Sammanfattning av agilityåret 2017

I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:

Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.

Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).

Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.

Här är ett lopp från i lördags:

Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.

På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.

Här är loppet som tog oss till final på NO:

Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.

I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.

Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.

Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…

Buds championatlopp:

Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.

Ungdomar – Vinn en gratis plats på våra vinterkurser!

Idag börjar Vinterlydnad och Vinteragility Online och det ska bli jätteroligt att följa deltagarna under tre månader. Det går fortfarande att anmäla om du vill hänga på.

Jag tänker ofta på vilken tur det var att jag hade vuxna som hjälpte mig när jag var ung och ville hålla på med hund. Allt ifrån mina föräldrar som alltid ställde upp och skjutsade till kurser, träningar och tävlingar (för att inte tala om att de skaffade hundar till mig) till de kända instruktörer som hjälpte mig att få tillgång till kurser och träning som jag bara hade kunnat drömma om med min budget som nybliven vuxen.

Twiggy och jag på U-SM i Malmö

Idag känner jag för att ge vidare. Jag vill ge en par unga personer med hund chansen att gå vinterlydnad eller vinteragility online helt gratis. Det finns en plats på varje kurs vikt åt det här. Om du är 20 år eller yngre och sugen på en plats så gör du så här: Gilla Klickerklok på Facebook. Skriv en kommentar på inlägget på vår Facebooksida, och berätta vilken av kurserna du vill gå och vad du vill lära dig ihop med din hund i vinter. Är det något speciellt moment? Något du har problem med? På söndag klockan 15:00 avslutas tävlingen och vinnarna annonseras under kvällen.

Är du över 20 år? Fundera på hur du kan hjälpa en ung person i din närhet. Hjälpa till med skjuts till tävlingar? Bjuda med på kurs? Träna tillsammans? Det betyder så mycket.

Spy fortsätter att utvecklas – agilitytunnel på ny plats

Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!

Thomas på väg till USA

En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia

Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.

Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:

Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.

Apportering – Frågor och svar

I förberedelsearbetet inför Vinterlydnad Online som börjar på fredag har jag gått igenom massor av filmer på apporteringsträning eftersom ett tema i första lektionen är att lära hunden att hålla fast en apport riktigt, riktigt bra. Jag blev lite nostalgisk när jag kom över den här filmen som snart har tio år på nacken:

Med Missy utvecklade jag lekar och övningar som gjorde henne stensäker på att hålla fast apporten, och som fick henne att älska alla typer av apporteringar. Missy var en väldigt osäker och rädd hund i vardagen – bland annat var hon en period väldigt skotträdd. När hon blev rädd för ljud ville hon bara fly, helst in i eller under en bil. Det spelade ingen roll vilka belöningar jag lockade med – hon ville inte leka eller träna. Det enda som fick henne tillbaka till sitt normala, glada och arbetsvilliga jag för en stund var apportering! Den träningen vi hade gjort hade skapat en så stark klassisk betingning att den kunde vinna över den stora rädslan för skott.

Med Missy och med mina senare hundar har jag aldrig behövt oroa mig för tugg eller omtag på apporten, eftersom de har haft jättebra förståelse för att hålla fast oavsett störningar och förstått att man bara släpper apporten på kommando ”tack” (eller klick). Istället har jag kunnat lägga tid på att få till hög fart, rena gripanden och snygga ingångar. Hemligheten ligger i att från början göra uppgiften enkel, men kriteriet solklart. Och att inte gå vidare till hela apporteringar förrän grunden sitter. Metoden funkar klockrent för hundar som inte är så intresserade av föremål och för de som tycker att det är skithäftigt att hämta saker, men självklart får man anpassa träningen efter hundindivid.

For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren

På Facebook frågade jag om apporteringsfrågor till dagens blogg. Här kommer svar på några:

Jag tycker ofta att man ser hundar som springer ut med god fart, plockar snyggt, springer tillbaka och sista en-två metern så händer det något. Antigen omtag eller tuggande på apporten, eller nerslag i tempo eller att dom undviker att komma in. Det verkar på mig ofta uppstå någon form för social konflikt mellan äger och hund eller motivationskonflikt inom hunden i avlämningen. Hur kan man undvika detta eller jobba bort detta?

Svar: Många hundar tycker att det är roligt och häftigt att springa ut och hämta en apportbock, och man kan ofta få riktigt fint utförande genom att bygga på hundens naturliga lust att hämta något. Däremot finns det ingen hund som jag har träffat som har en naturlig förståelse för att hålla ett lugnt men fast grepp om apporten, aldrig tugga eller ta om och att bara släppa apportföremålet på ett specifikt kommando. Ofta börjar man i fel ände, och låter hunden springa och hämta apporter utan att hunden riktigt vet vad som förväntas i slutet. Visst kan det handla om en social konflikt om man har blivit sur eller tjatig på hunden när den tuggar eller släpper, istället för att lära den rätt beteende. Det kan också så klart vara en motivationskonflikt om hunden tycker att apportbocken är roligare än belöningen. Båda sakerna löser man genom att först lära hunden hur man håller fast och när man får släppa. När hunden kan göra det i kombination med ingången är problemet lätt löst.

