Agility – Från grunder till första start

Utvalda

Den här boken är en efterlängtad resurs för nya agilityförare och instruktörer som vill lära sig roliga, effektiva och smarta metoder för grundträning, hinderinlärning och grundläggande handling. I boken får du också lära dig mer om belöningar, inlärning och hur du kan få din hund att ha rätt sinnesstämning på agilitybanan. Boken är din guide från de första grundövningarna till den dag du står på startlinjen med en vältränad och självsäker hund för första gången.

Du köper den via Klickerförlaget

 

Shaping – Effektiv och rolig hundträning

Utvalda

Shaping är en träningsmetod som baseras på belöningar och hundens egna initiativ. Det ger en hundvänlig, snabb och effektiv inlärning. Detta är en bok för dig som är intresserad av hundträning och inlärning, oavsett om det gäller aktivering eller träning för tävling.

  • Hur utvecklar jag riktigt bra belöningar?
  • Hur får jag min hund att ta egna initiativ i träningen
  • Hur mycket kan jag kräva av min hund för att den ska få belöning?
  • Hur lär jag in avancerade beteenden utan att locka och visa hunden?
  • Hur lär jag in kommandoord?

Alla dessa frågor och många fler, får du lättfattade och konkreta svar på i den här boken. Författarnas träningsfilosofi bygger på att all träning ska vara positiv, glädjefylld och frustrationsfri. Genom mycket lek, goda förkunskaper, korta och väl genomtänkta träningspass, och genom bra utvärdering, gör de shapingen både enkel och rolig.

224 sidor. Softcover.

Beställning:
Boken säljs av Klickerförlaget. Du kan beställa den genom deras hemsida. 

Buds första flygresa

Bud har flugit för första gången i helgen – Luleå tur och retur. Jag har ju tagit med hundar på resor många gånger, men har framför allt valt att ta med Shejpa och Epic som har varit mina absolut mest orädda och självständiga hundar. Bud är inte en rädd hund, men han är en mammagris och tycker egentligen inte om förändring. Packar jag bilen lägger han sig i soffan och hoppas att han inte syns. Samtidigt vill han ju vara med mig hela tiden, och jag vill vara med honom, så vi har under våren haft projektet att göra nya saker och saker som kanske gör honom lite obekväm (vilket typ kan vara att han inte får sitta på sin favoritplats i bilen när vi kör). Miljöträning helt enkelt.

Bud och jag laddar i kvällssolen på en gräsmatta utanför terminal 4 på Arlanda

För några veckor sedan blev jag inbjuden att döma agilitytävling i Luleå. Det kändes som att det var det perfekta läget att låta Bud prova på en flygresa. Man vill kanske inte börja med en utlandsflygning i samband med mästerskap. Jag funderar nämnligen på att flyga till European Open utanför Wien i sommar. Jag anmälde Bud till ett lopp om dagen också (det klass 3-lopp jag inte dömde), men tyvärr skadade han en trampdyna under bad i onsdags, så han fick följa med som sällskapshund och vi passade på att träna starter en gång om dagen istället. Ytterligare ett exempel på hur man kan träna i tävlingssituation – sätt hunden i starten och gå tillbaka och belöna med en leksak när hunden är duktig.

Flygresorna gick bra i alla fall. Han var lite stressad – ungefär som om han måste sitta på fel plats i bilen eller många andra situationer som gör honom lite obekväm, men så fort vi var ute och tillsammans igen så var han sitt vanliga jag. Och han verkade inte mer orolig på vägen hem än på vägen dit, så det känns positivt. Han fick också träna på att bo ensam på ”hotell” (vandrarhemmet på Luleå BK) medan jag dömde och vi gick fina promenader i skogen i närheten av klubben. Om man frågar honom så tror jag att han var glad att han följde med istället för att gömma sig i soffan.

