Hur tränar man agility med en valp?

När man har en valp och är sugen på agility kan det vara svårt att veta när man ska göra vad. Kan man börja träna direkt om man tänker på att inte låta valpen hoppa? Ska man lägga ner bommarna på marken och träna handling? Lite långsam slalomträning kan väl inte skada? Det är inte lätt att ta beslut om vad som är den bästa träningen för valpen.

Traditionellt har man sagt att det är viktigt att inte påbörja agilityträning förrän valpen har blivit vuxen, ofta har brukshundklubbarna haft 12 månader som gräns för att börja nybörjarkurs. Andra tycker att det är väldigt viktigt att hunden är höftledsröntgad innan man börjar utsätta den för påfrestningar. Samtidigt är det lätt att på till exempel YouTube hitta exempel på framgångsrika förare som tränar sina valpar ganska avancerat långt innan de är vuxna.

Personligen tror jag att det är nyttigt för valpar och unghundar att röra på sig och att träna. Jag tror att det är viktigt att de utsätts för lagom med belastning i kontrollerade former, så att de kan stärka muskler, skelett och leder, och utveckla balans, koordination och rörelser. Det innebär inte att jag tycker att agilityträning är det bästa sättet att göra det på. För det första tycker jag att det finns så många saker som min valp behöver lära sig innan vi börjar med agilityhinder:

Jag behöver ha olika typer av bra belöningar som jag kan placera på olika sätt och som hunden har lärt sig att jobba för utan att bli stressad, frustrerad eller tappa koncentrationen. Jag vill kunna jobba med utlagd belöning och ha belöningar i händerna utan att det stör hundens arbete. Jag behöver lära hunden att försöka på nytt och ändra sitt beteende om belöningen uteblir. Jag behöver lära hunden att följa mitt kroppsspråk, men också att lyssna på vad jag säger. Jag vill lära hunden att fullfölja en uppgift trots att jag kanske redan är på väg till nästa. Jag vill att hunden ska kunna koncentrera sig om mig trots att det händer saker runt omkring, och att han kan vila och vänta trots att andra tränar.

För det andra vill jag att hundens kropp ska vara redo för utmaningen innan jag introducerar hindren. Jag vill att han har en stark rygg som kan balansera kroppen när han hoppar, jag vill att han ska ha balans och koordination för att kunna ta sig fram tryggt och säkert. Jag vill att han har starka muskler som kan hålla emot och trycka ifrån i sidled när han måste svänga. Om inte grundstyrkan finns riskerar hunden att kompensera genom att använda fel teknik och fel muskler när vi börjar träna i full fart.

Eftersom jag är noga med de här sakerna är det sällan jag känner mig redo för någon ”riktig” agilityträning förrän hunden är ganska vuxen. Olika hundar utvecklas så klart olika snabbt, både mentalt och fysiskt. Med både Wilco och Bud väntade jag med att börja träna running contacts tills de var ungefär 18 månader. Jag tyckte att det fanns så många bitar jag ville utveckla innan jag kände att vi var redo. Med Holly – som egentligen är husses lydnadshund – har jag istället känt att hon var redo innan jag egentligen tyckte att det var lämpligt, och vi har satt igång nu när hon är 12 månader.

snapseed-15

Om du är intresserad av hur du kan ge din valp de bästa förutsättningarna för att bli tränings-smart, stark och redo för agilityträning så rekommenderar jag den här onlinekursen som startar den 9 oktober. Du får massor med roliga övningar som stärker ert samarbete och gör framtida agilityträning mycket enklare. Du får individuell uppföljning och tips på vad du kan göra med just din hund. Kursen passar för valpar från 3 månader, men också för äldre hundar som vill börja med agility, eller hundar som redan tävlar agility men behöver gå tillbaka till grunderna för att öka samarbete, motivation, fart eller kroppskontroll. Klicka här för mer information!

Agility – Från grunder till första start

AgilitybokenDet har länge saknats en bra nybörjarbok i agility. En som kan användas på kurser i klubbarna och av intresserade hundägare som vill sätta igång träningen på egen hand. Därför har jag under några år jobbat med just en sådan bok. Nu är den äntligen klar och går till tryck den här veckan. Om en dryg månad hoppas jag på att ha den i handen!

