Spy 2.0

Spy har bott hos mig i ett år nu och det har varit en spännande och ibland frustrerande resa. I vallningen har hon ju varit allt jag hoppats på, men att göra agilityhund av henne har inte varit en snabb process. När hon kom från Irland 10 månader gammal ville hon inte ta mat ur handen eller leka, så det tog tid att komma igång med någon som helst träning. Hon reagerade starkt på vissa ljud, till exempel motorljud, fläktar, tvättmaskin och liknande. I början sprang hon iväg om hon hörde något sådant – hon kände ju ingen trygghet hos oss. Senare lärde hon sig att stanna kvar och söka trygghet, men ville inte ha belöningar. Ibland blev hon bara orolig utan att jag såg någon speciell anledning, mest när vi försökte träna.

Spy har blivit så stark och fin i kroppen!

Vi kom igång med en del lek och godbitar under våren, och hon lärde sig att bjuda beteenden. Vissa träningspass gick jättebra och andra gånger blev hon störd av något och ville inte vara med. En del saker som är hur enkla som helst att lära en valp var hur svåra som helst med Spy. En av de sakerna var sitt. Hon satt aldrig. Antingen stod hon, eller så låg hon ner. Jag kunde inte fånga beteendet och jag kunde inte locka fram det. Om jag försökte locka så bara backade hon och tillslut blev hon osäker och ville inte vara med längre. Jag tror faktiskt inte att hon visste vad sitt var, eftersom hon aldrig gjorde det. Jag lät det vila och försökte igen senare, med samma resultat.

Det här tar emot att visa, men jag fick faktiskt använda fysisk hantering för att visa henne hur man kunde sitta. En stor dag för oss båda. I filmen ser man också hur jag försöker locka henne utan att det fungerar alls. Och ja – jag hade provat många andra sätt att locka, försökt använda hörn för att hon inte skulle kunna backa och egentligen allt jag kunde komma på. Tänk på att filmen är i dubbla tempot (för att maskera ett alldeles för långt pass…), så det ser lite mer hetsigt ut än vad det egentligen var när jag guidade henne in mellan mina ben i en sitt.

Efter några sådana här pass kunde hon börja erbjuda sitt för att få belöning, och det blev faktiskt lite av ett favoritbeteende. Men som den perfektionist jag är så var jag ju inte helt nöjd ändå. Hon satte sig alltid bakåt. Det var ju så jag hade visat henne och det var så hon gjorde det. Det är helt okej att hunden kan sätta sig bakåt, men för mig är det viktigt att de kan sätta sig med låsta framtassar också. Jag använder det till många styrke-övningar och det gör det mycket lättare att sätta hunden tätt intill hinder när man tränar hoppteknik. Skulle man träna lydnad är det ju hopplöst med en hund som ska backa ner i sitt varje gång man gör halt.

Jag böjade kämpa med att få henne att sätta sig framåt, och här funkade det med en kraftig dos lockande och mycket tålamod. Det här passet är från augusti, alltså fyra månader efter att jag började lära henne sitt. Det tog tid, och det var inte färdigt här. I slutet av filmen blir hon rädd för ljudet av vinden som tar tag i fönstren:

En annan sak som tog lång tid var att få Spy att vilja gå igenom en tunnel – en annan sak som många valpar gör helt spontant. Hon var helt säker på att tunnlar inte var något för irländska hundar. Efter en del experimenterande kom vi fram till något som fungerade: En tunnel som var så kort som möjligt och fällar som täckte insidan och en bit ut från öppningarna. I början kastade jag en massa godis på fällen och lät henne gradvis söka godis igenom tunneln. Efter några pass såg det ut så här, och det var fantastiska framsteg!

