuellt kör alltså fyra lopp totalt.

Förutom att heja på det svenska landslaget var jag framför allt på plats för att heja på min goda vän, elev och valpköpare Mari med Squids dotter For The Win Mist som debuterade i VM-sammanhang i det norska landslaget, både i lag och individuellt. De är ett fantastiskt team som har alla möjligheter att lyckas. De startade tävlingarna med en nolla, och det norska laget låg bra till inför fredagens lagfinal med noll fel. Även svenskarna lyckades bra i de första lagloppen, både small- och medumlagen tog medalj i hopploppet och låg riktigt bra till inför finalerna. Svenska mediumlaget var de enda som klarade av att hålla ihop i finalloppet också, och de tog silver! Här är en film från finalen i large. Det är Susan Garrett med Swagger från Kanada som visar att man kommer långt med god hundträning även om man inte kan springa så fort själv:

Dags för de individuella loppen! Har nog sällan varit så nervös, rörd och glad som när Mari och Mist kom in i ringen. De gjorde ett kanonlopp som hade tagit dem till 8 plats (precis före årets världsmästare) om det inte varit för en tråkig rivning. Svenska laget råkade tyvärr också ut för rivningar – både Jenny och Lilli och Tobias och Ross fick en rivning var, men kanontider. Jouni och Neela nollade! Här är en film på Mari och Mist:

Vann hoppklassen individuellt i large gjorde Tysklands Daniel Schröder med Gin, framför Tereza Kralova med Say från Tjeckien. Här kan man se dem sida vid sida:

Finalen i large blev väldigt speciell. Banan var svår! Bara 12 hundar lyckades nolla den, jämfört med 61 nollor i hoppklassen. Många var upprörda över att banan var onödigt svår och tog bort spänningen. Själv tyckte jag att det var otroligt spännande och framför allt inspirerande. För första gången under VM blev jag verkligen sugen på att åka hem och träna och tävla. Visst kan det vara tråkigt med många diskar och fel, men det roliga med den här banan var att diskar och fel dök upp på så många olika ställen. Och så det allra roligaste – att se de som verkligen fick till det! Skillnaden mellan de som inte hade en aning om hur de skulle lösa banan, och de som gick in och verkligen ägde den! Där måste jag verkligen nämna Jenny Damm med Lilli från Sverige. Fantastiskt lopp, trots en vägran på näst sista hindret.

14449999_546225258900226_3392622602590935253_nBild lånad från Canis Curiosus på Facebook

VM vanns av Anne Lenz från Tyskland. Hon låg på åttonde plats efter hopploppet och gjorde en riktigt bra insats på finalbanan!

Här är ettan (Anne och Chi) och silvermedaljören Romina och Wish från Argentina sida vid sida. Det är intressant att se hur jämna de är trots olika handlingsval, och hur running contacts blir väldigt utslagsgivande på slutet:

I medium gick segern återigen till Martina Klimesova med mudin Kikki. Ett otroligt team som alltid är med i toppen.

I hopploppet var Silvia Trkman med supersnabba pyrren Le bara en hundradel från Martina och Kikki tidsmässigt, men fick tyvärr en rivning:

Small var väldigt spännande att titta på. I hopploppet satte norskan Eli Beate Saether och hennes unga (svenska) sheltie ett kanonlopp och kom på andra plats! I finalen gjorde de ett otroligt lopp, och hade tagit guldet om det inte vore för en försmädlig rivning. Guldet gick till vinnaren från hopploppet – Tobias Wüst från Tyskland med den mycket meriterade sheltien Peanut. Här är Eli Beate och Zeldas alla lopp från VM:

Nästa år går VM i Tjeckien, på samma plats där vi var 2012. Det var det bästa VM jag har varit på hittills, så det blir förmodligen ännu bättre 2017! 2018 går VM i Sverige! Det är första gången och det ska bli otroligt roligt och spännande. Förbered er på semester i Kristianstad!