Apportering för fågelhundar

En fågelhund behöver kunna apportera för att vara riktigt användbar eller lyckas på prov. Apporteringen behöver vara pålitlig även när det är mycket störningar och det kanske finns andra saker som lockar hunden mer. Traditionellt har man ofta valt mellan en av två metoder – antingen att bygga på hundens lekfullhet, samarbetsvilja och medfödda apporteringslust och leka fram en spontan apport, eller att använda sig av olika grader av obehag och tvång (tvångsapport/lydnadsapport/konsekvensapport) för att få hunden att gripa och hålla föremål. Ofta hävdas det att hundar som är tränade med den senare metoden är säkrare apportörer i skarpa lägen. Det är kanske inte så konstigt – om hunden tror att apportering bara är en lek kanske den väljer bort det när annat lockar?

Istället för att välja mellan de här två metoderna kan man se till att hunden lär sig att apportera steg för steg med hjälp av belöningar. Med den här metoden lär sig hunden att se på apporteringen som en uppgift som man utför för att få en belöning. Själva apportobjektet är inte belöningen, utan biljetten till en annan belöning. I början använder vi gärna godbitar och eventuellt leksaker som belöning för arbetet, men senare kan till exempel möjligheten att få jaga vidare vara belöning.

I den här filmen visar och berättar Thomas lite om hur han tränar apportering med sina vorstehrar.

Det finns naturligtvis mycket mer att prata om när det gäller apportering. Om du vill ha personlig hjälp med någon typ av apportering (lydnad, bruks, jakt etc.) så har Thomas en apporteringskurs den 16-18 november.

 

Kort tunnel – Årets bästa köp

I somras köpte jag som sagt en tunnel som bara är en meter lång. Det kändes lite som ett år för sent, eftersom Spy faktiskt till slut lärde sig att tunnlar inte äter hundar och kunde springa igenom tunnlar i alla längder. Jag har dock upplevt behov av en kort tunnel när jag håller kurs, speciellt för vissa typer av hundar som antingen är väldigt osäkra, eller lätt blir frustrerade och klistriga på föraren. Jag förväntade mig nog inte att jag skulle använda tunneln så mycket, men tyckte att den var bra att ha.

Med facit i hand har jag använt tunneln mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, både med elevhundar och med egna hundar. Jag tycker att den korta tunneln har många fördelar när man tränar. Man kan få in många repetitioner på kort tid och på liten yta utan att det blir så mycket springande. Det är lättare att fokusera på precis det man vill jobba på, till exempel kommandoinlärning, svängar eller diskrimineringsövningar. Belöningen kommer snabbare till hunden och jag kan vara kvar på samma plats. Det är lättare att lära in tighta svängar ut ur tunneln på en riktigt kort tunnel och lättare att träna på att hunden ska fästa på tunneln utan att störas av min rörelse.

Med en kort tunnel är det mycket enklare att jobba med shejping och frivilliga beteenden, någonting som mina senaste hundar har lärt mig vikten av. Jag har ju länge jobbat jättemycket med frivilliga beteenden, men i agilityn har jag låtit mig påverkas lite mycket av vad andra gör och använt mer lockande och visande. Det funkar på många hundar, men sämre på andra (till exempel på Bud, som lätt blir frustrerad och klistrig). Att gå tillbaka till mer frivilliga beteenden i början av inlärningen känns rätt för mig och stämmer bättre överens med hur jag tränar andra saker. Jag har därför ändrat en del saker i mina grundhandlingskurser för att det ska passa fler hundar och ge en stadigare grund.

Här är en film från min nya grundhandlingskurs (den går på fannygott.com just nu) där jag visar hur man kan påbörja träningen, lägga på kommando och börja jobba med olika utmaningar på den korta tunneln.

Här är en film från några träningspass den senaste veckan, där jag har använt den korta tunneln för att träna olika färdigheter. I det första klippet tränar Spy på att skilja mellan ”Gå!” – full fart rakt fram efter tunneln (med hjälp av belöningsmaskin här) och ”Spyspyspy” – tight sväng tillbaka till mig. I det andra klippet tränar jag på att Bud ska höra skillnad på ”genom” och ”slalom” (kanske onödigt lika kommandon tyvärr). Kort tunnel och kort slalom gör att vi kan fokusera på det viktiga – att skilja på kommandon – utan att slita ut honom i onödan.

Jag önskar verkligen att fler klubbar och träningscenter hade investerat i en kort tunnel för nybörjarkurser och liknande. En kort tunnel är inte dyr i jämförelse med de längre varianterna, min kostade 70 euro har jag för mig. Jag köpte den från agility-tunnel.de på European Open. De var också på Gåsahoppet och kanske dyker upp på VM i Sverige om några veckor? Min tunnel är i bra kvalitet och ”full grip” vilket innebär att hundarna får bra grepp om tunneln för tighta svängar och liknande.

Vad är ditt bästa hundrelaterade köp i år? Eller har du kanske tillverkat något själv? När det gäller DIY-projekt ligger Cecilias target som sitter fast i marken högt på min lista. Den kanske jag skriver om en annan dag. 

Lär hunden att sitta kvar

Oavsett vilken hundsport du håller på med är det en stor fördel att ha en hund som sitter kvar precis där du vill att han ska sitta, tills du ger signal om något annat. De flesta problem med kvarstannandet beror på en av två faktorer, eller en kombination av dem:

  • Otydliga kriterier för sitt
  • Otydlig frisignal

För att hunden snabbt ska förstå uppgiften och sedan kunna behålla kvaliteten genom en lång karriär är det superviktigt att du har tydliga kriterier för vad han ska göra för att få belöning. Belöning är till exempel godis och leksaker, men också frisignal eller annat kommando som leder till en rolig uppgift. Det tydligaste kriteriet tycker jag är att tassarna ska vara stilla. Alla tassarna ska vara i marken och de ska inte flyttas ur den positionen innan frisignalen. Genom hög belöningsfrekvens och bra tajming kan du lära din hund det här kriteriet på ett snabbt och lekfullt sätt utan att ens behöva påpeka för hunden när det blir fel.

Många hundar förstår inte riktigt vad som avslutar ett stadgebeteende. En verbal frisignal gör uppgiften mycket tydligare för hunden. Det ska inte vara din rörelse, ditt beröm eller synen av belöning nära munnen som avbryter uppgiften. Många tjuvstarter i agility beror på att hunden egentligen går på förarens rörelse och inte på en verbal signal. Ofta är föraren inte ens medveten om att hen alltid kombinerar ordet med rörelse och att rörelsen ofta kommer innan ordet. Jag har skrivit om det här tidigare, så klicka här om du vill läsa mer.

Idag hade jag privatlektion med en ung, sprallig dvärgpinscher. Jag fick låna honom för att visa hur jag börjar träna sitt kvar. Det blev en liten film som jag tänkte dela med mig av.

Tänk på:

  • Ha små godbitar som är lätta för hunden att svälja och enkla för dig att hantera
  • Belöna jätteofta. Så ofta du kan! Men bara när tassarna är helt stilla.
  • Jobba länge på armlängds avstånd så att du kan belöna ofta. Öka bara avståndet när du nästan inte kan få hunden att göra fel oavsett från vilken vinkel du belönar och hur snabbt eller långsamt du ger godbiten.
  • Använd ingen belöningssignal. Du vill kunna ångra dig och ta tillbaka godbiten om hunden rör en tass. Var jättenoga med att du inte belönar när tassarna rör sig.
  • Använd inget sitt-kommando. Låt hunden sätta sig på egen hand och fånga beteendet.
  • Stå helt stilla när du ger frisignalen. Rör dig inte förrän hunden gör det. Då kan du både berömma och röra dig bakåt för att göra belöningen häftig.
  • Hitta en bra balans mellan belöningar för stadga och belöning för frisignal. Du vill lösa ut hunden så ofta att han gör det direkt och utan tvekan, men inte så ofta att han får svårt att sitta stilla.
  • Var noga i början och glöm inte att vara nära och belöna ofta. 90% av stadgeträningen blir färdig på det här steget, så tänk inte på att lägga till avstånd eller störningar än. Det funkar – jag lovar!

Lycka till! Om du vill lära dig mer om det här och andra smarta grunder för tävlingshundar så startar vi en grundkurs – Foundation Class på fannygott.com på måndag 3 september.

Vattenförgiftning hos hund

Redan så här tidigt på året har två vänner till mig plötsligt kört i ilfart till veterinären med hundar som plötsligt gått från unga, livsglada och pigga till medvetslösa i en allvarlig förgiftning. Båda svävade mellan liv och död, men klarade sig tack och lov tack vare snabb veterinärinsats. Vad har de blivit förgiftade av? Vatten. Vanligt, friskt vatten.

Vatten är livsviktigt, men också livsfarligt. Allt är en fråga om dos. Om en hund – eller människa – får i sig för mycket vatten klarar inte njurarna av att ta hand om allt och omvandla det till urin. Kroppens saltbalans rubbas och cellerna i kroppen börjar ta upp vatten, vilket kan leda till livshotande tillstånd. Symptom på vattenförgiftning kan vara att hunden blir frånvarande i blicken, får vidgade pupiller, blir ostadig i kroppen (snubblar, trillar), kräks, krampar, dreglar och/eller får bleka slemhinnor.

Anledningen till att jag skriver om det här är att jag har pratat med många hundägare som inte har en aning om att hunden kan bli förgiftad av vanligt vatten. Det är jätteviktigt att vara uppmärksam på om hunden sväljer mycket vatten i samband med bad och lek i vatten. Hundar kan svälja mycket vatten när de leker eller simmar även om det inte ser ut som att de gör det. Om du är det minsta osäker bör du begränsa tiden som hunden är i vattnet. Låt aldrig hunden hålla på länge i vatten om du vet om att den sväljer vatten.

En annan sak att vara uppmärksam på när hunden gillar att bada är algförgiftning. När vissa algtyper blommar bildar de toxiner som kan förgifta hunden i mycket mindre doser än vatten. Algblomning sker ofta på slutet av sommaren när vattnet är varmt, men med tanke på hur varmt det är i vattnet redan nu i maj så skulle jag vara uppmärksam trots att sommaren knappt har börjat.

Verbala signaler i agility

Mycket av den forskning som dyker upp på hundar bekräftar sådant som vi hundägare och -tränare redan tagit reda på genom umgänget med våra hundar. Den här studien var inget undantag. Man ville testa om hundar reagerade bäst på handsignaler eller verbala signaler och kom fram till att hundarna reagerade allra snabbast på en kombination av visuella och verbala signaler, men att handsignalerna fungerade bäst om man var tvungen att välja en av dem.

För mig är det uppenbart att hundar har lättare att läsa vårt kroppsspråk än att lyssna på vad vi säger. Om hunden kan välja tittar han på vår kropp och på situationen istället för att lyssna på ord. Därför är det viktigt att vara väldigt medveten om vilka signaler jag ger med kroppen när jag vill lära hunden att verkligen lyssna på vad jag säger. Jag måste se till att hunden inte kan få ledtrådar från min kropp, utan verkligen måste lyssna för att göra rätt.

I agility har vi den stora fördelen att kunna använda både kroppen och rösten. Det finns inga dubbelkommandon eller poängavdrag för upprepade kommandon. Jag använder en kombination av kropp och röst för att göra signalerna så tydliga som möjligt för hunden. Samtidigt kan det vara svårt att alltid vara på rätt plats för att kunna visa hunden tydligt med kroppen. Ibland är man till exempel långt bakom och kan inte visa med kroppen att hunden ska ta hindret från baksidan, ibland måste man springa ifrån hunden för att hinna till nästa sekvens och hinner inte visa med kroppen om det är tunneln eller balansbommen som ska tas. Då är det en stor fördel att hunden prioriterar röstkommandot istället för att bara följa min rörelse eller gissa.

Ju mer jag kan ligga före hunden på banan, desto tydligare kan jag visa vägen för hunden. Att ligga före hunden handlar inte bara om att springa fort, det handlar framför allt om att låta hunden utföra vissa uppgifter självständigt, så att jag kan ta en genväg till nästa viktiga punkt där jag behöver visa hunden att han ska svänga på något sätt. Här tycker jag också att mina verbala kommandon är en stor hjälp för att kunna ge hunden en uppgift som ska utföras även om jag springer iväg till nästa grej medan hunden jobbar klart. Om jag har sagt ”hopp” vill jag att hunden tar hoppet även om jag påbörjar ett byte långt innan han har kommit fram till hoppet. Om jag har sagt ”sväng” vill jag att hunden siktar på hindret och förbereder en tight sväng även om jag börjar springa åt motsatt håll. Om jag har sagt ”ut” vill jag att hunden inte bara tar sikte på baksidan av hindret, utan också hoppar hindret även om jag springer vidare framåt. På så sätt kan jag ligga före hunden nästan hela tiden trots att jag aldrig kommer att vara snabbare än honom.

Man skulle kunna säga att mina kommandon har en dubbel funktion:

  • De berättar för hunden vilken uppgift som ska utföras. I många situationer är det svårt att vara helt tydlig med kroppen och då hjälper det väldigt att ha en hund som kan skilja mellan kommandon.
  • De startar en beteendekedja som hunden vet att han ska slutföra innan han börjar följa mig igen, vilket gör att jag kan lita på att hunden utför sin uppgift medan jag rör mig vidare på banan.

Vill du lära dig mer om hur du skapar bra förutsättningar för en framgångsrik agilitykarriär?

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Hur funkar en onlinekurs

Den 12 mars startar jag två onlinekurser med agilitytema. Den ena passar för valpar och färska hundar som vill lära sig bra grunder inför agilityträning. Den andra passar för dig som vill lära din hund grunderna i handling och utveckla hundens självständighet och förståelse. I april startar jag också en hoppteknikkurs online. Vi har också en valpkurs online som man kan starta precis när man själv vill! Jag får många frågor om hur en onlinekurs funkar, så jag tänkte förklara lite hur vi har lagt upp det.

Kurserna finns på den här hemsidan. När du anmält dig och betalat får du inloggningsuppgifter via mail och kan logga in i högersspalten när du är på sidan ”onlinekurser”. Den 12 mars publiceras första lektionen och du kan gå in och titta på den när du vill efter det. Du behöver alltså inte vara inloggad någon speciell tid, utan utforskar lektionerna när det passar dig. Lektionerna liknar blogginlägg, med text och skisser som beskriver övningar ihop med filmer som visar både träning och färdigt resultat.

Efter två veckor publiceras lektion två och sedan följer en lektion varannan vecka. Det är totalt sex lektioner. Du får gärna fortsätta att jobba på uppgifterna i tidigare lektioner under hela kurstiden. Du kan välja vilka uppgifter som du prioriterar och om det är någon du vill välja bort. Om du har speciella behov eller har kommit långt med någon övning hjälper jag dig med specialanpassade övningar eller utmaningar som tar dig vidare.

Om du är deltagare med hund filmar du din träning och lägger upp som en kommentar i lektionen ihop med funderingar och frågor. Jag har ingen begränsning på hur många filmer eller frågor deltagarna skickar in. Att filma är faktiskt enklare än vad många tror. Det är också mycket viktigare än vad man tror. Jag försöker att filma mycket av min träning oavsett om jag går onlinekurs eller inte. När man tittar igenom filmen i efterhand upptäcker man ofta många detaljer som man inte lagt märke till under träningen. Om du inte har tid eller lust med en onlinekurs just nu så utmanar jag dig att ändå filma några av dina träningspass och sedan titta igenom dem och utvärdera. Det är guld värt.

När jag filmar använder jag alltid min telefon – det tycker jag är absolut enklast eftersom jag alltid har den med mig och eftersom jag kan redigera och lägga ut filmen direkt från telefonen istället för att behöva importera filmer till datorn och redigera dem där. Jag har en iPhone och redigerar i appen iMovie som kan kan köpa för några tior. Om man bara vill klippa bort dödtiden i början och slutet av ett träningspass kan man göra det direkt i fotoappen utan något extra redigeringsprogram. Om man har en androidtelefon finns det motsvarande program till den som man kan redigera film med. Redigeringen går ofta snabbt – jag brukar fixa det direkt i pausen mellan två träningspass medan hunden vilar och dricker vatten. När jag är nöjd med filmen lägger jag ut den på YouTube, där man lätt skaffar ett gratis konto och kan lägga upp hur många filmer man vill. Jag väljer att lägga upp de flesta träningsfilmer som olistade, så att bara den som har länken kan hitta dem.

Man kan också vara observatör på kursen. Då får man inte feedback på egen träning, men kan se alla lektioner, se vad deltagarna med hund gör och vad de får för feedback, och ställa generella frågor om övningarna och träningen.

Har du fortfarande frågor om onlinekurser? Skicka ett mail till mig eller skriv en kommentar här så svarar jag så fort som möjligt. 

Du hittar alla våra aktuella onlinekurser på den här sidan

Engagemang och intensitet – en ständig balansgång

I hundträning tycker jag att det är viktigt att aldrig träna hunden när den har fel sinnesstämning eller engagemang. Ett träningspass börjar alltid med att se till att hunden ligger i rätt nivå och det utvärderas sedan för varje repetition och varje belöning.

När man tränar en valp eller ny hund blir det tydligt hur hundens engagemang, fokus och energinivå ändras allt eftersom. Valpen kanske är väldigt fokuserad som liten, men får svårare att koncentrera sig under unghundstiden när andra intryck konkurrerar om uppmärksamheten. En del hundar är ganska lugna från början, för att sedan bli hetare och hetare ju äldre de blir och ju mer vi tränar. En utmaning för hundtränare är att hela tiden träna den hund man har framför sig istället för att vara fast i uppfattningar om hur hunden är som kanske stämde för en månad sedan, men som inte är sanna idag.

Spy har utvecklats väldigt mycket under vintern och det blir tydligt att jag inte har samma utmaningar idag som jag hade i höstas. I början gick all träning med Spy ut på att hon skulle ha mer energi, mer engagemang, mer trygghet och mer fokus. Det viktigaste målet var att hon lekte ihop med mig och hade kul – vad vi tränade på i övrigt var underordnat.

Ibland hamnar man i situationer där det inte blir riktigt som man har tänkt sig. Jag tänkte träna agility, men hunden kanske inte riktigt vill leka med leksaken, eller äter godbiten utan något direkt engagemang för att sedan direkt koppla bort mig och börja nosa i marken. För mig är det alldeles självklart att inte gå vidare och försöker att träna någonting annat förrän hunden är engagerad i belöningen och villig att arbeta fokuserat för att få den tillbaka. Det är så klart en besvikelse när man har tänkt att man ska träna på något roligt eller viktigt, men jag upplever också att både jag och hundarna blir mycket bättre på det här med träning.

Ofta handlar det om att jag får ändra mitt beteende och lägga lite extra krut på att göra belöningen rolig, spännande och åtråvärd. Det handlar också om att tänka på att hunden ska känna sig trygg i miljön. En tredje sak som ofta gör stor skillnad är att ha bra övergångar mellan repetitionerna i träningen, så att hunden aldrig upplever någon dödtid. Ofta har vi bara en kort, kort stund på oss att presentera en ny uppgift för hunden efter en belöning. Om vi väntar för länge blir hunden uttråkad, uppmärksam på något annat eller helt enkelt frustrerad.

När man har varit duktig på att bygga upp engagemang och energi i träningen kan man plötsligt hamna i den situation där Spy och jag är nu. Hon tycker att lek och agility är superkul! Det är faktiskt så roligt att hon inte tycker att det är så viktigt att äta godis. Det är också så spännande att hon lätt blir stel i kroppen och helt fokuserad på hinderna istället för att vara öppen i huvudet och uppmärksam på vad jag bjuder in till för aktivitet. Det är kanske det här folk pratar om när de menar att hunden ”låser sig” i träningen, eller att den plockar fram eye (den där stirrande blicken och hukande stilen som border collies använder när de vallar får).

För mig är det här varken konstigt eller ovanligt, men jag ser till att ta tag i det direkt. Jag tycker att det är häftigt att hon älskar agility och lek, men jag vill fortfarande att hon ska kunna jobba för godbitar, erbjuda andra beteenden än att stirra på hinder och att hon ska ta kontakt med mig för att se vad jag tycker att vi ska göra härnäst. Alltså får jag ändra fokus i min träning lite. Istället för att bara köra på med lek och hopp och tunnlar så ser jag till att godbitarna blir nyckeln till sådana aktiviteter. Jag lägger in små shapingpass där hon måste vara öppen och kreativ – till exempel att hon ska trampa på en target med framtassen trots att det finns leksaker och hinder i närheten. När hon ger mig det beteende jag vill ha – avslappnat och eftertänksamt beteende – får hon leksaken och kanske hoppa något hinder. Gradvis jobbar vi oss fram emot den där härliga känslan när hunden alltid är med på det jag vill träna och väljer rätt intensitet och fokus beroende på uppgift. …

Gästinlägg: Om medicinering av beteendeproblem hos hund

För ett par veckor sedan kom nyheten om att ”Nu får allt fler djur lyckopiller”, vilket startade en massa diskussioner om huruvida det är bra eller inte och framför allt kom det många kommentarer som till exempel ”Är tragiskt. Istället för att lösa problem tar man till sånt.” eller ”Tror mest på att folk förmänskligar sina djur, hade de istället gett hundarna det som en hund behöver så ser det nog annorlunda ut”. Ett stort problem i diskussionen är så klart det mycket slarviga uttrycket ”lyckopiller”, när det handlar om olika typer av mediciner som skrivs ut för att hjälpa till med beteendeförändring.