Tänker på alla oss som tränar blivande servicehund: Man tränar ju då i princip alltid sin egen hund från grunden, dock med problemet att man själv är väldigt rörelsehindrad. Apporteringen är ofta en av de viktigaste uppgifterna som den färdiga hunden har, men just den övningen som människan oftast har svårast att träna eftersom den involverar mycket rörelse, rotation i ryggen, böjd rygg, lek och bus. Så, har du tips på hur man kan träna apportering där föraren är så passiv och stilla som möjligt?

Svar: Hur man lägger upp apporteringsträningen beror så klart på vad målsättningen är. För en tävlingslydnadshund är fart viktigt, och då blir träningen ganska fartfylld – i alla fall när man har kommit över de första stegen och hunden har förstått att hålla fast. För en servicehund är det viktigare att uppgiften blir gjord säkert och lugnt, utan att skada föremålet eller något annat i närheten. Hög fart känns inte som en prioritet, det är snarare precision och förståelse för ordet som är viktigt. Här passar det utmärkt att jobba med godbitar och lugn, utan någon speciellt hög aktivitetsnivå. Om hunden är liten och föraren är orörlig kan det vara en bra idé att lära hunden att avlämna ståendes på bakbenen med framtassarna mot förarens ben. Om föraren sitter ner kan hunden tränas att lämna föremålet på förarens lår, men min absoluta favorit är att lära hunden att trycka föremålet i förarens utsträckta handflata och släppa på ”tack”. Självklart kan man lära in olika avlämningar beroende på föremål och situation.

Hur får man in en lugn känsla samtidigt som det ska gå fort och smidigt? Med smidigt tänker hon såhär att det ska vara med flyt. Det får inte vara ryckigt men ska vara snabbt och finnas ett lugn och stabilitet i hållandet. En lugn känsla över ett kvickt moment liksom som har explosivitet i sig. Kombo av bästa världar.

Svar: Här tror jag också att det handlar om att grunda bra med ett lugnt hållande där hunden verkligen förstår uppgiften. När det funkar riktigt bra brukar det gå att dra på med massor av fart och tryck utan att man får problem med hållandet. Jag tycker också att det brukar funka bra att jobba med snabba gripanden och byteslekar (att hunden släpper apportbocken och springer till mig och griper leksak bakom ryggen på ”ja!” eller klick) parallellt med hållandeträningen, fast jag lägger mest tid på hållandet och gör hellre fartlekar med leksaker än apportbock i början.

Jag fundera på det här med gripandet av apportbocken. Antingen så brukar ju hundar gripa direkt och andra vill gå runt och gripa. Finns det fördelar/nackdelar i de olika sätten att gripa och hur mycket ska vi lägga oss i om vi har en hund som ex gärna vill gå runt och gripa när vi kanske vill ha ett gripande rakt fram.

Svar: Det är mycket en smaksak, men min smak säger mig att jag vill att hunden griper direkt och vänder samtidigt som han griper apporten, istället för att vända först och gripa på väg tillbaka. Det viktigaste är att gripandet är snabbt och rent. Om hunden har svårt att viktförskjuta och vända i fart så kan det se slarvigt ut om hunden försöker gripa på väg ut. Det kan också vara större risk att hunden slår i med tassarna om den inte går runt, men det har också med teknik och vilja att göra. Jag löser hellre grundproblemet än att låta hunden gå runt apporten. Nu för tiden ska ju hunden gripa apporten på väg in mot mig i runda-momentet, men det har jag aldrig upplevt som ett problem – hunden har ju lärt sig att gripa vid första kontakt och har bra teknik i det.

Därför ”lägger jag mig i” hur hunden griper redan från början. Jag tänker på att göra gripa-övningar bort från mig där hunden och jag startar bredvid varandra och hunden vänder tillbaka mot mig för belöning, istället för att låta hunden plocka upp front mot front med apporten mellan oss. Jag jobbar med gripandet nära mig för att kunna belöna det jag vill ha och stoppa beteenden jag inte vill ha. Jag ökar fart och avstånd gradvis när hunden förstår. Här är ett exempel på sådan träning.

Hur gör man?

Vill du ha hela ”receptet” rekommenderar jag verkligen någon av våra onlinekurser – just nu speciellt Vinterlydnad Online som startar på fredag och där det är massa info om hur man får ett säkert håll fast redan i första lektionen. Om du är med som deltagare får du också massor med konstruktiv feedback på din träning så att vi kan anpassa den precis efter dig och din hund. Men här kommer några punkter som är bra att tänka på:

  • Låt alltid hunden gripa apporten, stoppa aldrig in den i munnen på hunden
  • Använd gärna något annat än en apportbock i början, så att hunden förstår beteendet innan du introducerar den. Ett plaströr eller en bit gummislang är smart. För en hund som har svårare med gripandet kan du börja med en tygknut eller fleecefläta som är trevlig för hunden att gripa.
  • Håll i apporten hela tiden i början. Då känner du precis vad hunden gör och får mycket bättre timing. Det är också lättare för hunden att göra rätt eftersom du kan ge lite motstånd med händerna.
  • Ha supertydliga belöningssignaler. Använd klicker eller ordet ”tack”. Var noga med att ge belöningssignalen precis när hunden gör rätt.
  • Jobba med hunden i rätt sinnesstämning. Ta många lekpauser och ha häftiga belöningar för en hund som behöver mer attityd, jobba med omvänt lockande och stadga med hunden som är för hetsig.

Idag passade jag på att träna lite apportering med Bud. Han är ju ingen lydnadshund, så vi har inte kommit så långt med formell apportering. Bud är en kampgalning, så när jag började träna på att han skulle hålla apport så blev det nästan som en stadgeövning där han fick fokusera på att sitta helt stilla och hålla hårt men utan att rycka. Han är väldigt duktig på att hålla apporten lugnt när jag håller i den, men vi har inte kommit vidare från det på grund av andra prioriteringar. Det är ju kanon att jag har en hund att visa med som inte är färdigtränad. I det här passet försöker jag att öka hans förståelse genom att ibland släppa apporten korta stunder för att sedan ta tag igen, men framför allt genom att ta på hans huvud samtidigt som han håller – det tyckte han nämligen var svårt!

Spy börjar hoppa

Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.

Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.

Agility – Från grunder till första start

Utvalda

Den här boken är en efterlängtad resurs för nya agilityförare och instruktörer som vill lära sig roliga, effektiva och smarta metoder för grundträning, hinderinlärning och grundläggande handling. I boken får du också lära dig mer om belöningar, inlärning och hur du kan få din hund att ha rätt sinnesstämning på agilitybanan. Boken är din guide från de första grundövningarna till den dag du står på startlinjen med en vältränad och självsäker hund för första gången.

Du köper den via Klickerförlaget

 

Efter nio månader med Spy – det börjar lossna!

Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig. 

Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.

Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.

När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.

Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:

En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:

Vintermål #1: Signalkontroll

Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.

Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.

En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.

I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.

Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.

Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:

Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.

Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?

Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser

Vinteragility Online 

eller

Vinterlydnad Online

Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!

Lydnadsträning med Valp Del 3

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.

Del 3 – Pi 6-8 månader

Pi har precis fyllt 9 månader och hon börjar bli lite mer mogen. När jag skrev förra artikeln var hon mitt uppe i en tonårsperiod, som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon har börjat kombinera fart och eftertänksamhet på ett bättre sätt och hon är lättare att engagera i lek och träning i utmanande miljöer. Lydnadsdebuten börjar kännas inom räckhåll, vi har en grund i alla moment och nu är det finslipning och tävlingsträning kvar.

Stå under marsh
Ett moment som vi har lagt extra mycket energi på det senaste är stå under marsch. En svårighet när man lär in det här momentet utan hjälper kan vara att få ett snabbt och kontant ställande. Om man bara lär hunden att ställa sig frivilligt framför föraren och sedan försöker få fram samma beteende i rörelse, får man ofta ett nedsaktande beteende och flera steg i ställandet.

För att få ett snabbare och mer kontant ställande använder jag mig av backandet. Hur jag lär in backandet finns beskrivet i den första artikeln om Pis lydnadsträning. Det viktiga är att backandet fungerar frivilligt, utan kommandon eller andra signaler (som att gå mot hunden, luta sig över den etc.). Det krävs en viss energi i backandet för att det ska fungera även i rörelse. Att hunden backar med självförtroende 3-4 meter rakt bort från stående förare kan vara ett bra mål innan man börjar göra det i rörelse.

När Pi kunde backa ifrån mig när jag stod stilla, började jag gå sakta bakåt. Hon följde efter mig i några steg, men valde sedan att backa igen eftersom det var det beteendet hon hade fått belöning för precis innan. Så fort hon tryckte ifrån bakåt fick hon klick och belöning. Gradvis började jag öka tempot, tills hon kunde följa mig i rask takt och sedan börja backa utan tvekan. Här var det en stor fördel att Pi hade lärt sig fotgåendet genom att följa mig aktivt och nära när jag går baklänges. När hon hade backa ifrån mig några gånger tyckte hon att det var onödigt att följa med när jag gick bakåt och försökte backa direkt istället. För att undvika det kan det vara smart att då och då också belöna att hunden följer med med god intensitet utan att tveka eller sakta in. Övergången till ett snabbare tempo bör ske så gradvis att hunden alltid stannar med bra tryck, utan att sakta in innan backandet.