Det är spännande och lite nervöst. Det är jättesvårt att hitta rätt nivå, välja rätt övningar och vara både tydlig och precis. Man skulle ju kunna skriva en hur tjock bok som helst om agility om man skulle få med allt. I den här boken har jag försökt att begränsa mig till det man behöver veta för att blir klar för tävling i klass 1. Hur man tränar effektivt och använder belöningar på bästa sätt. Hur man kan träna grunder. Hur man lär in alla hinder. Hur man tränar, utför och använder olika byten. Hur man kan tänka när man sätter ihop färdigheterna till kombinationer. Hur man listar ut hundens linje. Hur det går till på tävling. Hur man kan analysera klass 1-banor. Hur man värmer upp och agilityfysik. Hur man kan öka hundens fart. Det var inte planerat från början, men till slut blev det ett kapitel om running contacts också. Det är ju så vanligt nu att det känns konstigt att inte prata om, även i en nybörjarbok.

Jag hoppas att boken kommer att vara en resurs för både instruktörer och hundägare. Jag tror att det finns mycket i boken som är intressant även för dig som redan tävlar agility, men framför allt hoppas jag att den kan inspirera och hjälpa nya tränare och instruktörer på nybörjarkurser runt om i landet.

Du kan förhandsbeställa boken redan nu om du vill, så kommer den så fort som möjligt till dig när den är färdigtryckt. Boken ges ut av Klickerförlaget och du beställer på deras hemsida. Om du bor i Norge kommer du att kunna köpa boken genom Adlibris.no när den kommer ut. Du hittar den här redan nu om du vill övervaka.

Banner agilitybok

Cert till Bud och kurs för agilityvalpar

Den här veckan känns det verkligen som att hösten kommit. Alldeles för tidigt! Det är dags att planera inomhussäsongen, och jag är så glad att vi har fina Hackvads Hundhall på nära håll. Det kommer att bli både kvälls- och helgkurser där i vinter.

I helgen var det fortfarande nästan sommar och vi var i Tidaholm och tävlade agility. Bud utvecklas verkligen hela tiden och det var jättekul att köra honom på Andreas Silverbergs fartiga och flytiga banor. På lördagen vann vi hans agilityklass och Bud tog sitt andra cert i agilityklass. På söndagen hade jag riktigt bra känsla i hopploppet, men tog i sista stund bort ett blindbyte jag hade tänkt att göra, och Bud satt över fel hinder. Precis innan han gjorde det hann jag tänka ”Vad häftigt han söker linjer och hinder helt självständigt nu”. Det är så sällan Bud har diskat sig genom att ta fel hinder, att jag egentligen bara tycker att det är lite roligt. Både början och slutet på loppet, efter den lilla incidenten, var jag jättenöjd med!

Agilityloppet med vinst och cert

Hopploppet som blev en disk

Tävlingarna i Tidaholm har blivit en årlig tradition. Här om dagen dök det här minnet upp: Bud valptränade mellan de vuxna hundarnas lopp för två år sedan. Då var han ett drygt halvår gammal och vi hade ägnat sommaren åt att lära honom lite grunder.

Valpträning är så roligt! Därför bjuder jag in till en heldagskurs med valpträning med fokus på agility i Hackvad Hundhall den 26 november. När man har valp kan det vara bra att få nya ögon på träningen och samarbetet, så att man kan åtgärda små problem innan de blir stora. Jag hoppas också kunna bjuda på massor av roliga övningar och inspiration till den roliga valpträningen. Läs mer om kursen här.

European Open 2017

Så var vi hemma från European Open i Italien. Det har varit jätteroliga, varma och spännande dagar. Vi började resan mitt i natten mellan tisdag och onsdag. Klockan 2 körde vi för att hämta upp Sabina och Adna och sedan vidare till Arlanda. Vi flög med Norwegian och jag är väldigt nöjd med allt från hur lätt det är att boka biljett med hund (man kan göra det direkt på nätet!) till hur lätt det var att checka in och hur trevliga flygplanspersonalen var när det gällde att ge info och bry sig om hundarna.

img_9550.jpg

Framme i Milano var vi väldigt spända på om det skulle gå att få in Epics stora bil i hyrbilen. Vi hade bokat en bil i klass med en VW Touran och fick en Skoda Octavia. Tack vare goda tetriskunskaper lyckades vi till slut få in bägge burarna och vår packning med minsta möjliga marginal.

img_9565.jpg

Vi hade bokat en lägenhet en knapp kvart från tävlingsplatsen. Den låg trevligt vid en gammal kvarn som var renoverad till en fin restaurang där vi åt middag på fredagskvällen. Ingen AC på rummet, men vi klarade oss hyfsat tack vare stenväggar och öppna fönster. På nätterna var det ändå rimligt svalt ute, speciellt i början.

På torsdagen var det veterinärbesiktning, träning och invigning. Veterinärbesiktningen gick väldigt snabbt – de kollade passet, tittade på slemhinnor och lyssnade på hjärtat. Inga rörelse- eller böjprover. Träningen gick på fyra identiska banor. En för small, en för medium och två för large. Vi hade ganska gott om tid för träning, fick 2 x 1,5 minuter och det kändes mer än nog i värmen. Tanken med träningen är framför allt att man ska få bekanta sig med alla hindertyper. Man lägger själv upp träningen utifrån vad man vill hinna med på den begränsade tiden. Avstånden var väldigt korta på vissa ställen på grund av litet utrymme, men jag tyckte att vi fick till väldigt bra träning. Jag prioriterade detaljträning på gunga, balans och slalom, men körde också igenom alla hinder för att han skulle få testa platta tunneln, däcket, muren, långhoppet och oxern.

img_9573.jpg

Träningsbanorna. Vår bana närmast i bild. 

Tre minuters träning låter kanske inte som så mycket, men vi hann allt vi hade planerat och Epic var helt utpumpad av värmen efter träningen. Jag bestämde mig då för att försöka skaffa ett kyltäcke till honom att använda före och efter våra lopp. Jag har aldrig haft något kyltäcke tidigare (bara Silver Shade-täcke till Shejpa, men det har en lite annorlunda funktion). Fick tag på ett (det här) som var alldeles för dyrt, men som jag tyckte fungerade bra. Inser nu när jag tittar på priser på nätet att jag betalade dubbla priset för den. Det går ju att ta bra betalt när man säljer kyltäcken på stortävling i 30 graders värme…

På fredagen var det kval med laget. Man kör individuella lopp och får poäng efter placering. Det gäller alltså att köra offensivt och försöka placera sig högt upp även här, och det behöver inte vara kört bara för ett en eller två hundar i laget diskar. På morgonen går man banvandring på båda banorna och sedan är tävlingen igång hela dagen. Jag tror att det var drygt 400 hundar till start i large. Vi började med agilityklass och jag fick en chock när jag inte alls kände igen Epic. Han diskade sig på hinder sju genom att ta ett hopphinder han inte skulle trots tydliga instruktioner. Och sedan gjorde han samma sak lite senare i banan. Jag är verkligen inte van vid att han sticker iväg och tar hinder på egen hand, han brukar vara väldigt följsam och eventuella diskar händer oftare för att han tänker för mycket (typ ”skulle jag threadla här?”) än att han bara springer iväg och tar hinder. Laget fick två nollor och två disk på den här banan.

img_9600.jpg

Inför hoppklassen var jag osäker på vilken hund jag hade med mig in på plan. Vanliga Epic, eller den där okända hunden som sprang och tog hopphinder hej vilt. Ändrade planen lite för att vara på den säkra sidan. Det visade sig att jag hade vanliga Epic med mig och jag tog i lite för mycket på vissa ställen så att han blev för tight. Vi kom runt banan med en oturlig rivning på långhoppet, men kommunikationen fungerade perfekt. På kvällen visade det sig att vårt lag hade kvalat till söndagens final. Även Sabina och Adnas lag var kvalade. Otroligt roligt!

På lördagen var det individuellt kval. Även här hade vi lite småmissar. I hopp rev Epic ett hinder och gjorde fel i slalomingången, men annars var känslan riktigt bra. I agilityklass fick vi ett stort missförstånd efter A-hindret som kostade massor med tid, och en rivning innan slalom. Det kändes som att vi gjorde mycket bra, men småmissarna gjorde att loppen inte var värda någonting. Våra bästa vänner Mari och Squids dotter Mist sprang bra i hoppklass och tog sig till individuell final.

img_9629.jpg

Banan redo för lagfinal på söndag morgon

Söndagen var finaldag och det var roligt att för första gången få springa lagfinal på EO. Upplägget är annorlunda och roligt. Det byggs en jättebana med fyra olika alternativa banor på 18 hinder. Deltagarna i laget startar i var sitt hörn och springer en egen bana, som en stafett. Epic och jag gick ut som nummer två i laget och jag var så glad att få nolla för första gången under helgen och att få göra vårt allra bästa i lagfinalen. Tyvärr räckte inte lagets totala resultat så långt med en disk på C-hunden, men jag var mest glad över vår insats.

img_9637.jpg

Igår ägnade vi hela dagen åt hemresan. Först bil till flygplatsen, vilket tog extra tid på grund av olyckor på motorvägen. (Tack Google maps för att vi fick alternativa vägar och slapp stå i kö!). Sedan väldigt spänning på flygplatsen när jag inte fick tag på bagagevagn (de kostade 2 euro och jag hade inga kontanter) och Sabina inte hittade till biluthyrningsfirman. Med väldigt liten marginal lyckades vi checka in hundarna och stressa till gaten. Väl där var flyget försenat och vi blev en timma försenade till Arlanda. Kom hem vid 21 på kvällen och somnade ganska strax därefter.

Vi har haft det superbra i Italien. Riktigt välarrangerade tävlingar på en fantastisk plats. Det fanns massor med skugga på området och tävlingsplatsen låg centralt med tillgång till restauranger och andra bekvämligheter. Stor skillnad mot när vi var i Ungern för tre år sedan. Det är härligt att vara hemma hos resten av hundarna igen. Också härligt med rimlig utomhustemperatur… Nu vilar vi lite och laddar om inför Nordiska Mästerskapen i Upplands Väsby om knappt två veckor.

Dags för avresa mot EO + nya kurser

I natt åker Sabina och jag mot Arlanda med Adna och Epic. Vi flyger till Milano tidigt på morgonen och hyr en bil som ska ta oss till Salice Terme där årets European Open går av stapeln. Epic känns i ganska bra form och har nollat flera lopp under de senaste två veckorna. Vi vann agilityklass i Fagersta förra måndagen, nollade en hoppklass på tisdagen och kom tvåa i hoppklass i Kungälv igår. Bud var också duktig i Kungälv och tog sista pinnen i agilityklass 2. Så himla härligt att han nu är klass 3-hund på heltid. Mycket lättare att planera tävlingssäsongen och så klart mycket roligare att få tävla ”på riktigt”. Vi har annars inte tränat så himla mycket agility, utan vallat, simmat och tagit det lugnt i värmen. Idag har Epic fått massage, en schamponering och en genomborstning för att vara fräsch och så gott som möjligt klara av värmen i Italien.

img_9454-1.jpg

Ute och paddlar med hundarna i vår å. Spy var mest på land, men vågade sig i några gånger. 

img_9034-1.jpg

Den 14 augusti startar vi tre nya onlinekurser för dig som vill lära dig mer om hundträning eller agility. Alla våra kurser innehåller obegränsat med feedback om du går som deltagare – som att ha en coach som hjälper dig igenom alla problem under flera månader.

Grundkurs Online är en klassiker som jag verkligen kan rekommendera om du vill lära dig mer om belöningsutveckling, shaping, inlärning av nyttiga beteenden för tävlingshunden, självkontroll och stadga. Superbra grunder oavsett vilken sport du vill hålla på med. Kursen fungerar så klart även för dig som bara vill utvecklas som tränare eller få en roligare vardag ihop med din hund.

Grundkurs Agilityhandling Online är en av mina absoluta favoritkurser. Här går vi igenom allt du behöver veta för att lära din hund att förstå dina handlingssignaler och utföra sina uppgifter självständigt. Perfekt för dig som startar med en ny hund, eller för dig som vill ha snabbare tider och färre missförstånd på agilitybanan. På Facebook fick jag några kommentarer från tidigare kursdeltagare när jag länkade till kursen, som: ”Bland de bästa online-kurser jag gått”, ”Jättebra kurs! =) Även för ekipage som kommit ut på tävlingsbanorna, men att det saknas lite grunder!” och ”Kan verkligen rekommendera. Min hund älskade övningarna och har blivit så mycket säkrare och snabbare efter kursen”. Jag har själv verkligen njutit av att se några av deltagarna på tävlingsbanan i sommar, det ser så lätt och häftigt ut.

Hoppteknik, Styrka och Kroppskontroll Online handlar om ämnen jag verkligen brinner för. Hur lär vi hunden att använda sin kropp på bästa möjliga vis så att vi kan undvika skador, öka prestationsförmågan och se till att hunden håller länge? Kursen passar för:

  • Agilityhundar på alla nivåer som vill bli snabbare, starkare, säkrare och hålla sig skadefria.
  • Unghundar som behöver träna upp kroppskontroll och koordination (från 6 månader).
  • Äldre hundar som behöver hålla sig fräscha och aktiverade
  • Lydnadshundar som behöver kroppskontroll och till exempel bättre teknik över hoppet, bättre kontroll över tassarna i fjärrdirigeringen, mer styrka i positionerna etc.
  • Hundar med speciella hopp-problem
  • Hundar som ska sättas igång efter uppehåll i träningen
  • Dig som vill aktivera hunden med övningar som också är nyttiga för kroppen

Drop in-handling

Under sommaren har vi kört drop in-handling här en gång i veckan. Jag bygger en bana och så får de som har lust komma hit och träna och få tips och råd om både handling och träning för hundens förståelse för handlingssignaler. Banan jag sätter upp är ofta ganska svår och består av saker jag själv behöver träna på, men vi anpassar träningen till den nivå man är på och bryter ofta ner övningarna och tränar på en sak i taget.

Igår körde vi den här banan:

Drop in-handling 20 juli

Jag körde Bud och vi hade problem med en del saker, till exempel att ta 2 självständigt och att stanna kvar i slalom när jag sprang ifrån. Idag tränade jag igenom banan i delar med både Bud och Epic, och det gick väldigt bra, även om jag är lite sur för att jag fortfarande inte vågar lita riktigt på att de tar #2 om jag sticker snabbt och inte säger ”hopp”. Å andra sidan kunde jag vara så långt fram att jag kunde jogga upp till 5, så vi löste det fint ändå.

Om du bor i närheten eller har vägarna förbi och vill vara med på drop in-handling så fortsätter vi i augusti och förhoppningsvis en bit in på hösten. Du hittar alla datum och info i den här Facebook-gruppen.

I helgen blir det tävling i Kungälv och sedan packar Epic och jag våra grejer och drar till Italien för European Open. Det ska bli roligt!

Tävlingssäsongen så långt

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp:

Perfekt Gungbräda 2017

Gungbrädan är ett hinder som bjuder på många utmaningar. En snabb och självständig gungbräda kan spara tid för både hund och förare. Jag och Bud har haft det väldigt roligt med inärning av gungbräda under förra året, och jag var nöjd med att ha en riktigt fin gunga när det var dags för agilitydebut i december.

En del hundar tycker att det är obehagligt med ett hinder som rör sig och låter, så det är viktigt att grundträna så att hunden aldrig upplever obehag och alltid har bra attityd. Om hunden redan har blivit skrämd så krävs det mycket mer träning för att vända känslan, men det är fullt möjligt och ökar ofta hundens självförtroende och nyfikenhet även i andra situationer.

I vår erbjuder jag en onlinekurs med fullt fokus på gungbrädan. Du får övningar i text och på film. Det finns övningar som utförs både med och utan hinder, så du behöver inte ha tillgång till gungbräda hela tiden, speciellt inte i början av kursen. Som deltagare med hund får du skicka in obegränsat med filmer och frågor som du får snabb och personlig feedback på. Som observatör kan du se alla övningar och följa alla deltagare med hund under processen.

Kursen pågår från den 22 februari till den 4 juni. Nytt den här gången är att kursen körs på Facebook i en hemlig grupp för deltagarna. Du anmäler dig genom att gå in i eventet på Facebook och klicka i att du kommer, så kontaktar vi dig med faktura och info. När du har betalat får du tillgång till gruppen, där det ligger några förberedande övningar som du kan komma igång med direkt i väntan på kursstart. Om du har frågor kan du kontakta Klickerklok på Facebook eller maila klickerklok@gmail.com

https://www.facebook.com/events/1627535404208134/

Buds debut i agilityklass

Idag har vi varit i Kinnaredshallen utanför Ulricehamn. En riktigt fin hall med supermöjligheter för trevliga tävlingar. Har tävlat båda klass 3 och klass 1 där i höst och kan verkligen rekommendera det!

Bud är så härlig att ha med på tävling! Han bryr sig inte om andra hundar eller människor, utan är bara fokuserad på mig än så länge. Han skulle kunna vara utan koppel hela tävlingsdagen. Lite stressad blir han nog av den trånga miljön inne i hallen, men det märks inte mycket. Mellan loppen (mellan nedvarvning och uppvärmning) får han vila i bilen. Det var milt och skönt idag, så med ett täcke hade han det mysigt där.

När jag kom dit på morgonen var jag superglad och förväntansfull. Äntligen! Sedan blev jag jättenervös inför första loppet! Vet inte varför egentligen, det var som en rent fysisk reaktion där jag kände att jag inte riktigt fungerade som jag borde. Som tur var hjälpte Bud mig att komma över nervositeten genom att riva första hindret, och då var det ju bara att köra på som om det var träning 🙂

kinnaredag1bMin tolkning av Agilityklass 1B 

Agilityklass 1B (som gick först) var fin med en lite klurig avslutning för oss med running contacts. Om man inte hann byta sida innan tunnel 15 var det lätt att missa målhindret och att hunden istället tog nummer 3. Jag startade banan med Bud på vänster sida och blindbytte mellan 2-3. Jag kunde inte ge honom rakast möjliga väg 1-2 om jag ville ge honom gott om plats i starten, så jag satte honom lite snett (i hörnet). Tyvärr rev han ju 1:an. Han tog av väldigt tidigt, så jag tror kanske att han blev störd av tidtagningsutrustningen. En sak jag borde ha tränat på tidigare! Man kan ju sätta upp långhoppspinnar eller extra hinderstöd innan hindret för att vänja dem vid att alltid titta på bommen när de hoppar.

Resten av banan flöt på ungefär som jag hade planerat. Jag tog det lite lugnt vid gungan för att vara säker på att han skulle klara av att bromsa. Han tycker att det är lite svårt att bromsa första gången på en ny gunga – kanske inte helt säker på skillnaden mellan gunga och balans än. Det har också hänt att han bromsat väldigt på balansens uppfart för att han tror att det är gungan. Jag är jättenöjd med att han stannade i 2på2av på gungan och väntade på min fri-signal! Det har varit en stor målsättning inför agilityklassdebuten att jag ska kunna lita helt på hans gunga. Nu är jag ju inte helt där (eftersom jag bromsade en aning), men det blev rätt i alla fall och det kändes inte som en slump utan som resultatet av bra träning de senaste veckorna!

När han var uppe på balansen var det bara att springa som tusan för att hinna blindbyta och skicka honom in i tunneln. Tycker väl själv att träffen var hårfin, men det som var allra skönast var att jag inte blev stressad över att det var en sväng och ett byte efter balansen, jag kände att ”det här kan vi!”. Om träffen blev hög var det nog snarare lite osäkerhet på ny balansbom som var problemet.

kinnaredag1a

Min tolkning av Agilityklass 1A

Nästa agilityklass var kanske lite klurigare. Framför allt kändes balansbommen supersvår för hundar med running (och det var även många med stopp som fick fel). Jag tittade på ganska många hundar innan det var vår tur och det var mer regel än undantag med fel på balansen i den här sekvensen. Hundarna sprang rakt mot väggen. Bara att lita på träningen igen, och det gick vägen. Duktiga Bud! Sedan satte han en himla fart som jag kände att jag blev lite överraskad över och jag bakombytte in i tunnel 8 istället för att blindbyta innan som planerat. Full fart fram till slalom där jag hade planerat ett bakombyte för att ge honom arbetsro i slalom. Tyvärr gick han ur efter några pinnar. Kanske blev han störd av bakombytet? Kanske blev han störd av att jag fick för mig att säga ”sssssshhhhh” när han gick slalom för att uppmuntra honom (brukar jag göra det med honom? ingen aning…)? Kanske var det den där extra farten som fick honom att tappa huvudet lite. Vi tog om slalom och tog oss i mål med 5 fel igen…

kinnaredhopp1

Min tolkning av Hoppklass 1

Sista klassen var en hoppklass med massor av fart! Många hade problem med slalom. Det var också svårt att få en bra sväng 3-4 och framför allt 8-9. En hel del hundar gled förbi hoppet när de fick en lite vid sväng ut ur tunneln. Slutsträckan var också klurig. Om man bytte innan platta tunneln missade hunden lätt 16. Att byta efter var svårt att hinna! Att ligga kvar med hunden på höger sida gav lätt fulsnurrar och krockar mellan 16-17. Min plan var att hinna byta mellan platta tunneln och hoppet. I den här banan gick dock en hel del av mina planer i stöpet, en liten tvekan för att det känns som att det går för snabbt och det är för sent. Jag hade planerat blindbyte mellan 9-10, men det blev ett lite dåligt placerat framförbyte istället för att plocka in honom och vara säker på att han inte missade 9. Och det där blindbytet efter platten vågade jag mig inte på, så jag låg kvar med honom på höger sida och var väldigt tacksam att han tog målhindret. Vi var faktiskt nollade och Bud tog sin andra pinne i hoppklass 1 på sin tredje start!

Nu är det en dryg månad kvar till nästa tävling och vi längtar redan! Det finns massor att träna på tills dess. Att det blev fel i slalom idag gör att jag tänker sätta igång ett projekt med slalom som jag skjutit lite på eftersom han känts så säker på träning och tävling. Nu finns inga ursäkter längre! Jag känner också att jag kan slappna av lite med vår hysteriska träning på däck, mur, platt tunnel och liknande. Han har ganska bra koll nu och jag litar på honom. Gungan är däremot ett projekt att fortsätta med så att jag om en månad kan springa på och lita på att han gör det perfekt! Lite balansbommar ska vi också träna – en sådan här dag påminner en om att hunden faktiskt måste vara färdigtränad för att vara säker i klass 1. Få domare tar nog hänsyn till svårigheter för running-hundar när de designar klass 1-banor. I övrigt är det självständighet och att fästa på hinder som är vårt stora mål för vintern. Där finns det mycket att förbättra.

Första månaden av Buds running-träning

Varning för nörderi på hög nivå!

I dagens inlägg har jag tänkt att visa viktiga delar av Buds running contacts-träning. Hittills är jag väldigt nöjd med resultatet och tycker att han är riktigt duktig, även om det alltid finns saker att förbättra. Han är väldigt säker på låga träffar rakt fram, han klarar många svåra svängar och framför allt – om han gör ett misstag brukar han fixa det i nästa försök. Hans misstag är sällan rena missar, oftare lite höga träffar. Men det händer också att jag kan få honom att missa helt.

Passen jag visar i det här inlägget är sådana där det blir en del fel (ofta precis efter en höjning). Det är ju mer intressant att se vad folk gör när det blir fel än att se filmer där allt blir rätt. Filmerna ger mig enorm sommarlängtan. Värme, ljus, gröna gräsmattor och bästa träningskompisarna!

Buds running contacts-träning startade den 25 juni, när han nyss fyllt 18 månader. Okej – han hade sprungit på en planka ett par gånger innan det. Enligt Instagram sprang han över en planka och igenom en slalomallé (samtidigt) för första gången den 5 maj. Men det var verkligen inte många gånger. Maj och juni var hektiska, och jag var hela tiden fundersam kring om han verkligen var mogen för att börja träna. Efter midsommar kom tiden, lusten och känslan av att ja – han är nog mogen.

När han sprang över plankan försökte jag mest göra honom van vid konceptet – springa runt en kon/pinne, springa över plankan och in i tunnel – få belöning. Plankan var ”inramad” av pinnar (som en alléslalom) för att göra det enklare för honom och för att jag tänkte att han kanske skulle lära sig lite slalom på köpet. Min planka är platt (plywood med matta på), något längre och en del bredare än en balansbomsnedfart.

Den 25 juni höjde vi plankan för första gången. För att den skulle bli stabil spände vi fast den över en balansbomsnedfart. Vi la ena änden mot en back för att få lite vinkel, och lät honom hoppa upp på plankan i farten. Han sprang mot en kort, rak tunnel igen. Hittade en liten Instagram-film på första träningspasset. 

Dagen efter gick vi vidare till en låg, hel balansbom som vi under dagen kunde höja till typ 60 cm eftersom han var så duktig! Jag har höjd med 5-10 cm i taget när han har känts stabil på en höjd. Jag har inte lagt så mycket tid på att träna en massa olika variationer (ex. svängar) på låga höjder, utan nöjt mig med att han träffar fint och ser bekväm ut.

Två dagar senare (tror att vi tog en vilodag emellan) provade vi 70 cm för första gången. Det började med ett riktigt bra skick, men vi hade också några som jag inte vad nöjd med. Jag har valt att lägga ut hela pass utan klipp för att ni ska kunna se allt som händer. Tyvärr händer en del utanför bild också. Han springer mot en rak tunnel hela tiden. Ni får också höra en del snack träningskamrater emellan.

Ett till pass från samma dag, med diskussioner om ifall man bryr sig om uppfarter eller inte 😉

Dagen efter tänker jag att det kanske är dags att ta bort den där plankan och låta honom springa på en normal balansbom. Jag hade fel:

Så vi fick sätta tillbaka plankan och köra igen. Då gick det bra!

Sedan åkte vi på agility-SM, gick vallhundskurs och vilade några dagar. Tillbaka igen den 8 juli. Kanske lite högre höjd, och mycket diskussioner med publiken om kriterier:

Dagen efter – balansen på nytt ställe och vi skickar från ett annat håll. Då får han också lite problem, innan han kommer på det i slutet på passet:

16 juli – första gången på full höjd (med en arg vorsteh i bakgrunden):

Plankan på nedfarten tog jag bort i början av augusti och har aldrig behövt den sedan dess. Fram till dess var den dock nödvändig för att han skulle känna sig trygg och glad. Vi fick såga av den i omgångar så att den fortfarande skulle passa balansen utan att bli för lång.

Jag får ofta frågan om vilken metod jag har använt, men det är svårt att svara på. Jag gör det som fungerar! Efter nio år med running contacts och efter att ha tränat flera olika hundar så är jag öppen för det mesta. Det tog en dryg månad att gå från ingenting till ganska färdig balansbom på full höjd med Bud, så jag tycker inte att jag har varit långsam. Ändå tycker jag att det vanligaste felet folk gör är att gå för fort fram. Jag gillar inte genvägar, vilket nog är anledningen till att han 18 månader innan jag startade. Jag ville vara säker på att han hade mognad och förkunskaper nog att vara trygg, fokuserad och klok. Jag ville inte behöva kompromissa med någonting.

Jag har tränat med hårda kriterier och inte varit nöjd med någonting annat än episka träffar (även om jag ibland har belönat sämre träffar för att jag tyckte att det var bra gjort i en ny situation). Jag har haft fart från början, men jag har aldrig pressat honom att springa snabbare. Fart har aldrig varit ett kriterium, det är snarare en grundförutsättning. Jag är väldigt noga med att hunden känner sig trygg och har fokus framåt. Jag ser till att balansen är så stabil som möjligt, höjer den i små steg och använder en extra planka för att sudda ut kanten mellan balansbom och marken om hunden behöver det.