Tävlingssäsongen så långt

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp:

Buds debut i agilityklass

Idag har vi varit i Kinnaredshallen utanför Ulricehamn. En riktigt fin hall med supermöjligheter för trevliga tävlingar. Har tävlat båda klass 3 och klass 1 där i höst och kan verkligen rekommendera det!

Bud är så härlig att ha med på tävling! Han bryr sig inte om andra hundar eller människor, utan är bara fokuserad på mig än så länge. Han skulle kunna vara utan koppel hela tävlingsdagen. Lite stressad blir han nog av den trånga miljön inne i hallen, men det märks inte mycket. Mellan loppen (mellan nedvarvning och uppvärmning) får han vila i bilen. Det var milt och skönt idag, så med ett täcke hade han det mysigt där.

När jag kom dit på morgonen var jag superglad och förväntansfull. Äntligen! Sedan blev jag jättenervös inför första loppet! Vet inte varför egentligen, det var som en rent fysisk reaktion där jag kände att jag inte riktigt fungerade som jag borde. Som tur var hjälpte Bud mig att komma över nervositeten genom att riva första hindret, och då var det ju bara att köra på som om det var träning 🙂

kinnaredag1bMin tolkning av Agilityklass 1B 

Agilityklass 1B (som gick först) var fin med en lite klurig avslutning för oss med running contacts. Om man inte hann byta sida innan tunnel 15 var det lätt att missa målhindret och att hunden istället tog nummer 3. Jag startade banan med Bud på vänster sida och blindbytte mellan 2-3. Jag kunde inte ge honom rakast möjliga väg 1-2 om jag ville ge honom gott om plats i starten, så jag satte honom lite snett (i hörnet). Tyvärr rev han ju 1:an. Han tog av väldigt tidigt, så jag tror kanske att han blev störd av tidtagningsutrustningen. En sak jag borde ha tränat på tidigare! Man kan ju sätta upp långhoppspinnar eller extra hinderstöd innan hindret för att vänja dem vid att alltid titta på bommen när de hoppar.

Resten av banan flöt på ungefär som jag hade planerat. Jag tog det lite lugnt vid gungan för att vara säker på att han skulle klara av att bromsa. Han tycker att det är lite svårt att bromsa första gången på en ny gunga – kanske inte helt säker på skillnaden mellan gunga och balans än. Det har också hänt att han bromsat väldigt på balansens uppfart för att han tror att det är gungan. Jag är jättenöjd med att han stannade i 2på2av på gungan och väntade på min fri-signal! Det har varit en stor målsättning inför agilityklassdebuten att jag ska kunna lita helt på hans gunga. Nu är jag ju inte helt där (eftersom jag bromsade en aning), men det blev rätt i alla fall och det kändes inte som en slump utan som resultatet av bra träning de senaste veckorna!

När han var uppe på balansen var det bara att springa som tusan för att hinna blindbyta och skicka honom in i tunneln. Tycker väl själv att träffen var hårfin, men det som var allra skönast var att jag inte blev stressad över att det var en sväng och ett byte efter balansen, jag kände att ”det här kan vi!”. Om träffen blev hög var det nog snarare lite osäkerhet på ny balansbom som var problemet.

kinnaredag1a

Min tolkning av Agilityklass 1A

Nästa agilityklass var kanske lite klurigare. Framför allt kändes balansbommen supersvår för hundar med running (och det var även många med stopp som fick fel). Jag tittade på ganska många hundar innan det var vår tur och det var mer regel än undantag med fel på balansen i den här sekvensen. Hundarna sprang rakt mot väggen. Bara att lita på träningen igen, och det gick vägen. Duktiga Bud! Sedan satte han en himla fart som jag kände att jag blev lite överraskad över och jag bakombytte in i tunnel 8 istället för att blindbyta innan som planerat. Full fart fram till slalom där jag hade planerat ett bakombyte för att ge honom arbetsro i slalom. Tyvärr gick han ur efter några pinnar. Kanske blev han störd av bakombytet? Kanske blev han störd av att jag fick för mig att säga ”sssssshhhhh” när han gick slalom för att uppmuntra honom (brukar jag göra det med honom? ingen aning…)? Kanske var det den där extra farten som fick honom att tappa huvudet lite. Vi tog om slalom och tog oss i mål med 5 fel igen…

kinnaredhopp1

Min tolkning av Hoppklass 1

Sista klassen var en hoppklass med massor av fart! Många hade problem med slalom. Det var också svårt att få en bra sväng 3-4 och framför allt 8-9. En hel del hundar gled förbi hoppet när de fick en lite vid sväng ut ur tunneln. Slutsträckan var också klurig. Om man bytte innan platta tunneln missade hunden lätt 16. Att byta efter var svårt att hinna! Att ligga kvar med hunden på höger sida gav lätt fulsnurrar och krockar mellan 16-17. Min plan var att hinna byta mellan platta tunneln och hoppet. I den här banan gick dock en hel del av mina planer i stöpet, en liten tvekan för att det känns som att det går för snabbt och det är för sent. Jag hade planerat blindbyte mellan 9-10, men det blev ett lite dåligt placerat framförbyte istället för att plocka in honom och vara säker på att han inte missade 9. Och det där blindbytet efter platten vågade jag mig inte på, så jag låg kvar med honom på höger sida och var väldigt tacksam att han tog målhindret. Vi var faktiskt nollade och Bud tog sin andra pinne i hoppklass 1 på sin tredje start!

Nu är det en dryg månad kvar till nästa tävling och vi längtar redan! Det finns massor att träna på tills dess. Att det blev fel i slalom idag gör att jag tänker sätta igång ett projekt med slalom som jag skjutit lite på eftersom han känts så säker på träning och tävling. Nu finns inga ursäkter längre! Jag känner också att jag kan slappna av lite med vår hysteriska träning på däck, mur, platt tunnel och liknande. Han har ganska bra koll nu och jag litar på honom. Gungan är däremot ett projekt att fortsätta med så att jag om en månad kan springa på och lita på att han gör det perfekt! Lite balansbommar ska vi också träna – en sådan här dag påminner en om att hunden faktiskt måste vara färdigtränad för att vara säker i klass 1. Få domare tar nog hänsyn till svårigheter för running-hundar när de designar klass 1-banor. I övrigt är det självständighet och att fästa på hinder som är vårt stora mål för vintern. Där finns det mycket att förbättra.

Varför är Squid inte SM-klar?

Squid har just nu 9 SM-pinnar i agilityklass och 3 stycken i hoppklass. Det behövs fyra i varje för att kvala till SM. Hur kan det gå så dåligt i hoppklass? Jag tänkte gå igenom alla våra hopplopp den här kvalperioden för att ta reda på vad som är problemet:

Fagersta 7 juli: Vi börjar kvalperioden i Fagersta och Squid är lite galen och banorna passar oss dåligt. Får vägringar och rivningar och diskar oss. Dagen efter nollar hon båda agilityklasserna…

Hulahoppet 21-24 juli: Fyra hopplopp på fyra dagar. Vi börjar första dagen med en nolla och SM-pinne. Dagen efter river hon två hinder i hoppklassen. Tredje dagen känns hon sliten i kroppen och både vägrar, river och springer under hopp. Konstigt nog lyckas hon vara på topp och nolla agilityklassen efteråt… Sista dagen river hon två hinder. Den här tävlingsveckan är det alltså rivningarna som ställer till det i hoppklasserna.

Linköping 27 augusti: Två hopplopp. En rivning i första klassen och en snöplig disk på hinder 2 i andra klassen.

Örebro 28 augusti: En rivning i första hopploppet. En dum disk där hon går runt ett hinder istället för att ta det från framsidan i nästa lopp.

Tidaholm 3-4 september: Äntligen en nolla och SM-pinne i lördagens hopplopp! River två hinder på söndagen (nollar båda agilityloppen den här helgen).

Söderköping 17 september: Disk i hopploppet. Ett litet missförstånd som gör att hon sätter huvudet in i slalom vid fel tillfälle.

Ulricehamn 29 oktober: Jag försöker att köra lugnt och säkert för att hon inte ska riva. Nollar båda hopploppen och kommer 5:a i det första med SM-pinne, men hamnar mycket förvånande utanför pinnplats i det andra loppet. Det brukar aldrig hända!

Mora 13 november: Squid river ingenting i de två hopploppen, men vi får ett klantigt missförstånd i varje lopp. Lite nerver från min sida tror jag.

Sammanfattningsvis: Ja, det är en hel del rivningar som ställer till det. När det gäller rivningarna så tror jag verkligen att Squid gör så gott hon kan. Ibland orkar hon inte över. Fortsättningsvis ska jag köra för fullt och fokusera på att vara så tydlig och offensiv som möjligt, inte ta det lugnt och vara rädd för rivningar. Hon kan hoppa även om jag springer på! Flera av diskarna kommer nog av att jag är lite passiv. Oj, vad jag ska springa i helgen! Nu när jag tänker på det så är det ju supertråkigt att köra tråk-agility för att man ska ta SM-pinnar. Dags att byta fokus.

Här kommer en film på när Squid tog sin 9:e SM-pinne i agilityklass i helgen. Hon kom tvåa efter sin son Qii.

 

Buds agilitydebut

Jättekul med alla kommentarer på förra inlägget. Det är roligt att äntligen se att någon faktiskt läser bloggen. Om du gillar bloggar och vill uppmuntra folk att fortsätta är det en bra idé att kommentera i bloggarna med jämna mellanrum (och inte bara kommentera på Facebook). Det försöker jag att göra i bloggar jag läser.

I helgen var vi i Mora och tävlade agility. Planen var från början att bara tävla klass 3 med Squid och Epic, men någon gång i förra veckan fick jag feeling och frågade om jag fick efteranmäla Bud till söndagens hoppettor. Jag hade absolut kunnat tänka mig att köra agility 1 också, men de låg på lördag morgon och hade krävt en extra övernattning, så det fick vara. Dessutom är det nog bra att få en månad till av träning på framför allt gungan.

Tanken med Bud har hela tiden varit att jag inte vill tävla förrän jag kan köra honom som en ”vuxen” hund. Jag vill inte behöva kompromissa med handling och kriterier för att jag måste hjälpa honom med saker som han inte kan bra nog. Nu blev det ändå så… Handlingsmässigt känns han mer än redo för klass 1, men när det gäller hinderkunskaper har vi en del kvar att jobba på.

I första loppet var både däcket och platta tunneln med. Platta tunneln har han aldrig haft några direkta problem med, men vi har verkligen inte tränat mycket på det eftersom jag inte har någon platt tunnel hemma (och det finns inte heller någon i hallen där vi brukar träna). Jag tror aldrig att han har gjort den i en längre kombination och det var flera månader sedan han såg någon sist. Däcket har vi tränat mer på, men det tycker han faktiskt är svårt. Ibland går det jättebra och ibland får han någon slags härdsmälta där det bara inte går om han inte får en massa hjälp.

h1amora

Min tolkning av H1A i Mora 2016-11-13

Handlingsmässigt var banan lätt och både däcket och platta tunneln låg i situationer där man kunde hjälpa hunden ganska mycket. Jag placerade mig väldigt nära hans linje efter däcket, så att jag såg honom igenom det när jag startade honom. Han tog det på första försöket och då var det bara att springa som tusan för att hinna före igen. Jag blindbytte mellan 5-6 och var noga med att hinna före honom vid utgången från tunneln. Det var en lätt vänstersväng från 6-7 och om man inte var medveten om det sprang hunden lätt förbi hoppet. Att behöva hjälpa till med den svängen gjorde att det var lite svårt att hinna upp och ge en tydlig svängsignal vid 9. Dessutom var jag lite orolig för att han skulle svänga för tight och få sned ansats till platten. Att inte ge svängsignal kunde ge sned ansats från andra hållet. Med facit i hand borde jag tydligt valt att antingen ge tydlig svängsignal, eller att säga ”hopp” och svänga honom på marken, för han rev hinder 9. Jag var lite efter och gav väl en halvvhjärtad svängsignal, vilket gjorde att han inte samlade sig nog. Han tvekade lite innan och i platta tunneln, men tog den på första försöket. Jag skickade in i slalom på höger hand och bakombytte när han gick in i slalom. Sedan blindbytte jag 14-15. På filmen ser jag att alla mina blindbyten är lite sena. Vid 5-6 hade jag nog bara svårt att hinna eftersom jag var kvar vid däcket så länge, men vid 14-15 litar jag nog bara inte nog på honom. Duktigt av honom att inte riva när jag är sen!

Nästa bana innehöll bara hopp, tunnlar och slalom, men krävde mer handling. Det passade oss bra! Det var roligt att gå banan eftersom man kunde välja olika handlingsalternativ, och jag bestämde mig för att lita på Bud och välja de lösningar jag tyckte kändes roligast.

h1bmora

Min tolkning av H1B i Mora 2016-11-13

2-3 var en ganska kraftig sväng för en snabb hund, och framförbyte 2-3 verkade som den bästa lösningen. De som hade kvar hunden på vänster sida och bakombytte tunneln fick problem efter den eftersom hundarna svängde ut ur tunneln mot baksidan av 6/13. Man kunde också bakombyta 4, vilket vissa fick till, men det ledde ofta till rivningar. Jag hade planerat att vara väldigt tydlig och vara i princip färdigroterad när jag startade honom, men blev lite nervös för att han skulle starta på min rotation, så jag roterade efter att han hade startat istället. Han borde ha läst bytet bättre ändå, men fick en stor sväng mellan 2-3 eftersom han inte landade åt rätt håll. Jag framförbytte på landningssidan av 6 när han kom mellan 5-6. Jag valde framförbyte istället för blindbyte för att vara säker på att få en bra sväng och att han inte skulle titta på slalom. Vid 9 funderade jag mycket på om jag skulle ge svängsignal och framförbyta i god tid, men jag var rätt för att hamna i samma situation som i förra loppet och få en rivning för att jag var bakom och otydlig. Jag valde därför att säga ”hopp” och framförbyta när han landat. 13-14-15 handlade jag som en serpentin och jag är jättenöjd med den lösningen och hur fint han hoppade över 14. Där fanns det många alternativ, men serpentinen kändes enklast och tydligast.

Bud vann det här loppet och fick sin första pinne!

På träningsplanen inför nästa tävling om en knapp månad står framför allt hinderkunskaper. Han behöver träna på däcket och gungan. Däcket är han osäker på och jag behöver träna i små doser och fokusera på självständighet, kanske på låg höjd till att börja med. Gungan är fortfarande ett projekt. Han verkar inte osäker på den och han har inte några direkta tendenser till att flyga av den. Jag har fokuserat mycket på perfektion – att han ska sätta framtassarna i marken samtidigt som gungan slår i marken, utan att tveka. När vi gör flera hela gungor efter varandra blir han ofta lite mer försiktig och bromsar lite så att gungan hinner slå ner innan han är i position. Samtidigt vill jag fokusera på självständighet och stadga (att han väntar i position tills jag ger fri-signal), men det har blivit lite nerprioriterat eftersom det är svårt när jag inte är helt nöjd med utförandet. Vi måste också träna på gungan i samma kombination/bana som balansbommen, så att jag vet att han inte blir förvirrad på tävling.

En riktig tävlingshelg

Vi har haft en ganska intensiv tävlingshelg. Med många hundar och många grenar är det ofta ett pusslande för att få tid till allt. I år har vi hittills tävlat i lydnad (elitklass), agility (alla klasser + SM och WAO), jaktprov för stående fågelhundar (unghundsklass + norskt derby), jaktprov för spaniel (segrarklass) och vallning (alla klasser på får).

Den här helgen började med IK2 (högsta tävlingsklassen) i vallning i fredags. Thomas och Sarek hade startnummer 4, så vi fick gå upp tidigt (04:45) för att köra till Krylbo utanför Avesta. Epic och jag startade strax innan lunchpausen som nummer 15. Vi fastnade båda i delningen, som var svår med märkta djur som inte flyttade sig så mycket för människor, men var väldigt nöjda med mycket av det som hände innan. Själv var jag speciellt nöjd med bra flyt i drivningen, där vi fick 26 av 30 poäng.

img_2430.jpg

Squid matchar löven i den sista kvällssolen på väg till Ulricehamn

På lördagen gick Thomas upp tidigt igen, och åkte med Bud till Åtvidaberg där det var dags för vallhundsprov. Bud blev godkänd vallhund! Att det blev Thomas som gick med Bud var en del av ”pusslandet”. Själv tog jag sovmorgon för att vara redo för en sen kväll på agilitytävling. Thomas och jag möttes nästan någonstans vid Motala när jag var på väg till Ulricehamn och han var på väg hem. Agilitytävlingen började vid 16.30 och var klar någon gång vid 23. Då hade Squid och Epic fått köra fyra lopp var. Det blev en lyckad tävling där Epic nollade första loppet och Squid de tre sista. I de loppen vi inte nollade var det någon rivning som ställde till det. Det var en jättetrevlig tävling i klubbens nya, stora hall med fint konstgräs.

img_2178.jpg

Duktig godkänd vallhund tycker att vi borde ge honom mer uppmärksamhet än valparna

På söndagen, några timmar efter att jag kommit hem från tävlingen, åkte Thomas till Strängnäs med Kat för spanieljaktprov. Tyvärr blev det inget pris den här gången, Kat tog några steg för mycket när hon försökte markera en apport. Det är inte lätt att vara kortbent i en högväxt åker. En del hundar lär sig att stå på bakbenen för att markera, vi får kanske träna bakbensstyrka och balans 😀

Nu väntar en lugn vecka, i alla fall för mig. Thomas förbereder långresa till Norges västkust. Till helgen tänkte jag kanske åka och titta på en intressant vallhundstävling om jag kan få valpvakt. Hemma finns nämligen fem små systrar till Bud som blir sju veckor gamla imorgon.

img_2166.jpg
Buds lilla syster Fern

Fannys jaktprovsdebut

I lördags blev det äntligen dags för min jaktprovsdebut, efter 10 år med jaktcockrar. Thomas skulle till Norge och hålla kurs och ville gärna att Kat skulle få vara med på säsongens sista jaktprov, som dessutom skulle arrangeras som parsläppsprov. Kat hade 4 förstapris och 3 CK sedan tidigare under säsongen, men behöver CK på parsläppsprov, samt en vinst för att bli jaktchampion. Jag tänkte att det var värt ett försök.

Kat-kärlek

Dagen innan provet tog jag med Kat ut i skogen vid huset och testade lite sök, visselsignaler och dirigering. Det gick ganska bra. På provdagen fick vi sällskap av snälla Åsa som åkte med från Örebro och var moraliskt stöd. Väl på plats visade det sig att ena domaren var sjuk, så det blev enkelsläpp istället för parsläpp. Vi hade startnummer 4.

Första hunden gick i sök länge utan att komma i fågel och publiken var långt efter och såg ingenting. Hund nummer två gick i en annan terräng och fick snabbt fågel på vingarna, som apporterades (dock inte korrekt, så den åkte ut). Hund nummer tre gick ännu kortare och gjorde en korrekt apport – och plötsligt var det vår tur. Fick be domaren att vara väldigt tydlig med instruktionerna eftersom jag aldrig gjort det här förut. Satte igång Kat i sök inne i buskaget och kom sedan ut längs kanten. Plötsligt gick det upp en fasan någon meter ifrån henne och jag visslade stopp. Hon var stadig och fasanen sköts över ett öppet område där hon kunde markera. Hon apporterade fint och fick efter det gå i sök en liten stund till. Sedan fick vi koppla och gå tillbaka till publiken för att vänta på vårt andra släpp.

Av de återstående 6 hundarna gjorde några fina släpp utan att få till apport, ett par åkte ut på att de inte hittade apporter och någon knallapporterade. Sedan började andra släppet med de som inte hade åkt ut i första. Två springrar innan oss såg ut att göra jättefina arbeten. Sedan fick vi gå i närheten av ett område där vi sett säkert 40 fasaner slå sig ner. Det tog inte lång tid innan Kat stötte en fasan inne i buskaget. Den flög långt ut över det öppna fältet där den blev skjuten. Vi fick gå fot en lång sträcka för att komma till platsen för apport, så hon hade inte en chans att markera ens riktningen. Jag fick försöka dirigera henne fram på fältet, över en stig och in i skogen där fasanen skulle ligga framför en sten. Hon kom snabbt ut i rätt område, men fick jobba länge för att hitta fasanen. Jag var väldigt förvånad att vi lyckades få in den, det var verkligen hennes förtjänst. Hon visste precis vad vi höll på med och lyssnade på alla mina signaler samtidigt som hon jobbade självständigt. Efter apporten fick vi gå i sök en stund, och sedan var vi klara.

Kat apportKat apporterar till nervös matte

Hunden efter oss åkte ut eftersom den inte stannade tillräckligt snabbt när den stötte upp några fasaner. Sista hunden, en cocker, fick ett långt släpp för att få visa apport. När alla var klara fick vi äntligen resultatet. Av 10 hundar var det 4 som fick pris och CK. Jag var säker på att vi skulle komma fyra. Men först räknade de upp en springer. Sedan en springer till. Kat och jag kom 2:a och fick fin kritik! Cockern som gick sist vann och blev champion.

Det var roligt att gå på jaktprov med Kat! Hon är så otroligt följsam och lydig, samtidigt som hon verkligen gör sitt jobb i fin stil. Söket och apporteringarna skötte hon på egen hand, samtidigt som hon hela tiden var uppmärksam på var jag var och signalerna jag gav. Riktigt häftigt med en hund som är så komplett och som hjälper en nybörjare som mig att komma igenom ett jaktprov trots en del taktiska missar. Och så har hon ju en duktig tränare också, så jag ska kanske inte ge Kat all cred för resultatet. Min egen insats var nog på sin höjd godkänd.

Vinster till Wilco och Squid

Hundarna och jag har varit ute på en härlig road trip i södra Sverige. Vi började med agilitytävlingar i Kungsbacka. Mina föräldrar bor i närheten, så det blev perfekt att kunna tävla alla tre hundarna på förmiddagen och sedan umgås med familjen på eftermiddagarna. Det var lite stressigt att köra två hundar i klass 3, samtidigt som jag skulle köra Wilco i klass 1, men tack vare att parkeringen var nära och inroparna flexibla gick det bra. Wilco gick helt okej. I ett hopplopp var han bara en rivning från nollan. I agilityklasserna sprang han förbi balansbommen på första försöket båda dagarna. Han hade också lite slalomstrul i några klasser. Epic gick fint, men rev i alla lopp. Squid gick jättefint! Hon nollade båda agilityklasserna (tredje agilitynollan på rad!) och kom 1:a på lördagen och 3:a på söndagen. I hoppklassen på lördagen hade hon en rivning, men snabbast tid. På söndagen missade hon något förvånande slalomingången genom att gå runt första pinnen istället för att gå in mellan pinne ett och två. Här kommer film på tre av Squids lopp:

Från Västkusten åkte vi vidare till Birgitta utanför Nybro, där vi hade härliga dagar med agilityträning, promenader och hundbad. Torsdag och fredag blev det vallning hela dagarna, och på lördag och söndag åkte vi på klass 1-tävlingar i Skåne. På lördagen kändes Wilco trött och bitvis ofokuserad. Han var nog trött efter veckan! På söndagen tog vi sovmorgon och fick sedan till två bra lopp. I agilityloppet satte han både slalom och balansbom på första försöket, men fick en vägran på gungan. Hoppbanan var enkel och fartig och vi fick till vår första nolla, vår första pinne och vår första seger!

Efter ett besök hos hundarnas sjukgymnast utanför Göreborg i måndags är vi nu hemma och ska ta det lugnt i några dagar innan vi åker på agilitytävlingar i Falköping i helgen.

Wilcos agilitydebut

I förra veckan fyllde Wilco 18 månader. Jag har tagit det väldigt lugnt med hans agilityträning, eftersom han har varit omogen både fysiskt och mentalt. Vid midsommar någon gång bestämde jag mig för att ändå testa att lära honom kontaktfält och slalom, och trots att han fortfarande är ganska barnslig så gick det långt över förväntan. Det gjorde att jag blev lite sugen på att anmäla honom till tävling. Jag tänkte att det kan vara nyttigt och roligt med lite erfarenhet i tävlingsmiljö och med nya hinder och platser. Wilco är en okomplicerad och glad hund, vilket gör att jag tror att han kan ha nytta av att vara med på tävling även om han inte är jättebra på allt. Han blir inte stressad av att se andra köra, han är inte så snabb att han är en fara för sig själv, han går inte ur hand eller blir frustrerad.

När det var dags för tävling hade han bara gått 12 pinnar slalom på rak linje några gånger (hemma), han hade gjort en hel gunga någon gång, men den var verkligen inte klar. Och så insåg jag att han bara hade gått igenom platta tunneln vid två tillfällen, och att han förmodligen inte skulle ta den i en bana. Hans balansbom är jättefin, men han springer ofta förbi den på första försöket på en ny plats (även om jag bara flyttar den lite hemma). Jag var helt förberedd på att anpassa banorna till vår nivå, så att han skulle få det så bra som möjligt. Jag var också förberedd på att hjälpa honom så mycket som möjligt vid behov. Framför allt var jag inställd på att ha kul!

Det är lätt att ha kul ihop med Wilco! Han är väldigt enkel att ha att göra med runt banan – vänlig mot alla, lugn och avslappnad och fokuserad på mig. Jag hade trott att han skulle vara lite mer störd av lukter och andra hundar, eftersom vi mest tränat hemma och han är ju ändå en ung hane. På banan gjorde han sitt allra bästa och verkade verkligen lära sig någonting för varje lopp. Han sprang mycket riktigt förbi balansen på första försöket båda dagarna, men i lopp två (det var fyra klasser per dag och började med två agilityklasser) satte han dem på första försöket! Alla kontaktfälten satt fint, även om han inte hade max fart och stil på nya balanser. Slalomen var svår i de tre första loppen, men i det fjärde klarade han det på första försöket och dag två hade han inga slalomfel! I hoppklasserna på söndagen var platta tunneln med. Mycket riktigt vägrade han på den i första loppet, men efter att han visat honom den så gick det bra i andra loppet, när den var hinder två. I ett agilitylopp lyckades vi komma runt med bara en rivning, och Wilco fick sin första rosett.

Men resultaten är oviktiga just nu, det viktiga var att vi båda hade så himla roligt, och att han verkade trivas i situationen och verkligen försökte göra rätt och lära sig av misstagen. Här kommer en liten film med klipp från tävlingarna. Nu laddar vi om inför fyra lopp i Frövi den här helgen!

Wilcos utveckling och förstapris till Squid och Thomas

I helgen hade jag en rolig hoppteknikkurs på Hundspektra i Borås. Det var en rolig blandning av hundar och förare, och vi såg jättefin utveckling hos alla. Hoppteknik är verkligen skoj och det är så kul att se när det verkligen gör skillnad. Wilco fick vara demo-hund för de flesta övningarna. På den här första bilden ser ni Wilco jobba med att hoppa och svänga samtidigt som jag sticker iväg från honom. Fullt fokus på uppgiften!

11133889_832227966825698_2556378034178197709_o 11174746_832227700159058_1484150383724206765_oSom synes på bilderna har han fin teknik, men tar det här med hoppandet på största allvar. Han har respekt för höjder och ligger några decimeter över bommarna på sista bilden. Jag tror att det är en ganska bra utgångspunkt att han är noggrann och lite försiktig, men jag måste se till att jag inte överväldigar honom med för svåra uppgifter för snabbt.

Jag ser en massa potential i Wilco, och med två tävlingshundar i sin bästa ålder är det ju verkligen inte bråttom. Samtidigt är det verkligen svårt att inte ha bråttom och att inte jämföra honom med hundar i samma ålder som har färdiga balansbommar och slalom medan jag inte ens har påbörjat inlärningen eftersom jag inte tycker att Wilco är mogen för det. Samtidigt är jag lite stressad över en del grundläggande saker som Wilco inte kan, så nu sätter jag mig ner och skriver en lista över saker vi ska träna på 🙂 Det handlar mest om tricks, signalkontroll, lydnad och sådant. Saker han absolut är mogen för att träna på. Det känns som att jag skrivit det här förut, och det är nog någonting som ständigt återkommer i mitt huvud.

Medan jag var i Borås var Squid kvar med husse. Jag hade övertalat Thomas att tävla lydnad med Squid medan jag höll kurs. Han var ganska motsträvig, men jag tror att de båda hade ganska kul! Bra gick det också – förstapris i elitklass på 287 poäng.

11078065_10152726425106956_3745649030066420178_nNu laddar jag upp för en tävlingshelg – lydnad på fredag och agility på lördag och söndag och premiär för att sova i bilen.

 

 

SE AG(HOPP)CH For The Win Epic

Igår åkte jag på hemmatävling i Askersunds ridhus för 2 x klass 3 med Squid och Epic. Största förhoppningen var att äntligen få ta sista agilitypinnen inför SM 2015 med Squid. När jag gav Squid agilityvila under hösten trodde jag att den där sista pinnen skulle vara lätt att ta under våren, men vi har verkligen haft oflyt med agilityklasser på olika sätt – en SM-pinne förlorade vi i Väsby för att Squid stal en leksak efter loppet och sprang in på plan med den, i Karlstad fick vi plötsligt slakomproblem, i Rättvik fick vi en neslig rivning på lördagen och var vi nollade tills det bara var några hinder kvar på söndagen, men diskade i en ganska lätt sekvens. Under Gåsahoppet fick vi äntligen till ett riktigt fint agilitylopp på söndagen, men naturligtvis med Squids enda rivning på 8 lopp… Däremot har vi nu lyckats ta fyra överflödiga hoppklass-pinnar på två veckor.

Så igår var det alltså dags för två nya chanser i agilityklass. Squid var helt galen hela dagen. Vi hade fått årets första lamm hemma på morgonen, och Squid är helt galen i lamm (hon visste så fort vi kom ut på morgonen och visade det tydligt, jag var ganska säker på att vi hade fått lamm innan jag tittade efter), så jag tror att det påverkade hennes beteende. Trots att hon var helt galen tog hon sig runt hoppklasserna nollade, men med väldigt stora svängar. 12:a respektive 6:a kom hon, vilket inte motsvarar hennes vanliga klass. I första agilityklassen gick första halvan av banan (med alla kontaktfält) bra, men mot slutet blev hon osäker på vilket håll hon skulle svänga och rev. Efter det diskade vi oss, kanske för att jag var påverkad av rivningen, kanske för att hon var galen. Det spelade i alla fall ingen roll. I andra agilityloppet gick hon så himla fint! Inga rivningar, fina vägar och tighta svängar. Jag var riktigt nöjd. Det var bara det att vi fick med oss ett hinder för mycket och blev diskade. 🙁

Epic då? Han var en stjärna! Lite stora svängar han också, speciellt ur tunnlar, men han började med att dubbelnolla! Kom tvåa med cert i agilityklassen och trea med cert och championat i hoppklassen! I den andra agilityklassen hade han två rivningar men en kanontid, och i den andra hoppklassen valde jag att ta om när han rev hinder 2. Det känns som att det verkligen har lossnat för Epic och mig i år. 6 SM-pinnar och 4 cert på några månader. Nu är han faktiskt ikapp Squid när det gäller SM-pinnar, så vid sista-chansen-helgen om två veckor har jag två hundar att jaga sista pinnen med. Och skulle vi inte kvala så finns det mycket annat att se fram emot i år!

Hoppchampion

 

På onsdag startar jag en månads onlinekurs på temat självständighet för agilityhunden. Jag kommer att komma med en massa förslag på övningar på olika nivåer, och du väljer själv precis vad du vill jobba på och vad du vill ha hjälp med. Du får obegränsat med feedback på din träning under en månad! Du kanske vill ha en hund som tar linjer mer självständigt så att du kan placera dig bättre på banan? Du kanske vill ha självständigare slalom eller kontaktfält? Du vill kanske kunna placera dig långt ut i sidled i starten och ändå vara säker på att hunden tar hindren? Du kanske att hunden ska vara säkrare på att ta baksidan av hindret även om du inte är precis där? Kursen passar för agilityhundar på alla nivåer – från nybörjare till väldigt avancerade! Anmäl dig här.