På det här stadiet belönar jag så fort hunden trycker ifrån bakåt. Det brukar bli ett par-tre steg bakåt innan hunden får belöningen. Jag bryr mig inte om rörelsen bakåt, men jag kräver inte något annat än ett bra stopp där hunden tänker bakåt och trycker ifrån. När Pi gjorde det bra i raskt promenadtempo, började jag lägga på kommandot. Bäst effekt får man alltid om man kan lägga på kommandot precis innan hunden utför beteendet, så det gäller att försöka vara lite förutseende och läsa hundens små signaler. Om hunden ställer sig utan att du hunnit ge kommandot kan du välja att inte belöna och istället locka med hunden vidare. Efter några träningspass där du har döpt beteendet kan du börja testa om hunden reagerar på det. Ge signalen när hunden följer dig med bra intensitet. Belöna aldrig nedsaktande med att ge ett kommando. Stå-kommandot kommer bara när hunden går med bra kontakt, attityd och position – oavsett om jag går framlänges eller baklänges.

Här kan det vara läge att tänka över belöningsplaceringen. För att få riktig stuns i stoppet kan det vara en god idé att kasta belöningen in mellan framtassarna på hunden. Stora godbitar eller leksaker passar bra. Tänk också på att det absolut inte är nödvändigt, eller ens önskvärt, att belöna alla försök hunden gör. Observera och gradera. Var ställandet bättre eller sämre än genomsnittet? För ett halvdåligt försök får hunden bara fri-signal och chans på nytt försök. Om du inte får några halvdåliga ställanden att inte belöna, är det hög tid att gå vidare!

När hunden gör fina ställanden på kommando när du går baklänges i rask takt, är det dags att börja gå framlänges. En del hundar förstår att ställa sig om man ger kommandot under vanligt fotgående (kanske helst direkt efter att man har gjort det under baklänges marsch). Pi hade lite svårt för det, så jag fick lirka genom med att gå sidlänges och låta henne erbjuda beteendet frivilligt, sedan sidlänges på kommando och tillslut fick jag till några lyckade när vi gick fot framåt.

Nu har vi första delen av momentet klar och kvarstannandet går ganska bra det med, Pi är van vid att hålla positionen helt stilla tills hon får frisignal och för lätt över den kunskapen in i nya situationer. Det verkar också som att hon har lättare för att skilja mellan stå och ligg än vad mina tidigare hundar har haft. Kanske beror det på att jag medvetet har tränat på att skilja mellan kommandon sedan hon var väldigt ung, kanske beror det på att hon är mer eftertänksam än vallhundarna i träning.

Fotgående
Det svåraste momentet i klass I är ofta fotgåendet. Inte nog med att hunden ska ha bra kontakt, attityd och precision – det ska göras under längre tid också. Här gäller det att se till att man tänker igenom sin träning. Om det finns något moment där det verkligen finns en stor poäng i att föra logg måste det vara här. Det är väldigt enkelt att falla in i mönster och glömma bort någon del av träningen. Själv är jag hopplös när det gäller högersvängarna. Jag glömmer bort att lära in dem och när jag går fot med hundarna så råkar det bli 90 % vänstersvängar. De senaste dagarna har vi därför tränat på högersvängarna separat och jag ska börja föra logg över fot-träningen.

I övrigt har vi börjat sträcka tiden på fotgåendet och kvalitetssäkrat det genom att placera ut godbitskålar i olika vinklar och på olika avstånd. Om Pi klarar av att gå fot utan att ens se ut att tänka på skålarna kan det hända att hon får sitt ”varsågod”. I veckorna framöver ska vi bli duktigare på att jobba med koncentration i utgångsställning med störningar och fotgående med oväntade, små förändringar som att vi går mellan hinderstöd, ut genom en grind, från gräs till grus, upp för en kant, mellan människor etc. Genom att kvalitetssäkra hundens förståelse för fotgåendet med sådana små störningar, gör vi det lättare för hunden att hålla koncentrationen på väg in på planen under tävling och under själva fotgåendet. Ett tips är att skriva ner olika typer av små utmaningar som du kan lägga in i ditt fotgående och använda minst en av dem varje gång du går ut för att bara träna lite fot. Skriv gärna också ner vilka delar av momentet du tränar på varje gång, så att du kan upptäcka om du glömmer bort att träna på någonting.

Även här bör hunden få lov att misslyckas ibland, om du alltid hinner belöna innan det blir fel går du förmodligen onödigt långsamt fram och gör det svårare för din hund att förstå vad uppgiften går ut på. Om det blir fel kan du bara glatt meddela för hunden att det blev tokigt och att ni får göra om det. Belöna inte så fort hunden gör rätt igen, presentera gärna samma uppgift som hunden misslyckades med en gång till (att passera en människa, att gå 20 meter, att inte titta på skålen…) och belöna när hunden klarar det.

Kroppskontroll
Pi har fått långa ben som inte alltid tycks hänga ihop med kroppen. För att kunna få ökad precision i lydnaden, minska skaderisken och förbereda inför kommande agilityträning har vi fokuserat våra shejpingpass på tricks som förbättrar kroppskontrollen och stärker muskler. Generellt kan man säga att långsamma rörelser är bättre än snabba om man vill få goda fysiska bieffekter av sina tricks. Det är bättre att lära hunden att sätta nosen mot höften än att lära henne att snurra runt och det är bättre att lära hunden att ligga på rygg än att lära henne att rulla runt. Många övningar vi gör syftar till att öka bakdelskontrollen. Klossen som vi använder för att lära in utgångsställningen hänger fortfarande med för gymnastikens roll. På klossen fokuserar vi på lugna fina rörelser med bakbenen åt båda hållen. Vi fortsätter träna backande och vidareutvecklar det så att Pi kan backa upp på föremål och lyfta sina bakben.


Pis favorit är nog att klättra och balansera. IKEA säljer fantastiska lekmöbler för barn som är utmärkta till hundträning eftersom de är mer halkfria och stabila än balansbollar för vuxna. På balansbollarna utvecklar hundarna koordination och balans samtidigt som det stärker muskler som är svåra att komma åt på annat sätt. De flesta tricks som hunden kan på plan mark kan sedan göras på balansbollen. Pi kan backa upp, växla mellan olika ställningar på bollen, använda bollen som kloss och gå runt med bakbenen och liknande. Hon älskar det och har ofta lite svårt att lämna bollen när hon får frisignal.

Att shejpa smarta tricks gör inte bara hunden stark och medveten om sin kropp, det är också ett utmärkt sätt att lära hunden att erbjuda beteenden, upprepa det som lönar sig och inte ge upp när belöningen uteblir.

Sammanfattning
Det finns hopp för tonåshundarna. Under vissa perioder får man kanske lägga mer energi på att få träningen att fungera med störningar, men när det faller på plats någon månad senare är det värt det. Ett annat bra tips om man känner sig trött på hunden eller träningen, är att stanna inne och träna lite tricks. För mig är det en garanterad humörshöjare och hundarna har jättekul!

När man sedan återigen hittar rätt träningsattityd på planen är det kanske läge att försöka komma vidare med färdigheterna hunden har lärt sig. Här kan det vara en stor fördel att anteckna så att man har koll på att man faktiskt går framåt och utmanar hunden, istället för att alltid hålla sig på en nivå där man är garanterad lyckande (det låter kanske trevligt, men det innebär också att man sällan kommer framåt). När grunderna sitter är det uthållighetsträning, kedjning och tävlingsträning som gäller. Och kanske är det hög tid att se till att man inte glömmer bort momenten i de högre klasserna också!

Relaterade filmer:

Lydnad med Pi | 2008-04-03
Pi, 10 månader, tränar lite lydnad

Signalkontroll på tricks | 2008-03-06
Pi visar frambenslyft på signal både stående och liggande.

Pi tränar tricks | 2008-02-26
Pi med fyra tassar i vattenskål och första träningspasset med nya balansleksakerna från IKEA. Kul med shaping!

Lite tricks | 2008-03-28
Missy, Pi och Shejpa visar lite tricks.

Dagens nya tricks | 2008-04-02
Missy tittar sig under magen och Pi pekar på baktassen

Pi tävlar klass I | 2008-05-17
Pi fick förstapris i debuten

 

Lydnadsträning med Valp Del 2

Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008. 

Del 2 – Pi 4-6 månader

Pi har precis fyllt sju månader och börjar lämna valptiden bakom sig. Hon har fått långa ben, större självständighet och ännu större jaktlust. Ihop med husse har hon varit på jaktkurs och fått utveckla jakten, medan jag har fortsatt med lydnadsträningen på hemmaplan.

Attityd
Pi har alltid varit en eftertänksam valp och vi har uppmuntrat de sidorna genom att ge henne kluriga uppgifter som kräver att man tänker först och handlar sedan. Nu har det dock blivit hög tid att få in lite tempo i lydnadsträningen också. En lydig hund som utför moment utan tryck och attityd är inte mycket värt. Å andra sidan vill jag gärna ha eftertänksamma hundar och det gäller att hitta balansen. Under några veckor har vi jobbat mycket på att få upp intensiteten, farten och attityden hos Pi.

Mer lek för fart och fokus
Att fortsätta utveckla leken har varit en nödvändighet. Min erfarenhet är att lek, oavsett om det är någonting hunden gör för att byta leksaken mot en godbit eller om det är någonting hunden tycker om av sig själv, skapar ett högre tempo i hundarna. Inomhus har vi haft flera korta pass med bara lek som belöning, där vi har jobbat med till exempel snabba lägganden.Vi leker en kort stund, jag stjäl leksaken och tar den bakom ryggen. Om valpen slänger sig i marken kommer leksaken fram igen och leken fortsätter. På samma sätt har vi jobbat med snabba stå, sitt, backanden och utgångsställningar.

Utomhus har jag passat på att använda en av Pis favoritaktiviteter – att springa – som belöning för bra kamplek. När hon har kampat bra har jag sagt ”spring!” och släppt leksaken halvsekunden senare. Sedan har hon fått springa runt med sin leksak en stund, innan jag har kallat in henne för mer lek ihop med mig. Att få henne att springa iväg med leksaken på kommando var inte så svårt, men det är ju smart att ha signalkontroll på beteendet, så att hunden inte springer iväg med leksaker utan kommandot ”spring”. Jag vill gärna att hunden i första hand kommer till mig när hon vinner en leksak. Därför blev det några träningspass i koppel. Jag började med att träna på att lämna leksak i handen på mig, som beskrivet under ”lekapport” i förra valpartikeln.


Hon fick plocka upp leksaken från marken och lämna i min hand och få en godbit. Sedan lekte vi lite kamplek och jag släppte leksaken när hon kampade bra. Första gången försökte hon sig på att springa iväg med den, men då ställde jag mig på kopplet och plockade ut leksaken. Så försökte vi igen. Så fort hon vann leksaken presenterade jag handen och den här gången kom hon in och lämnade av. Då fick hon godbit och sedan började vi leka igen. Den här gången sa jag ”spring!” innan jag släppte leksaken och hon fick springa iväg. Efter några träningspass förstod hon att man bara får ta ärovarv med leksaken på kommando och jag har kontroll på min jackpotbelöning.

Burlekar och korta pass
När valpen hamnar i en ålder där det blir svårt att hålla fokus på lydnadsträningen är det extra viktigt att man planerar sina träningspass och tränar korta, effektiva pass utan dötid. Susan Garretts burlekar (beskrivna av Maria Yttermyr i Canis 4/07) har varit till stor hjälp när unghundarna ska tränas här hemma. Burlekarna är något av det roligaste mina unga hundar vet och det skapar en perfekt balans mellan kontroll och fart. Vi börjar träningspasset med att hunden får springa in i buren och vänta med öppen dörr medan jag plockar fram mina träningssaker och lägger en plan. På kommandot ”fri” får hon springa ut och vi börjar med lite dragkamp. Sedan blir det 1-3 minuter med intensiv träning och därefter får hon rusa till sin bur igen och vänta medan matte utvärderas och lägger en ny plan. Ingen dödtid, bara fullt ös under hela träningspasset. Har man två hundar blir effekten ännu större, för då kan de sitta och vänta på varandra. Hundarna älskar sina burlekar och älskar de intensiva träningspassen. Dessutom är det lättare för matte att hålla sig fokuserad och välplanerad när träningspassen är intensiva och tidsbegränsade.

Fart kommer av flyt
När man får hem sin valp är det vettigt att börja träna på många olika färdigheter istället för att fokusera på några få. För att få riktigt bra fart är det dock ofta nödvändigt att få flyt på beteendena. Det kan vara dags att välja ut några viktiga grundfärdigheter och verkligen jobba med dem. Många, snabba repetitioner av samma beteende. Det kan vara smart att göra små förändringar i till exempel din egen kroppsposition och i omgivningarna (även om det är smart att hålla sig till störningsfria miljöer i början av flytträningen) för att få beteendet generaliserat. Så fort beteendet verkar flytande (hunden upprepar det direkt efter belöning med hög precision) i en situatuion kan det var läge att ändra på en liten detalj. Byt rum, sätt dig på en stol, ta med en ny person in i rummet, lägg godbitar på marken eller sätt valpen bakom ett kompostgaller så att du kan få större avstånd.

Korta kedjor
Det kan vara smart att börja sätta ihop små kedjor så fort valpen kan en del beteenden. Att tidigt öva på att det inte alltid kommer belöning efter varje beteende är nyttigt. Här är baklängekejdning ett smart sätt att introducera konceptet på. En av de första kedjorna kan till exempel vara att trampa på en musmatta och få kommandot sitt. Förrutom att det är en enkel kedja kan det också vara ett smart sätt att träna sitt på avstånd. För att kedjningen ska fungera behöver valpen kunna trampa på en musmatta på ett par meters avstånd. Hon bör också kunna sätta sig på kommando – även när hon inte ser på dig. Testa först så att targeting på musmattan fungerar. Ta sedan bort musmattan och repetera en del sättanden. För att testa sitt på avstånd utan att valpen ser på dig, kanske du belönar genom att kasta en godbit bort från dig och säga ”varsågod”. Så fort valpen har ätit godbiten (och förhoppningsvis fortfarande tittar på annat) säger du ”sitt” på nytt. Om sättandet på kommando fungerar bra efter några genomkörningar kan du nu återigen plocka fram musmattan. Lägg ut musmattan, gärna bara någon meter ifrån dig i början, och låt valpen springa dit och trampa. Istället för att klicka när valpen trampar på musmattan, kommenderar du ”sitt” så fort valpen sätter tassana på targeten. Om valpen sätter sig ner belönar du rikligt. Om det inte riktigt fungerar kan du prova en gång till, kanske ännu närmare dig. Om det fortfarande inte fungerar behöver du kanske jobba mer med ditt sitt-kommando.

Poängen med den här korta kedjan är att lära valpen ett nytt koncept. Istället för att belöningen alltid är lek eller godbit, kan den också vara en ny uppgift. Om man bara fortsätter att jobba, kommer belöningen till slut. Baklängeskedjning (att först repetera sista ledet i kedjan och därefter lägga på delarna baklänges) hjälper valpen att göra rätt. Genom att vi har repeterat sitt flera gånger innan vi lägger dit musmattan igen, har valpen sättandet färskt i minne och vet att det är ett beteende som belönas just nu. Hon blir inte överraskad. Baklängeskedjning innebär en viss hjälp för hunden, hon vet alltid vad som kommer. Därför vill jag också gärna framlängeskedja lite också. Någon gång när valpen kommer in i utgångsställning kan jag kommendera ”ligg” istället för att belöna och så kommer godbiten när valpen har lagt sig ner. Här blir det ännu viktigare att valpen faktiskt kan det sista beteendet bra (annars riskerar du ju inte bara att du inte får något läggande, du får inte heller belönat den fina utgångsställningen). Välj därför bara beteenden som valpen kan bra när du gör kedjor. Några andra exempel på kedjor som vi har jobbat med är inkallning (sitt kvar – spring fort – kom i utgångsställning), läggande från halt (några steg fot – halt – läggande på kommando – ligg kvar medan föraren går ifrån och kommer tillbaka – sitt upp på kommando) och att komma i utgångsställning med ett föremål i munnen.

Tävlingsträning
Redan med en liten valp kan man ägna sig åt tävlingsträning. Målsättningen med tävlingsträningen på det här stadiet är att ge valpen positiva erfarenheter av tävlingssituationen och skapa en störningssäker hund. Ofta börjar man tävlingsträna ganska sent och när man gör det, vill man gärna göra det tävlingslikt på alla sätt. När vi tävlingstränar belönar vi mer sällan än under vanlig träning, vi gör kanske momenten svårare än vanligt för att testa vad hunden kan och vi låter bli att hjälpa hunden så som vi kanske gör på träning. Följden blir att hunden lär sig att tävling är tråkigt (kanske redan innan man har varit ute på en riktig tävling).

Med en valp bör du tänka precis tvärt om. Tävlingssituationen ska vara jättekul! Du kanske samlar några vänner, sätter upp en ring, låter några personer agera domare och tävlingsledare och sedan går du in i ringen med valpen. Tävlingsledaren kan prata, publiken kan applådera och domaren kan komma med kommentarer, precis som på tävling. Din målsättning är att visa valpen att tävling är trevligt och enkelt. Gör någonting enkelt som valpen kan bra. Själv brukar jag låta valpen följa mig med fokus medan jag går baklänges. Jag belönar ofta och blandar ofta in lek. Vi struntar i vad tävlingsledaren säger, vi har trevligt på egen hand istället. När valpen blir äldre blir det mindre lek och mer allvar när vi tävlingstränar, men jag försöker alltid att göra det lite enklare och lite roligare än den vanliga träningen. Tävlingsträningen ska vara veckans höjdpunkt.

Fjärrdirigering
Utomhus jobbar jag främst med fokus och rätt attityd, men när vi är inomhus i lugn och ro jobbar vi med de mer tekniska delarna. En bra teknik i fjärrdirigeringen är smart att få till ganska tidigt. Det brukar framför allt vara ligg och sitt från stå som är svårt att få till. Min målsättning är att hunden ska hålla baktassarna stilla under hela momentet. Från stå till ligg fäller sig hunden bakåt utan att röra någon tass, från stå till sitt flyttar sig framtassarna bakåt medan baktassarna är stilla. Få hundar väljer den här tekniken själva när vi är 15 meter bort, så det är någonting vi måste lära in.

Metoden jag använder fungerar bra både till sitt och ligg från stå. Hunden behöver kunna erbjuda sitt/ligg och backande frivilligt för att det ska fungera. Om jag ska jobba med läggandet från stå börjar jag med att plocka fram ett frivilligt läggande. Det spelar ingen större roll vilken teknik hunden använder nu, men det är bra om hon kan lägga sig direkt från stå, utan att sätta sig emellan. När du har repeterat ett tiotal lägganden slutar du att belöna ligg och plockar istället fram backande. Repetera backandet tills det ser ut att flyta. Sluta sedan att klicka för backande och vänta och se vad som händer. Väldigt ofta provar hunden att backa några gånger till, men när ingen belöning kommer för backandet, dyker det senaste beteendet (ligg) upp igen. Eftersom det dyker upp medan hunden håller på att backa, blir resultatet ofta ett läggande där hunden fäller sig bakåt. När du har fått några sådana börjar kanske valpen lägga sig med den vanliga tekniken igen, då får du klicka lite mer backande innan du belönar ligg igen. Det blir ett balanserande under de första träningspassen, där du letar fram rätt teknik. Vänta inte för länge med att träna fjärrteknik i läggande och sättande, det är svårt att lära om senare.

Apportering
När valpen är duktig på att leka dragkamp och på att komma tillbaka med leksaker börjar jag jobba med den formella apporteringen. Jag har beskrivit den i en tidigare artikel (Canis nr 4/06), men det blir några rader om det här också. Med Pi bestämde jag mig för att vänta med formell apportering tills hon hade fått sina nya tänder. Eftersom jag vill ha ett väldigt hårt grepp kändes det svårt när hon fortfarande hade valptänderna. Tiden med valptänderna ägnade vi åt att leka dragkamp och träna lekapport (att lämna leksaker och andra föremål i min hand). Eftersom Pi inte hade några tendenser till tugg, fick hon prova på träapport, metallapport och en mängd olika föremål.Hon fick plocka upp det från marken och lämna det i min hand. Några gånger har vi också satt ihop det med utgångsställningen för att få till avslutningen. Om jag hade en hund som tuggade på föremål hade jag absolut inte låtit henne apportera något annat än leksaker.

Trots att Pi hämtade apporter utan att tugga, har jag valt att gå igenom stegen för den formella apporteringen. Det skapar mer medvetenhet om ett fast grepp (och gör att man kan undvika omtag), hjälper hunden att lägga vikten bakåt för ett rent och snabbt gripande och ger mer tryck och fart hos en lugn hund som Pi. Mitt första steg blev att få henne att dra i döda föremål för att få klick och godis. Jag shejpade henne till att gripa och lägga vikten bakåt medan hon håller fast. Det här blir som ett mellanting mellan kamplek och apportering.

Greppet ska vara lika fast som under kamplek, men hundens attityd ska vara lugnare och så fort jag klickar ska hunden släppa för att få sin godbit. Jag är noga med att hunden håller föremålet precis bakom hörntänderna. Helst vill jag ha ett jämnt tryck, utan att hunden rycker. I början tränar jag görna med mjuka saker, som rep, gummi och plast och går sedan vidare till trä- och metallapport. Målsättningen för den första delen är att valpen kan sitta stilla, gripa ett föremål, lägga vikten bakåt och lugnt hålla emot medan jag håller i grejen. För mer information om apporteringsträning hänvisar jag till min artikel om apportering.

Stegförflyttningar
Tidigare har vi jobbat med bakdelskontroll i form av backande och ingångar. Under de senaste månaderna har vi introducerat en ny rörelse – bakdelskontroll i sidled. I lydnadsklass tre och elit ska hunden följa med föraren under två-tre steg åt höger och vänster. Både förare och hund ska behålla frontriktningen.För att lyckas göra det här snyggt måste hunden arbeta med bakdelen rakt åt höger och vänster, samtidigt som framdelen. Som så ofta annars, börjar jag med hunden framför mig – nos mot näsa. Jag rör mig försiktigt åt höger eller vänster och klickar så fort hunden tar ett steg åt det hållet. I början bryr jag mig inte om ifall det är fram- eller baktassar. Oftast börjar hunden röra framtassarna. När hunden blir duktig på att följa efter mig med framtassarna väntar jag på en baktass innan jag klickar. Sedan fokuserar jag på att baktassarna hamnar i linje med framtassarna och till slut kan jag kräva att fram- och baktassar rör sig samtidigt. Ett vanligt misstag är att man rör sig för snabbt åt sidan, i början är det små, små rörelser som krävs för att hunden ska hänga med.

När rörelsen ser fin ut med hunden framför dig (du tränar det naturligtvis åt båda hållen) är det dags att ha hunden vid sidan och börja med små rörelser där du förstärker rätt teknik. Många hundar blir frustrerade vid stegförflyttningarna och att lära hunden hur man hanterar kroppen rätt hjälper till att förhindra frustration och osäkerhet.

Avslutning
När valpar blir till unghundar kan det kännas som att någon har bytt ut den söta, snälla hunden man hade. Valparna får nya intressen, blir mer självständiga, upptäcker nya hobbies och kan verka ofokuserade. Det kan vara läge att fokusera på fokus och attityd när man tränar på platser med störningar. Korta pass med mycket action hjälper till för att hålla fokus hos både hund och förare. Att kunna gå baklänges när man tränar fritt följ (se tidigare artikel i samma serie) tycker jag hjälper mycket när man jobbar med unghundar som lätt tappar fokus. På platser med färre störningar kan man vidareutveckla de tekniska färdigheterna som lydnadshunden behöver. När valpen har både fokus och en del färdigheter på repertoaren kan man sätta ihop små kedjor som gör valpen van vid konceptet med längre tid mellan belöningarna. Det går också att tävlingsträna med valpar, men kom ihåg att tävlingsträningen ska vara både enklare och roligare än er vanliga träning.

Relaterade filmer

Pi 7 månader | 2008-01-22
Lite lydnadsträning med Pi. Fotgående, stå under marsch och stå, sitt, ligg.

Pi 8 månader | 2008-02-21
Kamplek med signalkontroll på vad hon gör när jag släpper leksaken. Tillbaka i handen, in i buren eller ut på ärevarv.