Tre och en halv månad har gått sedan dess och nu kan jag stolt presentera Spy 2.0! Idag har hon både testat böjd tunnel för första gången och jobbat hur bra som helst trots att värmepumpen i träningshallen är på. Nu går träningen hur snabbt som helst framåt och jag måste tänka på att dämpa mer än höja henne. Hon är supertänd på agility och på min rörelse och jag måste få in lite kontroll, till exempel att hon ska vara still och vänta på kommando. Det har verkligen varit en lång process, men jag har inte heller tränat jättemycket på sådana här saker hela tiden. Vi har ägnat mycket tid åt att gå i skogen, bli trygga med varandra, valla och mysa. Jag tror att det har varit värt det. Nu när Fly har kommit hit så inser jag hur mycket Spy har utvecklats och hur hon på nästan alla sätt fungerar som en “vanlig” hund i dagsläget. Hon blir inte rädd, hon håller sig till mig och hon älskar att träna – speciellt när det är full fart och mycket lek.

Här är film från dagens träning. Med värmepumpen på!

Vissa hundar är värda att vänta på 😍

Om du vill ha hjälp med att lära din hund grunder för agility (för de flesta hundar går det snabbare än ett år… 😬) så sätter jag igång onlinekurser i mars.

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Första uppdraget som domaraspirant

I höstas gick jag utbildning för att bli agilitydomare och nu är det dags att döma lite inofficiella tävlingar på min väg mot att bli auktoriserad. Många av domareleverna har redan dömt allt de behöver, men jag har lite ont om helger så jag tar det i min takt. Förhoppningsvis blir jag färdig agilitydomare under våren och kan döma lite under sommarhalvåret. Eftersom jag jobbar och tävlar mycket på helger ser jag framför allt fram emot att döma kvällstävlingar på vardagar.

Första tävlingen för min del var 2 x öppen hoppklass arrangerad av Fagersta kennelklubb. Nivån på en öppenklass ska vara klass 2, men svårigheten med en öppenklass är att det ofta kommer allt från rena nybörjare till väldigt erfarna ekipage. Jag försökte att rita banor som jag själv skulle vilja köra – flytiga med stora avstånd, men där man hela tiden måste röra på sig och tänka vidare för att inte hamna efter.

Den första banan blev lite för svår att få flyt på för många. Jag hade jättegärna sprungit den själv, men den krävde att hunden kunde ta till exempel utsidan av ett hopphinder självständigt för att den skulle bli rolig. Jag fick se några jättesnygga lopp, och några som var så nära, så nära. Det fanns många handlingsval, så det var spännande att se hur förarna löste det.

Den andra banan var lite lättare för dem som inte hade så snabba och självständiga hundar, men å andra sidan lite svårare för dem som hade hundar med mycket fart och hindersug. Speciellt var det många hundar som hamnade i tunnel #6 när de skulle till #15. Linjen 12-13 är jag lite osäker på. Det var lätt att hinna vara i bra position även med en snabb hund, men det var ändå ganska många som hamnade i ett läge där de var på väg att krocka med hunden för att de inte kom förbi tunnelutgången i tid av olika anledningar.

Själva dömandet var roligt, men väldigt ansträngande. Det var nästan 130 starter och man måste vara helt koncentrerad på varenda en. Jag gjorde något misstag, men kände mig i allmänhet säker på mina beslut, och jag tyckte att jag såg bra där jag hade placerat mig. I den andra banan rörde jag mig faktiskt mer än vad jag egentligen behövde – dels för att se bättre, men framför allt för att det var jobbigt för ryggen att bara stå stilla. Jag var också väldigt nöjd med att de hinder som togs två gånger var lätta för hinderfixarna att få upp igen innan hunden kom dit igen. Jag gillar inte bommar som ligger på marken och tycker att man ska bygga banan så att hinder som tas två gånger kan sättas upp igen tills hunden kommer tillbaka – utan risk för krockar!

Stort tack till Hasse Sundqvist som fungerade som min mentor och svarade på en massa frågor och kom med feedback. Och tack till Fagersta KK för att ni är grymma på att arrangera tävling. Jag kommer tillbaka den 17 februari med två agilityklasser.

Gambler i Kungsör

Igår tränade vi ihop med gruppen i Kungsör igen och den här gången tränade vi på gambler. För två veckor sedan körde vi snooker och nu var det dags för gambler. Snooker och gambler är games-klasserna på WAO (world agility open) och en del av uttagningen till mästerskapet. Uttagningen går i Kinnared i början av mars och det går att anmäla sig fram till de 1 februari. Klicka här för att läsa mer.