Själv har jag aldrig behövt fundera på att använda den typen av medicinering, men jag känner hundar som har gjort det – med varierande resultat. Jag tycker att det är positivt att vi kan hjälpa hundar med rädslor och beteendeproblem så bra som möjligt, och att fler hundar kan få hjälp istället för att kanske avlivas eller må dåligt. Jag funderade på att skriva ett inlägg själv, men eftersom jag inte har kunskap eller erfarenhet lämnar jag det till experterna. För att förklara lite mer kring medicinering vid beteendeproblem har jag översatt en artikel från engelska av en veterinär med specialisering på beteende. Artikeln är från början från Instinct Dog Training

av Dr. Emily Levine, DVM, DACVB

Dr. Levine är veterinär med specialisering på beteende från Fairfield, New Jersey i USA. Hon har en massa kunskap och erfarenhet när det gäller arbete med komplexa beteendeproblem. ***Kom ihåg att veterinärer och speciellt veterinärer med specialisering på beteende är de enda som du bör diskutera och rekommendera beteendemediciner till din hund.*** 

1. DE FINNS

Japp, det finns beteendemediciner för hund. I veterinärmedicin används många av de samma mediciner som också används för människor. Olika typer av mediciner kan användas för olika beteendeproblem, från rädslor, oro och fobier, till tvångsmässiga beteenden, kognitiva problem och problem med upphetsning och frustration.

2. DE ÄR VETENSKAPLIGT BELAGDA

Det finns mycket vetenskaplig litteratur från flera decennier som visar på effekt av beteendemediciner hos en mängd arter, också hundar. Medicinerna fungerar genom att påverka kommunikationssystemen i hjärnan – de signalsubstanser som utsöndras av nervcellerna. Signalsubstanserna påverkar många aspekter av neurobiologi. Förändringar som är resultat av medicinering kan vara:

  • Tillväxt av nya neuroner och tillkomst av nya nervbanor.
  • Ökade eller minskade mängder av signalsubstanser som serotonin, dopamin och norepinefrin.
  • Mer effektiv informationsbearbetning.
  • Förmåga att lära sig lättare.

3. DE MÅSTE VARA REKOMMENDERADE, UTSKRIVNA OCH ÖVERVAKADE AV EN VETERINÄR

Beteendemediciner kan bara skrivas ut av veterinärer. Ideellt sett är det bästa att ta hjälp av en veterinär med specialisering på beteende, eller en veterinär med mycket erfarenhet och speciellt intresse för beteendeproblem. Dessa specialister kan hjälpa till att väga för- och nackdelar med olika mediciner för varje enskild patient, och också hjälpa till med den viktiga uppgiften att utesluta andra medicinska problem innan man diagnosticerar någonting som en beteendestörning. Det finns många endokrina, neurologiska, gastrointestinala, hudrelaterade eller muskel/skelett-relaterade sjukdomar som kan bidra till eller orsaka beteendeproblem.

4. DE PASSAR INTE FÖR ALLA HUNDAR

Många hundar med rädsla, oro eller upphetsningsproblem kan göra fantastiska framsteg genom bra träning och behöver inte medicineras som en del av beteendeförändringsplanen. Mediciner ska bara övervägas som en del av behandling om en kvalificerad veterinär avgör att beteendestörningen hos hunden inte faller inom normalspektrat och/eller inte responderar på lämpliga träningsupplägg.

När kan det hända att en veterinär rekommenderar medicinering mot beteendeproblem?

  1. När en hund regelbundet upplever nivåer av rädsla, oro eller upphetsning på ett sådant sätt att det märkbart påverkar hundens livskvalitet eller förmåga att lära sig.
    • Hunden upplever händelser med kraftig panik och rädsla.
    • Hunden upplever generaliserad oro, där den är orolig och rädd i en mängd olika situationer.
  2. När en hunds fysiologiska respons på specifika händelser eller stimuli är så intensiv att inlärning utan hjälp av medicinering är svår eller omöjlig.
    • Hunden blir snabbt allt för upphetsad, upprörd eller frustrerad.
    • Hunden tar lång tid på sig att återgå till normaltillstånd efter upphetsning.

5. DE KAN FÖRBÄTTRA HUNDENS LIVSKVALITET

För hundar som upplever kraftiga episoder av oro, rädsla och panik kan medicinering lätta ångest och lidande. Om en hund regelbundet reagerar på situationer som gör den rädd genom att skaka, dregla, kissa eller bajsa på sig, försöka fly eller genom att skada sig själv eller andra, så är det en kris för hundens välfärd. Det är vårt ansvar som djurägare att genast försöka hjälpa hunden att hitta en lösning på problemet. Lämpliga beteendemediciner kan vara ett nödvändigt första steg för att hjälpa hunden ur en mycket obehaglig situation.

6. DE KAN GÖRA INLÄRNING MÖJLIG

Mediciner kan hjälpa till att reglera hundens inre, fysiologiska tillstånd så att inlärning blir möjlig. Vissa hundar – ofta de som lätt blir allt för upphetsade, upprörda eller frustrerade – upplever regelbundet ett tillstånd som hindrar dem från att lära nya beteenden. I dessa situationer kan kroppen, precis som en diabetiker med insulin, behöva medicinering för att reglera den inre miljön i hjärnan. Tänk på det som att man lägger förhållandena till rätta för att inlärning ska kunna hända, och för att träning och beteendemodifiering ska ha effekt.

7. DE KAN HJÄLPA DIN HUND MER, och MINDRE

Om din hunds medicin fungerar som den ska bör du se följande förändringar i beteende:

  • OFTARE:
    • Din hund verkar bekväm OFTARE
    • Din hund är OFTARE glad
    • Din hund är OFTARE självsäker och kan hantera omgivningen
    • Din hund lär sig lättare nya beteenden och vanor
    • Du och din hund kan göra fler saker tillsammans
  • MINDRE:
    • Din hunds reaktioner och beteenden är MINDRE intensiva, MINDRE frekventa och pågår under kortare tid än tidigare.
    • Din hund tar MINDRE tid på sig att återhämta sig efter en episod, reaktion eller stressande händelse.

Trött, neddopad, sur? Kom ihåg att den ENDA anledningen till att din veterinär skriver ut mediciner är för att din hunds beteende ska förbättras och för att livskvaliteten ska öka. Om du påbörjar en medicinering och hunden verkar sömnig, drogad, borta eller liknande behöver du säga till veterinären så att ni kan ta till lämpliga åtgärder.

8. DET ÄR INTE EN QUICK-FIX

Om din hund har fått medicin utskriven är det viktigt att förstå att det är en process, precis som när människor går i terapi för sina problem. Det är tur att vi idag har många olika medicinska alternativ, men det innebär också att det kan ta tid att hitta rätt medicinering för ditt djur. Det bästa sättet att avgöra om medicineringen är effektiv är att noga övervaka hundens beteendemässiga utveckling medan du går igenom ett lämpligt och vetenskapligt baserat träningsprogram. Det finns vissa tillstånd där enbart medicinering gör en stor skillnad snabbt, och det finns andra där resultaten är mer subtila – speciellt i början. Dessutom tar det upp till fyra veckor att få full effekt av vissa typer av mediciner, medan andra fungerar snabbare. Därför är det väldigt viktigt att en erfaren veterinär aktivt övervakar och justerar medicineringen.

