Landslagsplats för Bud!

Sedan landslagsuttagningarna förra helgen har jag varit utslagen i en riktigt otrevlig förkylning och knappt orkat sitta upp. Nu är krafterna tillbaka, även om hostan fortfarande är jobbig, så nu tänkte jag skriva några ord om det.

Jag tycker att LLU är en av de roligaste tävlingarna på hela året. Man får tävla på fantastiska banor, på bra underlag och på bra hinder. Dessutom är hela den svenska eliten där och man får verkligen en kvitto på hur man står sig i konkurrensen. Speciellt spännande är det med Bud som normalt sett tävlar i large och alltså tävlar i en annan storleksklass än de flesta hundarna i eliten. Det här var också Buds första landslagsuttagning – för ett år sedan hade vi precis börjat tävla och samlade pinnar i klass 1 och 2.

Träningen inför LLU kändes inte så bra. Bud rev väldigt mycket på träning sista veckorna och känslan var inte på topp. Squid, som har varit med på många landslagsuttagningar och nu är 9,5 år, har inte tränat jättemycket eftersom jag vill spara lite på henne, men vi har inte haft flyt i tävlandet på de senaste tävlingarna.

LLU gick för det mesta ungefär som förväntat. Bud rev en del. Han gjorde mycket fint också, men han har en tendens att bli stressad och frustrerad om det blir något fel på banan, vilket leder till fler fel av bara farten. Squid missade slalomingångar och poppade in i tunnlar hon inte skulle ta. Hon behöver nog träna lite mer inför SM. På fredagen nollade vi det sista av tre hopplopp och fick lite poäng, men annars uteblev resultaten för Squid.

På lördagen vaknade jag och kände av den här förkylningen för första gången. I första agilityloppet lyckades jag vara för sen i ett byte redan på hinder 6, och krockade nästan med Bud, vilket ledde till disk. I andra agilityloppet startade vi bland de sista i klassen och jag hade sett på ganska många ekipage. De flesta hade stora problem med hinder 5-6 (efter första tunneln) och jag bestämde mig för att handla lugnt och defensivt med threadlar och bakombyten istället för att riskera att hamna i vägen för honom igen. Bud går ofta bäst när jag tar det lite lugnt och inte hetsar, vilket är lite tråkigt eftersom jag verkligen gillar att springa och att utmana mig själv i vad jag kan hinna med.

När vi startade kände jag att jag litade helt på honom över hinder 1-2-3 istället för att oroa mig för att han skulle missa 3:an eller ta det från baksidan (vilket var ett stort orosmoment med Squid som ledde till att vi missade hindret helt). Det gjorde att jag i lugn och ro kunde jogga iväg medan han hoppade, och plötsligt insåg jag – jag hinner ju lätt blindbyta efter tunneln om jag bara ökar farten lite nu. Det gjorde jag, och plötsligt hade vi fått till en perfekt start där de flesta andra hade haft problem. Resten av banan handlade mest om att ta det lugnt och vara tydlig och försöka störa honom så lite som möjligt, och det lyckades jag med! Äntligen fick vi vår första nolla. Inte nog med att vi nollade, vi lyckades också vinna klassen med nästan hel sekund, och hade snabbast tid av alla oavsett fel. Jättehäftigt att få kvitto på att vi faktiskt kan konkurrera med de allra bästa även på 60 cm.

Vinstloppet ur två vinklar

På söndagen vaknade jag med en väldigt konstig, hes röst. Två lopp väntade: ett i hoppklass och ett i agilityklass. För att överhuvudtaget ha möjlighet att bli uttagen till någonting måste man ha poäng i både hopp- och agilityklass. För att få det var vi tvungna att nolla hoppklassen på söndagen. Jag trodde inte alls på att vi skulle klara det med tanke på statistiken, men kände mig nöjd med att min unga hund i alla fall hade visat att han kan i ett lopp.

Vårt hopplopp började fint och plötsligt hade vi kommit längre än vad jag hade trott från början utan en enda rivning. Vid slalom kände jag att jag inte ville lämna honom så långt som jag borde – bättre att ta det säkra före det osäkra och lösa eventuella problem som uppstår senare. Så jag fick bakombyta och threadla och ropa högt med min kraxiga röst. Och sedan blev jag efter igen, mest för att jag inte ville stressa och riskera en rivning. Bud svängde åt fel håll när jag inte hann bakombyta i tid och var på väg mot starthindret. Jag fick vänt honom och avslutat banan utan några fel! Tiden blev ju inte kanonbra med tanke på vår extra utflykt på slutet och den klantiga handlingen efter slalom. Men det var inte jättedåligt heller, och vi tog poäng med mycket god marginal – det hade jag inte förväntat mig!

Den här filmen är tyvärr lite suddig, och ses bäst med ljud pga komisk röst och hysteriskt skrikande.

Att ta poäng i två av åtta lopp brukar inte räcka långt, inte ens om man vinner ett. Förra året tog Epic poäng i fyra lopp och kom precis med till EO och NoM. Men i år var banorna nog lite svårare och flera misslyckades med att ta poäng i både hopp och agility även om de fick fler poäng än oss. Så i slutändan lyckades vi vara en av de 10 som får en plats till European Open i Österrike och Nordiska Mästerskapen i Finland. Det känns jätteroligt, om än något överraskande efter en helg som inte alls kändes så bra som jag hade hoppats på när jag började förbereda mig inför den här helgen.

Nu ska vi fokusera mot tre roliga mästerskap den här sommaren: SM, EO och NoM. Så tacksam att få uppleva det med fina, fina Bud!

Uttagning till WAO 2018

I helgen var vi i Kinnared och tävlade på landslagsuttagningen till World Agility Open. WAO är ett alternativt VM (alltså inte inom FCI) som växer och blir större och viktigare för varje år. Det som skiljer WAO från FCI-VM är att alla hundar – även blandraser – får vara med. Det tycker jag är en viktig princip som jag hoppas att vi lyckas övertala FCI om någon gång. WAO går i maj, årets upplaga i Nederländerna. Man tävlar i fyra storleksklasser istället för tre, och man tävlar i fler grenar. Grenarna är:

  • Biathlon – som FCI-VM med ett hopplopp och ett agilitylopp. Minst fel och snabbast tid kombinerat vinner.
  • Pentathlon – fem lopp som räknas ihop. Fel blir till sekunder, så man har chans att vinna även med fel om man är snabb.
  • Games – snooker och gambler kombinerat
  • Team – lagtävling där hela landslaget hjälps åt att kvala till final. Finalen går som en stafett med en hund från varje storleksklass.

Den svenska uttagningen innehöll i år två hopplopp, två agilitylopp, snooker och gambler. Banorna var ritade av engelske Lee Gibson som tyvärr inte kunde vara på plats på grund av snökaos i England. Istället hoppade fantastiska Catharina Tuomisto in och dömde hela helgen. Jag startade med Squid och Bud. Squid vann uttagningen i den största klassen (då var hopphöjden 65 cm, numera 60 cm) för två år sedan och det hade varit sååå roligt att vara med igen. Bud, som är lite mindre går i klassen som hoppar 50 cm, precis som i Sverige. Skönt att ha hundarna i olika klasser så att det inte blir så stressigt. Fast det hade ju så klart varit så himla roligt om Epic hade kunnat vara med också. Istället fick han vara hos Sofia och Alen i Skara över helgen.

Jag har förberett mig seriöst inför den här helgen. Vi har byggt och tränat på både snooker och gambler, satt upp banor av Lee Gibson och i onsdags var vi nere i Kinnared och kände på underlag och hinder inför helgen. Vi har haft en plan för fysträning och återhämtning. Det är mest Bud som har fått träna, Squid har varit med på en banträning och på genrepet i onsdags. Då har hon gått alldeles fantastiskt och känts i toppform.

Vår tävlingshelg blev inte så framgångsrik som jag hade hoppats på. Squid, som kändes i kanonform, fick något litet fel i varje lopp. Rev sista hindret, hoppade över en port i slalom, rev muren etc. Hon halkade efter muren i andra loppet och jag upplevde att hennes hoppande blev lite sämre efter det. Tiderna visar att hon fortfarande är väldigt konkurrenskraftig, så jag är väldigt ledsen att vi inte lyckades prestera på den nivå vi har gjort tidigare i vinter.

Bud började starkt med att vinna första agilityklassen. I andra loppet (hoppklass) satsade jag på ett blindbyte som var svårt att hinna till. Jag blev en aning sen och då rev han. Efter det var han lite frustrerad och fäste inte riktigt på hinder. Han är så otroligt känslig för missförstånd. Om något går fel har han svårt att hålla flytet uppe. När allt flyter är känslan fantastisk. Sist i lördags körde vi snooker och banan kändes ganska svår. Vi satsade på 6 + 5 + 6 i öppningsfasen, men Bud rev sista röda hindret. Han har svårt att inte riva när han har en ansats på typ 20 meter. Min plan om han rev ett rött hinder var att stanna upp, samla ihop oss och fixa en bra ansats till nästa hinder. Vi hade gott om tid, speciellt eftersom vi nu inte kunde göra slalom igen. Men tyvärr lyckades jag inte hålla mig till min plan. Jag blev på något sätt så upphetsad av att jag visste precis vad som var plan B, att jag skickade honom på muren (första hindret i slutsekvensen) i en jättedålig vinkel. Han rev det också, och vårt snookerlopp var över. Jag blev så himla besviken på mig själv!

Vårt vinstlopp

På söndagen började vi med hoppklass och jag är jättenöjd med båda hundarna och mig själv. Svåraste delen av banan handlingsmässigt var en sväng till en kort tunnel efter oxern. Sedan skulle de svänga snävt tillbaka åt andra hållet efter tunneln. Vis av misstaget med ett sent blindbyte på lördagen bestämde jag mig för att bakombyta tunneln. Det blev hur bra som helst! Tyvärr gick båda hundarna fel i slalom när de närmade sig tunnelväggen som var placerad precis efter slalom. Helt klart någonting vi måste träna mer på. Så himla tråkigt när allt annat fungerade så bra.

Bra hopplopp med lite slalomstrul

Agilityklassen på söndagen fick jag inte till med någon av hundarna. Bud missförstod en sväng och sprang igenom utgången till slalom igen. Squid rev två hinder (och diskade sig på slutet). Vi avslutade med gambler och det var så himla spännande. Både att köra och att se på andras lopp. Här fick jag igen bra flyt med Bud och kom på tredje plats med 51 poäng (hade hamnat på samma poäng som vinnaren om han inte missat kontaktfältet på A-hindret. Han har svårt att liksom hålla sig kvar på A-hindret när det är tighta svängar av det. Måste nog tyvärr inse att han inte har ett lika naturligt flow som Epic där utan måste tränas för att kunna göra det säkert och korrekt. Ett projekt för utesäsongen. Gungbrädan är också väldigt tunn och har varit på gränsen i alla lopp. Det är helt klart mitt fel för att jag har svårt att ha is i magen på tävling utan släpper honom för tidigt. På träning kan han göra helt grymma gungor om jag påminner honom om kriteriet.

Bud gambler. Tyvärr dålig kvalitet pga fick filmen via Messenger.

Besviken var jag så klart efter helgen, men också träningssugen och mer säker på planen vidare. Dessutom var det roligt att se prispallen i Buds klass, alla tre är gamla eller nya elever som jag jobbat med under längre tid och vinnaren fick en fin bok!

Grattis till Linnéa med Katja, Kajsa med Emmet och Sabina med Adna!

Sammanfattning av agilityåret 2017

I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:

Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.

Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).

Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.

Här är ett lopp från i lördags:

Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.

På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.

Här är loppet som tog oss till final på NO:

Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.

I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.

Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.

Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…

Buds championatlopp:

Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.

Squid är äntligen tillbaka på agilitybanan

I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.

På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.

Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.

Här kommer ett av våra nollade lopp från igår:

Norwegian Open 2017

Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser. 


Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg

Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar… 

Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling. 

Tävlingssäsongen så långt

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp:

Buds debut i agilityklass

Idag har vi varit i Kinnaredshallen utanför Ulricehamn. En riktigt fin hall med supermöjligheter för trevliga tävlingar. Har tävlat båda klass 3 och klass 1 där i höst och kan verkligen rekommendera det!

Bud är så härlig att ha med på tävling! Han bryr sig inte om andra hundar eller människor, utan är bara fokuserad på mig än så länge. Han skulle kunna vara utan koppel hela tävlingsdagen. Lite stressad blir han nog av den trånga miljön inne i hallen, men det märks inte mycket. Mellan loppen (mellan nedvarvning och uppvärmning) får han vila i bilen. Det var milt och skönt idag, så med ett täcke hade han det mysigt där.

När jag kom dit på morgonen var jag superglad och förväntansfull. Äntligen! Sedan blev jag jättenervös inför första loppet! Vet inte varför egentligen, det var som en rent fysisk reaktion där jag kände att jag inte riktigt fungerade som jag borde. Som tur var hjälpte Bud mig att komma över nervositeten genom att riva första hindret, och då var det ju bara att köra på som om det var träning 🙂

kinnaredag1bMin tolkning av Agilityklass 1B 

Agilityklass 1B (som gick först) var fin med en lite klurig avslutning för oss med running contacts. Om man inte hann byta sida innan tunnel 15 var det lätt att missa målhindret och att hunden istället tog nummer 3. Jag startade banan med Bud på vänster sida och blindbytte mellan 2-3. Jag kunde inte ge honom rakast möjliga väg 1-2 om jag ville ge honom gott om plats i starten, så jag satte honom lite snett (i hörnet). Tyvärr rev han ju 1:an. Han tog av väldigt tidigt, så jag tror kanske att han blev störd av tidtagningsutrustningen. En sak jag borde ha tränat på tidigare! Man kan ju sätta upp långhoppspinnar eller extra hinderstöd innan hindret för att vänja dem vid att alltid titta på bommen när de hoppar.

Resten av banan flöt på ungefär som jag hade planerat. Jag tog det lite lugnt vid gungan för att vara säker på att han skulle klara av att bromsa. Han tycker att det är lite svårt att bromsa första gången på en ny gunga – kanske inte helt säker på skillnaden mellan gunga och balans än. Det har också hänt att han bromsat väldigt på balansens uppfart för att han tror att det är gungan. Jag är jättenöjd med att han stannade i 2på2av på gungan och väntade på min fri-signal! Det har varit en stor målsättning inför agilityklassdebuten att jag ska kunna lita helt på hans gunga. Nu är jag ju inte helt där (eftersom jag bromsade en aning), men det blev rätt i alla fall och det kändes inte som en slump utan som resultatet av bra träning de senaste veckorna!

När han var uppe på balansen var det bara att springa som tusan för att hinna blindbyta och skicka honom in i tunneln. Tycker väl själv att träffen var hårfin, men det som var allra skönast var att jag inte blev stressad över att det var en sväng och ett byte efter balansen, jag kände att ”det här kan vi!”. Om träffen blev hög var det nog snarare lite osäkerhet på ny balansbom som var problemet.

kinnaredag1a

Min tolkning av Agilityklass 1A

Nästa agilityklass var kanske lite klurigare. Framför allt kändes balansbommen supersvår för hundar med running (och det var även många med stopp som fick fel). Jag tittade på ganska många hundar innan det var vår tur och det var mer regel än undantag med fel på balansen i den här sekvensen. Hundarna sprang rakt mot väggen. Bara att lita på träningen igen, och det gick vägen. Duktiga Bud! Sedan satte han en himla fart som jag kände att jag blev lite överraskad över och jag bakombytte in i tunnel 8 istället för att blindbyta innan som planerat. Full fart fram till slalom där jag hade planerat ett bakombyte för att ge honom arbetsro i slalom. Tyvärr gick han ur efter några pinnar. Kanske blev han störd av bakombytet? Kanske blev han störd av att jag fick för mig att säga ”sssssshhhhh” när han gick slalom för att uppmuntra honom (brukar jag göra det med honom? ingen aning…)? Kanske var det den där extra farten som fick honom att tappa huvudet lite. Vi tog om slalom och tog oss i mål med 5 fel igen…

kinnaredhopp1

Min tolkning av Hoppklass 1

Sista klassen var en hoppklass med massor av fart! Många hade problem med slalom. Det var också svårt att få en bra sväng 3-4 och framför allt 8-9. En hel del hundar gled förbi hoppet när de fick en lite vid sväng ut ur tunneln. Slutsträckan var också klurig. Om man bytte innan platta tunneln missade hunden lätt 16. Att byta efter var svårt att hinna! Att ligga kvar med hunden på höger sida gav lätt fulsnurrar och krockar mellan 16-17. Min plan var att hinna byta mellan platta tunneln och hoppet. I den här banan gick dock en hel del av mina planer i stöpet, en liten tvekan för att det känns som att det går för snabbt och det är för sent. Jag hade planerat blindbyte mellan 9-10, men det blev ett lite dåligt placerat framförbyte istället för att plocka in honom och vara säker på att han inte missade 9. Och det där blindbytet efter platten vågade jag mig inte på, så jag låg kvar med honom på höger sida och var väldigt tacksam att han tog målhindret. Vi var faktiskt nollade och Bud tog sin andra pinne i hoppklass 1 på sin tredje start!

Nu är det en dryg månad kvar till nästa tävling och vi längtar redan! Det finns massor att träna på tills dess. Att det blev fel i slalom idag gör att jag tänker sätta igång ett projekt med slalom som jag skjutit lite på eftersom han känts så säker på träning och tävling. Nu finns inga ursäkter längre! Jag känner också att jag kan slappna av lite med vår hysteriska träning på däck, mur, platt tunnel och liknande. Han har ganska bra koll nu och jag litar på honom. Gungan är däremot ett projekt att fortsätta med så att jag om en månad kan springa på och lita på att han gör det perfekt! Lite balansbommar ska vi också träna – en sådan här dag påminner en om att hunden faktiskt måste vara färdigtränad för att vara säker i klass 1. Få domare tar nog hänsyn till svårigheter för running-hundar när de designar klass 1-banor. I övrigt är det självständighet och att fästa på hinder som är vårt stora mål för vintern. Där finns det mycket att förbättra.

Varför är Squid inte SM-klar?

Squid har just nu 9 SM-pinnar i agilityklass och 3 stycken i hoppklass. Det behövs fyra i varje för att kvala till SM. Hur kan det gå så dåligt i hoppklass? Jag tänkte gå igenom alla våra hopplopp den här kvalperioden för att ta reda på vad som är problemet:

Fagersta 7 juli: Vi börjar kvalperioden i Fagersta och Squid är lite galen och banorna passar oss dåligt. Får vägringar och rivningar och diskar oss. Dagen efter nollar hon båda agilityklasserna…

Hulahoppet 21-24 juli: Fyra hopplopp på fyra dagar. Vi börjar första dagen med en nolla och SM-pinne. Dagen efter river hon två hinder i hoppklassen. Tredje dagen känns hon sliten i kroppen och både vägrar, river och springer under hopp. Konstigt nog lyckas hon vara på topp och nolla agilityklassen efteråt… Sista dagen river hon två hinder. Den här tävlingsveckan är det alltså rivningarna som ställer till det i hoppklasserna.

Linköping 27 augusti: Två hopplopp. En rivning i första klassen och en snöplig disk på hinder 2 i andra klassen.

Örebro 28 augusti: En rivning i första hopploppet. En dum disk där hon går runt ett hinder istället för att ta det från framsidan i nästa lopp.

Tidaholm 3-4 september: Äntligen en nolla och SM-pinne i lördagens hopplopp! River två hinder på söndagen (nollar båda agilityloppen den här helgen).

Söderköping 17 september: Disk i hopploppet. Ett litet missförstånd som gör att hon sätter huvudet in i slalom vid fel tillfälle.

Ulricehamn 29 oktober: Jag försöker att köra lugnt och säkert för att hon inte ska riva. Nollar båda hopploppen och kommer 5:a i det första med SM-pinne, men hamnar mycket förvånande utanför pinnplats i det andra loppet. Det brukar aldrig hända!

Mora 13 november: Squid river ingenting i de två hopploppen, men vi får ett klantigt missförstånd i varje lopp. Lite nerver från min sida tror jag.

Sammanfattningsvis: Ja, det är en hel del rivningar som ställer till det. När det gäller rivningarna så tror jag verkligen att Squid gör så gott hon kan. Ibland orkar hon inte över. Fortsättningsvis ska jag köra för fullt och fokusera på att vara så tydlig och offensiv som möjligt, inte ta det lugnt och vara rädd för rivningar. Hon kan hoppa även om jag springer på! Flera av diskarna kommer nog av att jag är lite passiv. Oj, vad jag ska springa i helgen! Nu när jag tänker på det så är det ju supertråkigt att köra tråk-agility för att man ska ta SM-pinnar. Dags att byta fokus.

Här kommer en film på när Squid tog sin 9:e SM-pinne i agilityklass i helgen. Hon kom tvåa efter sin son Qii.

 

Buds agilitydebut

Jättekul med alla kommentarer på förra inlägget. Det är roligt att äntligen se att någon faktiskt läser bloggen. Om du gillar bloggar och vill uppmuntra folk att fortsätta är det en bra idé att kommentera i bloggarna med jämna mellanrum (och inte bara kommentera på Facebook). Det försöker jag att göra i bloggar jag läser.

I helgen var vi i Mora och tävlade agility. Planen var från början att bara tävla klass 3 med Squid och Epic, men någon gång i förra veckan fick jag feeling och frågade om jag fick efteranmäla Bud till söndagens hoppettor. Jag hade absolut kunnat tänka mig att köra agility 1 också, men de låg på lördag morgon och hade krävt en extra övernattning, så det fick vara. Dessutom är det nog bra att få en månad till av träning på framför allt gungan.

Tanken med Bud har hela tiden varit att jag inte vill tävla förrän jag kan köra honom som en ”vuxen” hund. Jag vill inte behöva kompromissa med handling och kriterier för att jag måste hjälpa honom med saker som han inte kan bra nog. Nu blev det ändå så… Handlingsmässigt känns han mer än redo för klass 1, men när det gäller hinderkunskaper har vi en del kvar att jobba på.

I första loppet var både däcket och platta tunneln med. Platta tunneln har han aldrig haft några direkta problem med, men vi har verkligen inte tränat mycket på det eftersom jag inte har någon platt tunnel hemma (och det finns inte heller någon i hallen där vi brukar träna). Jag tror aldrig att han har gjort den i en längre kombination och det var flera månader sedan han såg någon sist. Däcket har vi tränat mer på, men det tycker han faktiskt är svårt. Ibland går det jättebra och ibland får han någon slags härdsmälta där det bara inte går om han inte får en massa hjälp.

h1amora

Min tolkning av H1A i Mora 2016-11-13

Handlingsmässigt var banan lätt och både däcket och platta tunneln låg i situationer där man kunde hjälpa hunden ganska mycket. Jag placerade mig väldigt nära hans linje efter däcket, så att jag såg honom igenom det när jag startade honom. Han tog det på första försöket och då var det bara att springa som tusan för att hinna före igen. Jag blindbytte mellan 5-6 och var noga med att hinna före honom vid utgången från tunneln. Det var en lätt vänstersväng från 6-7 och om man inte var medveten om det sprang hunden lätt förbi hoppet. Att behöva hjälpa till med den svängen gjorde att det var lite svårt att hinna upp och ge en tydlig svängsignal vid 9. Dessutom var jag lite orolig för att han skulle svänga för tight och få sned ansats till platten. Att inte ge svängsignal kunde ge sned ansats från andra hållet. Med facit i hand borde jag tydligt valt att antingen ge tydlig svängsignal, eller att säga ”hopp” och svänga honom på marken, för han rev hinder 9. Jag var lite efter och gav väl en halvvhjärtad svängsignal, vilket gjorde att han inte samlade sig nog. Han tvekade lite innan och i platta tunneln, men tog den på första försöket. Jag skickade in i slalom på höger hand och bakombytte när han gick in i slalom. Sedan blindbytte jag 14-15. På filmen ser jag att alla mina blindbyten är lite sena. Vid 5-6 hade jag nog bara svårt att hinna eftersom jag var kvar vid däcket så länge, men vid 14-15 litar jag nog bara inte nog på honom. Duktigt av honom att inte riva när jag är sen!

Nästa bana innehöll bara hopp, tunnlar och slalom, men krävde mer handling. Det passade oss bra! Det var roligt att gå banan eftersom man kunde välja olika handlingsalternativ, och jag bestämde mig för att lita på Bud och välja de lösningar jag tyckte kändes roligast.

h1bmora

Min tolkning av H1B i Mora 2016-11-13

2-3 var en ganska kraftig sväng för en snabb hund, och framförbyte 2-3 verkade som den bästa lösningen. De som hade kvar hunden på vänster sida och bakombytte tunneln fick problem efter den eftersom hundarna svängde ut ur tunneln mot baksidan av 6/13. Man kunde också bakombyta 4, vilket vissa fick till, men det ledde ofta till rivningar. Jag hade planerat att vara väldigt tydlig och vara i princip färdigroterad när jag startade honom, men blev lite nervös för att han skulle starta på min rotation, så jag roterade efter att han hade startat istället. Han borde ha läst bytet bättre ändå, men fick en stor sväng mellan 2-3 eftersom han inte landade åt rätt håll. Jag framförbytte på landningssidan av 6 när han kom mellan 5-6. Jag valde framförbyte istället för blindbyte för att vara säker på att få en bra sväng och att han inte skulle titta på slalom. Vid 9 funderade jag mycket på om jag skulle ge svängsignal och framförbyta i god tid, men jag var rätt för att hamna i samma situation som i förra loppet och få en rivning för att jag var bakom och otydlig. Jag valde därför att säga ”hopp” och framförbyta när han landat. 13-14-15 handlade jag som en serpentin och jag är jättenöjd med den lösningen och hur fint han hoppade över 14. Där fanns det många alternativ, men serpentinen kändes enklast och tydligast.

Bud vann det här loppet och fick sin första pinne!

På träningsplanen inför nästa tävling om en knapp månad står framför allt hinderkunskaper. Han behöver träna på däcket och gungan. Däcket är han osäker på och jag behöver träna i små doser och fokusera på självständighet, kanske på låg höjd till att börja med. Gungan är fortfarande ett projekt. Han verkar inte osäker på den och han har inte några direkta tendenser till att flyga av den. Jag har fokuserat mycket på perfektion – att han ska sätta framtassarna i marken samtidigt som gungan slår i marken, utan att tveka. När vi gör flera hela gungor efter varandra blir han ofta lite mer försiktig och bromsar lite så att gungan hinner slå ner innan han är i position. Samtidigt vill jag fokusera på självständighet och stadga (att han väntar i position tills jag ger fri-signal), men det har blivit lite nerprioriterat eftersom det är svårt när jag inte är helt nöjd med utförandet. Vi måste också träna på gungan i samma kombination/bana som balansbommen, så att jag vet att han inte blir förvirrad på tävling.

En riktig tävlingshelg

Vi har haft en ganska intensiv tävlingshelg. Med många hundar och många grenar är det ofta ett pusslande för att få tid till allt. I år har vi hittills tävlat i lydnad (elitklass), agility (alla klasser + SM och WAO), jaktprov för stående fågelhundar (unghundsklass + norskt derby), jaktprov för spaniel (segrarklass) och vallning (alla klasser på får).

Den här helgen började med IK2 (högsta tävlingsklassen) i vallning i fredags. Thomas och Sarek hade startnummer 4, så vi fick gå upp tidigt (04:45) för att köra till Krylbo utanför Avesta. Epic och jag startade strax innan lunchpausen som nummer 15. Vi fastnade båda i delningen, som var svår med märkta djur som inte flyttade sig så mycket för människor, men var väldigt nöjda med mycket av det som hände innan. Själv var jag speciellt nöjd med bra flyt i drivningen, där vi fick 26 av 30 poäng.

img_2430.jpg

Squid matchar löven i den sista kvällssolen på väg till Ulricehamn

På lördagen gick Thomas upp tidigt igen, och åkte med Bud till Åtvidaberg där det var dags för vallhundsprov. Bud blev godkänd vallhund! Att det blev Thomas som gick med Bud var en del av ”pusslandet”. Själv tog jag sovmorgon för att vara redo för en sen kväll på agilitytävling. Thomas och jag möttes nästan någonstans vid Motala när jag var på väg till Ulricehamn och han var på väg hem. Agilitytävlingen började vid 16.30 och var klar någon gång vid 23. Då hade Squid och Epic fått köra fyra lopp var. Det blev en lyckad tävling där Epic nollade första loppet och Squid de tre sista. I de loppen vi inte nollade var det någon rivning som ställde till det. Det var en jättetrevlig tävling i klubbens nya, stora hall med fint konstgräs.

img_2178.jpg

Duktig godkänd vallhund tycker att vi borde ge honom mer uppmärksamhet än valparna

På söndagen, några timmar efter att jag kommit hem från tävlingen, åkte Thomas till Strängnäs med Kat för spanieljaktprov. Tyvärr blev det inget pris den här gången, Kat tog några steg för mycket när hon försökte markera en apport. Det är inte lätt att vara kortbent i en högväxt åker. En del hundar lär sig att stå på bakbenen för att markera, vi får kanske träna bakbensstyrka och balans 😀

Nu väntar en lugn vecka, i alla fall för mig. Thomas förbereder långresa till Norges västkust. Till helgen tänkte jag kanske åka och titta på en intressant vallhundstävling om jag kan få valpvakt. Hemma finns nämligen fem små systrar till Bud som blir sju veckor gamla imorgon.

img_2166.jpg
Buds lilla syster Fern