Att vända tävlingsfel till bra träning

Efter landslagsuttagningarna för en knapp månad sedan har det blivit några vanliga tävlingar för Bud. Sista helgen i maj var vi i Forsakar i Skåne och tävlade. Åtta lopp på en helg, fina omgivningar och härligt sällskap gjorde resan värd. Jag passade också på att ta Epic på rehabbesök i Göteborg på väg ner. Eftersom Squid höglöpte fick hon stanna hemma, så att det inte blev jobbigt för killarna att bo i bilen. På sommarhalvåret tar jag gärna den stora bilen till tävlingar, sätter in en säng och bor där med hundarna på natten. Sover så gott i bilen och älskar att ha säng att dra sig tillbaka till under långa tävlingsdagar.

Bud och jag gjorde många bra saker, men lyckades inte nolla ett enda av de åtta loppen. Vi hade bäst flyt i agilityloppen. På lördag morgon – tidig banvandring och tidigt startnummer – kände jag verkligen av förkylningen som jag drog på mig efter landslagsuttagningen och klarade inte av att springa fort. Duktiga Bud går att distanshandla och vi klarade allt det svåra och lyckades diska oss på sista hindret när jag klämde i med ett ”gå” precis när han gick in i sista tunneln. Det kommandot är han duktig på, så han sprang full fart rakt fram in i en tunnel istället för att ta hoppet som var sista hindret… Han försökte till och med bromsa när jag började ropa på honom, men på det hala gräset kunde han inte vända i tid utan vände inne i tunneln. Så duktig hund, så klantig handler!

På söndagen var det en riktigt rolig och svår agilitybana som jag var peppad på att fixa. Tyvärr fick vi en konstig slalomvägran på hinder tre, men klarade resten av banan på ett bra sätt. Eftersom banan skördade många offer fick vi årets första SM-pinne trots fem fel.

I flera av de andra loppen där något gick fel passade jag på att utnyttja tävlingssituationen till bra träning. Lopp som inte är nollade behöver inte vara misslyckade. Istället kan man se det som en möjlighet att träna i tävlingssituation. Jag brukar försöka komma ihåg att stoppa en liten leksak i fickan, så att jag kan ta fram den och belöna om vi behöver ta om något, eller om jag bara vill uppmuntra något extra bra under loppet. Det är tillåtet enligt reglerna att ha belöningar i fickan, så länge de inte syns eller hörs. Det är också okej att ta fram en leksak under loppet. Man blir så klart diskad om man gör det under pågående tävlingslopp, men om man redan har fått fel kanske det inte spelar någon roll. Det man däremot inte får göra är att ta fram godis på plan. Tanken där är att det kan störa hundar som kommer senare om man råkar tappa smulor eller liknande. Spara alltså godiset tills du är utanför planen.

I två agilitylopp under helgen passade jag på att belöna gungbrädan. Bud har en väldigt fin gunga, men det är lätt att tappa kontrollen över startsignalen när man tävlar. På landslagsuttagningen gjorde han grymt snabba och snygga gungor, men ingen av oss väntade direkt på startsignal innan vi fortsatte vidare. Egentligen vill jag alltid ha kontroll över hans beteende på gungan, så att det är min signal som startar honom. I Forsakar var han en stjärna på första försöket, och fick belöning för det två gånger på plan. I det första loppet under helgen (inte filmat) fick vi en rivning. Då tog jag upp bommen, tog om sekvensen och gav honom leksaken när han klarade hoppet utan att riva. I ett annat lopp tog han en extra oxer och jag valde att belöna honom för ett fint slalom istället för att köra klart banan. Här kommer en film med lite hoppklipp på lopp där jag belönade istället för att köra klart.

Igår var vi i Strängnäs och tävlade två agilitylopp och ett hopplopp. Bud var superduktig och vann två av tre lopp. I det tredje loppet fick vi ett litet återfall på gungan. Snygg gunga, men varken jag eller han väntade på ett stopp på gungan och han satt i fel tunnel innan jag hann blinka.

Snygg stil, men tyvärr lockade tunneln till höger i bild lite mycket… Foto: Idha Granath

Vattenförgiftning hos hund

Redan så här tidigt på året har två vänner till mig plötsligt kört i ilfart till veterinären med hundar som plötsligt gått från unga, livsglada och pigga till medvetslösa i en allvarlig förgiftning. Båda svävade mellan liv och död, men klarade sig tack och lov tack vare snabb veterinärinsats. Vad har de blivit förgiftade av? Vatten. Vanligt, friskt vatten.

Vatten är livsviktigt, men också livsfarligt. Allt är en fråga om dos. Om en hund – eller människa – får i sig för mycket vatten klarar inte njurarna av att ta hand om allt och omvandla det till urin. Kroppens saltbalans rubbas och cellerna i kroppen börjar ta upp vatten, vilket kan leda till livshotande tillstånd. Symptom på vattenförgiftning kan vara att hunden blir frånvarande i blicken, får vidgade pupiller, blir ostadig i kroppen (snubblar, trillar), kräks, krampar, dreglar och/eller får bleka slemhinnor.

Anledningen till att jag skriver om det här är att jag har pratat med många hundägare som inte har en aning om att hunden kan bli förgiftad av vanligt vatten. Det är jätteviktigt att vara uppmärksam på om hunden sväljer mycket vatten i samband med bad och lek i vatten. Hundar kan svälja mycket vatten när de leker eller simmar även om det inte ser ut som att de gör det. Om du är det minsta osäker bör du begränsa tiden som hunden är i vattnet. Låt aldrig hunden hålla på länge i vatten om du vet om att den sväljer vatten.

En annan sak att vara uppmärksam på när hunden gillar att bada är algförgiftning. När vissa algtyper blommar bildar de toxiner som kan förgifta hunden i mycket mindre doser än vatten. Algblomning sker ofta på slutet av sommaren när vattnet är varmt, men med tanke på hur varmt det är i vattnet redan nu i maj så skulle jag vara uppmärksam trots att sommaren knappt har börjat.

Ett steg närmare lösningen på tidiga avstamp?

Ett av de svåraste agilityproblemen att lösa är hundar som har problem att hitta rätt avstampspunkt när de hoppar. Det är ett relativt vanligt problem, som har fått namnet ”Early Takeoff Sydrome” (ETS) på engelska. Typiska symptom är att hunden tar av för tidigt på hopphinder – speciellt på raka linjer med längre avstånd, att hunden lägger in extra steg på väg mot avstamp (”taxerande”) och/eller att hunden på grund av felaktig avstampspunkt ibland kraschar i hinderbommen. Ofta börjar hundarna med en korrekt hoppteknik, för att bli sämre och sämre med tiden.

Förmodligen finns det olika orsaker till det här syndromet, och det har undersökts ganska noga. Här kan man till exempel läsa en genomgång som är flera år gammal, skriven av Linda Mecklenburg i USA. Ärftlighet diskuteras ofta i USA, där man menar att problemet är vanligare i vissa hundfamiljer och -raser. Den vanligaste teorin är att hundar med det här problemet har problem med synen, att de till exempel är närsynta. Närsynthet är inte någonting som man kan upptäcka när man ögonlyser hunden.

Idag publicerade en nederländsk agilityförare historien om sin border collie med ETS. Den har fått hjälp av en veterinär och fått glasögon. Glasögonen hjälper hunden att korrigera synfelet, och hoppandet är bättre. Liknande resultat har man fått med korrigernde linser på hundar i USA. Tyvärr får föraren inte tävla med sin hund med glasögon, något jag är säker på att man inte hade fått dispens för i Sverige heller. Så förmodligen kommer vi att få fortsätta att se hundar som kraschar hinder i onödan även i framtiden.

Nybliven agilitydomare

I förra veckan arrangerade min klubb Kumla BK en inofficiell kvällstävling i agility där jag examinerades som agilitydomare. Det gick bra, så nu får jag börja döma officiellt! Så här såg banorna ut. De skulle vara klass 2-nivå och jag tyckte att de fungerade bra för alla storleksklasser!

Att vara agilitydomare handlar väldigt mycket om att konstruera och bygga banor. Visst gäller det att döma korrekt också, men bankonstruktion är nog den viktigaste uppgiften. Det är också den roligaste, tycker jag. Jag har alltid gillat att göra banor till kurser, träningar och klubbtävlingar. Utmaningen ligger i att göra banorna flytiga, roliga, säkra, lagom svåra och helst också inspirerande.

När man ska rita banor till tävling måste man tänka på lite fler saker än när man gör träningsbanor. Man måste till exempel tänka på att man ska kunna döma så bra och rättvist som möjligt. Man ska hinna se alla kontaktfält och tunnelingångar och få en bra vinkel att döma slalom, långhopp och mur i, till exempel. Det ska också gå rimligt snabbt att ta sig från punkten man är på när ett ekipage går i mål och till punkten man vill vara på när man startar nästa tävlande. Och självklart får man inte vara i vägen för föraren eller hunden när man dömer.

Man ska också tänka på att tävlingen ska kunna flyta på bra – det ska gå snabbt för tävlande att komma till start och det ska vara lätt för tidtagaren att hamna i linje för både start- och målhinder.

Som tävlande i agility tycker jag också att domarens banläggning är en av de absolut viktigaste faktorerna som gör det roligt att tävla. På en bra bana blir man upprymd och inspirerad oavsett om man klarar av banan eller inte. Jag minns till exempel känslan av eufori under Norwegian Open i höstas, där vi fick springa på flera helt fantastiska banor under helgen.

Min målsättning som domare är att kunna göra sådana fantastiska, inspirerande och utmanande banor som det är roligt att tävla på, samtidigt som de uppmuntrar till vidareutveckling i hundträning och handling. Vi kanske ses på någon av mina banor i framtiden!

Landslagsplats för Bud!

Sedan landslagsuttagningarna förra helgen har jag varit utslagen i en riktigt otrevlig förkylning och knappt orkat sitta upp. Nu är krafterna tillbaka, även om hostan fortfarande är jobbig, så nu tänkte jag skriva några ord om det.

Jag tycker att LLU är en av de roligaste tävlingarna på hela året. Man får tävla på fantastiska banor, på bra underlag och på bra hinder. Dessutom är hela den svenska eliten där och man får verkligen en kvitto på hur man står sig i konkurrensen. Speciellt spännande är det med Bud som normalt sett tävlar i large och alltså tävlar i en annan storleksklass än de flesta hundarna i eliten. Det här var också Buds första landslagsuttagning – för ett år sedan hade vi precis börjat tävla och samlade pinnar i klass 1 och 2.

Träningen inför LLU kändes inte så bra. Bud rev väldigt mycket på träning sista veckorna och känslan var inte på topp. Squid, som har varit med på många landslagsuttagningar och nu är 9,5 år, har inte tränat jättemycket eftersom jag vill spara lite på henne, men vi har inte haft flyt i tävlandet på de senaste tävlingarna.

LLU gick för det mesta ungefär som förväntat. Bud rev en del. Han gjorde mycket fint också, men han har en tendens att bli stressad och frustrerad om det blir något fel på banan, vilket leder till fler fel av bara farten. Squid missade slalomingångar och poppade in i tunnlar hon inte skulle ta. Hon behöver nog träna lite mer inför SM. På fredagen nollade vi det sista av tre hopplopp och fick lite poäng, men annars uteblev resultaten för Squid.

På lördagen vaknade jag och kände av den här förkylningen för första gången. I första agilityloppet lyckades jag vara för sen i ett byte redan på hinder 6, och krockade nästan med Bud, vilket ledde till disk. I andra agilityloppet startade vi bland de sista i klassen och jag hade sett på ganska många ekipage. De flesta hade stora problem med hinder 5-6 (efter första tunneln) och jag bestämde mig för att handla lugnt och defensivt med threadlar och bakombyten istället för att riskera att hamna i vägen för honom igen. Bud går ofta bäst när jag tar det lite lugnt och inte hetsar, vilket är lite tråkigt eftersom jag verkligen gillar att springa och att utmana mig själv i vad jag kan hinna med.

När vi startade kände jag att jag litade helt på honom över hinder 1-2-3 istället för att oroa mig för att han skulle missa 3:an eller ta det från baksidan (vilket var ett stort orosmoment med Squid som ledde till att vi missade hindret helt). Det gjorde att jag i lugn och ro kunde jogga iväg medan han hoppade, och plötsligt insåg jag – jag hinner ju lätt blindbyta efter tunneln om jag bara ökar farten lite nu. Det gjorde jag, och plötsligt hade vi fått till en perfekt start där de flesta andra hade haft problem. Resten av banan handlade mest om att ta det lugnt och vara tydlig och försöka störa honom så lite som möjligt, och det lyckades jag med! Äntligen fick vi vår första nolla. Inte nog med att vi nollade, vi lyckades också vinna klassen med nästan hel sekund, och hade snabbast tid av alla oavsett fel. Jättehäftigt att få kvitto på att vi faktiskt kan konkurrera med de allra bästa även på 60 cm.

Vinstloppet ur två vinklar

På söndagen vaknade jag med en väldigt konstig, hes röst. Två lopp väntade: ett i hoppklass och ett i agilityklass. För att överhuvudtaget ha möjlighet att bli uttagen till någonting måste man ha poäng i både hopp- och agilityklass. För att få det var vi tvungna att nolla hoppklassen på söndagen. Jag trodde inte alls på att vi skulle klara det med tanke på statistiken, men kände mig nöjd med att min unga hund i alla fall hade visat att han kan i ett lopp.

Vårt hopplopp började fint och plötsligt hade vi kommit längre än vad jag hade trott från början utan en enda rivning. Vid slalom kände jag att jag inte ville lämna honom så långt som jag borde – bättre att ta det säkra före det osäkra och lösa eventuella problem som uppstår senare. Så jag fick bakombyta och threadla och ropa högt med min kraxiga röst. Och sedan blev jag efter igen, mest för att jag inte ville stressa och riskera en rivning. Bud svängde åt fel håll när jag inte hann bakombyta i tid och var på väg mot starthindret. Jag fick vänt honom och avslutat banan utan några fel! Tiden blev ju inte kanonbra med tanke på vår extra utflykt på slutet och den klantiga handlingen efter slalom. Men det var inte jättedåligt heller, och vi tog poäng med mycket god marginal – det hade jag inte förväntat mig!

Den här filmen är tyvärr lite suddig, och ses bäst med ljud pga komisk röst och hysteriskt skrikande.

Att ta poäng i två av åtta lopp brukar inte räcka långt, inte ens om man vinner ett. Förra året tog Epic poäng i fyra lopp och kom precis med till EO och NoM. Men i år var banorna nog lite svårare och flera misslyckades med att ta poäng i både hopp och agility även om de fick fler poäng än oss. Så i slutändan lyckades vi vara en av de 10 som får en plats till European Open i Österrike och Nordiska Mästerskapen i Finland. Det känns jätteroligt, om än något överraskande efter en helg som inte alls kändes så bra som jag hade hoppats på när jag började förbereda mig inför den här helgen.

Nu ska vi fokusera mot tre roliga mästerskap den här sommaren: SM, EO och NoM. Så tacksam att få uppleva det med fina, fina Bud!

Hoppchampionat, SM-kval och besök hos Hundverkstan

I torsdags och fredags var jag och höll hoppteknikkurser på AgiliTeam i Landvetter. Jag hade med mig Bud som medhjälpare och Spy som praktikant. Båda skötte sig fint och fick visa övningar på olika nivåer. Spy har verkligen utvecklats massor under vintern och är så rolig att jobba med. Dessutom skötte hon sig utmärkt inne i hallen medan kursen pågick.

I söndags åkte vi en sväng till Mockfjärd på agilitytävling och Bud lyckades äntligen ta sista SM-pinnen och sista hoppcertet! Roligt att ha med både Squid och Bud till SM i Sundsvall i sommar. Först ligger dock fokus på landslagsuttagningarna om drygt två veckor.

Idag gick jag upp klockan 5 och satte mig i bilen för att köra 3,5 timma till Gråbo utanför Göteborg. Där får mina hundar hjälp att hålla kropparna i så bra form som möjligt av Annika Falkenberg på Hundverkstan. Utan henne hade vårt agilityliv sett väldigt annorlunda ut. Hon hittar snabbt problemet om hundarna inte känns helt hundra och fixar det lätt. Just nu blir det besök varje månad för att hjälpa Epic att komma tillbaka från korsbandsskadan så fort som möjligt. Allt går enligt plan för honom och han ska nu få börja med lite hoppteknik och lösspring. Han kommer att bli så glad! Bud och Squid har fått en uppfräschning inför landslagsuttagningen och med Spy jobba vi långsiktigt för att få ordning på lite problem hon kom med från Irland. Det är slitigt att köra så långt – hela dagen går åt, men det är verkligen värt det. Utan Annikas hjälp hade vi inte kunnat köra agility på samma sätt. Inte för att jag tycker att agilityn i sig sliter speciellt på hundarna, utan för att agilityn kräver att deras kroppar är i riktigt fin form för att det ska kännas bra.

Nu väntar några vilodagar för hundarna och sedan åker jag till Italien för jobb i helgen. Bud ska tävla agility med Sabina i Tranås på lördag. De ska dessutom tävla lag tillsammans på SM.

Resor, resor, resor…

När jag började planera året tänkte jag att jag skulle hålla april ganska ledig från resande, så att jag kunde stanna hemma och träna mina egna hundar inför säsongen. På något sätt lyckades jag ändå planera in åtta arbetsdagar hemifrån, plus resedagar. Plötsligt gick en tredjedel av månaden bort där. I mars var jag också borta en tredjedel av månaden. Det är otroligt roligt att resa och träffa nya och gamla elever från olika platser, men det tar på krafterna och gör det ibland svårt att hinna med allt man hade önskat. Hittills i år har jag varit i Göteborg, Frankrike, USA, Åhus, Fagersta och Schweiz. Imorgon åker jag till Göteborg för två kursdagar och nästa helg ska jag till Italien. I framtiden vill jag verkligen resa mindre, men det är så lätt att lägga in saker i kalendern för att man egentligen vill tacka ja till alla roliga uppdrag också.

När jag kan ta med mina egna hundar blir det lättare att åka iväg. Lättare att få till träning, lättare att lösa hundvaktsproblemet, lättare för samvetet och lite roligare och härligare att vara borta. När jag var i Schweiz i helgen tog jag med mig Squid. Hon var verkligen en enkel hund att ha med på resa – så avslappnad på flygplatser, hotell och restauranger. Och så duktig på att visa lydnadsmoment på kurs trots att det var länge sedan vi tränade lydnad seriöst. Lydnadskursen fick mig att inse hur slitigt lydnad är fysiskt för hundarna. Jag har ibland tänkt att lydnadstävlande är något man kan syssla med om hunden inte fixar agility längre, men jag tänker nog tvärt om nu. Lydnaden känns mycket mer slitsam för Squids kropp (hon är 9,5 år, fräsch – men ingen ungdom längre) än agilityn. Lydnaden innehåller så många rivstarter och snabba stopp. Dessutom känns det som att man behöver träna mer för att hålla en lydnadshund på toppnivå. Istället får vi nog prova på rallylydnad eller nosework när kroppen inte länge håller för agility.

