Lydnadsträning med Valp Del 3

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.

Del 3 – Pi 6-8 månader

Pi har precis fyllt 9 månader och hon börjar bli lite mer mogen. När jag skrev förra artikeln var hon mitt uppe i en tonårsperiod, som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon har börjat kombinera fart och eftertänksamhet på ett bättre sätt och hon är lättare att engagera i lek och träning i utmanande miljöer. Lydnadsdebuten börjar kännas inom räckhåll, vi har en grund i alla moment och nu är det finslipning och tävlingsträning kvar.

Stå under marsh
Ett moment som vi har lagt extra mycket energi på det senaste är stå under marsch. En svårighet när man lär in det här momentet utan hjälper kan vara att få ett snabbt och kontant ställande. Om man bara lär hunden att ställa sig frivilligt framför föraren och sedan försöker få fram samma beteende i rörelse, får man ofta ett nedsaktande beteende och flera steg i ställandet.

För att få ett snabbare och mer kontant ställande använder jag mig av backandet. Hur jag lär in backandet finns beskrivet i den första artikeln om Pis lydnadsträning. Det viktiga är att backandet fungerar frivilligt, utan kommandon eller andra signaler (som att gå mot hunden, luta sig över den etc.). Det krävs en viss energi i backandet för att det ska fungera även i rörelse. Att hunden backar med självförtroende 3-4 meter rakt bort från stående förare kan vara ett bra mål innan man börjar göra det i rörelse.

När Pi kunde backa ifrån mig när jag stod stilla, började jag gå sakta bakåt. Hon följde efter mig i några steg, men valde sedan att backa igen eftersom det var det beteendet hon hade fått belöning för precis innan. Så fort hon tryckte ifrån bakåt fick hon klick och belöning. Gradvis började jag öka tempot, tills hon kunde följa mig i rask takt och sedan börja backa utan tvekan. Här var det en stor fördel att Pi hade lärt sig fotgåendet genom att följa mig aktivt och nära när jag går baklänges. När hon hade backa ifrån mig några gånger tyckte hon att det var onödigt att följa med när jag gick bakåt och försökte backa direkt istället. För att undvika det kan det vara smart att då och då också belöna att hunden följer med med god intensitet utan att tveka eller sakta in. Övergången till ett snabbare tempo bör ske så gradvis att hunden alltid stannar med bra tryck, utan att sakta in innan backandet.

På det här stadiet belönar jag så fort hunden trycker ifrån bakåt. Det brukar bli ett par-tre steg bakåt innan hunden får belöningen. Jag bryr mig inte om rörelsen bakåt, men jag kräver inte något annat än ett bra stopp där hunden tänker bakåt och trycker ifrån. När Pi gjorde det bra i raskt promenadtempo, började jag lägga på kommandot. Bäst effekt får man alltid om man kan lägga på kommandot precis innan hunden utför beteendet, så det gäller att försöka vara lite förutseende och läsa hundens små signaler. Om hunden ställer sig utan att du hunnit ge kommandot kan du välja att inte belöna och istället locka med hunden vidare. Efter några träningspass där du har döpt beteendet kan du börja testa om hunden reagerar på det. Ge signalen när hunden följer dig med bra intensitet. Belöna aldrig nedsaktande med att ge ett kommando. Stå-kommandot kommer bara när hunden går med bra kontakt, attityd och position – oavsett om jag går framlänges eller baklänges.

Här kan det vara läge att tänka över belöningsplaceringen. För att få riktig stuns i stoppet kan det vara en god idé att kasta belöningen in mellan framtassarna på hunden. Stora godbitar eller leksaker passar bra. Tänk också på att det absolut inte är nödvändigt, eller ens önskvärt, att belöna alla försök hunden gör. Observera och gradera. Var ställandet bättre eller sämre än genomsnittet? För ett halvdåligt försök får hunden bara fri-signal och chans på nytt försök. Om du inte får några halvdåliga ställanden att inte belöna, är det hög tid att gå vidare!

När hunden gör fina ställanden på kommando när du går baklänges i rask takt, är det dags att börja gå framlänges. En del hundar förstår att ställa sig om man ger kommandot under vanligt fotgående (kanske helst direkt efter att man har gjort det under baklänges marsch). Pi hade lite svårt för det, så jag fick lirka genom med att gå sidlänges och låta henne erbjuda beteendet frivilligt, sedan sidlänges på kommando och tillslut fick jag till några lyckade när vi gick fot framåt.

Nu har vi första delen av momentet klar och kvarstannandet går ganska bra det med, Pi är van vid att hålla positionen helt stilla tills hon får frisignal och för lätt över den kunskapen in i nya situationer. Det verkar också som att hon har lättare för att skilja mellan stå och ligg än vad mina tidigare hundar har haft. Kanske beror det på att jag medvetet har tränat på att skilja mellan kommandon sedan hon var väldigt ung, kanske beror det på att hon är mer eftertänksam än vallhundarna i träning.

Fotgående
Det svåraste momentet i klass I är ofta fotgåendet. Inte nog med att hunden ska ha bra kontakt, attityd och precision – det ska göras under längre tid också. Här gäller det att se till att man tänker igenom sin träning. Om det finns något moment där det verkligen finns en stor poäng i att föra logg måste det vara här. Det är väldigt enkelt att falla in i mönster och glömma bort någon del av träningen. Själv är jag hopplös när det gäller högersvängarna. Jag glömmer bort att lära in dem och när jag går fot med hundarna så råkar det bli 90 % vänstersvängar. De senaste dagarna har vi därför tränat på högersvängarna separat och jag ska börja föra logg över fot-träningen.

I övrigt har vi börjat sträcka tiden på fotgåendet och kvalitetssäkrat det genom att placera ut godbitskålar i olika vinklar och på olika avstånd. Om Pi klarar av att gå fot utan att ens se ut att tänka på skålarna kan det hända att hon får sitt ”varsågod”. I veckorna framöver ska vi bli duktigare på att jobba med koncentration i utgångsställning med störningar och fotgående med oväntade, små förändringar som att vi går mellan hinderstöd, ut genom en grind, från gräs till grus, upp för en kant, mellan människor etc. Genom att kvalitetssäkra hundens förståelse för fotgåendet med sådana små störningar, gör vi det lättare för hunden att hålla koncentrationen på väg in på planen under tävling och under själva fotgåendet. Ett tips är att skriva ner olika typer av små utmaningar som du kan lägga in i ditt fotgående och använda minst en av dem varje gång du går ut för att bara träna lite fot. Skriv gärna också ner vilka delar av momentet du tränar på varje gång, så att du kan upptäcka om du glömmer bort att träna på någonting.

Även här bör hunden få lov att misslyckas ibland, om du alltid hinner belöna innan det blir fel går du förmodligen onödigt långsamt fram och gör det svårare för din hund att förstå vad uppgiften går ut på. Om det blir fel kan du bara glatt meddela för hunden att det blev tokigt och att ni får göra om det. Belöna inte så fort hunden gör rätt igen, presentera gärna samma uppgift som hunden misslyckades med en gång till (att passera en människa, att gå 20 meter, att inte titta på skålen…) och belöna när hunden klarar det.

Kroppskontroll
Pi har fått långa ben som inte alltid tycks hänga ihop med kroppen. För att kunna få ökad precision i lydnaden, minska skaderisken och förbereda inför kommande agilityträning har vi fokuserat våra shejpingpass på tricks som förbättrar kroppskontrollen och stärker muskler. Generellt kan man säga att långsamma rörelser är bättre än snabba om man vill få goda fysiska bieffekter av sina tricks. Det är bättre att lära hunden att sätta nosen mot höften än att lära henne att snurra runt och det är bättre att lära hunden att ligga på rygg än att lära henne att rulla runt. Många övningar vi gör syftar till att öka bakdelskontrollen. Klossen som vi använder för att lära in utgångsställningen hänger fortfarande med för gymnastikens roll. På klossen fokuserar vi på lugna fina rörelser med bakbenen åt båda hållen. Vi fortsätter träna backande och vidareutvecklar det så att Pi kan backa upp på föremål och lyfta sina bakben.


Pis favorit är nog att klättra och balansera. IKEA säljer fantastiska lekmöbler för barn som är utmärkta till hundträning eftersom de är mer halkfria och stabila än balansbollar för vuxna. På balansbollarna utvecklar hundarna koordination och balans samtidigt som det stärker muskler som är svåra att komma åt på annat sätt. De flesta tricks som hunden kan på plan mark kan sedan göras på balansbollen. Pi kan backa upp, växla mellan olika ställningar på bollen, använda bollen som kloss och gå runt med bakbenen och liknande. Hon älskar det och har ofta lite svårt att lämna bollen när hon får frisignal.

Att shejpa smarta tricks gör inte bara hunden stark och medveten om sin kropp, det är också ett utmärkt sätt att lära hunden att erbjuda beteenden, upprepa det som lönar sig och inte ge upp när belöningen uteblir.

Sammanfattning
Det finns hopp för tonåshundarna. Under vissa perioder får man kanske lägga mer energi på att få träningen att fungera med störningar, men när det faller på plats någon månad senare är det värt det. Ett annat bra tips om man känner sig trött på hunden eller träningen, är att stanna inne och träna lite tricks. För mig är det en garanterad humörshöjare och hundarna har jättekul!

När man sedan återigen hittar rätt träningsattityd på planen är det kanske läge att försöka komma vidare med färdigheterna hunden har lärt sig. Här kan det vara en stor fördel att anteckna så att man har koll på att man faktiskt går framåt och utmanar hunden, istället för att alltid hålla sig på en nivå där man är garanterad lyckande (det låter kanske trevligt, men det innebär också att man sällan kommer framåt). När grunderna sitter är det uthållighetsträning, kedjning och tävlingsträning som gäller. Och kanske är det hög tid att se till att man inte glömmer bort momenten i de högre klasserna också!

Relaterade filmer:

Lydnad med Pi | 2008-04-03
Pi, 10 månader, tränar lite lydnad

Signalkontroll på tricks | 2008-03-06
Pi visar frambenslyft på signal både stående och liggande.

Pi tränar tricks | 2008-02-26
Pi med fyra tassar i vattenskål och första träningspasset med nya balansleksakerna från IKEA. Kul med shaping!

Lite tricks | 2008-03-28
Missy, Pi och Shejpa visar lite tricks.

Dagens nya tricks | 2008-04-02
Missy tittar sig under magen och Pi pekar på baktassen

Pi tävlar klass I | 2008-05-17
Pi fick förstapris i debuten

 

Lydnadsträning med Valp Del 2

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008. 

