Att vända tävlingsfel till bra träning

Efter landslagsuttagningarna för en knapp månad sedan har det blivit några vanliga tävlingar för Bud. Sista helgen i maj var vi i Forsakar i Skåne och tävlade. Åtta lopp på en helg, fina omgivningar och härligt sällskap gjorde resan värd. Jag passade också på att ta Epic på rehabbesök i Göteborg på väg ner. Eftersom Squid höglöpte fick hon stanna hemma, så att det inte blev jobbigt för killarna att bo i bilen. På sommarhalvåret tar jag gärna den stora bilen till tävlingar, sätter in en säng och bor där med hundarna på natten. Sover så gott i bilen och älskar att ha säng att dra sig tillbaka till under långa tävlingsdagar.

Bud och jag gjorde många bra saker, men lyckades inte nolla ett enda av de åtta loppen. Vi hade bäst flyt i agilityloppen. På lördag morgon – tidig banvandring och tidigt startnummer – kände jag verkligen av förkylningen som jag drog på mig efter landslagsuttagningen och klarade inte av att springa fort. Duktiga Bud går att distanshandla och vi klarade allt det svåra och lyckades diska oss på sista hindret när jag klämde i med ett ”gå” precis när han gick in i sista tunneln. Det kommandot är han duktig på, så han sprang full fart rakt fram in i en tunnel istället för att ta hoppet som var sista hindret… Han försökte till och med bromsa när jag började ropa på honom, men på det hala gräset kunde han inte vända i tid utan vände inne i tunneln. Så duktig hund, så klantig handler!

På söndagen var det en riktigt rolig och svår agilitybana som jag var peppad på att fixa. Tyvärr fick vi en konstig slalomvägran på hinder tre, men klarade resten av banan på ett bra sätt. Eftersom banan skördade många offer fick vi årets första SM-pinne trots fem fel.

I flera av de andra loppen där något gick fel passade jag på att utnyttja tävlingssituationen till bra träning. Lopp som inte är nollade behöver inte vara misslyckade. Istället kan man se det som en möjlighet att träna i tävlingssituation. Jag brukar försöka komma ihåg att stoppa en liten leksak i fickan, så att jag kan ta fram den och belöna om vi behöver ta om något, eller om jag bara vill uppmuntra något extra bra under loppet. Det är tillåtet enligt reglerna att ha belöningar i fickan, så länge de inte syns eller hörs. Det är också okej att ta fram en leksak under loppet. Man blir så klart diskad om man gör det under pågående tävlingslopp, men om man redan har fått fel kanske det inte spelar någon roll. Det man däremot inte får göra är att ta fram godis på plan. Tanken där är att det kan störa hundar som kommer senare om man råkar tappa smulor eller liknande. Spara alltså godiset tills du är utanför planen.

I två agilitylopp under helgen passade jag på att belöna gungbrädan. Bud har en väldigt fin gunga, men det är lätt att tappa kontrollen över startsignalen när man tävlar. På landslagsuttagningen gjorde han grymt snabba och snygga gungor, men ingen av oss väntade direkt på startsignal innan vi fortsatte vidare. Egentligen vill jag alltid ha kontroll över hans beteende på gungan, så att det är min signal som startar honom. I Forsakar var han en stjärna på första försöket, och fick belöning för det två gånger på plan. I det första loppet under helgen (inte filmat) fick vi en rivning. Då tog jag upp bommen, tog om sekvensen och gav honom leksaken när han klarade hoppet utan att riva. I ett annat lopp tog han en extra oxer och jag valde att belöna honom för ett fint slalom istället för att köra klart banan. Här kommer en film med lite hoppklipp på lopp där jag belönade istället för att köra klart.

Igår var vi i Strängnäs och tävlade två agilitylopp och ett hopplopp. Bud var superduktig och vann två av tre lopp. I det tredje loppet fick vi ett litet återfall på gungan. Snygg gunga, men varken jag eller han väntade på ett stopp på gungan och han satt i fel tunnel innan jag hann blinka.

