Spy 2.0

Spy har bott hos mig i ett år nu och det har varit en spännande och ibland frustrerande resa. I vallningen har hon ju varit allt jag hoppats på, men att göra agilityhund av henne har inte varit en snabb process. När hon kom från Irland 10 månader gammal ville hon inte ta mat ur handen eller leka, så det tog tid att komma igång med någon som helst träning. Hon reagerade starkt på vissa ljud, till exempel motorljud, fläktar, tvättmaskin och liknande. I början sprang hon iväg om hon hörde något sådant – hon kände ju ingen trygghet hos oss. Senare lärde hon sig att stanna kvar och söka trygghet, men ville inte ha belöningar. Ibland blev hon bara orolig utan att jag såg någon speciell anledning, mest när vi försökte träna.

Spy har blivit så stark och fin i kroppen!

Vi kom igång med en del lek och godbitar under våren, och hon lärde sig att bjuda beteenden. Vissa träningspass gick jättebra och andra gånger blev hon störd av något och ville inte vara med. En del saker som är hur enkla som helst att lära en valp var hur svåra som helst med Spy. En av de sakerna var sitt. Hon satt aldrig. Antingen stod hon, eller så låg hon ner. Jag kunde inte fånga beteendet och jag kunde inte locka fram det. Om jag försökte locka så bara backade hon och tillslut blev hon osäker och ville inte vara med längre. Jag tror faktiskt inte att hon visste vad sitt var, eftersom hon aldrig gjorde det. Jag lät det vila och försökte igen senare, med samma resultat.

Det här tar emot att visa, men jag fick faktiskt använda fysisk hantering för att visa henne hur man kunde sitta. En stor dag för oss båda. I filmen ser man också hur jag försöker locka henne utan att det fungerar alls. Och ja – jag hade provat många andra sätt att locka, försökt använda hörn för att hon inte skulle kunna backa och egentligen allt jag kunde komma på. Tänk på att filmen är i dubbla tempot (för att maskera ett alldeles för långt pass…), så det ser lite mer hetsigt ut än vad det egentligen var när jag guidade henne in mellan mina ben i en sitt.

Efter några sådana här pass kunde hon börja erbjuda sitt för att få belöning, och det blev faktiskt lite av ett favoritbeteende. Men som den perfektionist jag är så var jag ju inte helt nöjd ändå. Hon satte sig alltid bakåt. Det var ju så jag hade visat henne och det var så hon gjorde det. Det är helt okej att hunden kan sätta sig bakåt, men för mig är det viktigt att de kan sätta sig med låsta framtassar också. Jag använder det till många styrke-övningar och det gör det mycket lättare att sätta hunden tätt intill hinder när man tränar hoppteknik. Skulle man träna lydnad är det ju hopplöst med en hund som ska backa ner i sitt varje gång man gör halt.

Jag böjade kämpa med att få henne att sätta sig framåt, och här funkade det med en kraftig dos lockande och mycket tålamod. Det här passet är från augusti, alltså fyra månader efter att jag började lära henne sitt. Det tog tid, och det var inte färdigt här. I slutet av filmen blir hon rädd för ljudet av vinden som tar tag i fönstren:

En annan sak som tog lång tid var att få Spy att vilja gå igenom en tunnel – en annan sak som många valpar gör helt spontant. Hon var helt säker på att tunnlar inte var något för irländska hundar. Efter en del experimenterande kom vi fram till något som fungerade: En tunnel som var så kort som möjligt och fällar som täckte insidan och en bit ut från öppningarna. I början kastade jag en massa godis på fällen och lät henne gradvis söka godis igenom tunneln. Efter några pass såg det ut så här, och det var fantastiska framsteg!

Tre och en halv månad har gått sedan dess och nu kan jag stolt presentera Spy 2.0! Idag har hon både testat böjd tunnel för första gången och jobbat hur bra som helst trots att värmepumpen i träningshallen är på. Nu går träningen hur snabbt som helst framåt och jag måste tänka på att dämpa mer än höja henne. Hon är supertänd på agility och på min rörelse och jag måste få in lite kontroll, till exempel att hon ska vara still och vänta på kommando. Det har verkligen varit en lång process, men jag har inte heller tränat jättemycket på sådana här saker hela tiden. Vi har ägnat mycket tid åt att gå i skogen, bli trygga med varandra, valla och mysa. Jag tror att det har varit värt det. Nu när Fly har kommit hit så inser jag hur mycket Spy har utvecklats och hur hon på nästan alla sätt fungerar som en “vanlig” hund i dagsläget. Hon blir inte rädd, hon håller sig till mig och hon älskar att träna – speciellt när det är full fart och mycket lek.

Här är film från dagens träning. Med värmepumpen på!

Vissa hundar är värda att vänta på 😍

Om du vill ha hjälp med att lära din hund grunder för agility (för de flesta hundar går det snabbare än ett år… 😬) så sätter jag igång onlinekurser i mars.

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Välkommen Fly

Thomas var i England i förra veckan för att para vår fodertik Ale med en hane i Northumberland (läs mer på kennelhemsidan). Innan han reste så hjälpte jag en vän att leta efter en lite äldre hanhund till salu. I den processen hörde jag av mig till Michael som jag köpte Spy ifrån för ett år sedan, för att höra om han hade något intressant till salu. Det hade han, men den som såg roligast ut var en tik. Min vän skulle ju ha en hanhund, så då fick jag ju köpa den själv. Konstigt nog hette den här tiken också Spy. Åtta månader gammal och kusin till originalSpy.

Svårt att ta några bra bilder på henne när hon helst bara vill in till fåren

Vi ordnade med transport från Irland till England, och Thomas hämtade upp henne på torsdagen i förra veckan – faktiskt på dagen exakt ett år efter att jag hämtade min Spy. Han lärde känna henne lite och testade henne får. Tanken var att kanske hitta en fodervärd till henne, eftersom vi har så många hundar redan. Efter bara någon dag fick jag ett meddelande där Thomas sa ”Jag tror att det är en hussehund. Något ska jag väl ha för att jag har kört så långt?”

De kom hem natt till måndag och det är spännande att lära känna nya Spy, som Thomas gav namnet Fly. Hon är en glad och busig tjej som snabbt har kommit in i flocken och blivit vän med de andra hundarna. Till skillnad från Spy som tog lång tid på sig att äta godis ur handen så slukar Fly allt man ger henne och tar gärna ett bett i fingrarna samtidigt. Hon är lite smal och dåligt musklad, så det är inte konstigt att hon är hungrig.

Efter att ha varit orolig i ett år för Spys höftleder så röntgade vi dem i januari och fick det mycket härliga svaret att de var perfekta. Man vet ju inte så mycket om höftlederna hos brittiska och irländska hundar eftersom nästan ingen röntgar dem där. Nu får vi börja om med väntande och osäkerhet eftersom vi vet lika lite om Fly. Förhoppningsvis väntar vi inte lika länge med att röntga som jag gjorde med Spy, men samtidigt vill man ju gärna få lite muskler på hunden innan man röntgar. De här hundarna är ju inte riktigt uppvuxna som våra egna valpar brukar vara, med mycket fri rörelse i skogen och övningar i kroppskontroll.

I övrigt verkar Fly vara ytterligare en fullträff: Jättefin vallhund och trevligt temperament. Hon verkar anpassa sig till livet här lite snabbare än vad Spy gjorde och känns lite mer busig och barnslig. Hon har ju varit här i mindre än en vecka, så man kommer säkert att upptäcka nya sidor hos henne ju mer hon blir hemmastadd här.

Och så lite tråkiga nyheter. Epic råkade ut för en olycka i söndags och har gjort sönder korsbandet i höger knä. Nu väntar operation om en dryg vecka och sedan lång läkning och rehab. Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis skadar han inte det andra korsbandet på grund av överbelastning. Men det finns inga garantier. Jag har skrivit längre om det här i min engelska blogg och kommer att återkomma här med mer om Epics väg tillbaka till full funktion.

Gästinlägg: Om medicinering av beteendeproblem hos hund

För ett par veckor sedan kom nyheten om att ”Nu får allt fler djur lyckopiller”, vilket startade en massa diskussioner om huruvida det är bra eller inte och framför allt kom det många kommentarer som till exempel ”Är tragiskt. Istället för att lösa problem tar man till sånt.” eller ”Tror mest på att folk förmänskligar sina djur, hade de istället gett hundarna det som en hund behöver så ser det nog annorlunda ut”. Ett stort problem i diskussionen är så klart det mycket slarviga uttrycket ”lyckopiller”, när det handlar om olika typer av mediciner som skrivs ut för att hjälpa till med beteendeförändring.

