Engagemang och intensitet – en ständig balansgång

I hundträning tycker jag att det är viktigt att aldrig träna hunden när den har fel sinnesstämning eller engagemang. Ett träningspass börjar alltid med att se till att hunden ligger i rätt nivå och det utvärderas sedan för varje repetition och varje belöning.

När man tränar en valp eller ny hund blir det tydligt hur hundens engagemang, fokus och energinivå ändras allt eftersom. Valpen kanske är väldigt fokuserad som liten, men får svårare att koncentrera sig under unghundstiden när andra intryck konkurrerar om uppmärksamheten. En del hundar är ganska lugna från början, för att sedan bli hetare och hetare ju äldre de blir och ju mer vi tränar. En utmaning för hundtränare är att hela tiden träna den hund man har framför sig istället för att vara fast i uppfattningar om hur hunden är som kanske stämde för en månad sedan, men som inte är sanna idag.

Spy har utvecklats väldigt mycket under vintern och det blir tydligt att jag inte har samma utmaningar idag som jag hade i höstas. I början gick all träning med Spy ut på att hon skulle ha mer energi, mer engagemang, mer trygghet och mer fokus. Det viktigaste målet var att hon lekte ihop med mig och hade kul – vad vi tränade på i övrigt var underordnat.

Ibland hamnar man i situationer där det inte blir riktigt som man har tänkt sig. Jag tänkte träna agility, men hunden kanske inte riktigt vill leka med leksaken, eller äter godbiten utan något direkt engagemang för att sedan direkt koppla bort mig och börja nosa i marken. För mig är det alldeles självklart att inte gå vidare och försöker att träna någonting annat förrän hunden är engagerad i belöningen och villig att arbeta fokuserat för att få den tillbaka. Det är så klart en besvikelse när man har tänkt att man ska träna på något roligt eller viktigt, men jag upplever också att både jag och hundarna blir mycket bättre på det här med träning.

Ofta handlar det om att jag får ändra mitt beteende och lägga lite extra krut på att göra belöningen rolig, spännande och åtråvärd. Det handlar också om att tänka på att hunden ska känna sig trygg i miljön. En tredje sak som ofta gör stor skillnad är att ha bra övergångar mellan repetitionerna i träningen, så att hunden aldrig upplever någon dödtid. Ofta har vi bara en kort, kort stund på oss att presentera en ny uppgift för hunden efter en belöning. Om vi väntar för länge blir hunden uttråkad, uppmärksam på något annat eller helt enkelt frustrerad.

När man har varit duktig på att bygga upp engagemang och energi i träningen kan man plötsligt hamna i den situation där Spy och jag är nu. Hon tycker att lek och agility är superkul! Det är faktiskt så roligt att hon inte tycker att det är så viktigt att äta godis. Det är också så spännande att hon lätt blir stel i kroppen och helt fokuserad på hinderna istället för att vara öppen i huvudet och uppmärksam på vad jag bjuder in till för aktivitet. Det är kanske det här folk pratar om när de menar att hunden ”låser sig” i träningen, eller att den plockar fram eye (den där stirrande blicken och hukande stilen som border collies använder när de vallar får).

För mig är det här varken konstigt eller ovanligt, men jag ser till att ta tag i det direkt. Jag tycker att det är häftigt att hon älskar agility och lek, men jag vill fortfarande att hon ska kunna jobba för godbitar, erbjuda andra beteenden än att stirra på hinder och att hon ska ta kontakt med mig för att se vad jag tycker att vi ska göra härnäst. Alltså får jag ändra fokus i min träning lite. Istället för att bara köra på med lek och hopp och tunnlar så ser jag till att godbitarna blir nyckeln till sådana aktiviteter. Jag lägger in små shapingpass där hon måste vara öppen och kreativ – till exempel att hon ska trampa på en target med framtassen trots att det finns leksaker och hinder i närheten. När hon ger mig det beteende jag vill ha – avslappnat och eftertänksamt beteende – får hon leksaken och kanske hoppa något hinder. Gradvis jobbar vi oss fram emot den där härliga känslan när hunden alltid är med på det jag vill träna och väljer rätt intensitet och fokus beroende på uppgift. …

Spy fortsätter att utvecklas

Spy utvecklas verkligen fort nu och det är så himla roligt att träna ihop med henne! I söndags kunde hon till och med vara visningshund på kurs. På lunchen gjorde hon också sin första riktigt böjda tunnel och tyckte att det var superkul. Hon fick prova sina första framför- och blindbyten i kombination och börja lära sig threadle (att komma in och ta hopphindret från insidan) när jag skulle visa mina elever hur man gör. Det syns vid 0:32 i filmen. Hon var väldigt trött efter vår lunchträning, men jobbade jättefint trots att jag pratade samtidigt. Hon har blivit väldigt bra på att sitta stilla och vänta på startsignal, något som kändes nästan omöjligt runt agilityhinder för några veckor sedan. Det är som att hon plötsligt förstod sambandet mellan kvarsittande och agility och nu bjuder hon gärna sitt så fort hon är sugen på att starta.

I måndags var vi i en ny hall – Dogorama i Karlstad – medan vi väntade på att Epic skulle opereras. Spy var superduktig på att både träna och vänta på sin tur, trots att hon var uppbunden precis under värmepumpen. Vi tränade bland annat på hoppteknik och på att svänga tight på 40 cm höga hinder. Spy är duktig på och gillar att svänga tight på låga hopphinder, men det här var första gången på 40 cm. Hon svänger tight och fint, men för att det ska bli hållbart även på högre höjder vill jag att hon tar av närmare hindret än vad hon spontant ville göra här.

Det här passet blev lite av ett test där jag såg hur hon löste det och försökte klicka och belöna de gånger hon la in ett extra steg och tog av närmare hindret. Det gick sådär. Nu har jag en ny plan för nästa pass som vi får testa och utvärdera. Det häftigaste här är hur fokuserat och engagerat hon jobbar i över tre minuter. Jag borde definitivt hålla passet kortare nästa gång, tre minuter är egentligen mer än nog när man tränar och speciellt när det handlar om hoppande.

En annan sak som är tydlig i filmen är hur mycket hellre hon vill leka och springa agility än äta godis. För mig är det viktigt att hunden alltid är i rätt sinnesstämning för träning och att jag kan styra hundens engagemang åt det håll som jag vill. I början handlade allt om att göra Spy mer fokuserad och aktiv, men nu har vi nått en punkt där jag måste jobba på att hon ska kunna vara lugn, eftertänksam och öppen i huvudet också! Det är det här som gör hundträning så spännande – den ständiga utvecklingen och hur man får anpassa sig till nya förutsättningar allt eftersom.

Jag hoppas på att kunna återkomma efter helgen med lite filmer som visar hur jag jobbar på det.

Vill du lära dig mer om hur du skapar bra förutsättningar för en framgångsrik agilitykarriär?

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Spy 2.0

Spy har bott hos mig i ett år nu och det har varit en spännande och ibland frustrerande resa. I vallningen har hon ju varit allt jag hoppats på, men att göra agilityhund av henne har inte varit en snabb process. När hon kom från Irland 10 månader gammal ville hon inte ta mat ur handen eller leka, så det tog tid att komma igång med någon som helst träning. Hon reagerade starkt på vissa ljud, till exempel motorljud, fläktar, tvättmaskin och liknande. I början sprang hon iväg om hon hörde något sådant – hon kände ju ingen trygghet hos oss. Senare lärde hon sig att stanna kvar och söka trygghet, men ville inte ha belöningar. Ibland blev hon bara orolig utan att jag såg någon speciell anledning, mest när vi försökte träna.

Spy har blivit så stark och fin i kroppen!

Vi kom igång med en del lek och godbitar under våren, och hon lärde sig att bjuda beteenden. Vissa träningspass gick jättebra och andra gånger blev hon störd av något och ville inte vara med. En del saker som är hur enkla som helst att lära en valp var hur svåra som helst med Spy. En av de sakerna var sitt. Hon satt aldrig. Antingen stod hon, eller så låg hon ner. Jag kunde inte fånga beteendet och jag kunde inte locka fram det. Om jag försökte locka så bara backade hon och tillslut blev hon osäker och ville inte vara med längre. Jag tror faktiskt inte att hon visste vad sitt var, eftersom hon aldrig gjorde det. Jag lät det vila och försökte igen senare, med samma resultat.

Det här tar emot att visa, men jag fick faktiskt använda fysisk hantering för att visa henne hur man kunde sitta. En stor dag för oss båda. I filmen ser man också hur jag försöker locka henne utan att det fungerar alls. Och ja – jag hade provat många andra sätt att locka, försökt använda hörn för att hon inte skulle kunna backa och egentligen allt jag kunde komma på. Tänk på att filmen är i dubbla tempot (för att maskera ett alldeles för långt pass…), så det ser lite mer hetsigt ut än vad det egentligen var när jag guidade henne in mellan mina ben i en sitt.

Efter några sådana här pass kunde hon börja erbjuda sitt för att få belöning, och det blev faktiskt lite av ett favoritbeteende. Men som den perfektionist jag är så var jag ju inte helt nöjd ändå. Hon satte sig alltid bakåt. Det var ju så jag hade visat henne och det var så hon gjorde det. Det är helt okej att hunden kan sätta sig bakåt, men för mig är det viktigt att de kan sätta sig med låsta framtassar också. Jag använder det till många styrke-övningar och det gör det mycket lättare att sätta hunden tätt intill hinder när man tränar hoppteknik. Skulle man träna lydnad är det ju hopplöst med en hund som ska backa ner i sitt varje gång man gör halt.

Jag böjade kämpa med att få henne att sätta sig framåt, och här funkade det med en kraftig dos lockande och mycket tålamod. Det här passet är från augusti, alltså fyra månader efter att jag började lära henne sitt. Det tog tid, och det var inte färdigt här. I slutet av filmen blir hon rädd för ljudet av vinden som tar tag i fönstren:

En annan sak som tog lång tid var att få Spy att vilja gå igenom en tunnel – en annan sak som många valpar gör helt spontant. Hon var helt säker på att tunnlar inte var något för irländska hundar. Efter en del experimenterande kom vi fram till något som fungerade: En tunnel som var så kort som möjligt och fällar som täckte insidan och en bit ut från öppningarna. I början kastade jag en massa godis på fällen och lät henne gradvis söka godis igenom tunneln. Efter några pass såg det ut så här, och det var fantastiska framsteg!

Tre och en halv månad har gått sedan dess och nu kan jag stolt presentera Spy 2.0! Idag har hon både testat böjd tunnel för första gången och jobbat hur bra som helst trots att värmepumpen i träningshallen är på. Nu går träningen hur snabbt som helst framåt och jag måste tänka på att dämpa mer än höja henne. Hon är supertänd på agility och på min rörelse och jag måste få in lite kontroll, till exempel att hon ska vara still och vänta på kommando. Det har verkligen varit en lång process, men jag har inte heller tränat jättemycket på sådana här saker hela tiden. Vi har ägnat mycket tid åt att gå i skogen, bli trygga med varandra, valla och mysa. Jag tror att det har varit värt det. Nu när Fly har kommit hit så inser jag hur mycket Spy har utvecklats och hur hon på nästan alla sätt fungerar som en “vanlig” hund i dagsläget. Hon blir inte rädd, hon håller sig till mig och hon älskar att träna – speciellt när det är full fart och mycket lek.

Här är film från dagens träning. Med värmepumpen på!

Vissa hundar är värda att vänta på 😍

Om du vill ha hjälp med att lära din hund grunder för agility (för de flesta hundar går det snabbare än ett år… 😬) så sätter jag igång onlinekurser i mars.

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Spy fortsätter att utvecklas – agilitytunnel på ny plats

Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!

Thomas på väg till USA

En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia

Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.

Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:

Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.

Spy börjar hoppa

Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.

Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.

Efter nio månader med Spy – det börjar lossna!

Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig. 

Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.

Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.

När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.

Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:

En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:

Irländska Spy

I slutet av januari satte jag mig i bilen och körde, körde och körde lite till. Körde tills jag hamnade på Irland och träffade Spy, som jag tidigare bara sett på en skakig 90-sekundersvideo. Att jag hittade Spy på YouTube var ganska slumpmässigt. Videon var precis upplagd och det stod att hon var till salu, men det fanns inga kontaktuppgifter eller information om var hon fanns. Jag blev kär vid första ögonkastet och ägnade flera timmar åt detektivarbete, innan jag till slut hittade annonsen på irländska motsvarigheten till Blocket.

fullsizerender-1.jpgSpy på en agilityplan i England

Epic och Bud var med i bilen och vi tränade lite vallning på Irland innan vi körde tillbaka till England där vi tog lite agilitybilder till kommande bok, tittade på en vallhundstävling och tränade lite. Sedan körde vi hemåt och i Tyskland la bilen av på Autobahn mellan Bremen och Hamburg. Bara att ringa bärgning och försöka få till en oplanerad hotellnatt med tre hundar, varav en aldrig hade varit inomhus tidigare och visst också löpte. Spy fick sova i badrummet och hanterade det riktigt bra, men det var ingen enkel uppgift att dra packning och två hanhundar ihop med löptik mellan verkstad och hotell i en liten tysk stad. Att laga bilen tog som tur var bara en dag och hem kom vi sent på tisdagkvällen, nio dagar efter att vi lämnat Sverige.

fullsizerender-2.jpgSpy och Holly i skogen med husse

Spy har nu bott hos oss i två veckor och vi håller fortfarande på att lära känna henne. Hon är 10 månader gammal och har bott i en liten box i ett skjul på Irland hela livet. Det är otroligt hur snabbt hon har anpassat sig till livet i vår flock. En fantastisk sak är att hon verkar rumsren, vi har inte haft en enda olycka. Att skapa en relation till henne går framåt, men är väldigt annorlunda mot att börja med en liten valp. Jag ser fram emot att förhoppningsvis kunna få henne till agilityhund, men just nu fokuserar vi mest på att bli kompisar och på att ta godis ur handen. En så självklar sak för en liten valp, men så svårt för Spy. Hon är matglad, men mat ur handen är sådär intressant och inte alls självklart i alla lägen. Och steget därifrån till att hon skulle jobba för mat känns långt.

Jag köpte henne för att hon såg fantastisk ut när hon vallade får och det gör hon jättebra även i Sverige. Hon är inte alls tränad, men har ett naturligt och moget sätt med fåren som gör att hon känns helt redo för träning trots sin unga ålder. Även där är det relationen som måste byggas upp så att hon litar på mig i alla lägen och vill lyssna på vad jag säger.

img_0362Det kom snö igår… Spy vallar får utanför huset 

Det är så spännande att lära känna en ny individ. Man upptäcker nya sidor hos henne hela tiden, när hon blir mer bekväm här hemma. Precis nu upptäckte jag att hon blir upphetsad och piper när Thomas tränar lydnad och busar med Holly i ett annat rum. Vi kommer kanske att få jobba en del på att hon ska vara lugn när andra tränar. Förhoppningvis kan vi snart börja träna och leka ihop – jag tror att hon har en del föremålsintresse, men jag har inte vågat testa att leka på riktigt än.

Har du erfarenhet av äldre omplaceringar utan erfarenhet av familjeliv och träning? Ge mig gärna massor av tips!