Snygg stil, men tyvärr lockade tunneln till höger i bild lite mycket… Foto: Idha Granath

Spy fortsätter att utvecklas – agilitytunnel på ny plats

Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!

Thomas på väg till USA

En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia

Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.

Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:

Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.

Apportering – Frågor och svar

I förberedelsearbetet inför Vinterlydnad Online som börjar på fredag har jag gått igenom massor av filmer på apporteringsträning eftersom ett tema i första lektionen är att lära hunden att hålla fast en apport riktigt, riktigt bra. Jag blev lite nostalgisk när jag kom över den här filmen som snart har tio år på nacken:

Med Missy utvecklade jag lekar och övningar som gjorde henne stensäker på att hålla fast apporten, och som fick henne att älska alla typer av apporteringar. Missy var en väldigt osäker och rädd hund i vardagen – bland annat var hon en period väldigt skotträdd. När hon blev rädd för ljud ville hon bara fly, helst in i eller under en bil. Det spelade ingen roll vilka belöningar jag lockade med – hon ville inte leka eller träna. Det enda som fick henne tillbaka till sitt normala, glada och arbetsvilliga jag för en stund var apportering! Den träningen vi hade gjort hade skapat en så stark klassisk betingning att den kunde vinna över den stora rädslan för skott.

Med Missy och med mina senare hundar har jag aldrig behövt oroa mig för tugg eller omtag på apporten, eftersom de har haft jättebra förståelse för att hålla fast oavsett störningar och förstått att man bara släpper apporten på kommando ”tack” (eller klick). Istället har jag kunnat lägga tid på att få till hög fart, rena gripanden och snygga ingångar. Hemligheten ligger i att från början göra uppgiften enkel, men kriteriet solklart. Och att inte gå vidare till hela apporteringar förrän grunden sitter. Metoden funkar klockrent för hundar som inte är så intresserade av föremål och för de som tycker att det är skithäftigt att hämta saker, men självklart får man anpassa träningen efter hundindivid.

For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren

På Facebook frågade jag om apporteringsfrågor till dagens blogg. Här kommer svar på några:

Jag tycker ofta att man ser hundar som springer ut med god fart, plockar snyggt, springer tillbaka och sista en-två metern så händer det något. Antigen omtag eller tuggande på apporten, eller nerslag i tempo eller att dom undviker att komma in. Det verkar på mig ofta uppstå någon form för social konflikt mellan äger och hund eller motivationskonflikt inom hunden i avlämningen. Hur kan man undvika detta eller jobba bort detta?

Svar: Många hundar tycker att det är roligt och häftigt att springa ut och hämta en apportbock, och man kan ofta få riktigt fint utförande genom att bygga på hundens naturliga lust att hämta något. Däremot finns det ingen hund som jag har träffat som har en naturlig förståelse för att hålla ett lugnt men fast grepp om apporten, aldrig tugga eller ta om och att bara släppa apportföremålet på ett specifikt kommando. Ofta börjar man i fel ände, och låter hunden springa och hämta apporter utan att hunden riktigt vet vad som förväntas i slutet. Visst kan det handla om en social konflikt om man har blivit sur eller tjatig på hunden när den tuggar eller släpper, istället för att lära den rätt beteende. Det kan också så klart vara en motivationskonflikt om hunden tycker att apportbocken är roligare än belöningen. Båda sakerna löser man genom att först lära hunden hur man håller fast och när man får släppa. När hunden kan göra det i kombination med ingången är problemet lätt löst.

Tänker på alla oss som tränar blivande servicehund: Man tränar ju då i princip alltid sin egen hund från grunden, dock med problemet att man själv är väldigt rörelsehindrad. Apporteringen är ofta en av de viktigaste uppgifterna som den färdiga hunden har, men just den övningen som människan oftast har svårast att träna eftersom den involverar mycket rörelse, rotation i ryggen, böjd rygg, lek och bus. Så, har du tips på hur man kan träna apportering där föraren är så passiv och stilla som möjligt?

Svar: Hur man lägger upp apporteringsträningen beror så klart på vad målsättningen är. För en tävlingslydnadshund är fart viktigt, och då blir träningen ganska fartfylld – i alla fall när man har kommit över de första stegen och hunden har förstått att hålla fast. För en servicehund är det viktigare att uppgiften blir gjord säkert och lugnt, utan att skada föremålet eller något annat i närheten. Hög fart känns inte som en prioritet, det är snarare precision och förståelse för ordet som är viktigt. Här passar det utmärkt att jobba med godbitar och lugn, utan någon speciellt hög aktivitetsnivå. Om hunden är liten och föraren är orörlig kan det vara en bra idé att lära hunden att avlämna ståendes på bakbenen med framtassarna mot förarens ben. Om föraren sitter ner kan hunden tränas att lämna föremålet på förarens lår, men min absoluta favorit är att lära hunden att trycka föremålet i förarens utsträckta handflata och släppa på ”tack”. Självklart kan man lära in olika avlämningar beroende på föremål och situation.

Hur får man in en lugn känsla samtidigt som det ska gå fort och smidigt? Med smidigt tänker hon såhär att det ska vara med flyt. Det får inte vara ryckigt men ska vara snabbt och finnas ett lugn och stabilitet i hållandet. En lugn känsla över ett kvickt moment liksom som har explosivitet i sig. Kombo av bästa världar.

Svar: Här tror jag också att det handlar om att grunda bra med ett lugnt hållande där hunden verkligen förstår uppgiften. När det funkar riktigt bra brukar det gå att dra på med massor av fart och tryck utan att man får problem med hållandet. Jag tycker också att det brukar funka bra att jobba med snabba gripanden och byteslekar (att hunden släpper apportbocken och springer till mig och griper leksak bakom ryggen på ”ja!” eller klick) parallellt med hållandeträningen, fast jag lägger mest tid på hållandet och gör hellre fartlekar med leksaker än apportbock i början.

Jag fundera på det här med gripandet av apportbocken. Antingen så brukar ju hundar gripa direkt och andra vill gå runt och gripa. Finns det fördelar/nackdelar i de olika sätten att gripa och hur mycket ska vi lägga oss i om vi har en hund som ex gärna vill gå runt och gripa när vi kanske vill ha ett gripande rakt fram.

Svar: Det är mycket en smaksak, men min smak säger mig att jag vill att hunden griper direkt och vänder samtidigt som han griper apporten, istället för att vända först och gripa på väg tillbaka. Det viktigaste är att gripandet är snabbt och rent. Om hunden har svårt att viktförskjuta och vända i fart så kan det se slarvigt ut om hunden försöker gripa på väg ut. Det kan också vara större risk att hunden slår i med tassarna om den inte går runt, men det har också med teknik och vilja att göra. Jag löser hellre grundproblemet än att låta hunden gå runt apporten. Nu för tiden ska ju hunden gripa apporten på väg in mot mig i runda-momentet, men det har jag aldrig upplevt som ett problem – hunden har ju lärt sig att gripa vid första kontakt och har bra teknik i det.

Därför ”lägger jag mig i” hur hunden griper redan från början. Jag tänker på att göra gripa-övningar bort från mig där hunden och jag startar bredvid varandra och hunden vänder tillbaka mot mig för belöning, istället för att låta hunden plocka upp front mot front med apporten mellan oss. Jag jobbar med gripandet nära mig för att kunna belöna det jag vill ha och stoppa beteenden jag inte vill ha. Jag ökar fart och avstånd gradvis när hunden förstår. Här är ett exempel på sådan träning.

Hur gör man?

Vill du ha hela ”receptet” rekommenderar jag verkligen någon av våra onlinekurser – just nu speciellt Vinterlydnad Online som startar på fredag och där det är massa info om hur man får ett säkert håll fast redan i första lektionen. Om du är med som deltagare får du också massor med konstruktiv feedback på din träning så att vi kan anpassa den precis efter dig och din hund. Men här kommer några punkter som är bra att tänka på:

  • Låt alltid hunden gripa apporten, stoppa aldrig in den i munnen på hunden
  • Använd gärna något annat än en apportbock i början, så att hunden förstår beteendet innan du introducerar den. Ett plaströr eller en bit gummislang är smart. För en hund som har svårare med gripandet kan du börja med en tygknut eller fleecefläta som är trevlig för hunden att gripa.
  • Håll i apporten hela tiden i början. Då känner du precis vad hunden gör och får mycket bättre timing. Det är också lättare för hunden att göra rätt eftersom du kan ge lite motstånd med händerna.
  • Ha supertydliga belöningssignaler. Använd klicker eller ordet ”tack”. Var noga med att ge belöningssignalen precis när hunden gör rätt.
  • Jobba med hunden i rätt sinnesstämning. Ta många lekpauser och ha häftiga belöningar för en hund som behöver mer attityd, jobba med omvänt lockande och stadga med hunden som är för hetsig.

Idag passade jag på att träna lite apportering med Bud. Han är ju ingen lydnadshund, så vi har inte kommit så långt med formell apportering. Bud är en kampgalning, så när jag började träna på att han skulle hålla apport så blev det nästan som en stadgeövning där han fick fokusera på att sitta helt stilla och hålla hårt men utan att rycka. Han är väldigt duktig på att hålla apporten lugnt när jag håller i den, men vi har inte kommit vidare från det på grund av andra prioriteringar. Det är ju kanon att jag har en hund att visa med som inte är färdigtränad. I det här passet försöker jag att öka hans förståelse genom att ibland släppa apporten korta stunder för att sedan ta tag igen, men framför allt genom att ta på hans huvud samtidigt som han håller – det tyckte han nämligen var svårt!

Spy börjar hoppa

Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.

Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.

Efter nio månader med Spy – det börjar lossna!

Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig. 

Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.

Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.

När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.

Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:

En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:

Vintermål #1: Signalkontroll

Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.

Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.

En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.

I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.

Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.

Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:

Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.

Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?

Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser

Vinteragility Online 

eller

Vinterlydnad Online

Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!

Squid är äntligen tillbaka på agilitybanan

I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.

På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.

Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.

Här kommer ett av våra nollade lopp från igår:

Norwegian Open 2017

Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser. 


Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg

Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar… 

Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling. 

Drop in-handling

Under sommaren har vi kört drop in-handling här en gång i veckan. Jag bygger en bana och så får de som har lust komma hit och träna och få tips och råd om både handling och träning för hundens förståelse för handlingssignaler. Banan jag sätter upp är ofta ganska svår och består av saker jag själv behöver träna på, men vi anpassar träningen till den nivå man är på och bryter ofta ner övningarna och tränar på en sak i taget.

Igår körde vi den här banan:

Drop in-handling 20 juli

Jag körde Bud och vi hade problem med en del saker, till exempel att ta 2 självständigt och att stanna kvar i slalom när jag sprang ifrån. Idag tränade jag igenom banan i delar med både Bud och Epic, och det gick väldigt bra, även om jag är lite sur för att jag fortfarande inte vågar lita riktigt på att de tar #2 om jag sticker snabbt och inte säger ”hopp”. Å andra sidan kunde jag vara så långt fram att jag kunde jogga upp till 5, så vi löste det fint ändå.

Om du bor i närheten eller har vägarna förbi och vill vara med på drop in-handling så fortsätter vi i augusti och förhoppningsvis en bit in på hösten. Du hittar alla datum och info i den här Facebook-gruppen.

I helgen blir det tävling i Kungälv och sedan packar Epic och jag våra grejer och drar till Italien för European Open. Det ska bli roligt!

Tävlingssäsongen så långt

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp: