Inlärning av frysmarkering

Idag tog jag och Squid upp nose work-träningen igen. Jag provade någon gång hemma efter att vi hade gått privatlektion, men tappade lite sugen och var upptagen med annat. Idag provade jag lite på det sätt jag hade tänkt mig från början, slängde ut 20-30 tops på golvet, varav en med eukalyptusdoft. Hon sökte och markerade direkt rätt tops, så någonting lärde hon sig absolut under våra två träningspass i november! Jag provade också att gömma tops i väggen och i behållare. Hon har fattat! En anledning till att jag kunde gå vidare så fort är naturligtvis att hon är van vid att söka efter en doft och frysa nosen mot doftkällan sedan tidigare. Det är så jag har lärt in vittringsapportering tidigare.

Jag ser många frågor om hur man lär in en frysmarkering, så jag bestämde mig för att lära Sarek (eftersom han inte tränat det tidigare) det och göra en liten film. Jag tror absolut att det är en stor fördel att lära in markeringen separat och göra hunden säker på det innan man kopplar ihop det med söket. Det kan också vara klokt att så fort som möjligt låta hunden frysmarkera på lukt istället för syn, även om man inte gör det i samband med nose work-träning. Man kan till exempel använda en väldigt liten target och gömma den utomhus så att hunden får nosa upp den för att kunna markera. Så gjorde jag med Squid när jag lärde henne vittringsapportering – gömde en liten bit tändsticka så att hon fick använda nosen för att hitta den, och la sedan på vittringspinnar som störning.

Så här gjorde jag för att lära Sarek frysmarkera en target på marken:

  1. Belöning för att nudda min hand
  2. Belöning för att hålla kvar nosen vid handen
  3. Omvänt lockande (synliga godbitar i den andra handen) för att öka förståelsen och stadgan på handen
  4. Target i min hand
  5. Target gradvis överförd från handen till marken
  6. Omvänt lockande för att öka förståelse, fokus och stadga

Det här och många andra beteenden kan du lära dig i vår Grundkurs Online som startar den 1 mars!

Att diskutera på internet

Jag har varit med på hundforum av olika slag i snart 15 år. Genom hundforum har jag fått vänner, lärt mig nya saker och framför allt – diskuterat de flesta ämnen kring hundägande och hundträning med olika typer av människor. Idag har grupper på Facebook i princip tagit över hundforumens roll, och diskussionerna är vildare än någonsin. Många diskussioner är intressanta och hjälpsamma, men det finns också många diskussioner som spårar ur helt. Vissa ämnen är helt klart hetare än andra, till exempel frågor om träningsmetoder och relation till hundar i vardagen. Avelsfrågor brukar också kunna engagera många utan att de båda sidorna någonsin närmar sig varandra.

Jag tänker att vi alla vinner på att försöka hålla diskussioner på en bra nivå. Oavsett om vi vill övertyga andra om den egna träningsmetodens förträfflighet eller om vi försöker samarbeta i en klubb. Här kommer mina bästa tips för bättre diskussioner på internet:

  • Utgå ifrån att alla du diskuterar med älskar sin hund (eller sporten, eller rasen) och försöker att göra det bästa för den. Även om du är övertygad om att ditt sätt är bäst så är det faktiskt väldigt troligt att andra bryr sig om sin hund precis lika mycket som du bryr dig om din, och att deras åsikter också bygger på en övertygelse om att de val de gör är bäst för hunden (eller sporten, eller rasen…).
  • Utgå ifrån att andra också har kunskap – även om de inte har samma åsikter som dig, men var ödmjuk inför det faktum att det finns folk som både kan mindre än dig (och behöver trevlig vägledning, inte trakasserier) och inför att det finns folk som har mer erfarenhet och faktiskt kan saker som inte du kan.
  • Försök att sätta dig in i andras ståndpunkter och tolka dem så generöst som du kan. Gör ett tankeexperiment där du försöker att argumentera för den andra ståndpunkten så bra som möjligt. Argumentera inte emot en vulgärversion av det som din diskussionspartner säger, ge alltid the benefit of the doubt och fråga ”menar du *generös tolkning av det motparten säger*” om du är osäker istället för att förutsätta det värsta.
  • Om du hävdar att det du säger är fakta bör du kunna backa upp det med relevanta referenser. Det räcker inte att säga ”det kan du googla själv” om någon frågar. Skilj på fakta och åsikter och presentera inte dina personliga åsikter som fakta om de är just åsikter.
  • Tänk på att det är många fler som läser en diskussion än de som deltar i den. Du kanske inte övertygar dina meningsmotståndare, men om du är trevlig, saklig och har goda argument finns det stor chans att du påverkar de som läser tråden utan att kommentera.
  • Var öppen för att lära dig nya saker. Även om du inte kommer att använda allt du lär dig är det alltid bra att förstå andra sätt att göra saker på och att förstå andra perspektiv. Dessutom är det jättetråkigt att diskutera med någon som inte kan tänka sig att någonsin ändra uppfattning eller lära något av någon annan. Det här gäller kanske ännu mer i verkliga livet än i diskussioner på internet. Om någon gör något som jag inte förstår poängen med så vill jag gärna lära mig mer om det. Oavsett vad jag upptäcker så kommer jag att kunna utnyttja den kunskapen senare.

img_0224

Första månaden av Buds running-träning

Varning för nörderi på hög nivå!

I dagens inlägg har jag tänkt att visa viktiga delar av Buds running contacts-träning. Hittills är jag väldigt nöjd med resultatet och tycker att han är riktigt duktig, även om det alltid finns saker att förbättra. Han är väldigt säker på låga träffar rakt fram, han klarar många svåra svängar och framför allt – om han gör ett misstag brukar han fixa det i nästa försök. Hans misstag är sällan rena missar, oftare lite höga träffar. Men det händer också att jag kan få honom att missa helt.

Passen jag visar i det här inlägget är sådana där det blir en del fel (ofta precis efter en höjning). Det är ju mer intressant att se vad folk gör när det blir fel än att se filmer där allt blir rätt. Filmerna ger mig enorm sommarlängtan. Värme, ljus, gröna gräsmattor och bästa träningskompisarna!

Buds running contacts-träning startade den 25 juni, när han nyss fyllt 18 månader. Okej – han hade sprungit på en planka ett par gånger innan det. Enligt Instagram sprang han över en planka och igenom en slalomallé (samtidigt) för första gången den 5 maj. Men det var verkligen inte många gånger. Maj och juni var hektiska, och jag var hela tiden fundersam kring om han verkligen var mogen för att börja träna. Efter midsommar kom tiden, lusten och känslan av att ja – han är nog mogen.

När han sprang över plankan försökte jag mest göra honom van vid konceptet – springa runt en kon/pinne, springa över plankan och in i tunnel – få belöning. Plankan var ”inramad” av pinnar (som en alléslalom) för att göra det enklare för honom och för att jag tänkte att han kanske skulle lära sig lite slalom på köpet. Min planka är platt (plywood med matta på), något längre och en del bredare än en balansbomsnedfart.

Den 25 juni höjde vi plankan för första gången. För att den skulle bli stabil spände vi fast den över en balansbomsnedfart. Vi la ena änden mot en back för att få lite vinkel, och lät honom hoppa upp på plankan i farten. Han sprang mot en kort, rak tunnel igen. Hittade en liten Instagram-film på första träningspasset. 

Dagen efter gick vi vidare till en låg, hel balansbom som vi under dagen kunde höja till typ 60 cm eftersom han var så duktig! Jag har höjd med 5-10 cm i taget när han har känts stabil på en höjd. Jag har inte lagt så mycket tid på att träna en massa olika variationer (ex. svängar) på låga höjder, utan nöjt mig med att han träffar fint och ser bekväm ut.

Två dagar senare (tror att vi tog en vilodag emellan) provade vi 70 cm för första gången. Det började med ett riktigt bra skick, men vi hade också några som jag inte vad nöjd med. Jag har valt att lägga ut hela pass utan klipp för att ni ska kunna se allt som händer. Tyvärr händer en del utanför bild också. Han springer mot en rak tunnel hela tiden. Ni får också höra en del snack träningskamrater emellan.

Ett till pass från samma dag, med diskussioner om ifall man bryr sig om uppfarter eller inte 😉

Dagen efter tänker jag att det kanske är dags att ta bort den där plankan och låta honom springa på en normal balansbom. Jag hade fel:

Så vi fick sätta tillbaka plankan och köra igen. Då gick det bra!

Sedan åkte vi på agility-SM, gick vallhundskurs och vilade några dagar. Tillbaka igen den 8 juli. Kanske lite högre höjd, och mycket diskussioner med publiken om kriterier:

Dagen efter – balansen på nytt ställe och vi skickar från ett annat håll. Då får han också lite problem, innan han kommer på det i slutet på passet:

16 juli – första gången på full höjd (med en arg vorsteh i bakgrunden):

Plankan på nedfarten tog jag bort i början av augusti och har aldrig behövt den sedan dess. Fram till dess var den dock nödvändig för att han skulle känna sig trygg och glad. Vi fick såga av den i omgångar så att den fortfarande skulle passa balansen utan att bli för lång.

Jag får ofta frågan om vilken metod jag har använt, men det är svårt att svara på. Jag gör det som fungerar! Efter nio år med running contacts och efter att ha tränat flera olika hundar så är jag öppen för det mesta. Det tog en dryg månad att gå från ingenting till ganska färdig balansbom på full höjd med Bud, så jag tycker inte att jag har varit långsam. Ändå tycker jag att det vanligaste felet folk gör är att gå för fort fram. Jag gillar inte genvägar, vilket nog är anledningen till att han 18 månader innan jag startade. Jag ville vara säker på att han hade mognad och förkunskaper nog att vara trygg, fokuserad och klok. Jag ville inte behöva kompromissa med någonting.

Jag har tränat med hårda kriterier och inte varit nöjd med någonting annat än episka träffar (även om jag ibland har belönat sämre träffar för att jag tyckte att det var bra gjort i en ny situation). Jag har haft fart från början, men jag har aldrig pressat honom att springa snabbare. Fart har aldrig varit ett kriterium, det är snarare en grundförutsättning. Jag är väldigt noga med att hunden känner sig trygg och har fokus framåt. Jag ser till att balansen är så stabil som möjligt, höjer den i små steg och använder en extra planka för att sudda ut kanten mellan balansbom och marken om hunden behöver det.

 

Bokrecension: CHASER: UNLOCKING THE GENIUS OF THE DOG WHO KNOWS A THOUSAND WORDS

CHASER: UNLOCKING THE GENIUS OF THE DOG WHO KNOWS A THOUSAND WORDS

Dr. John W. Pilley Jr. Ph.D & Hilary Hinzmann

Hunden som förstår över tusen ord

Många hundintresserade har nog hört talas om Chaser, hunden som kan över 1000 ord. Den här boken är historien om Chaser, hennes ägare John Pilley, och träningen som resulterade i en helt ny syn på vad hundar kan lära sig. Boken ger insyn i Chasers uppfostran och träning, såväl som vetenskapliga processer och vad som händer när en hund blir världskändis över en natt.

Dr. John Pilley är en pensionerad psykologiprofessor från South Carolina i USA, med ett stort hjärta för hundar. Kärleken till hunden är en röd tråd genom hela boken. Det är ingen tvivel om att Chaser, trots att hon är ett viktigt psyokolgiskt experiment, i första hand alltid är en älskad familjehund. Familjen Pilley har en hund i taget och lägger ner ändlöst med energi i hundens uppfostran, träning och välmående.

Innan resultaten från Chasers träning publicerades i vetenskapliga tidskrifter var forskarvärlden mycket skeptisk till att hundar kunde lära sig det hon gjort. Man trodde inte att hundar kunde lära sig så många ord, och man trodde inte heller att hundar kunde lära sig mer abstrakta ordgrupper, som “bollar”, “frisbees” eller “gräs”, eller att hundar kunde koppla ihop substantiv (“boll”) med verb (“hämta”). Chaser har också bevisat att hundar kan lära sig nya ord genom uteslutningsmetoden. Om man lägger ett främmande föremål bland kände föremål och säger ett för Chaser okänt ord, drar hon slutsatsen att det är det främmande föremålet som är associerat med det nya ordet – och kommer ihåg det i senare träningspass. Chasers träning har lett till många nya insikter om hundars kapacitet för inlärning och verbal förståelse.

Chaser kom till familjen 2004. Hon är en border collie från vallande linjer. I boken poängteras att alla hundar har stor kapacitet för inlärning, men att border collien förmodligen är i en klass för sig. Eftersom forskarvärlden låg långt efter verkligheten i förståelse för hundens kapacitet, vände sig John Pilley till människor som arbetade med border collies som vallhundar för råd och hjälp. Hos vallhundsförare fanns det ingen tvivel om border colliens kapacitet till förståelse av avancerade koncept och verbala instruktioner.

Eftersom ingen tidigare under dokumenterade förhållanden hade lärt en hund vad Dr. Pilley ville lära Chaser, var det inte till vetenskapen utan till hundtränare med praktisk erfarenhet som han fick vända sig. I kombination med Pilleys stora kunskaper om psykologi och hans enorma uthållighet och engagemang, blev resultatet fantastiskt. Jag tycker att det är intressant med tanke på hur många hundtränare förkastar praktiska erfarenheter till fördel för “forskning”. Sanningen är nog att den forskning som finns om inlärning hos hund, och framför allt – relation mellan hund och människa – endast skrapar på ytan.

All Chasers träning bygger på lek och repetition. Chaser framstår som en mycket föremålsfixerad border collie. Den maniska sida som många upplever som ett störande (ibland nästan sjukligt) element hos border collien verkar här ha varit nyckeln. Det verkar inte som att John Pilley har använt godbitar i någon speciellt stor utsträckning – leken är nyckeln till all inlärning. Pilley kallar skämtsamt leksakerna för “Chasers får”, och drar många paralleller mellan en vallhunds arbete och träningen med leksaker och ord. Det är någonting som delvis förvånar mig som både tränar vallning och andra hundsporter. För mig är det en sådan oändlig skillnad att jag har svårt att dra starka paralleller.

Chaser har också hört mycket mänskligt språk från en tidig ålder. Hon har tränats under 4-5 timmar per dag med lek och verbala instruktioner. Precis som hos människor kan man tänka sig att det är under valptiden som vi grundlägger en djupare förståelse för verbalt språk.

Chasers uppfostran byggde till stor del på belöningar (lek) och att kontrollera miljön. När hon som valp plötsligt satte av efter en bil för att valla/jaga den, funderade John Pilley och hans familj länge på hur de skulle lösa problemet, så att hunden aldrig skulle hamna i en livsfarlig situation igen. Det beslutades att de skulle lära in ett “nej”, som associerades med obehag i form av ett ryck i en lina när hon intresserade sig för bilar. Det intressanta med det här beslutet är hur länge familjen funderade och planerade innan de bestämde sig för att använda obehag i Chasers uppfostran.

Chaser lärde sig “nej” och slutade jaga bilar. En väldigt intressant detalj är att “nej” efterhand förlorade sin association med obehag och blev ett neutralt inslag i kommunikationen med hunden, där tränaren kunde använda “nej” under vanliga träningspass för att snabbt styra hunden av fel spår (utan vanliga negativa bieffekter av obehag).

För mig är naturligtvis hundträningen, relationen med hunden och skärningspunkten mellan praktiska erfarenheter och vad som är vetenskapligt bevisat det intressanta med boken. Det är också intressant att läsa om hur en vetenskaplig process går till och vad som krävs för att bli publicerad i rätt tidskrifter och få medialt genomslag. Stora delar av boken handlar om Chasers kändisskap och resor till TV-inspelningar och liknande. De tycker jag lätt blir långtråkiga, även om det också där finns guldkorn som visar på Chasers förmåga och hennes relation till ägaren och familjen. Även de partier i boken som handlar om tidigare hundar i familjen Pilley fyller sin funktion, eftersom det ger mer insikt i vilka erfarenheter och utmaningar som kom innan Chaser.

För mig var boken på många sätt omvälvande och mycket tänkvärd. Även om den inte på något sätt handlar direkt om agility eller lydnad så ger den många tankar och idéer om allt ifrån inlärning av verbala signaler till vikten av relation och repetition i umgänge och träning. Det är helt klart en bok jag rekommenderar till den som är intresserad av hundträning och hundars förmåga.

Länk till boken

Chasers hemsida

När kan man börja träna running contacts?

Jag får ofta frågan om hur gammal hunden ska vara när man börjar träna running contacts. Jag brukar svara att det beror på. Det beror på hunden och det beror på hur man vill träna.

Det första jag funderar på är fysisk mognad. Har hunden god kroppskontroll i full fart? Rör sig hunden kontrollerat och moget? Vad händer om hunden trillar av balansbommen i full fart? Det sliter förmodligen inte så mycket på en ung hunds kropp att bara springa rakt fram i full fart, men det kan vara svårt att få till ett bra rörelsemönster om hunden är väldigt omogen i kroppen. Utan kroppskontroll minskar chansen för bra repetitioner, och risken för att något går fel ökar. Så länge man tränar på låg höjd är det kanske inte så farligt, men med höjd ökar risken. Jag skulle inte börja med träning på balansbom förrän jag tycker att hunden har en vuxen hunds kropp.

Nästa sak jag funderar på är mental mognad. Jag tycker att running contacts-träning kräver ganska mycket av hundarna. Jag vill gärna kunna skicka hunden mot en belöning och sedan inte belöna om det blir fel. För att det ska fungera bra måste hunden ha lärt sig att hantera utebliven belöning och vilja prova igen med god attityd. Man kan naturligtvis anpassa träningen för en ung hund, genom att till exempel belöna alla försök, men ge jackpot för de bästa, men jag vill hellre jobba med grunder tills jag känner att hunden är redo för lite svårare uppgifter.

Shejpa i Ulricehamn

Shejpa – lärde sig running contacts när hon var 2, men har varit enormt stabil och är fortfarande framgångsrik. Hon fyller 10 i nästa vecka och är kvalad till European Open i sommar. 

Hos mina hundar tycker jag att det har varit ganska tydligt att de som varit äldre när jag påbörjat träningen lärt sig mycket snabbare än de som varit yngre. De har förstått snabbt och jag har kunnat öka kriterierna ofta. De har också sprungit jämnare och bättre på alla steg i träningen. Senaste hunden jag tränat – Wilco – var 17 månader ungefär när vi påbörjade träningen. Han var långbent och omogen både fysiskt och mentalt väldigt länge, och jag tyckte egentligen att han fortfarande var ganska barnslig när vi satte igång. Hade det inte gått så väldigt lätt och fint när vi väl började hade jag nog pausat och väntat lite till. Bud är 15 månader imorgon, och jag känner att det verkligen kommer att dröja innan jag gör något med honom, trots att han har varit fysiskt mogen ganska länge. Däremot jobbar vi med grunder, och det är i hur han hanterar dem som jag avgör när det blir dags att ge sig på balansbommen.

Vad kan man göra för grunder innan man börjar träna hunden på planka och/eller balansbom? Det här gör jag:

  • Olika kroppskontroll-övningar där hunden blir stark, medveten om sin kropp och duktig på att använda både fram- och baktassar.
  • Shapingövningar där hunden lär sig att klick betyder ”Bra! Gör om det” och att det inte är farligt att inte få belöning – då är det bara att försöka på nytt och kanske ändra något.
  • Hoppteknikövningar där hunden lär sig att anpassa sitt steg beroende på målet – korta och länga steget men samtidigt behålla rytm och balans.
  • Springa-fort-övningar där hunden lär sig att springa i full fart mot ett mål (ofta en belöning) med olika störningar. Här lär jag också hunden att jag ibland kan avbryta när hunden är på väg mot belöningen. Jag kan kalla in, sätta hunden eller bara säga ”oj!” (om hunden till exempel springer utan att ha fått lov) och få hunden tillbaka för en ny repetition.
  • Targetövningar där hunden lär sig att träffa en target på marken i full fart.

Vår Running Contacts-kurs online startade igår, men det går fortfarande bra att anmäla sig om man vill vara med! Vi anpassar oss till varje ekipage och hittar lösningar som passar just din hund. 

Klicka här för mer info och anmälan 

Hoppteknik

Hoppteknik har blivit väldigt populärt och bloggar och sociala medier är fulla av klipp på hundar som gör olika hoppteknikövningar. Jag har egentligen som regel att inte uttala mig negativt om hur andra tränar, och det är inte heller meningen med det här blogginlägget. Jag vill gärna hjälpa till så att fler hundar får träna hoppteknik – men på ett uppbyggande och effektivt sätt. Tyvärr blir jag ofta illa till mods när jag ser hoppteknik-klipp på nätet, eftersom hundarna jobbar på ett sätt som helt motverkar de målsättningar jag har med träningen. I det här blogginlägget tänkte jag försöka ge lite tips och råd som gör att du kan anpassa din hoppteknikträning så att hunden får en chans att jobba på ett skonsamt och uppbyggande sätt istället för att slita på kroppen och självförtroendet. Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa upp. Jag tycker själv att jag börjar få ett bra grepp om vad jag vill få ut av hoppteknikträningen (och hur/varför) efter 9 år med träning av både egna och andras hundar och ett nästan ohälsosamt intresse för att titta på hur hundar hoppar och rör sig.

Vad är hoppteknik?

Hoppteknik är för mig ett samlingsbegrepp för en mängd av övningar som kan ha väldigt många olika syften. Innan man sätter igång med en övning är det viktigt att tänka igenom vad det är man vill lära in eller utveckla hos hunden. En övning som är perfekt för en hund kan vara mindre lämpad för en annan. Det kan bero på att hundarna är på väldigt olika nivå, men också på att man kanske behöver utveckla helt olika sidor hos två olika hundar. I det jag kallar hoppteknik ingår till exempel olika övningar som:

  • Hjälper hunden med mekaniken i ett effektivt och skonsamt hopp där ryggen är stark, stabil och flexibel på rätt sätt. Där bakbenen är ”motorn” som ger hunden kraft över hindret och landningen är så mjuk och effektiv som möjligt för att spara på både kropp och tid på banan.
  • Hjälper hunden att hitta självförtroende och effektivitet i vägen mellan hinder, för att ta bort extra steg och osäkerhet som kan göra att hunden blir långsam eller ineffektiv.
  • Hjälper hunden att hitta explosivitet och snabbt fotarbete
  • Stärker hundens hoppmuskler och bygger kraft och fart
  • Låter hunden återhämta sig från ansträngning eller komma tillbaka från skada på ett mjukt och avslappnande sätt
  • Ger hunden mentala utmaningar och skapar eftertänksamhet
  • Lär hunden att växla mellan full utsträckning och full samling
  • Introducerar nya hinder eller utmaningar för hunden

Jag skulle kunna fortsätta och dela upp det ännu mer och hitta ännu fler användningsområden och delar som jag tränar genom ”hoppteknikövningar”. Poängen är att olika övningar (och hur man varierar samma övning) kan träna väldigt olika saker och vara lämpligt för olika hundar. Att bara träna ”hoppteknik” kan vara meningslöst eller kontraproduktivt om man inte förstår vad man tränar och varför.

Grunden måste finnas

För att få positiva effekter av hoppteknikträningen måste man börja med grunden. En bra jämförelse tycker jag är styrketräning för människor. Styrketräning har mängder med positiva effekter på prestation, hälsa och välmående. Att låta muskler jobba med hög belastning under kort tid är jättebra för både atleter och stillasittande pensionärer. Samtidigt förstår alla att det är jätteviktigt att lyfta tunga vikter med god form och en stark kärnmuskulatur. Om ryggen böjer sig för vikten och muskler i mage och rygg inte klarar av att stabilisera ryggraden riskerar man både skador och att man inte får den effekt av träningen som man hade tänkt sig. Det handlar både om ren styrka i kärnmuskulaturen och om kunskap om vad som är rätt form och förmåga att utföra rörelsen med låg belastning innan vikten ökar.

För en hund som ska hoppa gäller precis samma princip. Det är inte skadligt för hunden att hoppa högt och tungt om han använder rätt muskler, skjuter ifrån med kraften från bakbenen, klarar av att stabilisera ryggen och landar med minimal belastning på fronten. Vissa hundar är naturbegåvningar, men de allra flesta hundar (och speciellt de som redan har problem med hoppandet och därför ordineras ”hoppteknikträning”) behöver tid för att utveckla de här färdigheterna innan höjden (vikten) ökas och vi lägger till andra svårigheter som tar fokus från uppgiften och kräver att tekniken är automatiserad för att det ska bli bra. Om man tränar hoppteknik och hela tiden låter hunden jobba på ett sätt som inte är bra, så blir hunden förmodligen bara bättre på att hoppa på ett dåligt sätt och stärker fel muskler.

Här kommer två exempel på svåra, tunga hoppteknik-övningar som främst är till för att bygga styrka under vintersäsongen. Var lite osäker på om jag skulle visa dem, för – Don’t try this at home! Om hunden inte redan har en mycket bra hoppteknik (och du har förmåga att utvärdera den) kommer det göra mycket mer skada än nytta. De här övningarna lär inte hunden att hoppa – de utmanar och bygger muskler på hundar som både är naturligt begåvade och har tränat i flera år.

Epic visar kraft och full kontroll på höga hinder i tungt underlag. Det ser varken jobbigt eller svårt ut, och ryggen är stark och mjuk i alla lägen.

Styrketräning med Kingelingen 💪🏻👌🏻⭐️ #forthewinbc #ftwking #agility #jump

A post shared by Ninja, King and Kaa (@cecilia_svensson) on

King visar också grym kontroll på höga hinder. I den här övningen finns ingen fart som hjälper hunden att komma över hindren – hunden måste utnyttja ”motorn” i bakdelen och samtidigt behålla full kontroll till nästa hopp. 

Kärnmuskulaturen behöver ofta tränas upp med andra övningar än ren hoppteknik. Personligen utvecklar jag framför allt styrka i rygg och höfter genom att se till att hunden kan stå på fyra ben med god form och aktivering i kärnmuskulaturen. Därifrån går jag vidare till kontrollerade skiften mellan stå-sitt och stå-ligg. Jag tycker också att jag får god effekt av skritt-träning i kuperad terräng. Om hunden inte har en välutvecklad kärnmuskulatur kan det vara svårt att få till bra hoppteknik, speciellt för hundar med lite längre ryggar.

Ett bra hopp

Viktförskjutning och landning jobbar jag framför allt på med ett hopphinder. Den första och viktigaste hoppteknikövningen jag gör med hundar är den vi kallar för ”set point”, där hunden i lugn och ro får lära sig om viktförskjutning, kraft, form och balans. Alla anpassningar jag gör i den här övningen handlar om att uppmuntra hunden att använda bakbenen som en fjäder som skapar kraft, slappna av i front och rygg och hoppa med god form som möjliggör en skonsam och effektiv landning. Alla delar hänger ihop – utan viktförskjutningen där bakbenen trycker ifrån får man varken bra form över hindret eller en bra landning. Det finns ingen poäng i att lägga på höjd på hoppet innan hunden har hittat tekniken. Höjd utan teknik kommer bara att tvinga hunden till ännu sämre teknik och potentiellt göra hunden osäker och spänd inför hoppande i alla lägen.

#ftwbud jumping 45 cm #bordercollie #forthewinbc #jumping #agility #jumpingbud

A post shared by Fanny Gott (@fannyftw) on

Bud, 12 månader, hoppar 45 cm för första gången. För att vara nybörjare gör han det här riktigt bra, eftersom jag har lagt förhållandena till rätta för ett korrekt hopp. 

Det som hjälper Bud att hoppa bra i den här övningen är:

  • Han sitter rakt, balanserat och fokuserat i starten.
  • Han sitter nära så att han inte behöver fundera på hur han ska sätta tassarna – behöver bara kliva in i mellanrummet och ta av.
  • V-ställda bommar som startpunkt ökar viktförskjutningen.
  • En djup oxer ökar viktförskjutningen och uppmuntrar en god form där ryggen sträcker ut sig utan att svanka.
  • En extra snedställd bom inne i oxern ger honom mer att titta på och ökar viktförskjutningen.
  • En utlagd belöning på marken ger honom lågt fokus och motivation framåt.
  • Stillastående matte ger honom arbetsro och fokus.

Låt oss titta på stillbilder på hoppet för att analysera de olika delarna i ett bra hopp:

Screen Shot 2016-02-15 at 13.02.24 pm

Huvudet är lågt och frambenen är avslappnade när hunden kliver in i övningen.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.03.39 pm

Hundens bakben kommer in under kroppen för avstamp. Huvudet höjs något, men rycks inte upp och nacke och rygg ser fortfarande avslappnad ut. Frambenen är kvar på marken tills bakbenen får chans att skapa kraft.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.04.30 pm

Bakbenen trycks ihop så att de kan fungera som fjädrar som skjuter hunden över hindret. Frambenen lyfts bara upp under kroppen, men skapar ingen direkt kraft. Rygglinjen är rak och huvudet i samma linje.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.05.25 pm

Bakbenen är maximalt utsträckta och hunden kan slappna av över hindret i en lätt böjd linje. Huvudet är lågt och benen är samlade.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.06.04 pm

Bakbenen lyfts upp över hindret och är redo att skjuta ifrån i landningen. Rygglinjen är fortfarande mjuk och rak (men lätt böjd) och fokus är framåt/nedåt.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.06.58 pm

Huvudet är lågt, frambenen absorberar landningen genom att fjädra och bakbenen kommer in under kroppen för att skjuta ifrån igen (inte världens mest balanserade landning eftersom han bara behöver gå till leksaken efter det här, men tillräckligt bra för att illustrera min poäng).

Sammanfattning

Jag hoppas att det här blogginlägget kan hjälpa till att skapa lite mer förståelse för ”hoppteknik” (som är så mycket…), vikten av grundstyrka, mekaniken i ett bra hopp och vilka förhållanden som kan lägga tillrätta för ett bra hopp. Det finns enormt mycket att skriva om ämnet. Om du är intresserad startar en ny omgång av min hoppteknikkurs online den 28 mars. Fördelen med onlinekurs är att man verkligen kan titta på och förstå detaljerna med hjälp av stillbilder och slow motion-film. I onlinekursen hjälper jag dig också att anpassa övningarna så att de passar så bra som möjligt till just din hund.

Jag hjälper också gärna till med snabba utvärderingar i mån av tid. Tagga mig på Facebook eller Instagram (@fannyftw) i en kort(!) film där din hund hoppar, så ger jag några snabba tips på vad du kan göra för att förbättra övningen om jag har tid (helt gratis). Vill så gärna se fler hundar hoppa effektivt och bra istället för att få känslan av ”gym fail”…

Placeboeffekt hos hund

Förra inlägget handlade om placebo och klassisk betingning. Men det finns också andra studier gjorda på hund när det handlar om placebo, och i det här fallet är det (förmodligen) inte någon klassisk betingning inblandad. Den här studien är en meta-analys, där man har tittat på några olika studier på epilepsibehandlingar och fokuserat på placeboeffekten. I flera av studierna blev hundarna nämligen mycket bättre (färre anfall) även om de var med i kontrollgruppen (som inte fick en ”riktig” behandling).

”Results from this study suggest that a positive response to placebo administration can be observed in epileptic dogs. A decrease in seizure frequency was seen in more than half of the dogs in the trials during treatment with placebo when compared with baseline values. Eight of 28 dogs (29%) evaluated in this study could be classified as responders, based on a 50% or greater reduction in seizure frequency. Futhermore, placebo administration was associated with an estimated reduction in seizure frequency of 26–46% in the population of dogs studied. This response was identified across the different treatment modalities evaluated in these trials, which included a surgical implant, a novel antiepileptic drug, and a dietary modification, suggesting that this effect is not specific with respect to treatment type.” 

Hur kan det komma sig att hundar får färre anfall när de är med i en kontrollgrupp som inte behandlas på riktigt? Anledningen till att jag tycker att det här är intressant är för att vi hundägare hela tiden blir tipsade om olika mirakelmetoder både när det gäller träning och hälsa. Många av dem har inget vetenskapligt stöd, men det finns mängder av berättelser från andra hundägare om att det fungerar, som kan vara svåra att ta ställning till om man inte förstår lite mer om placebo.

I fallet med epilepsi-behandlingarna är det både ägaren som ger behandlingen och som utvärderar effekten (genom att notera antalet anfall). Här finns alltså anledning att tro att ägarens förväntningar spelar en stor roll. På samma sätt påverkas vi nog som hundägare när vi sätter på ett nytt fästinghalsband eller ger hunden ett nytt kosttillskott. Så här skriver de i studien:

”In veterinary studies, the placebo response can be because of effects on the animal, but more importantly may be a result of expectations of the pet owner regarding treatment. It is likely that the expectations of the owner might play a greater role in a study such as this, where the owners are responsible for administration of treatment and outcome measures (ie, seizure frequency) are derived solely from owner observations.”

En annan möjlig förklaring är ”återgång till medelvärdet” (eng. regression to the mean). Det är ofta så att man provar en ny medicin eller metod när hunden är som värst. När saker är som värst är chansen väldigt stor att det vänder och blir bättre oavsett vad du gör, men vi människor gör ofta misstaget att förklara förbättringen med den nya metoden eller medicinen.

Återgång till medelvärdet är intressant också ur ett hundträningsperspektiv och kan delvis förklara varför det kan kännas bättre att straffa än att belöna beteenden. När vi straffar är beteendet ofta på sitt värsta, och chansen är alltså väldigt stor att hunden utför det bättre nästa gång – oavsett om vi straffar eller inte. Att beteendet blir bättre är trevligt för oss och alltså vi tror felaktigt straffet fungerade. Belöning däremot, ger vi kanske oftast när hunden gör någonting som är bättre än genomsnittet. Risken är då stor att beteendet faktiskt blir sämre nästa gång (återgår till medelvärdet), och vi upplever att belöningen inte hade effekt.

Så här skriver de i studien om återgång till medelvärdet:

”Regression to the mean is a statistical term used to describe the fluctuations of biological variables that occur over time and take the form of a sine wave around the mean. Epilepsy is a waxing and waning disorder, and fluctuations in seizure frequency are common over the course of the disease. Owners are most likely to seek a change in therapy for their pet when seizures are under poor control. Over the short term, improvement in the seizure frequency is probable, regardless of the treatment administered. However, this improvement is often erroneously attributed to a recently instituted change in therapy, whereas in fact it is because of an effect of time.”

En annan anledning de diskuterar i studien är att folk kanske var noggrannare med annan behandling under tiden de var med i studien (i de fall där man till exempel testade en ny diet eller ett implantat så var hundarna kvar på sin vanliga epilepsimedicin samtidigt).

”Finally, it is possible that improved adherence to the established antiepileptic drug regimen during participation in the trial played a role in the present study findings. Although prescribed dosages of conventional antiepileptic medications stayed constant throughout the studies, a slight increase in bromide serum concentrations relative to baseline was identified during placebo administration in all of the trials, and a similar trend in phenobarbital serum levels was observed in the diet trial. The differences in serum drug concentrations were relatively small and did not approach statistical significance; nonetheless this may have contributed to the reduction in seizure frequency identified during placebo administration”

Sammanfattningsvis så kan man säga att man inte kan bortse från placeboeffekten bara för att vi har med hundar att göra. Man ska också vara väldigt försiktigt med att alltid köpa historier som ”jag testade xxxx och det fungerade absolut på min hund”, eftersom det finns stor risk att hundägare upplever förbättring även om det inte har med metoden, tillskottet eller medicinen att göra. Självklart är det bra om hunden blir bättre, oavsett om det handlar om placebo eller inte (och sådana där bärnstenshalsband är ju ganska snygga), men ibland handlar det om stora pengar och/eller lidande för hunden i samband med behandlingen eller träningsmetoden och då är det väldigt viktigt att vara skeptisk.

Leet och Ipa

Placebo och klassisk betingning

Placeboeffekten är fascinerande och mycket större än vad vi som regel tror. Men fungerar det på hundar? I en ganska ny studie har man med hjälp av klassisk betingning skapat en placeboeffekt som minskade separationsångest hos hundar.

Placeboeffekten är en positiv förväntanseffekt. Om du tror att en behandling fungerar, så gör den förmodligen det, trots att behandlingen kanske bara består av ett verkningslöst sockerpiller. Effekten påverkas av många saker. Till exempel får man större placeboeffekt av dyra sockerpiller än av billiga. Man får större effekt av fina förpackningar och av att ta flera tabletter. Kapslar ger större effekt än vanliga tabletter, men injektioner fungerar ännu bättre. Att människor blir bättre efter en operation kan i flera fall bero på placeboeffekten snarare än att ingreppet i sig gjorde någonting bättre rent fysiskt (ex: knäoperationer).

En av flera faktorer som skapar placeboeffekten är klassisk betingning – en typ av associativ inlärning, där en organism lär sig att koppla ihop ett stimulus med ett annat. Klassisk betingning är den inlärning som sker genom associationer, och som inte är viljestyrd eller påverkas av konsekvenser. Ett exempel är de positiva associationer hunden snart skapar till ljudet av klickern, när ljudet associeras till godbitar. Som hundtränare känner vi (förhoppningsvis!) till hur kraftfulla effekter man kan få av klassisk betingning, och plötsligt är det inte så svårt att förstå att placeboeffekt i allra högsta grad även kan påverka hundar.

I det aktuella försöket observerade man först hundar som lämnades ensamma av sina ägare på ett nytt ställe. Alla hundarna hade någon typ av separationsproblem. Sedan genomfördes tre omgångar med betingning, där hälften av hundarna gavs lugnande medel (Sedalin) och hälften av hundarna fick verkningslösa vitamintabletter. I samband med det här förde man också in en tydlig rutin (sprayade tassar och nos med vatten) för att göra händelsen mer tydlig för hundarna. Under betingningen lämnades hundarna inte ensamma, utan ägaren var med i rummet hela tiden. Anledningen var att man inte ville att hunden skulle associera effekterna av medicinen med separation från ägaren. Efter tre repetitioner av betingning utförde man sedan ett test, liknande det första försöket, men med skillnaden att hunden nu gick igenom rutinen med medicinutdelning och spray på nos och tassar innan den gick in i rummet och lämnades ensam. Den här gången fick alla hundarna exakt samma behandling – vitamintabletter. Hundarna i gruppen som tidigare hade fått lugnande medel under betingningsrepetitionerna var nu betydligt lugnare än hundarna i kontrollgruppen när ägaren lämnade rummet. Jag hade dock tyckt att det var mer intressant om man hade lämnat hunden i ett nytt rum den här gången, för att vara säker på att det var ”medicinen” som hade effekt och inte associationer som skapats kring rummet hunden lämnades i.

Vad innebär det här i praktiken? Dels att vi alltid måste vara uppmärksamma och noga med klassisk betingning, både i träning och umgänge med hundarna. För det andra tänker jag att vi vi bör fundera över vår inställning till psykofarmaka till hund. I Sverige finns ett stort motstånd mot ”lyckopiller” till hundar, men jag tycker att den här studien visar att det förmodligen går att bygga långsiktiga resultat och fasa ut medicinerna om man tänker igenom vad man gör. Författarna skriver själva:

”Severe cases of separation anxiety often require the use of medications in addition to a behaviour modification programme. Once the desired effect is achieved, the dose of the medicine may be gradually reduced and finally merely the procedure can maintain the effect. However, so far the administration method of the medicine has not been considered as important. Our results suggest that applying a specific regimen, that is, administrating the medicine always with the same environmental cues, for example with the same specific food type and with a set ritual, the real medicine can later be effectively replaced by placebo. As the anxiety relieving effect of placebo conditioning in dogs is of great applied importance, more research is needed to get a better perspective on the most efficient aspects of the treatment and the situational context that contributes to the manifestation of the placebo effect.”

Det finns alltså stor anledning att tänka igenom klassisk betingning om man ger hunden medicin mot till exempel separationsångest. Att ha en tydlig och specifik (= samma miljösignaler varje gång) ritual i samband med medicinering gör förmodligen det lättare att fasa ut medicinen och behålla effekten.

Man bör dock observera att man i den här studien använde ett lugnande medel, vilket jag inte tror är att rekommendera generellt som medel mot separationsångest. Normalt är snarare att medicinera med till exempel Clomicalm som är en antidepressant.

Och här hemma då? Snö. Snö. Snö. Tröttsamt! Men hundarna har roligt i den i brist på annan träning. Det har blivit lite tävlande under januari, men väldigt lite tränat. I helgen var i på Knivstas klass 3-tävling i Väsby-hallen. Squid hade varit SM-klar med fina lopp i båda agilityklasserna om det inte hade varit för att hon på lördagen stal en jollyball i mål och sprang runt med den på plan efter sitt lopp. Jag fick gå ut och hämta henne… På söndagen hade jag jollyball-vakt i mål och vi kom tvåa på ett fint lopp (en hundradel från vinnaren!). Epic har tagit SM-pinnar på alla tävlingar i år och i lördags tog han hoppcert! Nu blir det tävlingsfritt under februari och jag ska försöka få till lite träning med hundarna.

150202-2 150202-3 150202-4

Flyga med hund till USA

Tänkte skriva några rader om vår flygresa till USA, eftersom jag ofta får frågor om hur det fungerar att flyga med hund. Jag flög Shejpa till Kanada och USA flera gånger under några år, men det här var första gången jag flög så långt med Epic. Jag är väldigt tacksam över att ha fått ha två hundar som har varit så trygga och stabila att de tycker att flygresan mest är spännande. Naturligtvis tycker de inte att det är så kul att ligga i en bur i flera timmar, men man ser på deras reaktion att de tycker att det är spännande att hänga med på resa, få ensamtid, upptäcka nya ställen. Shejpa såg alltid överlycklig ut när vi kom till en flygplats. Epic är också glad och pigg och hoppar gärna in i sin bur även direkt efter en lång flygresa.

Innan jag bestämde mig för att flyga med Epic hade han testat kortare flygresor. Det var visserligen några år sedan, men som unghund följde han med till Tromsø några gånger. Om min hund var mer osäker på nya miljöer, främmande människor, konstiga ljud, underlag som rör sig eller att vara ensam, hade jag nog funderat lite extra innan jag valde att ta med dem på flygresa. Squid flög en del som valp utan problem, men när jag flög henne till Belgien som vuxen tyckte hon inte att det var så kul. Det var inget stort problem, men jag märkte att hon inte gillade att gå in i buren när vi skulle åka hem. Alltså får hon stanna hemma så länge det inte handlar om en jätteviktig resa. Hur Wilco kommer att reagera på flygresor återstår att se. Han är en lite känsligare själ än sin pappa än så länge, så jag ska låta honom mogna innan vi provar en kort flygresa.

Förmodligen är det inte flygresan i sig som hundarna kan tycka är obehaglig. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från att åka bak i bilen. Jag tror snarare att det handlar om att bli lämnad ensam i en bur på ett främmande ställe, uppleva konstiga ljud och dofter, bli hanterad av främmande människor och känna att buren blir upplyft och flyttad. Allt det här kan man naturligtvis träna på med sin hund om man vet med sig att flygresor kommer att bli en del av livet.

Den här gången flög vi med SAS, och jag bokade flyg som går direkt från Stockholm, för att undvika mellanlandning. Mellanlandningar ökar ju tiden, utsätter hunden för mer av- och på-lastning och känns mer osäkert. Shejpa flög jag alltid med mellanlandning i Amsterdam (med KLM) där de verkar ha bra rutiner för att ta hand om mellanlandande hundar. Numera går det fler direktflyg till USA, så då blir det mitt val. Om man behöver flyga vidare ifrån New York eller Chicago så får (måste) man i alla fall hämta ut hunden, förtulla den och sedan checka in den på nytt. Då kan man ju se till att man har gott om tid att rasta och umgås innan det är dags för nästa flyg, till och med vänta en natt innan man flyger vidare om man har möjlighet. Epic och jag flög till Chicago, där vi blev hämtade av en vän med bil, så vi slapp en andra flygresa. Dessutom är det svårt att få med de stora flygburarna på många inrikesflyg, eftersom flygplanen är för små.

En hund i Epics storlek behöver en ganska stor bur. Hunden måste kunna stå upp utan att huvud eller öron slår i taket. Att flyga en hund som är betydligt större än en border collie kan alltså vara komplicerat, eftersom man kan tvingas flyga dem som cargo (då kanske på ett annat plan än det man åker själv, och till mycket dyrare pris). Jag hittade en förvånansvärt billig (1200 kronor, typ) bur i en djuraffär här i Örebro. Den fungerade utmärkt. Självklart måste buren vara godkänd för flygresor (IATA-godkänd).

10501656_10152792290947456_2231280132006239217_nNågon hade skrivit på Epics bur medan han väntade på avgång i Arlanda. Gulligt!

När man bokar resa med hund hos SAS måste man först boka och betala sin egen biljett. Sedan ringer man SAS kundservice och gör en förfrågan på att ha med hund. Man behöver veta storlek (längd, bredd, höjd) på buren och vikt på hund + bur. Man får svar inom 24 timmar på vardagar. Om man får nej (det har inte hänt mig, men det kan naturligtvis hända) har man alltid 24 timmars öppet köp på flygresan, så då får man avboka och börja om på nytt.. Jag lärde mig den här gången att det inte är en bra idé att försöka omboka sin resa. På grund av ändrade planer tänkte jag korta ner resan lite, men det visade sig vara svårt. Man kan nämligen inte få reda på om det går att ta med hund på den nya resan innan man gjort ombokningen. Och när man har gjort ombokningen har man betalat en ganska saftig avgift för den, som man inte kan få tillbaka. Om man får nej på att ta med sig hunden måste man alltså boka om igen (för lika stor avgift) och hoppas att man får ja den gången. Helt orimligt!

På flygplatserna gick allt väldigt smidigt – nästan för smidigt! Speciellt på vägen hem blev jag lite orolig över att de verkligen inte ville ha någon info eller sätta någon information på buren mer än bagageremsan. Jag fick påminna dem om att jag skulle fylla i ett formulär… På väg till USA hade jag en egengjord lapp på buren med bild på Epic, min adress, telefonnummer och flightnummer. På både Arlanda och Newark (jag flög hem från New York) checkade jag in i god tid och fick sedan lämna buren i 30-60 minuter medan jag tog Epic på en sista promenad. Sedan hämtar de hunden och man får själv skynda sig genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten.

Det gick snabbt att få ut hunden både på O’Hare (Chicago) och på Arlanda. I Chicago tog det en stund innan det kom någon som kunde ge oss godkännande att gå genom tullen. Det var också lite svårt att få upp buren på bagagevagn utan hjälp (men det fick jag av några andra som flög hund på samma resa), eftersom man absolut inte fick ta ut hunden innan man gått igenom tullen. I Stockholm gick jag på rött i tullen och visade passet och de kollade chippet på Epic och drog några får-vitsar. Snabbt och enkelt.

1450269_10152837523257456_2913590408073406951_nÄntligen hemma i Sverige igen

Många flygbolag i USA kräver veterinärintyg som säger att hunden är frisk och i stånd till att genomföra resan. Jag såg inget sådant krav på SAS sidor, men vågade inte chansa. Fick veterinärintyg innan båda resorna, men det var ingen som kollade på det så det var egentligen bortkastade pengar. Kolla upp om det är nödvändigt innan du reser. Framför allt är det ju tråkigt om man inte har det och inte får åka med…

7 tips för att undvika vallningsbeteende i lydnaden

En fråga jag ofta får när jag håller lydnadskurs, är hur man kan undvika att border collien börjar visa vallningsbeteenden på lydnadsplan (och i vissa fall i agilityn). Med vallningsbeteenden menar man att hunden får ett smygande, hukande och lite långsamt arbetssätt – precis som när border collien smyger på får. Det kan också innebära att hunden börjar stirra på saker (koner, hopphinder etc.) på lydnadsplanen och blir svår att få kontakt med. I agilityn kan det uttrycka sig genom att hunden har svårt att komma hela vägen in till föraren, springer runt hinder, smyger långsamt ner på kontaktfälten, får vida svängar etc..

AceFödd till vallhund

Här kommer mina bästa tips till dig som är orolig för att få in den typen av beteenden i lydnaden. Det är naturligtvis bara mina egna erfarenheter, och så klart färgat av hur jag själv tränar. Hoppas att fler tränare kan bidra med tips och erfarenheter (kanske med utgångspunkt i andra metoder).

Tänk på hur du leker och belönar. Den känsla du får fram i belöningen kommer att föras över till beteendena du tränar genom klassisk betingning. Om hunden vallar belöningarna kommer du lätt att få in samma känsla i momenten.Border collies tycker ofta att det är jätteroligt om du kastar pinnar och bollar. De vill gärna spotta bollen en bit ifrån dig, backa undan och huka sig i väntan på att du ska plocka upp den och kasta igen. Det här beteendet är faktiskt helt värdelöst till både lydnad och agility. Vi vill ju att hunden ska ta i och skynda sig in till oss, inte bromsa och valla oss på avstånd. Undvik den här typen av lek!

I början tycker jag att det är klokt att fokusera mer på kamplek och jaktlekar nära föraren (ex. kampleksak på snöre som dras längs marken), där hunden måste ta i och får närkontakt med belöningen istället för att kontrollera den på avstånd. Lägg tid på att hunden ska komma till dig med belöningar som du kastar eller som han får vinna. Kastade bollar har absolut en plats i lydnadsträning, men vänta gärna med mycket kastande tills hunden är duktig på att skynda sig in till dig med leksaker. Insistera alltid på att hunden lämnar bollen till dig för att leken/träningen ska komma igång igen.

Se också till att hunden kan jobba för godis. Även om lek är favoriten så kan man utveckla godbitbelöningar så att de fungerar i träning. Mat skapar ofta en mer avslappnad hund, och i många lägen är det en smart belöning – speciellt om hunden tänker för mycket på leksaken just då.Här kan det också vara klokt att se över hela umgänget med hunden. Om du märker att hunden har lätt för att ta till vallningsbeteenden i vardagen kan det vara där du ska börja. Om hunden till exempel står och vallar dig när du skottar snö, vallar bilar på promenaden eller liknande så kanske det är dags att lära in ett alternativt beteende och begränsa möjligheten till svartvallning.

Se till att hunden förstår att man måste göra för att få! En hund som börjar smyga på belöningarna upplevs ofta som ”låst” och tar inte mycket egna initiativ. Genom att redan från början vänja valpen vid att man måste bjuda beteenden för att få belöningen undviker man väldigt mycket problem. Börja med enkla beteenden, men ställ krav om att hunden själv tar initiativ för att få belöningen. Om hunden rör sig långsamt och verkar tänka för mycket på leksaken, väljer jag att belöna med godbitar tills hunden känns öppen och rörlig – då kommer leksaken!

Öka gradvis svårigheten så att hunden kan bjuda beteenden och ignorera synliga belöningar. Målsättningen är att hunden ska se lika fokuserad, avslappnad och öppen ut oavsett om du jobbar med gömd leksak, leksak viftandes i handen eller leksak utlagd på plan. Kriteriet är solklart – vill du ha måste du låtsas som att den inte finns.

Tjata inte hunden in till sidan för att starta ett moment. Låt hunden komma till dig och be om att få starta (genom att komma i utgångsställning, eller ta kontakt).

Få hunden att fokusera på uppgifter istället för att bara agera på förväntan om belöning. Det här hänger ihop med punkten ovan, men förtjänar att formuleras på det här sättet också. Ju tydligare uppgift du kan ge hunden, desto lättare är det för hunden att tänka rätt och desto lättare är det för dig att hålla på kriterierna. En uppgift är ett inlärt beteende med tydliga kriterier (ex: hopp-stå till ställande under inkallning). Du kan jobba med synliga eller gömda belöningar, men hunden utför beteendet likadant oavsett (se punkt ovan).

Många hundar lär sig egentligen inte vad som förväntas av dem, utan utför beteenden i förväntan om belöning (ex: kasta boll till hunden under inkallning precis efter att man säger ”stå”; skicka hunden till leksak i rutan). Även om hunden med tiden får förståelse för beteendet och du ökar kriterierna kan problemet med smygande/vallande redan ha uppstått på vägen. Det är en av anledningarna till att jag vill börja med ett tydligt beteende som hunden förstår innan jag lägger in det i momentet.

Undvik press och irritation. En vallhund som tränas på får plockar oftast fram mer koncentration och stil under press från föraren. Det handlar alltså om en sträng, varnande röst eller liknande korrigeringar. Användandet av obehag (även om det är lätt) i lydnadsträningen kan alltså plocka fram mer av det smygande, sega beteendet. Speciellt i kombination med fokus på belöningar.

Gå inte för fort fram. Se till att hunden förstår sina uppgifter innan du sätter ihop dem till kedjor. Börja gärna kedja och låta hunden jobba länge innan belöning tidigt, men använd beteenden som hunden har bra förståelse för i den träningen. Bryt och gör en ny plan om du märker att hunden börjar visa oönskade beteenden.

Tänk på att variera belöningspunkten. När du har satt ihop beteenden till moment, eller sträckt tiden på ett beteende så att hunden ska jobba under längre tid, så kan fasta belöningspunkter (att du alltid belönar på samma plats eller vid samma tidpunkt) öka hundens tendens till smygigt beteende. Framför allt är det viktigt att du tittar på hundens beteende och inte belönar på det sätt hunden förväntar sig om han börjar smyga.

Använd en akustisk markör innan du påbörjar en belöningsritual. Har du tänkt dra fram leksaken mitt under inkallningen så att hunden får belöning för fart? Markera först med ett ljud (”ja!” eller klick) innan du börjar röra på dig och presenterar belöningen. På så sätt blir risken mindre att hunden saktar in nästa gång för att se efter rörelse från dig.

Det finns en del teorier om att hundar som är avlade specifikt för vallning (i jämförelse med mer ”sport”-avlade border collies) skulle vara mer benägna att smyga och låsa sig i annan träning. Det finns också de som menar att hundar med mycket stil och eye i fårhagen också lättare visar det i lydnaden. Eller att det blir värre om hunden får tända på och valla får. Min erfarenhet är att det inte stämmer. Mina egna hundar tycker jag är bra exempel på det. Väldigt stilfulla, mycket eye och definitivt vallningsavlade. Men ingen vallning på lydnads- eller agilityplan!