Själv har jag aldrig behövt fundera på att använda den typen av medicinering, men jag känner hundar som har gjort det – med varierande resultat. Jag tycker att det är positivt att vi kan hjälpa hundar med rädslor och beteendeproblem så bra som möjligt, och att fler hundar kan få hjälp istället för att kanske avlivas eller må dåligt. Jag funderade på att skriva ett inlägg själv, men eftersom jag inte har kunskap eller erfarenhet lämnar jag det till experterna. För att förklara lite mer kring medicinering vid beteendeproblem har jag översatt en artikel från engelska av en veterinär med specialisering på beteende. Artikeln är från början från Instinct Dog Training

av Dr. Emily Levine, DVM, DACVB

Dr. Levine är veterinär med specialisering på beteende från Fairfield, New Jersey i USA. Hon har en massa kunskap och erfarenhet när det gäller arbete med komplexa beteendeproblem. ***Kom ihåg att veterinärer och speciellt veterinärer med specialisering på beteende är de enda som du bör diskutera och rekommendera beteendemediciner till din hund.*** 

1. DE FINNS

Japp, det finns beteendemediciner för hund. I veterinärmedicin används många av de samma mediciner som också används för människor. Olika typer av mediciner kan användas för olika beteendeproblem, från rädslor, oro och fobier, till tvångsmässiga beteenden, kognitiva problem och problem med upphetsning och frustration.

2. DE ÄR VETENSKAPLIGT BELAGDA

Det finns mycket vetenskaplig litteratur från flera decennier som visar på effekt av beteendemediciner hos en mängd arter, också hundar. Medicinerna fungerar genom att påverka kommunikationssystemen i hjärnan – de signalsubstanser som utsöndras av nervcellerna. Signalsubstanserna påverkar många aspekter av neurobiologi. Förändringar som är resultat av medicinering kan vara:

  • Tillväxt av nya neuroner och tillkomst av nya nervbanor.
  • Ökade eller minskade mängder av signalsubstanser som serotonin, dopamin och norepinefrin.
  • Mer effektiv informationsbearbetning.
  • Förmåga att lära sig lättare.

3. DE MÅSTE VARA REKOMMENDERADE, UTSKRIVNA OCH ÖVERVAKADE AV EN VETERINÄR

Beteendemediciner kan bara skrivas ut av veterinärer. Ideellt sett är det bästa att ta hjälp av en veterinär med specialisering på beteende, eller en veterinär med mycket erfarenhet och speciellt intresse för beteendeproblem. Dessa specialister kan hjälpa till att väga för- och nackdelar med olika mediciner för varje enskild patient, och också hjälpa till med den viktiga uppgiften att utesluta andra medicinska problem innan man diagnosticerar någonting som en beteendestörning. Det finns många endokrina, neurologiska, gastrointestinala, hudrelaterade eller muskel/skelett-relaterade sjukdomar som kan bidra till eller orsaka beteendeproblem.

4. DE PASSAR INTE FÖR ALLA HUNDAR

Många hundar med rädsla, oro eller upphetsningsproblem kan göra fantastiska framsteg genom bra träning och behöver inte medicineras som en del av beteendeförändringsplanen. Mediciner ska bara övervägas som en del av behandling om en kvalificerad veterinär avgör att beteendestörningen hos hunden inte faller inom normalspektrat och/eller inte responderar på lämpliga träningsupplägg.

När kan det hända att en veterinär rekommenderar medicinering mot beteendeproblem?

  1. När en hund regelbundet upplever nivåer av rädsla, oro eller upphetsning på ett sådant sätt att det märkbart påverkar hundens livskvalitet eller förmåga att lära sig.
    • Hunden upplever händelser med kraftig panik och rädsla.
    • Hunden upplever generaliserad oro, där den är orolig och rädd i en mängd olika situationer.
  2. När en hunds fysiologiska respons på specifika händelser eller stimuli är så intensiv att inlärning utan hjälp av medicinering är svår eller omöjlig.
    • Hunden blir snabbt allt för upphetsad, upprörd eller frustrerad.
    • Hunden tar lång tid på sig att återgå till normaltillstånd efter upphetsning.

5. DE KAN FÖRBÄTTRA HUNDENS LIVSKVALITET

För hundar som upplever kraftiga episoder av oro, rädsla och panik kan medicinering lätta ångest och lidande. Om en hund regelbundet reagerar på situationer som gör den rädd genom att skaka, dregla, kissa eller bajsa på sig, försöka fly eller genom att skada sig själv eller andra, så är det en kris för hundens välfärd. Det är vårt ansvar som djurägare att genast försöka hjälpa hunden att hitta en lösning på problemet. Lämpliga beteendemediciner kan vara ett nödvändigt första steg för att hjälpa hunden ur en mycket obehaglig situation.

6. DE KAN GÖRA INLÄRNING MÖJLIG

Mediciner kan hjälpa till att reglera hundens inre, fysiologiska tillstånd så att inlärning blir möjlig. Vissa hundar – ofta de som lätt blir allt för upphetsade, upprörda eller frustrerade – upplever regelbundet ett tillstånd som hindrar dem från att lära nya beteenden. I dessa situationer kan kroppen, precis som en diabetiker med insulin, behöva medicinering för att reglera den inre miljön i hjärnan. Tänk på det som att man lägger förhållandena till rätta för att inlärning ska kunna hända, och för att träning och beteendemodifiering ska ha effekt.

7. DE KAN HJÄLPA DIN HUND MER, och MINDRE

Om din hunds medicin fungerar som den ska bör du se följande förändringar i beteende:

  • OFTARE:
    • Din hund verkar bekväm OFTARE
    • Din hund är OFTARE glad
    • Din hund är OFTARE självsäker och kan hantera omgivningen
    • Din hund lär sig lättare nya beteenden och vanor
    • Du och din hund kan göra fler saker tillsammans
  • MINDRE:
    • Din hunds reaktioner och beteenden är MINDRE intensiva, MINDRE frekventa och pågår under kortare tid än tidigare.
    • Din hund tar MINDRE tid på sig att återhämta sig efter en episod, reaktion eller stressande händelse.

Trött, neddopad, sur? Kom ihåg att den ENDA anledningen till att din veterinär skriver ut mediciner är för att din hunds beteende ska förbättras och för att livskvaliteten ska öka. Om du påbörjar en medicinering och hunden verkar sömnig, drogad, borta eller liknande behöver du säga till veterinären så att ni kan ta till lämpliga åtgärder.

8. DET ÄR INTE EN QUICK-FIX

Om din hund har fått medicin utskriven är det viktigt att förstå att det är en process, precis som när människor går i terapi för sina problem. Det är tur att vi idag har många olika medicinska alternativ, men det innebär också att det kan ta tid att hitta rätt medicinering för ditt djur. Det bästa sättet att avgöra om medicineringen är effektiv är att noga övervaka hundens beteendemässiga utveckling medan du går igenom ett lämpligt och vetenskapligt baserat träningsprogram. Det finns vissa tillstånd där enbart medicinering gör en stor skillnad snabbt, och det finns andra där resultaten är mer subtila – speciellt i början. Dessutom tar det upp till fyra veckor att få full effekt av vissa typer av mediciner, medan andra fungerar snabbare. Därför är det väldigt viktigt att en erfaren veterinär aktivt övervakar och justerar medicineringen.

9. DET ÄR (normalt sett) INTE FÖR ALLTID

Målet är alltid att vänja av hunden vid medicineringen med förhoppningen om att hunden kan lära sig och behålla nya och hälsosamma beteenden genom träning och beteendemodifierande tekniker när han har blivit mindre rädd, upprörd eller aggressiv. Träningen skapar över tid nya nervbanor i hjärnan och gör att medicineringen inte längre är nödvändig. Det finns dock hundar som behöver livslång medicinering. För att förklara det enkelt liknar de här hundarna en diabetiker som behöver insulin – deras kropp tillverkar helt enkelt inte det som den behöver för att fungera normalt. Vilken tur för dessa hundar att det finns hjälp av få genom veterinärmedicinen.

Det här blogginlägget är skrivet av Dr. Emily Levine, veterinär med specialisering på beteende.

P.S. I USA finns det ganska många veterinärer med specialistkompetens på beteende. En specialist är en veterinär som är erkänd som av veterinärförbundet efter att som regel ha vidareutbildat sig i minst tre år, klarat examen och ha publicerat forskning på området. Är det någon som vet om vi ens har sådana veterinärer i Sverige?

Första uppdraget som domaraspirant

I höstas gick jag utbildning för att bli agilitydomare och nu är det dags att döma lite inofficiella tävlingar på min väg mot att bli auktoriserad. Många av domareleverna har redan dömt allt de behöver, men jag har lite ont om helger så jag tar det i min takt. Förhoppningsvis blir jag färdig agilitydomare under våren och kan döma lite under sommarhalvåret. Eftersom jag jobbar och tävlar mycket på helger ser jag framför allt fram emot att döma kvällstävlingar på vardagar.

Första tävlingen för min del var 2 x öppen hoppklass arrangerad av Fagersta kennelklubb. Nivån på en öppenklass ska vara klass 2, men svårigheten med en öppenklass är att det ofta kommer allt från rena nybörjare till väldigt erfarna ekipage. Jag försökte att rita banor som jag själv skulle vilja köra – flytiga med stora avstånd, men där man hela tiden måste röra på sig och tänka vidare för att inte hamna efter.

Den första banan blev lite för svår att få flyt på för många. Jag hade jättegärna sprungit den själv, men den krävde att hunden kunde ta till exempel utsidan av ett hopphinder självständigt för att den skulle bli rolig. Jag fick se några jättesnygga lopp, och några som var så nära, så nära. Det fanns många handlingsval, så det var spännande att se hur förarna löste det.

Den andra banan var lite lättare för dem som inte hade så snabba och självständiga hundar, men å andra sidan lite svårare för dem som hade hundar med mycket fart och hindersug. Speciellt var det många hundar som hamnade i tunnel #6 när de skulle till #15. Linjen 12-13 är jag lite osäker på. Det var lätt att hinna vara i bra position även med en snabb hund, men det var ändå ganska många som hamnade i ett läge där de var på väg att krocka med hunden för att de inte kom förbi tunnelutgången i tid av olika anledningar.

Själva dömandet var roligt, men väldigt ansträngande. Det var nästan 130 starter och man måste vara helt koncentrerad på varenda en. Jag gjorde något misstag, men kände mig i allmänhet säker på mina beslut, och jag tyckte att jag såg bra där jag hade placerat mig. I den andra banan rörde jag mig faktiskt mer än vad jag egentligen behövde – dels för att se bättre, men framför allt för att det var jobbigt för ryggen att bara stå stilla. Jag var också väldigt nöjd med att de hinder som togs två gånger var lätta för hinderfixarna att få upp igen innan hunden kom dit igen. Jag gillar inte bommar som ligger på marken och tycker att man ska bygga banan så att hinder som tas två gånger kan sättas upp igen tills hunden kommer tillbaka – utan risk för krockar!

Stort tack till Hasse Sundqvist som fungerade som min mentor och svarade på en massa frågor och kom med feedback. Och tack till Fagersta KK för att ni är grymma på att arrangera tävling. Jag kommer tillbaka den 17 februari med två agilityklasser.

Gambler i Kungsör

Igår tränade vi ihop med gruppen i Kungsör igen och den här gången tränade vi på gambler. För två veckor sedan körde vi snooker och nu var det dags för gambler. Snooker och gambler är games-klasserna på WAO (world agility open) och en del av uttagningen till mästerskapet. Uttagningen går i Kinnared i början av mars och det går att anmäla sig fram till de 1 februari. Klicka här för att läsa mer.

Gambler är en klass som består av två delar. Först en del där man samlar poäng genom att göra sin egen bana och ta så många hinder som möjligt på en viss tid. När den tiden är slut ringer en klocka och det är dags att ta sig an slutsekvensen, den så kallade ”gamblen”. Slutsekvensen måste också slutföras på en viss tid, och ofta är svårigheten helt enkelt att planera första delen av loppet så att man är på rätt plats vid rätt tid och hinner slutföra banan innan tiden tar slut. Ofta (men inte alltid) finns det också en linje som man som förare inte får gå över i gamblen, vilket innebär att man måste handla hunden på avstånd.

Som vanligt åkte jag på att göra banan och den blev så här:

Som ni ser på skissen var vanliga hopp värda 1 poäng, långhopp, tunnlar, oxer och mur är värda 2 poäng, a-hinder 3 poäng, gunga 4 poäng och balansbom och slalom är värda 5 poäng. Dessutom kunde man få bonuspoäng genom att ta alla fyra A-B-C-D under öppningssekvensen. Man behövde inte ta dem i ordning eller efter varandra, men alla skulle göras felfritt under öppningssekvensen. Den här typen av bonusgrejer bestämmer domaren om själv. De behöver inte ingå. Man har 35 sekunder på sig att samla poäng från det att man tar starthindret (som man inte får poäng för). När 35 sekunder har gått ljuder en signal och man ska ta 1-2-3-4 utan att föraren kliver över den streckade linjen som går längs balansbommens övre kant. Man har 9 sekunder på sig att ta sig i mål – inte alls omöjligt, men kräver att man planerar så att man är ungefär i rätt område när signalen ljuder.

Några ytterligare regler:

