Spy fortsätter att utvecklas – agilitytunnel på ny plats

Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!

Thomas på väg till USA

En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia

Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.

Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:

Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.

Spy börjar hoppa

Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.

Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.

Efter nio månader med Spy – det börjar lossna!

Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig. 

Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.

Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.

När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.

Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:

En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:

Irländska Spy

I slutet av januari satte jag mig i bilen och körde, körde och körde lite till. Körde tills jag hamnade på Irland och träffade Spy, som jag tidigare bara sett på en skakig 90-sekundersvideo. Att jag hittade Spy på YouTube var ganska slumpmässigt. Videon var precis upplagd och det stod att hon var till salu, men det fanns inga kontaktuppgifter eller information om var hon fanns. Jag blev kär vid första ögonkastet och ägnade flera timmar åt detektivarbete, innan jag till slut hittade annonsen på irländska motsvarigheten till Blocket.

fullsizerender-1.jpgSpy på en agilityplan i England

Epic och Bud var med i bilen och vi tränade lite vallning på Irland innan vi körde tillbaka till England där vi tog lite agilitybilder till kommande bok, tittade på en vallhundstävling och tränade lite. Sedan körde vi hemåt och i Tyskland la bilen av på Autobahn mellan Bremen och Hamburg. Bara att ringa bärgning och försöka få till en oplanerad hotellnatt med tre hundar, varav en aldrig hade varit inomhus tidigare och visst också löpte. Spy fick sova i badrummet och hanterade det riktigt bra, men det var ingen enkel uppgift att dra packning och två hanhundar ihop med löptik mellan verkstad och hotell i en liten tysk stad. Att laga bilen tog som tur var bara en dag och hem kom vi sent på tisdagkvällen, nio dagar efter att vi lämnat Sverige.

fullsizerender-2.jpgSpy och Holly i skogen med husse

Spy har nu bott hos oss i två veckor och vi håller fortfarande på att lära känna henne. Hon är 10 månader gammal och har bott i en liten box i ett skjul på Irland hela livet. Det är otroligt hur snabbt hon har anpassat sig till livet i vår flock. En fantastisk sak är att hon verkar rumsren, vi har inte haft en enda olycka. Att skapa en relation till henne går framåt, men är väldigt annorlunda mot att börja med en liten valp. Jag ser fram emot att förhoppningsvis kunna få henne till agilityhund, men just nu fokuserar vi mest på att bli kompisar och på att ta godis ur handen. En så självklar sak för en liten valp, men så svårt för Spy. Hon är matglad, men mat ur handen är sådär intressant och inte alls självklart i alla lägen. Och steget därifrån till att hon skulle jobba för mat känns långt.

Jag köpte henne för att hon såg fantastisk ut när hon vallade får och det gör hon jättebra även i Sverige. Hon är inte alls tränad, men har ett naturligt och moget sätt med fåren som gör att hon känns helt redo för träning trots sin unga ålder. Även där är det relationen som måste byggas upp så att hon litar på mig i alla lägen och vill lyssna på vad jag säger.

img_0362Det kom snö igår… Spy vallar får utanför huset 

Det är så spännande att lära känna en ny individ. Man upptäcker nya sidor hos henne hela tiden, när hon blir mer bekväm här hemma. Precis nu upptäckte jag att hon blir upphetsad och piper när Thomas tränar lydnad och busar med Holly i ett annat rum. Vi kommer kanske att få jobba en del på att hon ska vara lugn när andra tränar. Förhoppningvis kan vi snart börja träna och leka ihop – jag tror att hon har en del föremålsintresse, men jag har inte vågat testa att leka på riktigt än.

Har du erfarenhet av äldre omplaceringar utan erfarenhet av familjeliv och träning? Ge mig gärna massor av tips!