Del 2 – Pi 4-6 månader

Pi har precis fyllt sju månader och börjar lämna valptiden bakom sig. Hon har fått långa ben, större självständighet och ännu större jaktlust. Ihop med husse har hon varit på jaktkurs och fått utveckla jakten, medan jag har fortsatt med lydnadsträningen på hemmaplan.

Attityd
Pi har alltid varit en eftertänksam valp och vi har uppmuntrat de sidorna genom att ge henne kluriga uppgifter som kräver att man tänker först och handlar sedan. Nu har det dock blivit hög tid att få in lite tempo i lydnadsträningen också. En lydig hund som utför moment utan tryck och attityd är inte mycket värt. Å andra sidan vill jag gärna ha eftertänksamma hundar och det gäller att hitta balansen. Under några veckor har vi jobbat mycket på att få upp intensiteten, farten och attityden hos Pi.

Mer lek för fart och fokus
Att fortsätta utveckla leken har varit en nödvändighet. Min erfarenhet är att lek, oavsett om det är någonting hunden gör för att byta leksaken mot en godbit eller om det är någonting hunden tycker om av sig själv, skapar ett högre tempo i hundarna. Inomhus har vi haft flera korta pass med bara lek som belöning, där vi har jobbat med till exempel snabba lägganden.Vi leker en kort stund, jag stjäl leksaken och tar den bakom ryggen. Om valpen slänger sig i marken kommer leksaken fram igen och leken fortsätter. På samma sätt har vi jobbat med snabba stå, sitt, backanden och utgångsställningar.

Utomhus har jag passat på att använda en av Pis favoritaktiviteter – att springa – som belöning för bra kamplek. När hon har kampat bra har jag sagt ”spring!” och släppt leksaken halvsekunden senare. Sedan har hon fått springa runt med sin leksak en stund, innan jag har kallat in henne för mer lek ihop med mig. Att få henne att springa iväg med leksaken på kommando var inte så svårt, men det är ju smart att ha signalkontroll på beteendet, så att hunden inte springer iväg med leksaker utan kommandot ”spring”. Jag vill gärna att hunden i första hand kommer till mig när hon vinner en leksak. Därför blev det några träningspass i koppel. Jag började med att träna på att lämna leksak i handen på mig, som beskrivet under ”lekapport” i förra valpartikeln.


Hon fick plocka upp leksaken från marken och lämna i min hand och få en godbit. Sedan lekte vi lite kamplek och jag släppte leksaken när hon kampade bra. Första gången försökte hon sig på att springa iväg med den, men då ställde jag mig på kopplet och plockade ut leksaken. Så försökte vi igen. Så fort hon vann leksaken presenterade jag handen och den här gången kom hon in och lämnade av. Då fick hon godbit och sedan började vi leka igen. Den här gången sa jag ”spring!” innan jag släppte leksaken och hon fick springa iväg. Efter några träningspass förstod hon att man bara får ta ärovarv med leksaken på kommando och jag har kontroll på min jackpotbelöning.

Burlekar och korta pass
När valpen hamnar i en ålder där det blir svårt att hålla fokus på lydnadsträningen är det extra viktigt att man planerar sina träningspass och tränar korta, effektiva pass utan dötid. Susan Garretts burlekar (beskrivna av Maria Yttermyr i Canis 4/07) har varit till stor hjälp när unghundarna ska tränas här hemma. Burlekarna är något av det roligaste mina unga hundar vet och det skapar en perfekt balans mellan kontroll och fart. Vi börjar träningspasset med att hunden får springa in i buren och vänta med öppen dörr medan jag plockar fram mina träningssaker och lägger en plan. På kommandot ”fri” får hon springa ut och vi börjar med lite dragkamp. Sedan blir det 1-3 minuter med intensiv träning och därefter får hon rusa till sin bur igen och vänta medan matte utvärderas och lägger en ny plan. Ingen dödtid, bara fullt ös under hela träningspasset. Har man två hundar blir effekten ännu större, för då kan de sitta och vänta på varandra. Hundarna älskar sina burlekar och älskar de intensiva träningspassen. Dessutom är det lättare för matte att hålla sig fokuserad och välplanerad när träningspassen är intensiva och tidsbegränsade.

Fart kommer av flyt
När man får hem sin valp är det vettigt att börja träna på många olika färdigheter istället för att fokusera på några få. För att få riktigt bra fart är det dock ofta nödvändigt att få flyt på beteendena. Det kan vara dags att välja ut några viktiga grundfärdigheter och verkligen jobba med dem. Många, snabba repetitioner av samma beteende. Det kan vara smart att göra små förändringar i till exempel din egen kroppsposition och i omgivningarna (även om det är smart att hålla sig till störningsfria miljöer i början av flytträningen) för att få beteendet generaliserat. Så fort beteendet verkar flytande (hunden upprepar det direkt efter belöning med hög precision) i en situatuion kan det var läge att ändra på en liten detalj. Byt rum, sätt dig på en stol, ta med en ny person in i rummet, lägg godbitar på marken eller sätt valpen bakom ett kompostgaller så att du kan få större avstånd.

Korta kedjor
Det kan vara smart att börja sätta ihop små kedjor så fort valpen kan en del beteenden. Att tidigt öva på att det inte alltid kommer belöning efter varje beteende är nyttigt. Här är baklängekejdning ett smart sätt att introducera konceptet på. En av de första kedjorna kan till exempel vara att trampa på en musmatta och få kommandot sitt. Förrutom att det är en enkel kedja kan det också vara ett smart sätt att träna sitt på avstånd. För att kedjningen ska fungera behöver valpen kunna trampa på en musmatta på ett par meters avstånd. Hon bör också kunna sätta sig på kommando – även när hon inte ser på dig. Testa först så att targeting på musmattan fungerar. Ta sedan bort musmattan och repetera en del sättanden. För att testa sitt på avstånd utan att valpen ser på dig, kanske du belönar genom att kasta en godbit bort från dig och säga ”varsågod”. Så fort valpen har ätit godbiten (och förhoppningsvis fortfarande tittar på annat) säger du ”sitt” på nytt. Om sättandet på kommando fungerar bra efter några genomkörningar kan du nu återigen plocka fram musmattan. Lägg ut musmattan, gärna bara någon meter ifrån dig i början, och låt valpen springa dit och trampa. Istället för att klicka när valpen trampar på musmattan, kommenderar du ”sitt” så fort valpen sätter tassana på targeten. Om valpen sätter sig ner belönar du rikligt. Om det inte riktigt fungerar kan du prova en gång till, kanske ännu närmare dig. Om det fortfarande inte fungerar behöver du kanske jobba mer med ditt sitt-kommando.

Poängen med den här korta kedjan är att lära valpen ett nytt koncept. Istället för att belöningen alltid är lek eller godbit, kan den också vara en ny uppgift. Om man bara fortsätter att jobba, kommer belöningen till slut. Baklängeskedjning (att först repetera sista ledet i kedjan och därefter lägga på delarna baklänges) hjälper valpen att göra rätt. Genom att vi har repeterat sitt flera gånger innan vi lägger dit musmattan igen, har valpen sättandet färskt i minne och vet att det är ett beteende som belönas just nu. Hon blir inte överraskad. Baklängeskedjning innebär en viss hjälp för hunden, hon vet alltid vad som kommer. Därför vill jag också gärna framlängeskedja lite också. Någon gång när valpen kommer in i utgångsställning kan jag kommendera ”ligg” istället för att belöna och så kommer godbiten när valpen har lagt sig ner. Här blir det ännu viktigare att valpen faktiskt kan det sista beteendet bra (annars riskerar du ju inte bara att du inte får något läggande, du får inte heller belönat den fina utgångsställningen). Välj därför bara beteenden som valpen kan bra när du gör kedjor. Några andra exempel på kedjor som vi har jobbat med är inkallning (sitt kvar – spring fort – kom i utgångsställning), läggande från halt (några steg fot – halt – läggande på kommando – ligg kvar medan föraren går ifrån och kommer tillbaka – sitt upp på kommando) och att komma i utgångsställning med ett föremål i munnen.

Tävlingsträning
Redan med en liten valp kan man ägna sig åt tävlingsträning. Målsättningen med tävlingsträningen på det här stadiet är att ge valpen positiva erfarenheter av tävlingssituationen och skapa en störningssäker hund. Ofta börjar man tävlingsträna ganska sent och när man gör det, vill man gärna göra det tävlingslikt på alla sätt. När vi tävlingstränar belönar vi mer sällan än under vanlig träning, vi gör kanske momenten svårare än vanligt för att testa vad hunden kan och vi låter bli att hjälpa hunden så som vi kanske gör på träning. Följden blir att hunden lär sig att tävling är tråkigt (kanske redan innan man har varit ute på en riktig tävling).

Med en valp bör du tänka precis tvärt om. Tävlingssituationen ska vara jättekul! Du kanske samlar några vänner, sätter upp en ring, låter några personer agera domare och tävlingsledare och sedan går du in i ringen med valpen. Tävlingsledaren kan prata, publiken kan applådera och domaren kan komma med kommentarer, precis som på tävling. Din målsättning är att visa valpen att tävling är trevligt och enkelt. Gör någonting enkelt som valpen kan bra. Själv brukar jag låta valpen följa mig med fokus medan jag går baklänges. Jag belönar ofta och blandar ofta in lek. Vi struntar i vad tävlingsledaren säger, vi har trevligt på egen hand istället. När valpen blir äldre blir det mindre lek och mer allvar när vi tävlingstränar, men jag försöker alltid att göra det lite enklare och lite roligare än den vanliga träningen. Tävlingsträningen ska vara veckans höjdpunkt.

Fjärrdirigering
Utomhus jobbar jag främst med fokus och rätt attityd, men när vi är inomhus i lugn och ro jobbar vi med de mer tekniska delarna. En bra teknik i fjärrdirigeringen är smart att få till ganska tidigt. Det brukar framför allt vara ligg och sitt från stå som är svårt att få till. Min målsättning är att hunden ska hålla baktassarna stilla under hela momentet. Från stå till ligg fäller sig hunden bakåt utan att röra någon tass, från stå till sitt flyttar sig framtassarna bakåt medan baktassarna är stilla. Få hundar väljer den här tekniken själva när vi är 15 meter bort, så det är någonting vi måste lära in.

Metoden jag använder fungerar bra både till sitt och ligg från stå. Hunden behöver kunna erbjuda sitt/ligg och backande frivilligt för att det ska fungera. Om jag ska jobba med läggandet från stå börjar jag med att plocka fram ett frivilligt läggande. Det spelar ingen större roll vilken teknik hunden använder nu, men det är bra om hon kan lägga sig direkt från stå, utan att sätta sig emellan. När du har repeterat ett tiotal lägganden slutar du att belöna ligg och plockar istället fram backande. Repetera backandet tills det ser ut att flyta. Sluta sedan att klicka för backande och vänta och se vad som händer. Väldigt ofta provar hunden att backa några gånger till, men när ingen belöning kommer för backandet, dyker det senaste beteendet (ligg) upp igen. Eftersom det dyker upp medan hunden håller på att backa, blir resultatet ofta ett läggande där hunden fäller sig bakåt. När du har fått några sådana börjar kanske valpen lägga sig med den vanliga tekniken igen, då får du klicka lite mer backande innan du belönar ligg igen. Det blir ett balanserande under de första träningspassen, där du letar fram rätt teknik. Vänta inte för länge med att träna fjärrteknik i läggande och sättande, det är svårt att lära om senare.

Apportering
När valpen är duktig på att leka dragkamp och på att komma tillbaka med leksaker börjar jag jobba med den formella apporteringen. Jag har beskrivit den i en tidigare artikel (Canis nr 4/06), men det blir några rader om det här också. Med Pi bestämde jag mig för att vänta med formell apportering tills hon hade fått sina nya tänder. Eftersom jag vill ha ett väldigt hårt grepp kändes det svårt när hon fortfarande hade valptänderna. Tiden med valptänderna ägnade vi åt att leka dragkamp och träna lekapport (att lämna leksaker och andra föremål i min hand). Eftersom Pi inte hade några tendenser till tugg, fick hon prova på träapport, metallapport och en mängd olika föremål.Hon fick plocka upp det från marken och lämna det i min hand. Några gånger har vi också satt ihop det med utgångsställningen för att få till avslutningen. Om jag hade en hund som tuggade på föremål hade jag absolut inte låtit henne apportera något annat än leksaker.

Trots att Pi hämtade apporter utan att tugga, har jag valt att gå igenom stegen för den formella apporteringen. Det skapar mer medvetenhet om ett fast grepp (och gör att man kan undvika omtag), hjälper hunden att lägga vikten bakåt för ett rent och snabbt gripande och ger mer tryck och fart hos en lugn hund som Pi. Mitt första steg blev att få henne att dra i döda föremål för att få klick och godis. Jag shejpade henne till att gripa och lägga vikten bakåt medan hon håller fast. Det här blir som ett mellanting mellan kamplek och apportering.

Greppet ska vara lika fast som under kamplek, men hundens attityd ska vara lugnare och så fort jag klickar ska hunden släppa för att få sin godbit. Jag är noga med att hunden håller föremålet precis bakom hörntänderna. Helst vill jag ha ett jämnt tryck, utan att hunden rycker. I början tränar jag görna med mjuka saker, som rep, gummi och plast och går sedan vidare till trä- och metallapport. Målsättningen för den första delen är att valpen kan sitta stilla, gripa ett föremål, lägga vikten bakåt och lugnt hålla emot medan jag håller i grejen. För mer information om apporteringsträning hänvisar jag till min artikel om apportering.

Stegförflyttningar
Tidigare har vi jobbat med bakdelskontroll i form av backande och ingångar. Under de senaste månaderna har vi introducerat en ny rörelse – bakdelskontroll i sidled. I lydnadsklass tre och elit ska hunden följa med föraren under två-tre steg åt höger och vänster. Både förare och hund ska behålla frontriktningen.För att lyckas göra det här snyggt måste hunden arbeta med bakdelen rakt åt höger och vänster, samtidigt som framdelen. Som så ofta annars, börjar jag med hunden framför mig – nos mot näsa. Jag rör mig försiktigt åt höger eller vänster och klickar så fort hunden tar ett steg åt det hållet. I början bryr jag mig inte om ifall det är fram- eller baktassar. Oftast börjar hunden röra framtassarna. När hunden blir duktig på att följa efter mig med framtassarna väntar jag på en baktass innan jag klickar. Sedan fokuserar jag på att baktassarna hamnar i linje med framtassarna och till slut kan jag kräva att fram- och baktassar rör sig samtidigt. Ett vanligt misstag är att man rör sig för snabbt åt sidan, i början är det små, små rörelser som krävs för att hunden ska hänga med.

När rörelsen ser fin ut med hunden framför dig (du tränar det naturligtvis åt båda hållen) är det dags att ha hunden vid sidan och börja med små rörelser där du förstärker rätt teknik. Många hundar blir frustrerade vid stegförflyttningarna och att lära hunden hur man hanterar kroppen rätt hjälper till att förhindra frustration och osäkerhet.

Avslutning
När valpar blir till unghundar kan det kännas som att någon har bytt ut den söta, snälla hunden man hade. Valparna får nya intressen, blir mer självständiga, upptäcker nya hobbies och kan verka ofokuserade. Det kan vara läge att fokusera på fokus och attityd när man tränar på platser med störningar. Korta pass med mycket action hjälper till för att hålla fokus hos både hund och förare. Att kunna gå baklänges när man tränar fritt följ (se tidigare artikel i samma serie) tycker jag hjälper mycket när man jobbar med unghundar som lätt tappar fokus. På platser med färre störningar kan man vidareutveckla de tekniska färdigheterna som lydnadshunden behöver. När valpen har både fokus och en del färdigheter på repertoaren kan man sätta ihop små kedjor som gör valpen van vid konceptet med längre tid mellan belöningarna. Det går också att tävlingsträna med valpar, men kom ihåg att tävlingsträningen ska vara både enklare och roligare än er vanliga träning.

Relaterade filmer

Pi 7 månader | 2008-01-22
Lite lydnadsträning med Pi. Fotgående, stå under marsch och stå, sitt, ligg.

Pi 8 månader | 2008-02-21
Kamplek med signalkontroll på vad hon gör när jag släpper leksaken. Tillbaka i handen, in i buren eller ut på ärevarv.

Lydnadsträning med Valp Del 1

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008. Japp – jag har aldrig blivit tävlingsklar så tidigt som med settern. 

Del 1 – Pi 2-4 månader

Att börja träna med en ny valp är något av det roligaste i hundlivet. Valpar är små, oskrivna blad som bara väntar på att fyllas med information. Med lekfulla, positiva metoder och korta träningspass kan man börja träna så fort man får hem valpen. I somras fick min sambo Thomas hem en liten settervalp som egentligen var tänkt som ren jakthund. Redan första veckan var dock jag och Pi, som valpen heter, igång med grundfärdigher och siktet är nu inställt på lydnadsklass I till våren. I den här artikelserien tänkte jag berätta vad jag gör med min valp, från åtta veckor till debuten i lydnadsklass. Naturligtvis går det inte att få med allt i en artikel, därför har jag valt ut de övningar som jag tycker är viktigast för lydnadshunden. Naturligtvis tränar jag även på vardagslydnad, hantering, miljöträning och liknande, men det är inte temat för den här artikelserien. I skrivande stund är Pi fyra månader gammal och den här första artikeln kommer att handla om de första månadernas träning.

Lek
När vi jobbar med belöningsbaserad träning är det enormt viktigt att utveckla bra belöningar. Leken är en stor del av all träning jag gör med hundarna och ju tidigare man börjar utveckla leken, desto bättre. Först och främst leker jag med valpen för att utveckla kanonbelöningar, men i samband med lek försöker jag också lära valpen viktiga lektioner om livet. De allra flesta små valpar leker med liv och lust när man bjuder in till det. Jag börjar gärna med en lång och mjuk leksak som valpen kan få jaga och dra i, men jag försöker se till så att valpen får leka med många olika föremål under de första veckorna. Samtidigt som jag försöker att bara ha kul ihop med valpen, tänker jag hela tiden på min målsättning med leken. Min målsättning ser ut så här:

  • Valpen griper kampleksak direkt på signal (”ta den!”) oavsett vad annat som lockar.
  • Valpen lägger vikten bakåt och drar hårt emot utan att ruska (oavsett vad annat som lockar).
  • Valpen släpper leksaken på signal och går direkt över i koncentrerat arbete för att få tillbaka leksaken.
  • Valpen kommer direkt tillbaka med leksaken om jag släpper den eller kastar den.

Redan första gångerna jag leker med valpen börjar jag titta på punkt två. Jag försöker uppmuntra valpen att lägga vikten bakåt och verkligen dra emot. I början låter jag valpen vinna leksaken så fort hon lägger vikten bakåt och drar till. Efter några gånger får valpen inte vinna direkt, jag kan istället följa efter valpen några steg och låta henne dra mig några steg bakåt innan hon får vinna leksaken. Det är viktigt att tänka på kamplek som just en lek. Leken ska vara utmanande nog för att hålla hundens intresse på topp (det är ju inte kul att spela ett spel som man alltid vinner), samtidigt som valpen får vinna när hon anstränger sig som mest (det är ju inte heller kul att spela ett spel som man aldrig vinner).

Jag försöker att vara ganska passiv när jag väl har fått igång kampleken. Det är hunden som ska dra, inte jag som ska kasta runt hunden. För det första växer valpens leklust när hon får dra ordentligt istället för att bli dragen, leken blir roligare. För det andra är det mer skonsamt för hundens kropp om hon får hålla tassarna i marken, lägga vikten bakåt och dra, jämfört med om jag slänger runt med hunden och kanske gör rörelser som hunden inte är beredd på. För det tredje vinner jag mycket med tanke på framtida träning om valpen tidigt lär sig att flytta vikten bakåt (hoppteknik, bakdelskontroll, apportering, agility etc.)


Min prioritering är hela tiden att valpen ska tycka att det är roligt att leka. I början innebär det kanske att det blir mycket jaktlek med föremålet (jag drar det längs marken) och lite kamplek, men jag försöker alltid stärka upp kampleken genom att belöna den, antingen med vinst eller med godbit. Försök att leka på många olika platser och med många olika föremål. Se till att valpen är välrastad och inriktad på samarbete med dig. Du vill inte bjuda in valpen till lek och misslyckas. Om valpen någon gång väljer att inte leka, får du röra dig längre bort ifrån det som lockar och vara lite envis (men inte visa din frustration för hunden). Så fort du får igång valpen i lite lek, bör du avsluta innan valpen tröttnar och sedan gå vidare.

Att valpen aldrig väljer bort mina belöningar blir viktigt i framtiden. Det är också viktigt att jag kan välja vilken belöning jag vill använda i olika situationer. Det kommer alltid finnas goda lukter på marken, andra hundar eller småfåglar som valpen kanske hade valt före träningen och leken. Därför börjar jag tidigt med att lära valpen att leka trots olika störningar. Principen blir: om du leker med mig, får du det du vill ha sedan. Det är en fördel att ha jobbat lite med omvänt lockande (se nedan) innan man börjar med de här övningarna. Under de första övningarna plockar jag upp en godbit samtidigt som jag leker med valpen. De flesta valpar släpper leksaken när godbiten kommer fram. Jag ser till att valpen inte får tag på godbiten som jag håller i min stängda hand och fortsätter bjuda in till lek. När valpen till slut ger upp godbiten och börjar dra i leksaken igen, säger jag ”tack” och ger valpen godbiten. Det här utvecklar jag sedan till att valpen fortsätter kampa medan jag håller godbitar framför näsan på henne, ”tappar” godbitar på marken eller medan det står en matskål på marken.

När valpen inte låter sig distraheras av godbitar, kan man gärna föra in andra störningar. Valpen kan få leka innan hon får komma ut genom ytterdörren, innan hon får leka med de andra hundarna, innan hon får springa lös i skogen etc. Du lär inte bara valpen att leka med dig oavsett vad som lockar, varje gång du låter valpen få tillgång till något värdefullt när hon leker med dig, gör du leken i sig mer värdefull. Tänk på att hela tiden vara lekfull och tålmodig. Om du visar irritation är det lätt att få valpen att sluta leka. En hund som alltid väljer lek med dig framför andra aktiviteter är en hund som blir lätt att lyckas med på lydnadsplanen. Prioritera därför utveckling av belöningar under hela hundens liv – det kan alltid bli bättre.

En del valpar tar lång tid på sig innan de griper leksaken. De vill gärna jaga leksaken länge innan de till slut hänger sig fast. Det är en fördel om hunden griper så fort hon får möjlighet. Därför har jag en liten övning som gör valpen snabbare. Jag tar fram en riktigt rolig leksak och drar den retsamt längs marken. När valpen griper och lägger vikten bakåt, klickar jag och byter med en godbit. Jag upprepar flera gånger, men blir gradvis mer passiv. Till slut kan jag bara visa leksaken och valpen griper den direkt för att få en godbit. Jag varierar tidpunkten för klicket ganska snart, så att inte valpen börjar släppa i förväntan om godbit. Ibland kommer klicket direkt, ibland får valpen dra i några sekunder. När man har gjort den här övningen (eller om man har en valp som griper direkt utan träning) kan det vara läge att lägga på en signal (jag säger ”ta den!”) och lära valpen att vänta på signal innan hon får kasta sig på leksaken. Här kan du också lägga in lite störningar, som en godbitskål en bit bort eller godbitar på marken, som valpen får först när hon har lekt. Jag bryr mig inte så mycket om släppande på signal, förrän valpen verkligen leker intensivt och jag har svårt att få loss leksaken. När jag belönar leken med godbit använder jag gärna min släppsignal (”tack”) som belöningsmarkör för att associera signalen med ett släppande, men jag lägger inga andra krav på släppandet tidigt i träningen.

Det är också viktigt att tidigt lära valpen att gå från lek till koncentrerat arbete. Jag leker med valpen och rycker undan leksaken när hon råkar tappa greppet. Jag tar leksaken i fickan eller bakom ryggen och ignorerar valpen som hoppar efter leksaken eller skäller i frustration. Så fort valpen börjar koncentrera sig genom att erbjuda något beteende som vi har tränat på tidigare (sitt, ligg, fokus, backande, utgångsställning etc.) kommer leksaken fram igen och så gör vi om rutinen. Väldigt snabbt lär sig valpen att enda sättet att få tillbaka leksaken är att börja jobba så fort den försvinner.

Lekapportering
Jag sätter inte igång med ordentlig apporteringsträning (enligt artikel i Canis 4/06) förrän valpen har fått sina nya tänder. Delvis beroende på att träningen blir enklare med riktiga tänder, men också för att jag har fullt upp med att utveckla kamplek och lekapportering, två förkunskaper som är bra att ha, innan dess. Lekapporteringen syftar främst till att få valpen att komma tillbaka med leksaker och att uppmuntra gripande och bärande av olika typer av föremål. Jag belönar valpen för att plocka upp bollar och leksaker från marken. Parallellt lär jag valpen att dutta med nosen i min hand (också ett beteende som är lätt att fånga). När valpen gärna plockar upp saker från marken och gärna sätter nosen i min hand, sätter jag ihop de två färdigheterna. Jag repeterar först handtargeten några gånger. Sedan lägger jag ner ett föremål på marken. När valpen griper föremålet tar jag fram targethanden. Ofta släpper valpen föremålet den första gången. Då tar jag snabbt bort targethanden och tar inte fram den förrän valpen har saken i munnen igen. När valpen lyckas sätta nosen i min hand med leksaken i munnen, belönar jag direkt med klick eller ”tack” och godbit. När vi får flyt på den lilla beteendekedjan ökar jag avståndet, provar nya föremål och lägger in godbitstörningar (gripa och lämna trots godbitar på marken). Det kan vara en fördel att låta valpen prova så många olika föremål som möjligt, speciellt metall och liknande. Trots att jag inte har börjat med någon formell apportering, har jag låtit Pi hämta metallapporten och lämna den i handen några gånger. Om valpen inte har tendenser till tugg eller annat slarv finns det inget som hindrar att man också låter valpen komma i utgångsställning med apporten. När valpen har lärt sig att lämna leksaker som jag kastar i min hand, ersätter jag ofta godbitbelöningen med mer lek. Lilla Pi är duktig på att komma tillbaka med leksaker och apporter, men en av hennes favoritsysselsättningar är att springa i full fart över planen med leksaken i munnen. Det har jag satt kommando på, så ibland blir det belöning för fint uppförande med leksaker.

Omvänt lockande – självkontroll
Mycket av det som jag har skrivit om när det gäller lek, bygger på variationer av omvänt lockande. Det här är en av de allra första sakerna jag lär en valp och det går att vidareutveckla i all oändlighet. I sin enklaste form innebär det att valpen inte tar godbitar ur min öppna hand. Ta några godbitar i handen. Sätt dig ner och lägg handen med godbitarna knuten på ditt knä. Låt valpen undersöka handen – nosa, slicka, putta, kämpa. Säg ingenting och håll handen helt stilla. Så fort valpen drar huvudet bort från handen, öppnar du den. Valpen kommer förmodligen att störta fram för att ta godbitarna, men då stänger du snabbt handen igen. När valpen drar bort huvudet öppnar du den igen. Om valpen klarar av att titta på handen utan att försöka stjäla godbitarna, tar du upp en av godbitarna med din andra hand och ger till hunden. Om hon försöker möta dig på vägen när du kommer med godbiten, lägger du tillbaka den i handen och stänger igen. Det kan ta flera minuter innan valpen får sin första godbit, men du förstärker ändå rätt beteende flera gånger innan dess. Varje gång du öppnar handen fungerar det som en belöning. Bli inte uppgiven om valpen är uthållig och tar lång tid på sig innan hon drar bort huvudet. Jag älskar hundar som inte vill ge upp när jag leker den här leken. Det visar både att de tycker om godbitar och att de har koncentrationsförmåga nog att jobba länge för att få dem!


I början spelar det ingen roll om valpen står, sitter eller ligger när du jobbar med den här leken, men försök undvika att det blir mönster i det. Du vill inte att leken ska bli en signal om en viss position, så försök göra den i både stå, sitt och ligg. När valpen är duktig på att inte ta godbitar ur din öppna hand, kan du placera en godbit på marken framför henne. Om hon försöker ta den, lägger du handen över den och plockar upp den. Sedan försöker du på nytt. När hon kan sitta och titta på godbiten på marken, lyfter du upp den och ger den till henne. Nu har du en bra grund och kan använda de här färdigheterna i många olika sammanhang. Lägg godbitar på marken när du tränar lekapport och låt valpen bara få godbitarna om hon apporterar först. Ta fram godbitar när ni har kamplek och belöna bara om valpen klarar av att fortsätta leka. Ha en skål med godbitar på golvet när ni tränar grundfärdigheter och plocka upp en godbit för varje klick, men plocka upp skålen om valpen skulle försöka stjäla på förhand. Jag lär valpen tidigt att godbitar som jag tappar på marken inte är någonting att bry sig om. Eftersom det inte är okej att hunden letar godbitar på marken på tävling, så låter jag inte heller valpen göra det under träning. Om jag tappar en godbit av misstag, får valpen antingen en ny från fickan (och godbiten får ligga kvar på golvet som störning) eller så plockar jag upp godbiten och ger den från handen. Lilla Pi tycks inte ens se godbitar som hamnar på golvet.

Shejping
Jag shejpar många olika saker med valpen. Det lär henne att bli kreativ och att tåla frustration. Det är lätt att man hela tiden vill hjälpa valpen om man ser tecken på frustration. Tyvärr riskerar du då att förstärka frustrationsbeteenden som pip, skall och passivitet. Mitt förslag är att du istället har lite is i magen och låter valpen ta sig igenom det på egen hand. När jag shejpar nya saker med en valp är jag inomhus där ingenting annat lockar. Om valpen går en runda, lägger sig ner och blir passiv eller sätter igång att skälla, gör det ingenting. Det är ändå bara jag och godbitarna som är spännande i rummet. När valpen sedan provar rätt beteende kommer klicket och belöningen. Det är naturligtvis viktigt att försöka hålla en hög frekvens och sätta bra kriterier, men ibland får man bara sådana där små låsningar. Valpen som har trampat på musmattan fem gånger och fått belöning för det, börjar helt plötsligt att göra något annat. Lita på att dina fem belöningar för tramp är information nog och våga vänta på att valpen gör något av den informationen. Varje gång valpen upplever att det lönar sig att tänka och jobba istället för att skälla eller ge upp, har du vunnit poäng inför framtida tävlingsträning.

Några av de sakerna jag shejpade under de första veckorna var backande, kliva upp på kloss, dutta handen nosen hårt i handen och att kliva i en box. Shejpa gärna beteenden som du har nytta av, men ta dig också tid till att shejpa små tricks och konster. Det är utvecklande både för dig och valpen. Utveckla kroppskontroll genom att shejpa upp valpen på lastpallar, nedfallna trädstammar och trappor.

Backande
Jag börjar tidigt att lära valpen backande, det är grunden för många lydnadsfärdigheter (fjärrdirigering, fritt följ, stå under marsch) och hjälper valpen att utveckla bakdelskontroll. Med Pi har jag varit mer noggrann med hur hon backar än vad jag har varit med tidigare valpar. Därför sätter jag mig ner på golvet under de första träningspassen och belönar genom att kasta godbitar in mellan framtassarna. Det här blir ett undantag från regeln om att valpen inte får ta godbitar som hamnar på marken. Att Pi förstår det undantaget förstod vi när vi var hos veterinären för 12-veckorssprutan. Efter en problemfri vaccination kom Pi ner på golvet och veterinären kastade godbitar till henne på marken. Hon kunde inte låta bli dem och jag gjorde ingenting åt det eftersom vi inte tränade. När hon hade ätit upp alla godbitarna stod hon och tänkte i några sekunder och sedan såg hon ut som om hon hade upptäckt något viktigt: ”Jaha! Det här kan bara betyda en sak” – och så började hon backa…

Anledningen till att jag sitter ner och placerar godbitarna så lågt som möjligt, är för att få valpen att sänka huvudet och ta lägga vikten bakåt. Det ger bra teknik och långa, fina steg. Sätt dig på golvet med godbitar i handen. Låt valpen undersöka handen om hon vill. Så fort hon tar ett steg bakåt med någon tass, markerar du rätt beteende och placerar en godbit mellan framtassarna på henne. Om hon tar ett steg till medan hon äter godbiten, markerar du igen och kastar in en godbit mellan tassarna. I början får du mycket hjälp av belöningsplaceringen, så du kan ganska snart börja kräva fler och fler steg bakåt. När beteendet flyter kan du börja stå upp när du tränar, men fortsätt att placera belöningen lågt.

Fotgående
Grunden till fotgåendet kan man lägga tidigt. Pi hade ett väldigt fint fotgående med bra bakdelskontroll vid tre månaders ålder utan några större träningsmängder. Jag börjar träningen med att gå baklänges och låta valpen följa efter mig. I början klickar jag varje gång valpen tittar upp på mig och belönar genom att låta valpen jaga ikapp godbiten som jag serverar på min vänstra sida. När valpen tar kontakt med mig så fort hon har svalt godbiten, börjar jag titta på attityden. Jag belönar en glad och aktiv attityd. Om valpen kommer närmare mig, höjer svansen, spetsar öronen eller går upp i trav samtidigt som hon håller fokus, klickar jag och belönar. Det är viktigt att valpen får öka takten och jaga ikapp belöningen och att belöningen kommer på min vänstra sida. När jag har både fokus och attityd börjar jag titta på positionen. Jag vill ha valpens huvud och bog på höjd med mitt vänstra ben. Genom att jag har placerat alla belöningar där får jag oftast positionen lite gratis, men det kan också krävas lite shejping (klicka för att valpen kommer närmare och närmare vänstersidan) för att få valpen att hitta rätt.


När valpen hittar positionen vid vänstersidan och dessutom har både fokus och attityd, börjar jag sträcka tiden som valpen får följa med vid min sida. När valpen klarar av att hålla alla tre delar (fokus, attityd, position) under 10-15 meter, kan det vara läge att börja vända om och gå framlänges när man tränar i störningsfri miljö. När valpen följer mig fint tar jag ett steg till höger och går sedan framåt. Så fort valpen hamnar i rätt position belönar jag. På nya platser går jag gärna baklänges för att göra det enklare för valpen att hålla fokus, men i känd miljö sträcker jag tiden på det riktiga fotgåendet.

Stå, sitt, ligg
Självklart börjar jag också träna på stå, sitt och ligg tidigt. Alla tre beteenden är lätta att fånga med klickern när valpen utför dem spontant. Läggandet kan ofta vara svårt att få fram spontant i ett träningspass, så det börjar jag förstärka i vardagen under några dagar. Jag håller ett öga på valpen och när hon lägger sig ner för att vila belönar jag det och låter henne sedan fortsätta med det hon sysslade med. Efter några sådana repetitioner brukar valpen vara villig att erbjuda ligg också under träningspass. Teknik i sitt och ligg är ingenting som jag direkt bryr mig om i början, men jag vill gärna att valpen lägger sig ner från stå istället för att ta omvägen via sitt, det kan annars bli en ovana som är svår att bryta.

Redan från början lär jag valpen att inte lämna positionen förrän hon får frikommando. Jag belönar i positionen, kör lite omvänt lockande, löser ut med ”fri” och ger en godbit för att hunden flyttar sig på frikommandot. Om valpen flyttar sig innan frikommandot, stänger jag den lockande handen och låter hunden inta rätt position igen, innan jag försöker på nytt. Valpen lär sig snabbt att det lönar sig att hålla positionen fram tills hon hör frikommandot. Genom att redan från början vänja valpen vid att vänta på frikommando går det snabbt att få den att hålla positionen längre stunder. Efter ett kommando (stå, sitt eller ligg) måste hunden alltid vänta på sitt frikommando. När det gäller frivilliga grundfärdigheter kan det ju hända att man faktiskt inte vill att hunden ska hålla positionen efter en belöning (om du vill träna frivillig fjärrdirigering, shejpa kryp eller träna sitt vackert). Om jag börjar träningspasset med att belöna positionen och sedan snabbt säga ”fri”, vet hunden att hon ska vänta på frikommando under kommande repetitioner. Om jag inte använder frikommandot på första repetitionen är hunden fri att improvisera vidare. Frisignalen är ett ganska nytt inslag i min träning, Pi är den första valpen som har fått lära sig det från början och jag ser redan vilka stora fördelar det innebär. En hund som vet hur ett beteende avslutas har mycket lättare att fortsätta med beteendet under längre tid.

Med Pi har jag satt kommando på beteenden som sitt, ligg, backa och utgångsställning ganska tidigt. Det beror främst på att jag vill föra in konceptet med signalkontroll så fort som möjligt. Jag tror att man gör det onödigt svårt för hundarna om man väntar med det i många månader. Vi har speciella träningspass där vi jobbar på att höra skillnad på olika kommandon, men vi tränar fortfarande alla grundfärdigheter frivilligt parallellt med det, det finns ju mycket finputsning att göra och många variationer att komma igenom.

Utgångsställning
Utgångsställning börjar jag också träna tidigt, men jag tar inte upp det i den här artikeln, utan hänvisar till Morten Egtvedts artikel om klossmetoden i förra numret av Canis. Jag använder klossen för att lära valpen bakdelskontroll mot min vänstersida och kombinerar med något träningspass där valpen får sätta sig vid min sida intill en vägg eller kant. Jag lägger en del tid i början på att få valpen att verkligen förstå att hålla kvar tassarna på klossen oavsett om jag lockar, tappar godbitar eller berömmer (även här använder jag frisignal för att visa för valpen när hon får hoppa av klossen). Om valpen verkligen förstår att uppgiften handlar om att hålla kvar framtassarna blir träningen mycket enklare i fortsättningen. Med klossmetoden går inlärningen väldigt snabbt och Pi hade en hyfsad utgångsställning och vändningar på stället vid 11 veckors ålder.

Avslutning
Valptiden är otroligt rolig och bjuder på många skratt. Lägg bort all prestige och ha kul ihop med valpen! Tänk på att valpen inte har några tidigare erfarenheter av träning och inte har någon aning om vilka regler som gäller i din värld. Om det blir fel är det bara att skratta och försöka igen. Lek mycket med valpen och prova på många olika beteenden. Lär gärna in tricks och konster, det gör både dig och hunden bättre på många sätt, även om du kanske inte tror att det har något värde för lydnadsträningen. Du har gott om tid att lära valpen olika färdigheter, så jobba med det som du och valpen tycker är kul.

Relaterade filmer

Pi 4 månader | 2007-10-10
Pi tränar på fotgående, stimuluskontroll och att komma i utgångsställning med apport.

Pi 11 veckor | 2007-08-14
De första stapplande stegen mot en utgångsställning utan kloss

Pi 9 veckor | 2007-07-31
Lekapport, burlekar och klossträning

Stanna kvar för agilityhunden – Vad är din startsignal?

För många hundar är agility det allra roligaste de vet. Det är inte ovanligt att uppleva att hunden tycker att själva agilityn är roligare än alla belöningar i världen, så det är kanske inte så konstigt att det är vanligt med problem att få hunden att stanna kvar i starten medan föraren tar sig ut till sin startposition.

Det kan finnas många anledningar till att hunden inte stannar i starten. Idag tänkte jag ta upp en av de allra vanligaste. Som tur är kanske det också är den som är enklast att fixa om man bara blir medveten. Det är nämligen så att väldigt många förare har problem med tjuvstarter.

För att hunden säkert ska stanna kvar i starten är det viktigt att det är tydligt vilken signal som hunden ska starta på. Jag är övertygad om att många hundar inte har en aning om vad som egentligen är startsignalen, därför att det varierar från gång till gång utan att föraren egentligen är medveten om det.

Det finns som regel tre saker som kan starta loppet:

  • En verbal startsignal från föraren
  • Rörelse från föraren
  • Rörelse från hunden

Min rekommendation är att bara låta den verbala startsignalen vara det som startar hunden. Rörelse från föraren blir lätt otydligt och leder till att hunden börjar gissa. Självklart skulle man kunna ha en specifik rörelse som startsignal – det fungerar bra med döva hundar till exempel. Men då måste den tränas precis som en verbal signal, och vara ett medvetet val där föraren har kontroll. Att låta hundens rörelse vara det som startar loppet är så klart inte så lämpligt, eftersom hunden omöjligen kan veta när föraren är i rätt position och redo att sätta igång. Dessutom lär han försöka starta tidigare och tidigare eftersom det är så roligt att springa.

Ekipage som har problem med starterna har ofta en väldig variation i vad det är som startar loppet. Ofta är det hunden som startar själv, och föraren som hänger på (ibland med den verbala startsignalen samtidigt som hunden hoppar första hindret). Andra gånger är det föraren som startar, men genom att börja springa eller vifta med armen innan den verbala signalen kommer. Inte konstigt att hunden inte förstår vad det är som gäller och börjar gissa eller testa olika saker!

Om du har problem med starter så tycker jag att du ska filma och analysera dina träningspass. Vad är det egentligen som händer först? Säger du din startsignal innan du börjar röra på dig, eller är det tvärt om? Är hunden stilla när du ger startsignalen, eller reagerar du på hundens rörelse? Frikoppla din startsignal från rörelse, genom att ha som regel att du inte börjar röra på dig förrän hunden har startat (på verbal signal). Genom att vara konsekvent med att alltid starta hunden på en tydlig verbal signal innan du börjar röra dig, och genom att se till att du aldrig startar om hunden rör sig först, kommer du snabbt att se stora förbättringar i era starter.

Om du vill läsa mer om hur du kan tänka kring starterna i den viktiga grundträningen finns det naturligtvis ett avsnitt om det i min nya agilitybok! Du kan beställa den här.

Inlärning av frysmarkering

Idag tog jag och Squid upp nose work-träningen igen. Jag provade någon gång hemma efter att vi hade gått privatlektion, men tappade lite sugen och var upptagen med annat. Idag provade jag lite på det sätt jag hade tänkt mig från början, slängde ut 20-30 tops på golvet, varav en med eukalyptusdoft. Hon sökte och markerade direkt rätt tops, så någonting lärde hon sig absolut under våra två träningspass i november! Jag provade också att gömma tops i väggen och i behållare. Hon har fattat! En anledning till att jag kunde gå vidare så fort är naturligtvis att hon är van vid att söka efter en doft och frysa nosen mot doftkällan sedan tidigare. Det är så jag har lärt in vittringsapportering tidigare.

Jag ser många frågor om hur man lär in en frysmarkering, så jag bestämde mig för att lära Sarek (eftersom han inte tränat det tidigare) det och göra en liten film. Jag tror absolut att det är en stor fördel att lära in markeringen separat och göra hunden säker på det innan man kopplar ihop det med söket. Det kan också vara klokt att så fort som möjligt låta hunden frysmarkera på lukt istället för syn, även om man inte gör det i samband med nose work-träning. Man kan till exempel använda en väldigt liten target och gömma den utomhus så att hunden får nosa upp den för att kunna markera. Så gjorde jag med Squid när jag lärde henne vittringsapportering – gömde en liten bit tändsticka så att hon fick använda nosen för att hitta den, och la sedan på vittringspinnar som störning.

Så här gjorde jag för att lära Sarek frysmarkera en target på marken:

  1. Belöning för att nudda min hand
  2. Belöning för att hålla kvar nosen vid handen
  3. Omvänt lockande (synliga godbitar i den andra handen) för att öka förståelsen och stadgan på handen
  4. Target i min hand
  5. Target gradvis överförd från handen till marken
  6. Omvänt lockande för att öka förståelse, fokus och stadga

Det här och många andra beteenden kan du lära dig i vår Grundkurs Online som startar den 1 mars!

Att diskutera på internet

Jag har varit med på hundforum av olika slag i snart 15 år. Genom hundforum har jag fått vänner, lärt mig nya saker och framför allt – diskuterat de flesta ämnen kring hundägande och hundträning med olika typer av människor. Idag har grupper på Facebook i princip tagit över hundforumens roll, och diskussionerna är vildare än någonsin. Många diskussioner är intressanta och hjälpsamma, men det finns också många diskussioner som spårar ur helt. Vissa ämnen är helt klart hetare än andra, till exempel frågor om träningsmetoder och relation till hundar i vardagen. Avelsfrågor brukar också kunna engagera många utan att de båda sidorna någonsin närmar sig varandra.

Jag tänker att vi alla vinner på att försöka hålla diskussioner på en bra nivå. Oavsett om vi vill övertyga andra om den egna träningsmetodens förträfflighet eller om vi försöker samarbeta i en klubb. Här kommer mina bästa tips för bättre diskussioner på internet:

  • Utgå ifrån att alla du diskuterar med älskar sin hund (eller sporten, eller rasen) och försöker att göra det bästa för den. Även om du är övertygad om att ditt sätt är bäst så är det faktiskt väldigt troligt att andra bryr sig om sin hund precis lika mycket som du bryr dig om din, och att deras åsikter också bygger på en övertygelse om att de val de gör är bäst för hunden (eller sporten, eller rasen…).
  • Utgå ifrån att andra också har kunskap – även om de inte har samma åsikter som dig, men var ödmjuk inför det faktum att det finns folk som både kan mindre än dig (och behöver trevlig vägledning, inte trakasserier) och inför att det finns folk som har mer erfarenhet och faktiskt kan saker som inte du kan.
  • Försök att sätta dig in i andras ståndpunkter och tolka dem så generöst som du kan. Gör ett tankeexperiment där du försöker att argumentera för den andra ståndpunkten så bra som möjligt. Argumentera inte emot en vulgärversion av det som din diskussionspartner säger, ge alltid the benefit of the doubt och fråga ”menar du *generös tolkning av det motparten säger*” om du är osäker istället för att förutsätta det värsta.
  • Om du hävdar att det du säger är fakta bör du kunna backa upp det med relevanta referenser. Det räcker inte att säga ”det kan du googla själv” om någon frågar. Skilj på fakta och åsikter och presentera inte dina personliga åsikter som fakta om de är just åsikter.
  • Tänk på att det är många fler som läser en diskussion än de som deltar i den. Du kanske inte övertygar dina meningsmotståndare, men om du är trevlig, saklig och har goda argument finns det stor chans att du påverkar de som läser tråden utan att kommentera.
  • Var öppen för att lära dig nya saker. Även om du inte kommer att använda allt du lär dig är det alltid bra att förstå andra sätt att göra saker på och att förstå andra perspektiv. Dessutom är det jättetråkigt att diskutera med någon som inte kan tänka sig att någonsin ändra uppfattning eller lära något av någon annan. Det här gäller kanske ännu mer i verkliga livet än i diskussioner på internet. Om någon gör något som jag inte förstår poängen med så vill jag gärna lära mig mer om det. Oavsett vad jag upptäcker så kommer jag att kunna utnyttja den kunskapen senare.

img_0224

Första månaden av Buds running-träning

Varning för nörderi på hög nivå!

I dagens inlägg har jag tänkt att visa viktiga delar av Buds running contacts-träning. Hittills är jag väldigt nöjd med resultatet och tycker att han är riktigt duktig, även om det alltid finns saker att förbättra. Han är väldigt säker på låga träffar rakt fram, han klarar många svåra svängar och framför allt – om han gör ett misstag brukar han fixa det i nästa försök. Hans misstag är sällan rena missar, oftare lite höga träffar. Men det händer också att jag kan få honom att missa helt.

Passen jag visar i det här inlägget är sådana där det blir en del fel (ofta precis efter en höjning). Det är ju mer intressant att se vad folk gör när det blir fel än att se filmer där allt blir rätt. Filmerna ger mig enorm sommarlängtan. Värme, ljus, gröna gräsmattor och bästa träningskompisarna!

Buds running contacts-träning startade den 25 juni, när han nyss fyllt 18 månader. Okej – han hade sprungit på en planka ett par gånger innan det. Enligt Instagram sprang han över en planka och igenom en slalomallé (samtidigt) för första gången den 5 maj. Men det var verkligen inte många gånger. Maj och juni var hektiska, och jag var hela tiden fundersam kring om han verkligen var mogen för att börja träna. Efter midsommar kom tiden, lusten och känslan av att ja – han är nog mogen.

När han sprang över plankan försökte jag mest göra honom van vid konceptet – springa runt en kon/pinne, springa över plankan och in i tunnel – få belöning. Plankan var ”inramad” av pinnar (som en alléslalom) för att göra det enklare för honom och för att jag tänkte att han kanske skulle lära sig lite slalom på köpet. Min planka är platt (plywood med matta på), något längre och en del bredare än en balansbomsnedfart.

Den 25 juni höjde vi plankan för första gången. För att den skulle bli stabil spände vi fast den över en balansbomsnedfart. Vi la ena änden mot en back för att få lite vinkel, och lät honom hoppa upp på plankan i farten. Han sprang mot en kort, rak tunnel igen. Hittade en liten Instagram-film på första träningspasset. 

Dagen efter gick vi vidare till en låg, hel balansbom som vi under dagen kunde höja till typ 60 cm eftersom han var så duktig! Jag har höjd med 5-10 cm i taget när han har känts stabil på en höjd. Jag har inte lagt så mycket tid på att träna en massa olika variationer (ex. svängar) på låga höjder, utan nöjt mig med att han träffar fint och ser bekväm ut.

Två dagar senare (tror att vi tog en vilodag emellan) provade vi 70 cm för första gången. Det började med ett riktigt bra skick, men vi hade också några som jag inte vad nöjd med. Jag har valt att lägga ut hela pass utan klipp för att ni ska kunna se allt som händer. Tyvärr händer en del utanför bild också. Han springer mot en rak tunnel hela tiden. Ni får också höra en del snack träningskamrater emellan.

Ett till pass från samma dag, med diskussioner om ifall man bryr sig om uppfarter eller inte 😉

Dagen efter tänker jag att det kanske är dags att ta bort den där plankan och låta honom springa på en normal balansbom. Jag hade fel:

Så vi fick sätta tillbaka plankan och köra igen. Då gick det bra!

Sedan åkte vi på agility-SM, gick vallhundskurs och vilade några dagar. Tillbaka igen den 8 juli. Kanske lite högre höjd, och mycket diskussioner med publiken om kriterier:

Dagen efter – balansen på nytt ställe och vi skickar från ett annat håll. Då får han också lite problem, innan han kommer på det i slutet på passet:

16 juli – första gången på full höjd (med en arg vorsteh i bakgrunden):

Plankan på nedfarten tog jag bort i början av augusti och har aldrig behövt den sedan dess. Fram till dess var den dock nödvändig för att han skulle känna sig trygg och glad. Vi fick såga av den i omgångar så att den fortfarande skulle passa balansen utan att bli för lång.

Jag får ofta frågan om vilken metod jag har använt, men det är svårt att svara på. Jag gör det som fungerar! Efter nio år med running contacts och efter att ha tränat flera olika hundar så är jag öppen för det mesta. Det tog en dryg månad att gå från ingenting till ganska färdig balansbom på full höjd med Bud, så jag tycker inte att jag har varit långsam. Ändå tycker jag att det vanligaste felet folk gör är att gå för fort fram. Jag gillar inte genvägar, vilket nog är anledningen till att han 18 månader innan jag startade. Jag ville vara säker på att han hade mognad och förkunskaper nog att vara trygg, fokuserad och klok. Jag ville inte behöva kompromissa med någonting.

Jag har tränat med hårda kriterier och inte varit nöjd med någonting annat än episka träffar (även om jag ibland har belönat sämre träffar för att jag tyckte att det var bra gjort i en ny situation). Jag har haft fart från början, men jag har aldrig pressat honom att springa snabbare. Fart har aldrig varit ett kriterium, det är snarare en grundförutsättning. Jag är väldigt noga med att hunden känner sig trygg och har fokus framåt. Jag ser till att balansen är så stabil som möjligt, höjer den i små steg och använder en extra planka för att sudda ut kanten mellan balansbom och marken om hunden behöver det.

 

Bokrecension: CHASER: UNLOCKING THE GENIUS OF THE DOG WHO KNOWS A THOUSAND WORDS

CHASER: UNLOCKING THE GENIUS OF THE DOG WHO KNOWS A THOUSAND WORDS

Dr. John W. Pilley Jr. Ph.D & Hilary Hinzmann

Hunden som förstår över tusen ord

Många hundintresserade har nog hört talas om Chaser, hunden som kan över 1000 ord. Den här boken är historien om Chaser, hennes ägare John Pilley, och träningen som resulterade i en helt ny syn på vad hundar kan lära sig. Boken ger insyn i Chasers uppfostran och träning, såväl som vetenskapliga processer och vad som händer när en hund blir världskändis över en natt.

Dr. John Pilley är en pensionerad psykologiprofessor från South Carolina i USA, med ett stort hjärta för hundar. Kärleken till hunden är en röd tråd genom hela boken. Det är ingen tvivel om att Chaser, trots att hon är ett viktigt psyokolgiskt experiment, i första hand alltid är en älskad familjehund. Familjen Pilley har en hund i taget och lägger ner ändlöst med energi i hundens uppfostran, träning och välmående.

Innan resultaten från Chasers träning publicerades i vetenskapliga tidskrifter var forskarvärlden mycket skeptisk till att hundar kunde lära sig det hon gjort. Man trodde inte att hundar kunde lära sig så många ord, och man trodde inte heller att hundar kunde lära sig mer abstrakta ordgrupper, som “bollar”, “frisbees” eller “gräs”, eller att hundar kunde koppla ihop substantiv (“boll”) med verb (“hämta”). Chaser har också bevisat att hundar kan lära sig nya ord genom uteslutningsmetoden. Om man lägger ett främmande föremål bland kände föremål och säger ett för Chaser okänt ord, drar hon slutsatsen att det är det främmande föremålet som är associerat med det nya ordet – och kommer ihåg det i senare träningspass. Chasers träning har lett till många nya insikter om hundars kapacitet för inlärning och verbal förståelse.

Chaser kom till familjen 2004. Hon är en border collie från vallande linjer. I boken poängteras att alla hundar har stor kapacitet för inlärning, men att border collien förmodligen är i en klass för sig. Eftersom forskarvärlden låg långt efter verkligheten i förståelse för hundens kapacitet, vände sig John Pilley till människor som arbetade med border collies som vallhundar för råd och hjälp. Hos vallhundsförare fanns det ingen tvivel om border colliens kapacitet till förståelse av avancerade koncept och verbala instruktioner.

Eftersom ingen tidigare under dokumenterade förhållanden hade lärt en hund vad Dr. Pilley ville lära Chaser, var det inte till vetenskapen utan till hundtränare med praktisk erfarenhet som han fick vända sig. I kombination med Pilleys stora kunskaper om psykologi och hans enorma uthållighet och engagemang, blev resultatet fantastiskt. Jag tycker att det är intressant med tanke på hur många hundtränare förkastar praktiska erfarenheter till fördel för “forskning”. Sanningen är nog att den forskning som finns om inlärning hos hund, och framför allt – relation mellan hund och människa – endast skrapar på ytan.

All Chasers träning bygger på lek och repetition. Chaser framstår som en mycket föremålsfixerad border collie. Den maniska sida som många upplever som ett störande (ibland nästan sjukligt) element hos border collien verkar här ha varit nyckeln. Det verkar inte som att John Pilley har använt godbitar i någon speciellt stor utsträckning – leken är nyckeln till all inlärning. Pilley kallar skämtsamt leksakerna för “Chasers får”, och drar många paralleller mellan en vallhunds arbete och träningen med leksaker och ord. Det är någonting som delvis förvånar mig som både tränar vallning och andra hundsporter. För mig är det en sådan oändlig skillnad att jag har svårt att dra starka paralleller.

Chaser har också hört mycket mänskligt språk från en tidig ålder. Hon har tränats under 4-5 timmar per dag med lek och verbala instruktioner. Precis som hos människor kan man tänka sig att det är under valptiden som vi grundlägger en djupare förståelse för verbalt språk.

Chasers uppfostran byggde till stor del på belöningar (lek) och att kontrollera miljön. När hon som valp plötsligt satte av efter en bil för att valla/jaga den, funderade John Pilley och hans familj länge på hur de skulle lösa problemet, så att hunden aldrig skulle hamna i en livsfarlig situation igen. Det beslutades att de skulle lära in ett “nej”, som associerades med obehag i form av ett ryck i en lina när hon intresserade sig för bilar. Det intressanta med det här beslutet är hur länge familjen funderade och planerade innan de bestämde sig för att använda obehag i Chasers uppfostran.

Chaser lärde sig “nej” och slutade jaga bilar. En väldigt intressant detalj är att “nej” efterhand förlorade sin association med obehag och blev ett neutralt inslag i kommunikationen med hunden, där tränaren kunde använda “nej” under vanliga träningspass för att snabbt styra hunden av fel spår (utan vanliga negativa bieffekter av obehag).

För mig är naturligtvis hundträningen, relationen med hunden och skärningspunkten mellan praktiska erfarenheter och vad som är vetenskapligt bevisat det intressanta med boken. Det är också intressant att läsa om hur en vetenskaplig process går till och vad som krävs för att bli publicerad i rätt tidskrifter och få medialt genomslag. Stora delar av boken handlar om Chasers kändisskap och resor till TV-inspelningar och liknande. De tycker jag lätt blir långtråkiga, även om det också där finns guldkorn som visar på Chasers förmåga och hennes relation till ägaren och familjen. Även de partier i boken som handlar om tidigare hundar i familjen Pilley fyller sin funktion, eftersom det ger mer insikt i vilka erfarenheter och utmaningar som kom innan Chaser.

För mig var boken på många sätt omvälvande och mycket tänkvärd. Även om den inte på något sätt handlar direkt om agility eller lydnad så ger den många tankar och idéer om allt ifrån inlärning av verbala signaler till vikten av relation och repetition i umgänge och träning. Det är helt klart en bok jag rekommenderar till den som är intresserad av hundträning och hundars förmåga.

Länk till boken

Chasers hemsida

När kan man börja träna running contacts?

Jag får ofta frågan om hur gammal hunden ska vara när man börjar träna running contacts. Jag brukar svara att det beror på. Det beror på hunden och det beror på hur man vill träna.

Det första jag funderar på är fysisk mognad. Har hunden god kroppskontroll i full fart? Rör sig hunden kontrollerat och moget? Vad händer om hunden trillar av balansbommen i full fart? Det sliter förmodligen inte så mycket på en ung hunds kropp att bara springa rakt fram i full fart, men det kan vara svårt att få till ett bra rörelsemönster om hunden är väldigt omogen i kroppen. Utan kroppskontroll minskar chansen för bra repetitioner, och risken för att något går fel ökar. Så länge man tränar på låg höjd är det kanske inte så farligt, men med höjd ökar risken. Jag skulle inte börja med träning på balansbom förrän jag tycker att hunden har en vuxen hunds kropp.

Nästa sak jag funderar på är mental mognad. Jag tycker att running contacts-träning kräver ganska mycket av hundarna. Jag vill gärna kunna skicka hunden mot en belöning och sedan inte belöna om det blir fel. För att det ska fungera bra måste hunden ha lärt sig att hantera utebliven belöning och vilja prova igen med god attityd. Man kan naturligtvis anpassa träningen för en ung hund, genom att till exempel belöna alla försök, men ge jackpot för de bästa, men jag vill hellre jobba med grunder tills jag känner att hunden är redo för lite svårare uppgifter.

Shejpa i Ulricehamn

Shejpa – lärde sig running contacts när hon var 2, men har varit enormt stabil och är fortfarande framgångsrik. Hon fyller 10 i nästa vecka och är kvalad till European Open i sommar. 

Hos mina hundar tycker jag att det har varit ganska tydligt att de som varit äldre när jag påbörjat träningen lärt sig mycket snabbare än de som varit yngre. De har förstått snabbt och jag har kunnat öka kriterierna ofta. De har också sprungit jämnare och bättre på alla steg i träningen. Senaste hunden jag tränat – Wilco – var 17 månader ungefär när vi påbörjade träningen. Han var långbent och omogen både fysiskt och mentalt väldigt länge, och jag tyckte egentligen att han fortfarande var ganska barnslig när vi satte igång. Hade det inte gått så väldigt lätt och fint när vi väl började hade jag nog pausat och väntat lite till. Bud är 15 månader imorgon, och jag känner att det verkligen kommer att dröja innan jag gör något med honom, trots att han har varit fysiskt mogen ganska länge. Däremot jobbar vi med grunder, och det är i hur han hanterar dem som jag avgör när det blir dags att ge sig på balansbommen.

Vad kan man göra för grunder innan man börjar träna hunden på planka och/eller balansbom? Det här gör jag:

  • Olika kroppskontroll-övningar där hunden blir stark, medveten om sin kropp och duktig på att använda både fram- och baktassar.
  • Shapingövningar där hunden lär sig att klick betyder ”Bra! Gör om det” och att det inte är farligt att inte få belöning – då är det bara att försöka på nytt och kanske ändra något.
  • Hoppteknikövningar där hunden lär sig att anpassa sitt steg beroende på målet – korta och länga steget men samtidigt behålla rytm och balans.
  • Springa-fort-övningar där hunden lär sig att springa i full fart mot ett mål (ofta en belöning) med olika störningar. Här lär jag också hunden att jag ibland kan avbryta när hunden är på väg mot belöningen. Jag kan kalla in, sätta hunden eller bara säga ”oj!” (om hunden till exempel springer utan att ha fått lov) och få hunden tillbaka för en ny repetition.
  • Targetövningar där hunden lär sig att träffa en target på marken i full fart.

Vår Running Contacts-kurs online startade igår, men det går fortfarande bra att anmäla sig om man vill vara med! Vi anpassar oss till varje ekipage och hittar lösningar som passar just din hund. 

Klicka här för mer info och anmälan 

Hoppteknik

Hoppteknik har blivit väldigt populärt och bloggar och sociala medier är fulla av klipp på hundar som gör olika hoppteknikövningar. Jag har egentligen som regel att inte uttala mig negativt om hur andra tränar, och det är inte heller meningen med det här blogginlägget. Jag vill gärna hjälpa till så att fler hundar får träna hoppteknik – men på ett uppbyggande och effektivt sätt. Tyvärr blir jag ofta illa till mods när jag ser hoppteknik-klipp på nätet, eftersom hundarna jobbar på ett sätt som helt motverkar de målsättningar jag har med träningen. I det här blogginlägget tänkte jag försöka ge lite tips och råd som gör att du kan anpassa din hoppteknikträning så att hunden får en chans att jobba på ett skonsamt och uppbyggande sätt istället för att slita på kroppen och självförtroendet. Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa upp. Jag tycker själv att jag börjar få ett bra grepp om vad jag vill få ut av hoppteknikträningen (och hur/varför) efter 9 år med träning av både egna och andras hundar och ett nästan ohälsosamt intresse för att titta på hur hundar hoppar och rör sig.

Vad är hoppteknik?

Hoppteknik är för mig ett samlingsbegrepp för en mängd av övningar som kan ha väldigt många olika syften. Innan man sätter igång med en övning är det viktigt att tänka igenom vad det är man vill lära in eller utveckla hos hunden. En övning som är perfekt för en hund kan vara mindre lämpad för en annan. Det kan bero på att hundarna är på väldigt olika nivå, men också på att man kanske behöver utveckla helt olika sidor hos två olika hundar. I det jag kallar hoppteknik ingår till exempel olika övningar som:

  • Hjälper hunden med mekaniken i ett effektivt och skonsamt hopp där ryggen är stark, stabil och flexibel på rätt sätt. Där bakbenen är ”motorn” som ger hunden kraft över hindret och landningen är så mjuk och effektiv som möjligt för att spara på både kropp och tid på banan.
  • Hjälper hunden att hitta självförtroende och effektivitet i vägen mellan hinder, för att ta bort extra steg och osäkerhet som kan göra att hunden blir långsam eller ineffektiv.
  • Hjälper hunden att hitta explosivitet och snabbt fotarbete
  • Stärker hundens hoppmuskler och bygger kraft och fart
  • Låter hunden återhämta sig från ansträngning eller komma tillbaka från skada på ett mjukt och avslappnande sätt
  • Ger hunden mentala utmaningar och skapar eftertänksamhet
  • Lär hunden att växla mellan full utsträckning och full samling
  • Introducerar nya hinder eller utmaningar för hunden

Jag skulle kunna fortsätta och dela upp det ännu mer och hitta ännu fler användningsområden och delar som jag tränar genom ”hoppteknikövningar”. Poängen är att olika övningar (och hur man varierar samma övning) kan träna väldigt olika saker och vara lämpligt för olika hundar. Att bara träna ”hoppteknik” kan vara meningslöst eller kontraproduktivt om man inte förstår vad man tränar och varför.

Grunden måste finnas

För att få positiva effekter av hoppteknikträningen måste man börja med grunden. En bra jämförelse tycker jag är styrketräning för människor. Styrketräning har mängder med positiva effekter på prestation, hälsa och välmående. Att låta muskler jobba med hög belastning under kort tid är jättebra för både atleter och stillasittande pensionärer. Samtidigt förstår alla att det är jätteviktigt att lyfta tunga vikter med god form och en stark kärnmuskulatur. Om ryggen böjer sig för vikten och muskler i mage och rygg inte klarar av att stabilisera ryggraden riskerar man både skador och att man inte får den effekt av träningen som man hade tänkt sig. Det handlar både om ren styrka i kärnmuskulaturen och om kunskap om vad som är rätt form och förmåga att utföra rörelsen med låg belastning innan vikten ökar.

För en hund som ska hoppa gäller precis samma princip. Det är inte skadligt för hunden att hoppa högt och tungt om han använder rätt muskler, skjuter ifrån med kraften från bakbenen, klarar av att stabilisera ryggen och landar med minimal belastning på fronten. Vissa hundar är naturbegåvningar, men de allra flesta hundar (och speciellt de som redan har problem med hoppandet och därför ordineras ”hoppteknikträning”) behöver tid för att utveckla de här färdigheterna innan höjden (vikten) ökas och vi lägger till andra svårigheter som tar fokus från uppgiften och kräver att tekniken är automatiserad för att det ska bli bra. Om man tränar hoppteknik och hela tiden låter hunden jobba på ett sätt som inte är bra, så blir hunden förmodligen bara bättre på att hoppa på ett dåligt sätt och stärker fel muskler.

Här kommer två exempel på svåra, tunga hoppteknik-övningar som främst är till för att bygga styrka under vintersäsongen. Var lite osäker på om jag skulle visa dem, för – Don’t try this at home! Om hunden inte redan har en mycket bra hoppteknik (och du har förmåga att utvärdera den) kommer det göra mycket mer skada än nytta. De här övningarna lär inte hunden att hoppa – de utmanar och bygger muskler på hundar som både är naturligt begåvade och har tränat i flera år.

Epic visar kraft och full kontroll på höga hinder i tungt underlag. Det ser varken jobbigt eller svårt ut, och ryggen är stark och mjuk i alla lägen.

Styrketräning med Kingelingen 💪🏻👌🏻⭐️ #forthewinbc #ftwking #agility #jump

A post shared by Ninja, King and Kaa (@cecilia_svensson) on

King visar också grym kontroll på höga hinder. I den här övningen finns ingen fart som hjälper hunden att komma över hindren – hunden måste utnyttja ”motorn” i bakdelen och samtidigt behålla full kontroll till nästa hopp. 

Kärnmuskulaturen behöver ofta tränas upp med andra övningar än ren hoppteknik. Personligen utvecklar jag framför allt styrka i rygg och höfter genom att se till att hunden kan stå på fyra ben med god form och aktivering i kärnmuskulaturen. Därifrån går jag vidare till kontrollerade skiften mellan stå-sitt och stå-ligg. Jag tycker också att jag får god effekt av skritt-träning i kuperad terräng. Om hunden inte har en välutvecklad kärnmuskulatur kan det vara svårt att få till bra hoppteknik, speciellt för hundar med lite längre ryggar.

Ett bra hopp

Viktförskjutning och landning jobbar jag framför allt på med ett hopphinder. Den första och viktigaste hoppteknikövningen jag gör med hundar är den vi kallar för ”set point”, där hunden i lugn och ro får lära sig om viktförskjutning, kraft, form och balans. Alla anpassningar jag gör i den här övningen handlar om att uppmuntra hunden att använda bakbenen som en fjäder som skapar kraft, slappna av i front och rygg och hoppa med god form som möjliggör en skonsam och effektiv landning. Alla delar hänger ihop – utan viktförskjutningen där bakbenen trycker ifrån får man varken bra form över hindret eller en bra landning. Det finns ingen poäng i att lägga på höjd på hoppet innan hunden har hittat tekniken. Höjd utan teknik kommer bara att tvinga hunden till ännu sämre teknik och potentiellt göra hunden osäker och spänd inför hoppande i alla lägen.

#ftwbud jumping 45 cm #bordercollie #forthewinbc #jumping #agility #jumpingbud

A post shared by Fanny Gott (@fannyftw) on

Bud, 12 månader, hoppar 45 cm för första gången. För att vara nybörjare gör han det här riktigt bra, eftersom jag har lagt förhållandena till rätta för ett korrekt hopp. 

Det som hjälper Bud att hoppa bra i den här övningen är:

  • Han sitter rakt, balanserat och fokuserat i starten.
  • Han sitter nära så att han inte behöver fundera på hur han ska sätta tassarna – behöver bara kliva in i mellanrummet och ta av.
  • V-ställda bommar som startpunkt ökar viktförskjutningen.
  • En djup oxer ökar viktförskjutningen och uppmuntrar en god form där ryggen sträcker ut sig utan att svanka.
  • En extra snedställd bom inne i oxern ger honom mer att titta på och ökar viktförskjutningen.
  • En utlagd belöning på marken ger honom lågt fokus och motivation framåt.
  • Stillastående matte ger honom arbetsro och fokus.

Låt oss titta på stillbilder på hoppet för att analysera de olika delarna i ett bra hopp:

Screen Shot 2016-02-15 at 13.02.24 pm

Huvudet är lågt och frambenen är avslappnade när hunden kliver in i övningen.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.03.39 pm

Hundens bakben kommer in under kroppen för avstamp. Huvudet höjs något, men rycks inte upp och nacke och rygg ser fortfarande avslappnad ut. Frambenen är kvar på marken tills bakbenen får chans att skapa kraft.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.04.30 pm

Bakbenen trycks ihop så att de kan fungera som fjädrar som skjuter hunden över hindret. Frambenen lyfts bara upp under kroppen, men skapar ingen direkt kraft. Rygglinjen är rak och huvudet i samma linje.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.05.25 pm

Bakbenen är maximalt utsträckta och hunden kan slappna av över hindret i en lätt böjd linje. Huvudet är lågt och benen är samlade.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.06.04 pm

Bakbenen lyfts upp över hindret och är redo att skjuta ifrån i landningen. Rygglinjen är fortfarande mjuk och rak (men lätt böjd) och fokus är framåt/nedåt.

Screen Shot 2016-02-15 at 13.06.58 pm

Huvudet är lågt, frambenen absorberar landningen genom att fjädra och bakbenen kommer in under kroppen för att skjuta ifrån igen (inte världens mest balanserade landning eftersom han bara behöver gå till leksaken efter det här, men tillräckligt bra för att illustrera min poäng).

Sammanfattning

Jag hoppas att det här blogginlägget kan hjälpa till att skapa lite mer förståelse för ”hoppteknik” (som är så mycket…), vikten av grundstyrka, mekaniken i ett bra hopp och vilka förhållanden som kan lägga tillrätta för ett bra hopp. Det finns enormt mycket att skriva om ämnet. Om du är intresserad av att syssla med hoppteknik i vinter (2017) är det perfekt att hoppa på Vinteragility Online! Fördelen med onlinekurs är att man verkligen kan titta på och förstå detaljerna med hjälp av stillbilder och slow motion-film. I onlinekursen hjälper jag dig också att anpassa övningarna så att de passar så bra som möjligt till just din hund.

Jag hjälper också gärna till med snabba utvärderingar i mån av tid. Tagga mig på Facebook eller Instagram (@fannyftw) i en kort(!) film där din hund hoppar, så ger jag några snabba tips på vad du kan göra för att förbättra övningen om jag har tid (helt gratis). Vill så gärna se fler hundar hoppa effektivt och bra istället för att få känslan av ”gym fail”…