Än så länge tänker vi i alla fall inte lägga ner agilityn. Squid är kvalad till SM i Sundsvall och går fortfarande riktigt stabilt och fint på tävling. På Gåsahoppet i påskas satte hon flera riktigt fina tider och kan fortfarande slå de unga hundarna. Bud har också gått fint, men rev mer än vanligt på Gåsahoppet. I Kinnared helgen efter vann han första agilityklassen och tog sin sist agilitypinne för SM. Vi har en hopp-pinne kvar och fyra chanser. Två med mig och två med Sabina som handler (när jag är i Italien). Nu kan vi äntligen träna ute igen och försöker träna lite intensivt de dagar jag är hemma. Här är en film från i tisdags då vi testade att filma träningen med min nya drönare!

En morgon på Arlanda

Jag sitter på Arlanda och väntar på ett flyg till Frankrike där jag ska hålla kurs i helgen. Resan har gått via Fagersta, där jag dömde en inofficiell tävling igår – den tredje på vägen till att bli domare på riktigt. Det var en liten men väldigt trevlig tävling med en agilityklass och två hoppklasser. Agilityklassen var lite klurig på sina ställen och krävde framför allt tydliga signaler 8-9-10 för att hunden inte skulle fundera på balansbommen eller gungbrädan. En bana som jag hade tyckt var väldigt rolig att köra med mina hundar. Hoppklasserna var lite enklare och speciellt den sista bjöd in till riktigt flyt utan några direkta fällor. Det är en utmaning att göra bra banor på den begränsade yta som det blir inomhus, och jag längtar verkligen efter utomhussäsongen nu!

På tal om utomhussäsongen dyker det upp minnen från den 9 mars tidigare år. För fyra år sedan var det barmark och sol och vi tränade running contacts på planen hemma. För tre år sedan tränade vi också på planen och vallade i en solig och snöfri fårhage. Det känns verkligen långt borta idag, men man börjar samtidigt få lite hopp om våren när dagarna blir ljusare och solen orkar över trädtopparna hemma.

Den här månaden blir ganska full av resor och jobb. Frankrike i helgen, USA nästa helg och en hoppteknikkurs i Skåne helgen efter det. Sedan hem en sväng för vallhundskurs innan vi kör tillbaka till Skåne för Gåsahoppet. Det blir kanske inte så mycket tränat, men så länge tävlingshundarna håller sig friska och starka så kommer vi nog dit i god form ändå. Vi tar med oss lite läxor från WAO-uttagningen förra helgen och tränar på det när vi får möjlighet. Nästan alltid handlar det om att gå tillbaka till grunderna för att öka tydligheten och självständigheten, oavsett om det handlar om handling eller hinderkunskaper.

Bud behöver till exempel:

  • Lite inte-riva-utmaningar. Långa avstånd, sena byten som stör honom. Jag vill bryta ner det och träna på det separat på ett lekfullt sätt istället för att bara stanna upp och göra om när det blir fel i banor.
  • Träna på att fästa ännu bättre på wrappar från baksidan av hinder.
  • Bli bättre på ”ut” efter långa raksträckor.
  • Träna på att stanna kvar i slalom med utmaningar (till exempel en tunnelvägg framför slalom).
  • Få bättre acceleration över sista hindret i en målraka om jag hamnar efter.

Alla sådana här grunder är övningar som vi tränar på i onlinekursen Agility Grundhandling Online. Det är övningar som jag alltid kommer tillbaka till oavsett hundens erfarenhet och ålder. De går att utveckla hur mycket som helst. Jag kommer också att ändra några saker i kursen jämfört med hur den såg ut i höstas, så att den blir ännu mer precis så som jag tränar mina egna hundar och så effektiv som möjligt. Vi startar på måndag och det finns fortfarande platser kvar!

Epic var på återbesök hos ortopeden i tisdags och allt såg väldigt bra ut trots att det har varit svårt att hålla honom så stilla som planerat. Ingen inflammation och fina rörelser. Nu sätter vi igång att länga koppelpromenaderna lite och påbörjar rehab.

Verbala signaler i agility

Mycket av den forskning som dyker upp på hundar bekräftar sådant som vi hundägare och -tränare redan tagit reda på genom umgänget med våra hundar. Den här studien var inget undantag. Man ville testa om hundar reagerade bäst på handsignaler eller verbala signaler och kom fram till att hundarna reagerade allra snabbast på en kombination av visuella och verbala signaler, men att handsignalerna fungerade bäst om man var tvungen att välja en av dem.

För mig är det uppenbart att hundar har lättare att läsa vårt kroppsspråk än att lyssna på vad vi säger. Om hunden kan välja tittar han på vår kropp och på situationen istället för att lyssna på ord. Därför är det viktigt att vara väldigt medveten om vilka signaler jag ger med kroppen när jag vill lära hunden att verkligen lyssna på vad jag säger. Jag måste se till att hunden inte kan få ledtrådar från min kropp, utan verkligen måste lyssna för att göra rätt.

I agility har vi den stora fördelen att kunna använda både kroppen och rösten. Det finns inga dubbelkommandon eller poängavdrag för upprepade kommandon. Jag använder en kombination av kropp och röst för att göra signalerna så tydliga som möjligt för hunden. Samtidigt kan det vara svårt att alltid vara på rätt plats för att kunna visa hunden tydligt med kroppen. Ibland är man till exempel långt bakom och kan inte visa med kroppen att hunden ska ta hindret från baksidan, ibland måste man springa ifrån hunden för att hinna till nästa sekvens och hinner inte visa med kroppen om det är tunneln eller balansbommen som ska tas. Då är det en stor fördel att hunden prioriterar röstkommandot istället för att bara följa min rörelse eller gissa.

Ju mer jag kan ligga före hunden på banan, desto tydligare kan jag visa vägen för hunden. Att ligga före hunden handlar inte bara om att springa fort, det handlar framför allt om att låta hunden utföra vissa uppgifter självständigt, så att jag kan ta en genväg till nästa viktiga punkt där jag behöver visa hunden att han ska svänga på något sätt. Här tycker jag också att mina verbala kommandon är en stor hjälp för att kunna ge hunden en uppgift som ska utföras även om jag springer iväg till nästa grej medan hunden jobbar klart. Om jag har sagt ”hopp” vill jag att hunden tar hoppet även om jag påbörjar ett byte långt innan han har kommit fram till hoppet. Om jag har sagt ”sväng” vill jag att hunden siktar på hindret och förbereder en tight sväng även om jag börjar springa åt motsatt håll. Om jag har sagt ”ut” vill jag att hunden inte bara tar sikte på baksidan av hindret, utan också hoppar hindret även om jag springer vidare framåt. På så sätt kan jag ligga före hunden nästan hela tiden trots att jag aldrig kommer att vara snabbare än honom.

Man skulle kunna säga att mina kommandon har en dubbel funktion:

  • De berättar för hunden vilken uppgift som ska utföras. I många situationer är det svårt att vara helt tydlig med kroppen och då hjälper det väldigt att ha en hund som kan skilja mellan kommandon.
  • De startar en beteendekedja som hunden vet att han ska slutföra innan han börjar följa mig igen, vilket gör att jag kan lita på att hunden utför sin uppgift medan jag rör mig vidare på banan.

Vill du lära dig mer om hur du skapar bra förutsättningar för en framgångsrik agilitykarriär?

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.