Landslagsplats för Bud!

Sedan landslagsuttagningarna förra helgen har jag varit utslagen i en riktigt otrevlig förkylning och knappt orkat sitta upp. Nu är krafterna tillbaka, även om hostan fortfarande är jobbig, så nu tänkte jag skriva några ord om det.

Jag tycker att LLU är en av de roligaste tävlingarna på hela året. Man får tävla på fantastiska banor, på bra underlag och på bra hinder. Dessutom är hela den svenska eliten där och man får verkligen en kvitto på hur man står sig i konkurrensen. Speciellt spännande är det med Bud som normalt sett tävlar i large och alltså tävlar i en annan storleksklass än de flesta hundarna i eliten. Det här var också Buds första landslagsuttagning – för ett år sedan hade vi precis börjat tävla och samlade pinnar i klass 1 och 2.

Träningen inför LLU kändes inte så bra. Bud rev väldigt mycket på träning sista veckorna och känslan var inte på topp. Squid, som har varit med på många landslagsuttagningar och nu är 9,5 år, har inte tränat jättemycket eftersom jag vill spara lite på henne, men vi har inte haft flyt i tävlandet på de senaste tävlingarna.

LLU gick för det mesta ungefär som förväntat. Bud rev en del. Han gjorde mycket fint också, men han har en tendens att bli stressad och frustrerad om det blir något fel på banan, vilket leder till fler fel av bara farten. Squid missade slalomingångar och poppade in i tunnlar hon inte skulle ta. Hon behöver nog träna lite mer inför SM. På fredagen nollade vi det sista av tre hopplopp och fick lite poäng, men annars uteblev resultaten för Squid.

På lördagen vaknade jag och kände av den här förkylningen för första gången. I första agilityloppet lyckades jag vara för sen i ett byte redan på hinder 6, och krockade nästan med Bud, vilket ledde till disk. I andra agilityloppet startade vi bland de sista i klassen och jag hade sett på ganska många ekipage. De flesta hade stora problem med hinder 5-6 (efter första tunneln) och jag bestämde mig för att handla lugnt och defensivt med threadlar och bakombyten istället för att riskera att hamna i vägen för honom igen. Bud går ofta bäst när jag tar det lite lugnt och inte hetsar, vilket är lite tråkigt eftersom jag verkligen gillar att springa och att utmana mig själv i vad jag kan hinna med.

När vi startade kände jag att jag litade helt på honom över hinder 1-2-3 istället för att oroa mig för att han skulle missa 3:an eller ta det från baksidan (vilket var ett stort orosmoment med Squid som ledde till att vi missade hindret helt). Det gjorde att jag i lugn och ro kunde jogga iväg medan han hoppade, och plötsligt insåg jag – jag hinner ju lätt blindbyta efter tunneln om jag bara ökar farten lite nu. Det gjorde jag, och plötsligt hade vi fått till en perfekt start där de flesta andra hade haft problem. Resten av banan handlade mest om att ta det lugnt och vara tydlig och försöka störa honom så lite som möjligt, och det lyckades jag med! Äntligen fick vi vår första nolla. Inte nog med att vi nollade, vi lyckades också vinna klassen med nästan hel sekund, och hade snabbast tid av alla oavsett fel. Jättehäftigt att få kvitto på att vi faktiskt kan konkurrera med de allra bästa även på 60 cm.

Vinstloppet ur två vinklar

På söndagen vaknade jag med en väldigt konstig, hes röst. Två lopp väntade: ett i hoppklass och ett i agilityklass. För att överhuvudtaget ha möjlighet att bli uttagen till någonting måste man ha poäng i både hopp- och agilityklass. För att få det var vi tvungna att nolla hoppklassen på söndagen. Jag trodde inte alls på att vi skulle klara det med tanke på statistiken, men kände mig nöjd med att min unga hund i alla fall hade visat att han kan i ett lopp.

Vårt hopplopp började fint och plötsligt hade vi kommit längre än vad jag hade trott från början utan en enda rivning. Vid slalom kände jag att jag inte ville lämna honom så långt som jag borde – bättre att ta det säkra före det osäkra och lösa eventuella problem som uppstår senare. Så jag fick bakombyta och threadla och ropa högt med min kraxiga röst. Och sedan blev jag efter igen, mest för att jag inte ville stressa och riskera en rivning. Bud svängde åt fel håll när jag inte hann bakombyta i tid och var på väg mot starthindret. Jag fick vänt honom och avslutat banan utan några fel! Tiden blev ju inte kanonbra med tanke på vår extra utflykt på slutet och den klantiga handlingen efter slalom. Men det var inte jättedåligt heller, och vi tog poäng med mycket god marginal – det hade jag inte förväntat mig!

Den här filmen är tyvärr lite suddig, och ses bäst med ljud pga komisk röst och hysteriskt skrikande.

Att ta poäng i två av åtta lopp brukar inte räcka långt, inte ens om man vinner ett. Förra året tog Epic poäng i fyra lopp och kom precis med till EO och NoM. Men i år var banorna nog lite svårare och flera misslyckades med att ta poäng i både hopp och agility även om de fick fler poäng än oss. Så i slutändan lyckades vi vara en av de 10 som får en plats till European Open i Österrike och Nordiska Mästerskapen i Finland. Det känns jätteroligt, om än något överraskande efter en helg som inte alls kändes så bra som jag hade hoppats på när jag började förbereda mig inför den här helgen.

Nu ska vi fokusera mot tre roliga mästerskap den här sommaren: SM, EO och NoM. Så tacksam att få uppleva det med fina, fina Bud!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.