  • Man får ta poäng på samma hinder max två gånger.
  • Man får bara poäng om hindret utförs korrekt (om hunden missar ett kontaktfält kan man till exempel ta om hindret och då få poäng, men om man river ett hopp kan man inte längre ta poäng på det hindret eftersom bommen ligger på marken).
  • Man får inte ta samma hinder fram och tillbaka, utan måste ta något annat mellan.
  • Man får ta hinder i slutsekvensen även under öppningen, men man får inte ta två på rad (till exempel tunnel #2 och långhopp #3). Om man gör det kan man inte få poäng på gamblen senare.
  • Om man råkar riva ett hinder i gamblen under öppningssekvensen kan man inte få poäng på gamblen senare.
  • Om man råkar ta sluthindret innan gamblen stannar tiden och du kan inte ta fler poäng.
  • Om man ”maskar” för att invänta signalen om slutsekvensen, till exempel genom att ta hinder som inte längre ger poäng, hålla hunden på kontaktfält eller bara stå still på marken kan domaren blåsa i visselpipan och man måste gå till sluthindret utan att kunna ta poäng på gamblen.
  • Det är helt okej att ta andra hinder på väg till gamblen efter att signelen har ljudit, men man får inga poäng för dem.
  • Det döms ingen vägran i öppningssekvensen, men däremot i gamblen.
  • Om hunden får fel i gamblen kan den inte få poäng på den utan ska direkt till sluthindret.

Jag har haft lite dåligt självförtroende när det gäller att planera en gamble, men igår lyckades jag faktiskt riktigt bra och tog gamblen med god marginal varje gång. Min plan såg ut så här:

5+2+2+5+1+3+5+1+4+2+2+1+2+5+8+10 = 58 poäng. I sista rundan ringde klockan precis när Epic kom runt och var på väg att ta av på hinder 1 i gamblen, alldeles perfekt! Min plan från början innehöll inte slalom som hinder 2, utan jag gick rakt på muren, vilket gjorde att jag fick lite för mycket tid efter hinder 15 och fick ta några hopp extra. Med slalom som hinder 2 blev det perfekt. Synd att man inte får flera chanser på tävling.

Att lyckas med gambler handlar mycket om att på banvandringen lyckas förutsäga hur lång tid det tar för hunden att göra den sekvens man har planerat. Man får ha tidtagarur med sig på banvandringen och så gäller det att lyckas gå banan i samma fart som man gör på riktigt sedan. Jag ska bli duktigare på att ta tid när jag går banvandring på vanliga banor på träning och tävling och sedan jämföra min uppskattade tid med den riktiga tiden.

Frågor om snooker eller gambler? Ställ dem i kommentarsfältet

I övrigt: 

Eftersom tävlingslydnadskursen på kvällstid med start den 31 januari är full blir det en ny med start den 7 mars.

Thomas kommer att hålla en kurs som heter Samarbete och Kontroll på måndagskvällar i Hackvad Hundhall. Perfekt för dig som vill få bättre relation och kontakt med din hund.

Jag lägger ut lite kurser på kort varsel på Facebook. Det finns bland annat platser kvar på handlingskurs på söndag och hoppteknikkurs på måndag.

Vårens Onlinekurser Agility

I vår startar vi så klart nya onlinekurser för dig som vill lära dig och din hund mer om agility.

Agilitykurs Valp/Grund startar den 12 mars och passar för dig som vill lägga bra grunder inför framtida agilityträning. Vi fokuserar på belöningsövningar, följsamhet/framåtsändande utan hinder, lyssna-övningar, shaping och kroppskontroll, början på kontaktfältsbeteende och lite hoppteknikövningar. Klicka på länken för att läsa mer och för anmälan.

Grundhandling Agility Online startar också den 12 mars och är perfekt för dig som vill lära din hund självständig, säker och snabb handling där du och hunden kan lita på varandra.I kursen jobbar vi med hinderstöd, 1-2 hopphinder och tunnel. Du behöver alltså inte ha speciellt stort utrymme eller mycket utrustning. Kursen passar bra för nybörjare likväl som för dig som vill förbättra grunderna i handlingen för att få bättre samarbete ihop med hunden. Självklart individanpassas uppgifterna efter era behov.

Hoppteknik, Styrka och Kroppskontroll Online startar den 4 april. Den här onlinekursen handlar om ämnen jag verkligen brinner för. Hur lär vi hunden att använda sin kropp på bästa möjliga vis så att vi kan undvika skador, öka prestationsförmågan och se till att hunden håller länge? Onlineformatet med film är perfekt för hoppteknik eftersom det ger deltagaren möjlighet att studera och diskutera hundens teknik i lugn och ro ihop med mig.

Running Contacts Online startar varje månad. Den här kursen kör vi i en grupp på Facebook och du väljer varje månad om du vill vara med vidare eller inte. Running contacts – snabba och självständiga kontaktfält – är väldigt rolig träning som lätt blir beroende framkallande. Vi anpassar metod efter varje ekipage, men vi är noga med att hunden har bra fokus framåt, springer på ett avslappnat sätt och känner sig trygg på balansbommen.

2017 genom Instagram

Vi kör en liten återblick på året 2017 med hjälp av inlägg från Instagram. Du kan följa Fanny på @fannyftw och Thomas på @alotofgwp

Första stora händelsen var att Epic, Bud och jag åkte till Irland för att hämta Spy. Här en tidig morgon vid Giants Causeway.

Spy fann sig snabbt tillrätta i fårhagen, här en vacker vinterdag utanför huset.

Epic och jag åkte till Vancouver och höll kurs. Tyvärr var jag sjuk och vädret var ganska tråkigt. Vi hade väldigt trevligt ändå, men hoppas på att få åka tillbaka med lite bättre förutsättningar. Jag var också i Schweiz och Italien och höll kurs, men hade också en del tid att tävla agility. I år blir det lite fler resor och lite mer intensivt.

Två valpkullar blev det under våren. Fodertiken Bet fick fem valpar och Squid fick sju.

Thomas och Alot tog förstapris i öppenklass på jaktprov i de norska fjällen

Landslagsuttagningarna var en av vårens höjdpukter. Epic tog en plats till EO och NoM

Och så njöt vi av sommaren

Åkte ihop med Sabina och Adna till EO i Italien

Thomas och Holly vann startklass lydnad

Sen kom hösten och vi njöt i skogen och i köket

Sa hej till strävhåriga vorstehn Kafka, systerdotter till Alot

Thomas och Volt kom 2:a på Unghunds-SM i vallning

Hade roligt på Norwegian Open och tog oss till final

Släppte äntligen den efterlängtade agilityboken!

Bud avslutar säsongen med ett Agilitychampionat strax innan sin tredje födelsedag

 

Börjar året med Snooker i Kungsör

Igår började vi träningsåret ihop med vänner i Kungsör Hundarena. Jag hade designat ett par Snooker-banor som vi körde. Snooker är en av de två ”spel” som man tävlar i gamesklassen på World Agility Open (WAO). WAO är ett alternativt VM med deltagare från många länder. För två år sedan vann Squid och jag uttagningen och representerade Sverige på WAO i England. I år gör jag gärna om den resan, för det var väldigt roligt! I början av mars är det uttagning till det svenska laget, så det är dags att vässa games-färdigheterna, till exempel att kunna springa långa avstånd mellan hinder (och inte flyga in i en tunnel på vägen) och att utföra hinder på avstånd. Dessutom är det ganska många färdigheter man behöver träna på som förare. Att planera en egen bana som blir så bra som möjligt, och svårast av allt – att veta hur snabbt det går att göra den där banan som man har planerat.

Hur funkar Snooker? Här handlar det om att samla poäng utan att göra några misstag och utan att tiden tar slut. Så här gör man banan:

Starthinder. Du måste ta starthindret för att sätta igång tiden och starta loppet, men du får inget poäng för det och det gör inget om du river det.

Rött hinder (1 poäng). Man måste ta ett rött hinder innan man får ta ett poänghinder. Man får bara ta samma röda hinder en gång. Om man river ett rött hinder får man inte ta poäng efteråt, utan måste försöka på ett nytt rött hinder innan man tar något annat.

Poänghinder (2-7 poäng). Poänghinder är hindren i sekvensen 2-7. Hopphinder #2 är värt  två poäng, tunneln tre poäng, slalom fyra poäng etc. Hinder 5 är två hinder, 5A och 5B. Under den här öppningsdelen får man ta dem i vilken ordning man vill och från vilket håll man vill, men i slutsekvensen måste de tas i rätt ordning. Mest poäng får man om man tar sjuan tre gånger, alltså efter varje gång man har tagit ett rött hinder. Man tar i det här fallet då A-hindret och de två hoppen i vilken ordning och riktning man vill, men man måste ta alla tre felfritt. Man räknar inte vägran under den här delen av loppet, eftersom domaren inte vet vilket håll du tänker ta hindret från.

Rött hinder (1 p). Direkt efter poänghindret måste man ta ett nytt rött hinder. Om hunden skulle råka ta något annat på vägen dit är det tack och hej och snabbaste vägen till sluthindret. Man får behålla de poäng man har tagit hittills, men måste över sluthindret för att de ska räknas.

Poänghinder (2-7 p). Antingen tar man samma hinder som första gången, eller så tar man något annat. Om man råkar göra fel på poänghindret så räknas inte poängen, utan man måste till ett nytt rött hinder för att kunna samla nya poäng.

Rött hinder (1 p). Och så tar man det sista röda hindret.

Poänghinder (2-7 p). Och ett sista poänghinder. Det är smart att planera så att man nu är i bra läge för:

Hela slutsekvensen (2 + 3 + 4 + 5 + 6 + 7 poäng). Nu ska ”banan” som är numrerad 2-7 tas, och man får poäng för varje hinder man tar. Om man råkar göra ett fel under slutsekvensen (missar ett kontaktfält, river, får en vägran…) så är det slutsamlat och bara att skynda sig till sluthindret för att få behålla de poäng man redan tagit.

Sluthinder. Sluthindret måste tas för att du ska få en tid och få behålla dina poäng. Det gör ingenting om du river det.

Totalt 51 poäng max.

Igår satte vi en maxtid på 50 sekunder på den här banan, så man hann ta 7 x 3 poäng om man hade hyfsat flyt. Med en kortare maxtid hade det kanske inte varit realistiskt att hinna det, man kanske hade fått lägga in tunnel 6 någon gång istället. Så här gjorde jag det: Blå linje 1 + 7 poäng, turkos linje 1 + 7 poäng, röd linje 1 + 7 poäng och sedan slutsekvensen som är numrerad 2-7. Det var planen i alla fall. Bud tyckte att det var väääldigt svårt att inte ta tunnel 6 efter 7A baklänges på den turkosa linjen. Om det händer på tävling gäller det att släppa allt och snabbt ta sig till målhindret så att man i alla fall får behålla 16 poäng.

Riktigt rolig träning! Jag älskar Snooker. Nästa gång blir det fokus på gamblers, som jag tycker är ännu svårare (och lite tråkigare) som förare. Förstod du min förklaring? Har du fler frågor om Snooker? Skriv en kommentar!

GPS – för säkerhets skull

En sak som länge stått på min vill-ha-lista är en GPS som kan sitta i hundens halsband och som skickar information till min mobil. Thomas har ju en GPS för jakt med en handenhet, men både halsbandet och enheten är alldeles för klumpiga för att det ska kännas värt att ta med ut. När jag fick erbjudande av MiniFinder att testa deras variant som kommunicerar med mobilen kände jag att det var något jag absolut ville göra. Det här är alltså ett sponsrat inlägg på sätt och vis, men jag skulle aldrig rekommendera eller testa något jag inte själv tror på!

Varje vecka försvinner hundar från sina ägare, och jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt än att leta efter sin hund i flera dagar, utan att veta var den är eller hur den mår. Vissa hundar löper större risk att försvinna än andra – hundar som är hos hundvakt, hundar som nyss har bytt hem, hundar som är rädda och hundar med stark jaktlust till exempel – men det kan hända vem som helst. Hur bra koll man än har på hunden kan man inte förutse och förhindra allt. Nu börjar fyrverkerisäsongen och antalet försvunna hundar kommer att öka.

Själv har jag haft tur, men Spy försvann två gånger när hon var ny hos oss – inte väldigt långa stunder, men tillräckligt för att jag skulle bli väldigt orolig! Epic, min självständiga björn, har varit på lite långa skogsturer på egen hand där jag också har hunnit bli orolig. Och en gång var faktiskt Bud spårlöst försvunnen i säkert en halvtimma trots att de andra hundarna höll sig nära mig. Det hade jag aldrig trott eftersom Bud är en riktig mammagris som helst vill hålla koll på mig hela tiden.

En GPS som sitter i hundens halsband är ett fantastiskt verktyg för att snabbt hitta en bortsprungen hund. Spy fick ha den på sig under dagens promenad – för säkerhets skull. Om hon skulle försvinna kan jag snabbt ta upp mobilen och lokalisera henne. Och skulle jag gå vilse ihop med hundarna så kan Thomas kolla på sin mobil och se vart vi är! Det är också roligt att efter promenaden gå in i appen och se hur hunden har sprungit under promenaden – ofta mycket, mycket längre än vad jag har gått.

Det finns fler funktioner som jag inte riktigt har utforskat än. Man kan till exempel både ringa till och höra ljud från dosan. Jag funderar på att använda det i bilen där jag har lite problem med att Spy och Squid hetsar upp varandra när jag lämnar dem. Att kunna prata lugnande med dem utan att komma tillbaka till bilen tror jag skulle kunna hjälpa massor.

Om du har en hund som kan bli skrämd av plötsliga ljud, en hund med jaktlust eller en omplaceringshund som inte är riktigt trygg i sitt nya hem än så tycker jag absolut att det här är en investering som blir ovärderlig om olyckan är framme. Om du använder koden FAGO10 när du beställer på minifinder.se så får du 10% rabatt!

Sammanfattning av agilityåret 2017

I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:

Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.

Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).

Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.

Här är ett lopp från i lördags:

Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.

På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.

Här är loppet som tog oss till final på NO:

Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.

I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.

Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.

Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…

Buds championatlopp:

Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.