9. DET ÄR (normalt sett) INTE FÖR ALLTID

Målet är alltid att vänja av hunden vid medicineringen med förhoppningen om att hunden kan lära sig och behålla nya och hälsosamma beteenden genom träning och beteendemodifierande tekniker när han har blivit mindre rädd, upprörd eller aggressiv. Träningen skapar över tid nya nervbanor i hjärnan och gör att medicineringen inte längre är nödvändig. Det finns dock hundar som behöver livslång medicinering. För att förklara det enkelt liknar de här hundarna en diabetiker som behöver insulin – deras kropp tillverkar helt enkelt inte det som den behöver för att fungera normalt. Vilken tur för dessa hundar att det finns hjälp av få genom veterinärmedicinen.

Det här blogginlägget är skrivet av Dr. Emily Levine, veterinär med specialisering på beteende.

P.S. I USA finns det ganska många veterinärer med specialistkompetens på beteende. En specialist är en veterinär som är erkänd som av veterinärförbundet efter att som regel ha vidareutbildat sig i minst tre år, klarat examen och ha publicerat forskning på området. Är det någon som vet om vi ens har sådana veterinärer i Sverige?

Lydnadsträning med Valp Del 3

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.

Del 3 – Pi 6-8 månader

Pi har precis fyllt 9 månader och hon börjar bli lite mer mogen. När jag skrev förra artikeln var hon mitt uppe i en tonårsperiod, som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon har börjat kombinera fart och eftertänksamhet på ett bättre sätt och hon är lättare att engagera i lek och träning i utmanande miljöer. Lydnadsdebuten börjar kännas inom räckhåll, vi har en grund i alla moment och nu är det finslipning och tävlingsträning kvar.

Stå under marsh
Ett moment som vi har lagt extra mycket energi på det senaste är stå under marsch. En svårighet när man lär in det här momentet utan hjälper kan vara att få ett snabbt och kontant ställande. Om man bara lär hunden att ställa sig frivilligt framför föraren och sedan försöker få fram samma beteende i rörelse, får man ofta ett nedsaktande beteende och flera steg i ställandet.

För att få ett snabbare och mer kontant ställande använder jag mig av backandet. Hur jag lär in backandet finns beskrivet i den första artikeln om Pis lydnadsträning. Det viktiga är att backandet fungerar frivilligt, utan kommandon eller andra signaler (som att gå mot hunden, luta sig över den etc.). Det krävs en viss energi i backandet för att det ska fungera även i rörelse. Att hunden backar med självförtroende 3-4 meter rakt bort från stående förare kan vara ett bra mål innan man börjar göra det i rörelse.

När Pi kunde backa ifrån mig när jag stod stilla, började jag gå sakta bakåt. Hon följde efter mig i några steg, men valde sedan att backa igen eftersom det var det beteendet hon hade fått belöning för precis innan. Så fort hon tryckte ifrån bakåt fick hon klick och belöning. Gradvis började jag öka tempot, tills hon kunde följa mig i rask takt och sedan börja backa utan tvekan. Här var det en stor fördel att Pi hade lärt sig fotgåendet genom att följa mig aktivt och nära när jag går baklänges. När hon hade backa ifrån mig några gånger tyckte hon att det var onödigt att följa med när jag gick bakåt och försökte backa direkt istället. För att undvika det kan det vara smart att då och då också belöna att hunden följer med med god intensitet utan att tveka eller sakta in. Övergången till ett snabbare tempo bör ske så gradvis att hunden alltid stannar med bra tryck, utan att sakta in innan backandet.

På det här stadiet belönar jag så fort hunden trycker ifrån bakåt. Det brukar bli ett par-tre steg bakåt innan hunden får belöningen. Jag bryr mig inte om rörelsen bakåt, men jag kräver inte något annat än ett bra stopp där hunden tänker bakåt och trycker ifrån. När Pi gjorde det bra i raskt promenadtempo, började jag lägga på kommandot. Bäst effekt får man alltid om man kan lägga på kommandot precis innan hunden utför beteendet, så det gäller att försöka vara lite förutseende och läsa hundens små signaler. Om hunden ställer sig utan att du hunnit ge kommandot kan du välja att inte belöna och istället locka med hunden vidare. Efter några träningspass där du har döpt beteendet kan du börja testa om hunden reagerar på det. Ge signalen när hunden följer dig med bra intensitet. Belöna aldrig nedsaktande med att ge ett kommando. Stå-kommandot kommer bara när hunden går med bra kontakt, attityd och position – oavsett om jag går framlänges eller baklänges.

Här kan det vara läge att tänka över belöningsplaceringen. För att få riktig stuns i stoppet kan det vara en god idé att kasta belöningen in mellan framtassarna på hunden. Stora godbitar eller leksaker passar bra. Tänk också på att det absolut inte är nödvändigt, eller ens önskvärt, att belöna alla försök hunden gör. Observera och gradera. Var ställandet bättre eller sämre än genomsnittet? För ett halvdåligt försök får hunden bara fri-signal och chans på nytt försök. Om du inte får några halvdåliga ställanden att inte belöna, är det hög tid att gå vidare!

När hunden gör fina ställanden på kommando när du går baklänges i rask takt, är det dags att börja gå framlänges. En del hundar förstår att ställa sig om man ger kommandot under vanligt fotgående (kanske helst direkt efter att man har gjort det under baklänges marsch). Pi hade lite svårt för det, så jag fick lirka genom med att gå sidlänges och låta henne erbjuda beteendet frivilligt, sedan sidlänges på kommando och tillslut fick jag till några lyckade när vi gick fot framåt.

Nu har vi första delen av momentet klar och kvarstannandet går ganska bra det med, Pi är van vid att hålla positionen helt stilla tills hon får frisignal och för lätt över den kunskapen in i nya situationer. Det verkar också som att hon har lättare för att skilja mellan stå och ligg än vad mina tidigare hundar har haft. Kanske beror det på att jag medvetet har tränat på att skilja mellan kommandon sedan hon var väldigt ung, kanske beror det på att hon är mer eftertänksam än vallhundarna i träning.

Fotgående
Det svåraste momentet i klass I är ofta fotgåendet. Inte nog med att hunden ska ha bra kontakt, attityd och precision – det ska göras under längre tid också. Här gäller det att se till att man tänker igenom sin träning. Om det finns något moment där det verkligen finns en stor poäng i att föra logg måste det vara här. Det är väldigt enkelt att falla in i mönster och glömma bort någon del av träningen. Själv är jag hopplös när det gäller högersvängarna. Jag glömmer bort att lära in dem och när jag går fot med hundarna så råkar det bli 90 % vänstersvängar. De senaste dagarna har vi därför tränat på högersvängarna separat och jag ska börja föra logg över fot-träningen.

I övrigt har vi börjat sträcka tiden på fotgåendet och kvalitetssäkrat det genom att placera ut godbitskålar i olika vinklar och på olika avstånd. Om Pi klarar av att gå fot utan att ens se ut att tänka på skålarna kan det hända att hon får sitt ”varsågod”. I veckorna framöver ska vi bli duktigare på att jobba med koncentration i utgångsställning med störningar och fotgående med oväntade, små förändringar som att vi går mellan hinderstöd, ut genom en grind, från gräs till grus, upp för en kant, mellan människor etc. Genom att kvalitetssäkra hundens förståelse för fotgåendet med sådana små störningar, gör vi det lättare för hunden att hålla koncentrationen på väg in på planen under tävling och under själva fotgåendet. Ett tips är att skriva ner olika typer av små utmaningar som du kan lägga in i ditt fotgående och använda minst en av dem varje gång du går ut för att bara träna lite fot. Skriv gärna också ner vilka delar av momentet du tränar på varje gång, så att du kan upptäcka om du glömmer bort att träna på någonting.

Även här bör hunden få lov att misslyckas ibland, om du alltid hinner belöna innan det blir fel går du förmodligen onödigt långsamt fram och gör det svårare för din hund att förstå vad uppgiften går ut på. Om det blir fel kan du bara glatt meddela för hunden att det blev tokigt och att ni får göra om det. Belöna inte så fort hunden gör rätt igen, presentera gärna samma uppgift som hunden misslyckades med en gång till (att passera en människa, att gå 20 meter, att inte titta på skålen…) och belöna när hunden klarar det.

Kroppskontroll
Pi har fått långa ben som inte alltid tycks hänga ihop med kroppen. För att kunna få ökad precision i lydnaden, minska skaderisken och förbereda inför kommande agilityträning har vi fokuserat våra shejpingpass på tricks som förbättrar kroppskontrollen och stärker muskler. Generellt kan man säga att långsamma rörelser är bättre än snabba om man vill få goda fysiska bieffekter av sina tricks. Det är bättre att lära hunden att sätta nosen mot höften än att lära henne att snurra runt och det är bättre att lära hunden att ligga på rygg än att lära henne att rulla runt. Många övningar vi gör syftar till att öka bakdelskontrollen. Klossen som vi använder för att lära in utgångsställningen hänger fortfarande med för gymnastikens roll. På klossen fokuserar vi på lugna fina rörelser med bakbenen åt båda hållen. Vi fortsätter träna backande och vidareutvecklar det så att Pi kan backa upp på föremål och lyfta sina bakben.


Pis favorit är nog att klättra och balansera. IKEA säljer fantastiska lekmöbler för barn som är utmärkta till hundträning eftersom de är mer halkfria och stabila än balansbollar för vuxna. På balansbollarna utvecklar hundarna koordination och balans samtidigt som det stärker muskler som är svåra att komma åt på annat sätt. De flesta tricks som hunden kan på plan mark kan sedan göras på balansbollen. Pi kan backa upp, växla mellan olika ställningar på bollen, använda bollen som kloss och gå runt med bakbenen och liknande. Hon älskar det och har ofta lite svårt att lämna bollen när hon får frisignal.

Att shejpa smarta tricks gör inte bara hunden stark och medveten om sin kropp, det är också ett utmärkt sätt att lära hunden att erbjuda beteenden, upprepa det som lönar sig och inte ge upp när belöningen uteblir.

Sammanfattning
Det finns hopp för tonåshundarna. Under vissa perioder får man kanske lägga mer energi på att få träningen att fungera med störningar, men när det faller på plats någon månad senare är det värt det. Ett annat bra tips om man känner sig trött på hunden eller träningen, är att stanna inne och träna lite tricks. För mig är det en garanterad humörshöjare och hundarna har jättekul!

När man sedan återigen hittar rätt träningsattityd på planen är det kanske läge att försöka komma vidare med färdigheterna hunden har lärt sig. Här kan det vara en stor fördel att anteckna så att man har koll på att man faktiskt går framåt och utmanar hunden, istället för att alltid hålla sig på en nivå där man är garanterad lyckande (det låter kanske trevligt, men det innebär också att man sällan kommer framåt). När grunderna sitter är det uthållighetsträning, kedjning och tävlingsträning som gäller. Och kanske är det hög tid att se till att man inte glömmer bort momenten i de högre klasserna också!

Relaterade filmer:

Lydnad med Pi | 2008-04-03
Pi, 10 månader, tränar lite lydnad

Signalkontroll på tricks | 2008-03-06
Pi visar frambenslyft på signal både stående och liggande.

Pi tränar tricks | 2008-02-26
Pi med fyra tassar i vattenskål och första träningspasset med nya balansleksakerna från IKEA. Kul med shaping!

Lite tricks | 2008-03-28
Missy, Pi och Shejpa visar lite tricks.

Dagens nya tricks | 2008-04-02
Missy tittar sig under magen och Pi pekar på baktassen

Pi tävlar klass I | 2008-05-17
Pi fick förstapris i debuten

 

Lydnadsträning med Valp Del 2

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008. 

Del 2 – Pi 4-6 månader

Pi har precis fyllt sju månader och börjar lämna valptiden bakom sig. Hon har fått långa ben, större självständighet och ännu större jaktlust. Ihop med husse har hon varit på jaktkurs och fått utveckla jakten, medan jag har fortsatt med lydnadsträningen på hemmaplan.

Attityd
Pi har alltid varit en eftertänksam valp och vi har uppmuntrat de sidorna genom att ge henne kluriga uppgifter som kräver att man tänker först och handlar sedan. Nu har det dock blivit hög tid att få in lite tempo i lydnadsträningen också. En lydig hund som utför moment utan tryck och attityd är inte mycket värt. Å andra sidan vill jag gärna ha eftertänksamma hundar och det gäller att hitta balansen. Under några veckor har vi jobbat mycket på att få upp intensiteten, farten och attityden hos Pi.

Mer lek för fart och fokus
Att fortsätta utveckla leken har varit en nödvändighet. Min erfarenhet är att lek, oavsett om det är någonting hunden gör för att byta leksaken mot en godbit eller om det är någonting hunden tycker om av sig själv, skapar ett högre tempo i hundarna. Inomhus har vi haft flera korta pass med bara lek som belöning, där vi har jobbat med till exempel snabba lägganden.Vi leker en kort stund, jag stjäl leksaken och tar den bakom ryggen. Om valpen slänger sig i marken kommer leksaken fram igen och leken fortsätter. På samma sätt har vi jobbat med snabba stå, sitt, backanden och utgångsställningar.

Utomhus har jag passat på att använda en av Pis favoritaktiviteter – att springa – som belöning för bra kamplek. När hon har kampat bra har jag sagt ”spring!” och släppt leksaken halvsekunden senare. Sedan har hon fått springa runt med sin leksak en stund, innan jag har kallat in henne för mer lek ihop med mig. Att få henne att springa iväg med leksaken på kommando var inte så svårt, men det är ju smart att ha signalkontroll på beteendet, så att hunden inte springer iväg med leksaker utan kommandot ”spring”. Jag vill gärna att hunden i första hand kommer till mig när hon vinner en leksak. Därför blev det några träningspass i koppel. Jag började med att träna på att lämna leksak i handen på mig, som beskrivet under ”lekapport” i förra valpartikeln.


Hon fick plocka upp leksaken från marken och lämna i min hand och få en godbit. Sedan lekte vi lite kamplek och jag släppte leksaken när hon kampade bra. Första gången försökte hon sig på att springa iväg med den, men då ställde jag mig på kopplet och plockade ut leksaken. Så försökte vi igen. Så fort hon vann leksaken presenterade jag handen och den här gången kom hon in och lämnade av. Då fick hon godbit och sedan började vi leka igen. Den här gången sa jag ”spring!” innan jag släppte leksaken och hon fick springa iväg. Efter några träningspass förstod hon att man bara får ta ärovarv med leksaken på kommando och jag har kontroll på min jackpotbelöning.

Burlekar och korta pass
När valpen hamnar i en ålder där det blir svårt att hålla fokus på lydnadsträningen är det extra viktigt att man planerar sina träningspass och tränar korta, effektiva pass utan dötid. Susan Garretts burlekar (beskrivna av Maria Yttermyr i Canis 4/07) har varit till stor hjälp när unghundarna ska tränas här hemma. Burlekarna är något av det roligaste mina unga hundar vet och det skapar en perfekt balans mellan kontroll och fart. Vi börjar träningspasset med att hunden får springa in i buren och vänta med öppen dörr medan jag plockar fram mina träningssaker och lägger en plan. På kommandot ”fri” får hon springa ut och vi börjar med lite dragkamp. Sedan blir det 1-3 minuter med intensiv träning och därefter får hon rusa till sin bur igen och vänta medan matte utvärderas och lägger en ny plan. Ingen dödtid, bara fullt ös under hela träningspasset. Har man två hundar blir effekten ännu större, för då kan de sitta och vänta på varandra. Hundarna älskar sina burlekar och älskar de intensiva träningspassen. Dessutom är det lättare för matte att hålla sig fokuserad och välplanerad när träningspassen är intensiva och tidsbegränsade.

Fart kommer av flyt
När man får hem sin valp är det vettigt att börja träna på många olika färdigheter istället för att fokusera på några få. För att få riktigt bra fart är det dock ofta nödvändigt att få flyt på beteendena. Det kan vara dags att välja ut några viktiga grundfärdigheter och verkligen jobba med dem. Många, snabba repetitioner av samma beteende. Det kan vara smart att göra små förändringar i till exempel din egen kroppsposition och i omgivningarna (även om det är smart att hålla sig till störningsfria miljöer i början av flytträningen) för att få beteendet generaliserat. Så fort beteendet verkar flytande (hunden upprepar det direkt efter belöning med hög precision) i en situatuion kan det var läge att ändra på en liten detalj. Byt rum, sätt dig på en stol, ta med en ny person in i rummet, lägg godbitar på marken eller sätt valpen bakom ett kompostgaller så att du kan få större avstånd.

Korta kedjor
Det kan vara smart att börja sätta ihop små kedjor så fort valpen kan en del beteenden. Att tidigt öva på att det inte alltid kommer belöning efter varje beteende är nyttigt. Här är baklängekejdning ett smart sätt att introducera konceptet på. En av de första kedjorna kan till exempel vara att trampa på en musmatta och få kommandot sitt. Förrutom att det är en enkel kedja kan det också vara ett smart sätt att träna sitt på avstånd. För att kedjningen ska fungera behöver valpen kunna trampa på en musmatta på ett par meters avstånd. Hon bör också kunna sätta sig på kommando – även när hon inte ser på dig. Testa först så att targeting på musmattan fungerar. Ta sedan bort musmattan och repetera en del sättanden. För att testa sitt på avstånd utan att valpen ser på dig, kanske du belönar genom att kasta en godbit bort från dig och säga ”varsågod”. Så fort valpen har ätit godbiten (och förhoppningsvis fortfarande tittar på annat) säger du ”sitt” på nytt. Om sättandet på kommando fungerar bra efter några genomkörningar kan du nu återigen plocka fram musmattan. Lägg ut musmattan, gärna bara någon meter ifrån dig i början, och låt valpen springa dit och trampa. Istället för att klicka när valpen trampar på musmattan, kommenderar du ”sitt” så fort valpen sätter tassana på targeten. Om valpen sätter sig ner belönar du rikligt. Om det inte riktigt fungerar kan du prova en gång till, kanske ännu närmare dig. Om det fortfarande inte fungerar behöver du kanske jobba mer med ditt sitt-kommando.

Poängen med den här korta kedjan är att lära valpen ett nytt koncept. Istället för att belöningen alltid är lek eller godbit, kan den också vara en ny uppgift. Om man bara fortsätter att jobba, kommer belöningen till slut. Baklängeskedjning (att först repetera sista ledet i kedjan och därefter lägga på delarna baklänges) hjälper valpen att göra rätt. Genom att vi har repeterat sitt flera gånger innan vi lägger dit musmattan igen, har valpen sättandet färskt i minne och vet att det är ett beteende som belönas just nu. Hon blir inte överraskad. Baklängeskedjning innebär en viss hjälp för hunden, hon vet alltid vad som kommer. Därför vill jag också gärna framlängeskedja lite också. Någon gång när valpen kommer in i utgångsställning kan jag kommendera ”ligg” istället för att belöna och så kommer godbiten när valpen har lagt sig ner. Här blir det ännu viktigare att valpen faktiskt kan det sista beteendet bra (annars riskerar du ju inte bara att du inte får något läggande, du får inte heller belönat den fina utgångsställningen). Välj därför bara beteenden som valpen kan bra när du gör kedjor. Några andra exempel på kedjor som vi har jobbat med är inkallning (sitt kvar – spring fort – kom i utgångsställning), läggande från halt (några steg fot – halt – läggande på kommando – ligg kvar medan föraren går ifrån och kommer tillbaka – sitt upp på kommando) och att komma i utgångsställning med ett föremål i munnen.

Tävlingsträning
Redan med en liten valp kan man ägna sig åt tävlingsträning. Målsättningen med tävlingsträningen på det här stadiet är att ge valpen positiva erfarenheter av tävlingssituationen och skapa en störningssäker hund. Ofta börjar man tävlingsträna ganska sent och när man gör det, vill man gärna göra det tävlingslikt på alla sätt. När vi tävlingstränar belönar vi mer sällan än under vanlig träning, vi gör kanske momenten svårare än vanligt för att testa vad hunden kan och vi låter bli att hjälpa hunden så som vi kanske gör på träning. Följden blir att hunden lär sig att tävling är tråkigt (kanske redan innan man har varit ute på en riktig tävling).

Med en valp bör du tänka precis tvärt om. Tävlingssituationen ska vara jättekul! Du kanske samlar några vänner, sätter upp en ring, låter några personer agera domare och tävlingsledare och sedan går du in i ringen med valpen. Tävlingsledaren kan prata, publiken kan applådera och domaren kan komma med kommentarer, precis som på tävling. Din målsättning är att visa valpen att tävling är trevligt och enkelt. Gör någonting enkelt som valpen kan bra. Själv brukar jag låta valpen följa mig med fokus medan jag går baklänges. Jag belönar ofta och blandar ofta in lek. Vi struntar i vad tävlingsledaren säger, vi har trevligt på egen hand istället. När valpen blir äldre blir det mindre lek och mer allvar när vi tävlingstränar, men jag försöker alltid att göra det lite enklare och lite roligare än den vanliga träningen. Tävlingsträningen ska vara veckans höjdpunkt.

Fjärrdirigering
Utomhus jobbar jag främst med fokus och rätt attityd, men när vi är inomhus i lugn och ro jobbar vi med de mer tekniska delarna. En bra teknik i fjärrdirigeringen är smart att få till ganska tidigt. Det brukar framför allt vara ligg och sitt från stå som är svårt att få till. Min målsättning är att hunden ska hålla baktassarna stilla under hela momentet. Från stå till ligg fäller sig hunden bakåt utan att röra någon tass, från stå till sitt flyttar sig framtassarna bakåt medan baktassarna är stilla. Få hundar väljer den här tekniken själva när vi är 15 meter bort, så det är någonting vi måste lära in.

Metoden jag använder fungerar bra både till sitt och ligg från stå. Hunden behöver kunna erbjuda sitt/ligg och backande frivilligt för att det ska fungera. Om jag ska jobba med läggandet från stå börjar jag med att plocka fram ett frivilligt läggande. Det spelar ingen större roll vilken teknik hunden använder nu, men det är bra om hon kan lägga sig direkt från stå, utan att sätta sig emellan. När du har repeterat ett tiotal lägganden slutar du att belöna ligg och plockar istället fram backande. Repetera backandet tills det ser ut att flyta. Sluta sedan att klicka för backande och vänta och se vad som händer. Väldigt ofta provar hunden att backa några gånger till, men när ingen belöning kommer för backandet, dyker det senaste beteendet (ligg) upp igen. Eftersom det dyker upp medan hunden håller på att backa, blir resultatet ofta ett läggande där hunden fäller sig bakåt. När du har fått några sådana börjar kanske valpen lägga sig med den vanliga tekniken igen, då får du klicka lite mer backande innan du belönar ligg igen. Det blir ett balanserande under de första träningspassen, där du letar fram rätt teknik. Vänta inte för länge med att träna fjärrteknik i läggande och sättande, det är svårt att lära om senare.

Apportering
När valpen är duktig på att leka dragkamp och på att komma tillbaka med leksaker börjar jag jobba med den formella apporteringen. Jag har beskrivit den i en tidigare artikel (Canis nr 4/06), men det blir några rader om det här också. Med Pi bestämde jag mig för att vänta med formell apportering tills hon hade fått sina nya tänder. Eftersom jag vill ha ett väldigt hårt grepp kändes det svårt när hon fortfarande hade valptänderna. Tiden med valptänderna ägnade vi åt att leka dragkamp och träna lekapport (att lämna leksaker och andra föremål i min hand). Eftersom Pi inte hade några tendenser till tugg, fick hon prova på träapport, metallapport och en mängd olika föremål.Hon fick plocka upp det från marken och lämna det i min hand. Några gånger har vi också satt ihop det med utgångsställningen för att få till avslutningen. Om jag hade en hund som tuggade på föremål hade jag absolut inte låtit henne apportera något annat än leksaker.

Trots att Pi hämtade apporter utan att tugga, har jag valt att gå igenom stegen för den formella apporteringen. Det skapar mer medvetenhet om ett fast grepp (och gör att man kan undvika omtag), hjälper hunden att lägga vikten bakåt för ett rent och snabbt gripande och ger mer tryck och fart hos en lugn hund som Pi. Mitt första steg blev att få henne att dra i döda föremål för att få klick och godis. Jag shejpade henne till att gripa och lägga vikten bakåt medan hon håller fast. Det här blir som ett mellanting mellan kamplek och apportering.

Greppet ska vara lika fast som under kamplek, men hundens attityd ska vara lugnare och så fort jag klickar ska hunden släppa för att få sin godbit. Jag är noga med att hunden håller föremålet precis bakom hörntänderna. Helst vill jag ha ett jämnt tryck, utan att hunden rycker. I början tränar jag görna med mjuka saker, som rep, gummi och plast och går sedan vidare till trä- och metallapport. Målsättningen för den första delen är att valpen kan sitta stilla, gripa ett föremål, lägga vikten bakåt och lugnt hålla emot medan jag håller i grejen. För mer information om apporteringsträning hänvisar jag till min artikel om apportering.

Stegförflyttningar
Tidigare har vi jobbat med bakdelskontroll i form av backande och ingångar. Under de senaste månaderna har vi introducerat en ny rörelse – bakdelskontroll i sidled. I lydnadsklass tre och elit ska hunden följa med föraren under två-tre steg åt höger och vänster. Både förare och hund ska behålla frontriktningen.För att lyckas göra det här snyggt måste hunden arbeta med bakdelen rakt åt höger och vänster, samtidigt som framdelen. Som så ofta annars, börjar jag med hunden framför mig – nos mot näsa. Jag rör mig försiktigt åt höger eller vänster och klickar så fort hunden tar ett steg åt det hållet. I början bryr jag mig inte om ifall det är fram- eller baktassar. Oftast börjar hunden röra framtassarna. När hunden blir duktig på att följa efter mig med framtassarna väntar jag på en baktass innan jag klickar. Sedan fokuserar jag på att baktassarna hamnar i linje med framtassarna och till slut kan jag kräva att fram- och baktassar rör sig samtidigt. Ett vanligt misstag är att man rör sig för snabbt åt sidan, i början är det små, små rörelser som krävs för att hunden ska hänga med.

När rörelsen ser fin ut med hunden framför dig (du tränar det naturligtvis åt båda hållen) är det dags att ha hunden vid sidan och börja med små rörelser där du förstärker rätt teknik. Många hundar blir frustrerade vid stegförflyttningarna och att lära hunden hur man hanterar kroppen rätt hjälper till att förhindra frustration och osäkerhet.

Avslutning
När valpar blir till unghundar kan det kännas som att någon har bytt ut den söta, snälla hunden man hade. Valparna får nya intressen, blir mer självständiga, upptäcker nya hobbies och kan verka ofokuserade. Det kan vara läge att fokusera på fokus och attityd när man tränar på platser med störningar. Korta pass med mycket action hjälper till för att hålla fokus hos både hund och förare. Att kunna gå baklänges när man tränar fritt följ (se tidigare artikel i samma serie) tycker jag hjälper mycket när man jobbar med unghundar som lätt tappar fokus. På platser med färre störningar kan man vidareutveckla de tekniska färdigheterna som lydnadshunden behöver. När valpen har både fokus och en del färdigheter på repertoaren kan man sätta ihop små kedjor som gör valpen van vid konceptet med längre tid mellan belöningarna. Det går också att tävlingsträna med valpar, men kom ihåg att tävlingsträningen ska vara både enklare och roligare än er vanliga träning.

Relaterade filmer

Pi 7 månader | 2008-01-22
Lite lydnadsträning med Pi. Fotgående, stå under marsch och stå, sitt, ligg.

Pi 8 månader | 2008-02-21
Kamplek med signalkontroll på vad hon gör när jag släpper leksaken. Tillbaka i handen, in i buren eller ut på ärevarv.