Gambler är en klass som består av två delar. Först en del där man samlar poäng genom att göra sin egen bana och ta så många hinder som möjligt på en viss tid. När den tiden är slut ringer en klocka och det är dags att ta sig an slutsekvensen, den så kallade ”gamblen”. Slutsekvensen måste också slutföras på en viss tid, och ofta är svårigheten helt enkelt att planera första delen av loppet så att man är på rätt plats vid rätt tid och hinner slutföra banan innan tiden tar slut. Ofta (men inte alltid) finns det också en linje som man som förare inte får gå över i gamblen, vilket innebär att man måste handla hunden på avstånd.

Som vanligt åkte jag på att göra banan och den blev så här:

Som ni ser på skissen var vanliga hopp värda 1 poäng, långhopp, tunnlar, oxer och mur är värda 2 poäng, a-hinder 3 poäng, gunga 4 poäng och balansbom och slalom är värda 5 poäng. Dessutom kunde man få bonuspoäng genom att ta alla fyra A-B-C-D under öppningssekvensen. Man behövde inte ta dem i ordning eller efter varandra, men alla skulle göras felfritt under öppningssekvensen. Den här typen av bonusgrejer bestämmer domaren om själv. De behöver inte ingå. Man har 35 sekunder på sig att samla poäng från det att man tar starthindret (som man inte får poäng för). När 35 sekunder har gått ljuder en signal och man ska ta 1-2-3-4 utan att föraren kliver över den streckade linjen som går längs balansbommens övre kant. Man har 9 sekunder på sig att ta sig i mål – inte alls omöjligt, men kräver att man planerar så att man är ungefär i rätt område när signalen ljuder.

Några ytterligare regler:

  • Man får ta poäng på samma hinder max två gånger.
  • Man får bara poäng om hindret utförs korrekt (om hunden missar ett kontaktfält kan man till exempel ta om hindret och då få poäng, men om man river ett hopp kan man inte längre ta poäng på det hindret eftersom bommen ligger på marken).
  • Man får inte ta samma hinder fram och tillbaka, utan måste ta något annat mellan.
  • Man får ta hinder i slutsekvensen även under öppningen, men man får inte ta två på rad (till exempel tunnel #2 och långhopp #3). Om man gör det kan man inte få poäng på gamblen senare.
  • Om man råkar riva ett hinder i gamblen under öppningssekvensen kan man inte få poäng på gamblen senare.
  • Om man råkar ta sluthindret innan gamblen stannar tiden och du kan inte ta fler poäng.
  • Om man ”maskar” för att invänta signalen om slutsekvensen, till exempel genom att ta hinder som inte längre ger poäng, hålla hunden på kontaktfält eller bara stå still på marken kan domaren blåsa i visselpipan och man måste gå till sluthindret utan att kunna ta poäng på gamblen.
  • Det är helt okej att ta andra hinder på väg till gamblen efter att signelen har ljudit, men man får inga poäng för dem.
  • Det döms ingen vägran i öppningssekvensen, men däremot i gamblen.
  • Om hunden får fel i gamblen kan den inte få poäng på den utan ska direkt till sluthindret.

Jag har haft lite dåligt självförtroende när det gäller att planera en gamble, men igår lyckades jag faktiskt riktigt bra och tog gamblen med god marginal varje gång. Min plan såg ut så här:

5+2+2+5+1+3+5+1+4+2+2+1+2+5+8+10 = 58 poäng. I sista rundan ringde klockan precis när Epic kom runt och var på väg att ta av på hinder 1 i gamblen, alldeles perfekt! Min plan från början innehöll inte slalom som hinder 2, utan jag gick rakt på muren, vilket gjorde att jag fick lite för mycket tid efter hinder 15 och fick ta några hopp extra. Med slalom som hinder 2 blev det perfekt. Synd att man inte får flera chanser på tävling.

Att lyckas med gambler handlar mycket om att på banvandringen lyckas förutsäga hur lång tid det tar för hunden att göra den sekvens man har planerat. Man får ha tidtagarur med sig på banvandringen och så gäller det att lyckas gå banan i samma fart som man gör på riktigt sedan. Jag ska bli duktigare på att ta tid när jag går banvandring på vanliga banor på träning och tävling och sedan jämföra min uppskattade tid med den riktiga tiden.

Frågor om snooker eller gambler? Ställ dem i kommentarsfältet

I övrigt: 

Eftersom tävlingslydnadskursen på kvällstid med start den 31 januari är full blir det en ny med start den 7 mars.

Thomas kommer att hålla en kurs som heter Samarbete och Kontroll på måndagskvällar i Hackvad Hundhall. Perfekt för dig som vill få bättre relation och kontakt med din hund.

Jag lägger ut lite kurser på kort varsel på Facebook. Det finns bland annat platser kvar på handlingskurs på söndag och hoppteknikkurs på måndag.

Vårens Onlinekurser Agility

I vår startar vi så klart nya onlinekurser för dig som vill lära dig och din hund mer om agility.

Agilitykurs Valp/Grund startar den 12 mars och passar för dig som vill lägga bra grunder inför framtida agilityträning. Vi fokuserar på belöningsövningar, följsamhet/framåtsändande utan hinder, lyssna-övningar, shaping och kroppskontroll, början på kontaktfältsbeteende och lite hoppteknikövningar. Klicka på länken för att läsa mer och för anmälan.

Grundhandling Agility Online startar också den 12 mars och är perfekt för dig som vill lära din hund självständig, säker och snabb handling där du och hunden kan lita på varandra.I kursen jobbar vi med hinderstöd, 1-2 hopphinder och tunnel. Du behöver alltså inte ha speciellt stort utrymme eller mycket utrustning. Kursen passar bra för nybörjare likväl som för dig som vill förbättra grunderna i handlingen för att få bättre samarbete ihop med hunden. Självklart individanpassas uppgifterna efter era behov.

Hoppteknik, Styrka och Kroppskontroll Online startar den 4 april. Den här onlinekursen handlar om ämnen jag verkligen brinner för. Hur lär vi hunden att använda sin kropp på bästa möjliga vis så att vi kan undvika skador, öka prestationsförmågan och se till att hunden håller länge? Onlineformatet med film är perfekt för hoppteknik eftersom det ger deltagaren möjlighet att studera och diskutera hundens teknik i lugn och ro ihop med mig.

Running Contacts Online startar varje månad. Den här kursen kör vi i en grupp på Facebook och du väljer varje månad om du vill vara med vidare eller inte. Running contacts – snabba och självständiga kontaktfält – är väldigt rolig träning som lätt blir beroende framkallande. Vi anpassar metod efter varje ekipage, men vi är noga med att hunden har bra fokus framåt, springer på ett avslappnat sätt och känner sig trygg på balansbommen.

Börjar året med Snooker i Kungsör

Igår började vi träningsåret ihop med vänner i Kungsör Hundarena. Jag hade designat ett par Snooker-banor som vi körde. Snooker är en av de två ”spel” som man tävlar i gamesklassen på World Agility Open (WAO). WAO är ett alternativt VM med deltagare från många länder. För två år sedan vann Squid och jag uttagningen och representerade Sverige på WAO i England. I år gör jag gärna om den resan, för det var väldigt roligt! I början av mars är det uttagning till det svenska laget, så det är dags att vässa games-färdigheterna, till exempel att kunna springa långa avstånd mellan hinder (och inte flyga in i en tunnel på vägen) och att utföra hinder på avstånd. Dessutom är det ganska många färdigheter man behöver träna på som förare. Att planera en egen bana som blir så bra som möjligt, och svårast av allt – att veta hur snabbt det går att göra den där banan som man har planerat.

Hur funkar Snooker? Här handlar det om att samla poäng utan att göra några misstag och utan att tiden tar slut. Så här gör man banan:

Starthinder. Du måste ta starthindret för att sätta igång tiden och starta loppet, men du får inget poäng för det och det gör inget om du river det.

Rött hinder (1 poäng). Man måste ta ett rött hinder innan man får ta ett poänghinder. Man får bara ta samma röda hinder en gång. Om man river ett rött hinder får man inte ta poäng efteråt, utan måste försöka på ett nytt rött hinder innan man tar något annat.

Poänghinder (2-7 poäng). Poänghinder är hindren i sekvensen 2-7. Hopphinder #2 är värt  två poäng, tunneln tre poäng, slalom fyra poäng etc. Hinder 5 är två hinder, 5A och 5B. Under den här öppningsdelen får man ta dem i vilken ordning man vill och från vilket håll man vill, men i slutsekvensen måste de tas i rätt ordning. Mest poäng får man om man tar sjuan tre gånger, alltså efter varje gång man har tagit ett rött hinder. Man tar i det här fallet då A-hindret och de två hoppen i vilken ordning och riktning man vill, men man måste ta alla tre felfritt. Man räknar inte vägran under den här delen av loppet, eftersom domaren inte vet vilket håll du tänker ta hindret från.

Rött hinder (1 p). Direkt efter poänghindret måste man ta ett nytt rött hinder. Om hunden skulle råka ta något annat på vägen dit är det tack och hej och snabbaste vägen till sluthindret. Man får behålla de poäng man har tagit hittills, men måste över sluthindret för att de ska räknas.

Poänghinder (2-7 p). Antingen tar man samma hinder som första gången, eller så tar man något annat. Om man råkar göra fel på poänghindret så räknas inte poängen, utan man måste till ett nytt rött hinder för att kunna samla nya poäng.

Rött hinder (1 p). Och så tar man det sista röda hindret.

Poänghinder (2-7 p). Och ett sista poänghinder. Det är smart att planera så att man nu är i bra läge för:

Hela slutsekvensen (2 + 3 + 4 + 5 + 6 + 7 poäng). Nu ska ”banan” som är numrerad 2-7 tas, och man får poäng för varje hinder man tar. Om man råkar göra ett fel under slutsekvensen (missar ett kontaktfält, river, får en vägran…) så är det slutsamlat och bara att skynda sig till sluthindret för att få behålla de poäng man redan tagit.

Sluthinder. Sluthindret måste tas för att du ska få en tid och få behålla dina poäng. Det gör ingenting om du river det.

Totalt 51 poäng max.

Igår satte vi en maxtid på 50 sekunder på den här banan, så man hann ta 7 x 3 poäng om man hade hyfsat flyt. Med en kortare maxtid hade det kanske inte varit realistiskt att hinna det, man kanske hade fått lägga in tunnel 6 någon gång istället. Så här gjorde jag det: Blå linje 1 + 7 poäng, turkos linje 1 + 7 poäng, röd linje 1 + 7 poäng och sedan slutsekvensen som är numrerad 2-7. Det var planen i alla fall. Bud tyckte att det var väääldigt svårt att inte ta tunnel 6 efter 7A baklänges på den turkosa linjen. Om det händer på tävling gäller det att släppa allt och snabbt ta sig till målhindret så att man i alla fall får behålla 16 poäng.

Riktigt rolig träning! Jag älskar Snooker. Nästa gång blir det fokus på gamblers, som jag tycker är ännu svårare (och lite tråkigare) som förare. Förstod du min förklaring? Har du fler frågor om Snooker? Skriv en kommentar!

Sammanfattning av agilityåret 2017

I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:

Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.

Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).

Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.

Här är ett lopp från i lördags:

Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.

På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.

Här är loppet som tog oss till final på NO:

Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.

I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.

Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.

Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…

Buds championatlopp:

Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.

Spy fortsätter att utvecklas – agilitytunnel på ny plats

Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!

Thomas på väg till USA

En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia

Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.

Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:

Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.

Spy börjar hoppa

Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.

Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.

Vintermål #1: Signalkontroll

Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.

Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.

En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.

I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.

Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.

Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:

Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.

Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?

Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser

Vinteragility Online 

eller

Vinterlydnad Online

Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!

Squid är äntligen tillbaka på agilitybanan

I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.

På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.

Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.

Här kommer ett av våra nollade lopp från igår: