Squid är äntligen tillbaka på agilitybanan

I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.

På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.

Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.

Här kommer ett av våra nollade lopp från igår:

Vad är din agilityplan för vintern?

Idag är det den första november och jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot vintern. Snö, is och kyla. I bästa fall barmark, men en lerig och hal träningsplan. Vi har ju tur att numera ha en fin träningshall på rimligt avstånd, men att vara där kostar pengar och kräver lite mer planering än att bara gå ut och träna när man känner för det.

Men det finns också en del saker som är lite roliga med vintern. Det är lågsäsong för tävlingar och min kalender är lite mer luftig än vad den har varit tidigare i år. Alltså passar det utmärkt att göra planer för vad vi ska förbättra inför nästa tävlingssäsong och träna systematiskt på de delar som ska bli bättre. Som tur är finns det massor av saker att göra på liten yta och till och med inne i huset där jag har några kvadratmeter träningsmatta.

Fokus för Epic och Bud är inställt på vårens landslagsuttagningar – uttagning till WAO i mars och till EO/NoM/VM i maj. För Squids del handlar det om att hon ska komma i bra form och hålla sig skadefri under sitt tionde år. Efter valpkullen drog hon till något och blev halt efter ansträngning, men nu känns det som att vi är på rätt väg och hon är anmäld till några tävlingar i vinter. Hon blir så glad när hon får vara med och träna!

Förutom att de stora tävlingarna finns med i planeringen så finns det saker som jag är sugen på att träna bättre under vintern, sådant som kanske inte riktigt fått plats under sommarens fokus på helhet och banor. Ungefär så här ser mitt grova fokus för vintern ut med Bud. Planen för Epic och Squid är liknande, men med fokus på deras svagheter.

  • Perfekt verbal signalkontroll på tighta svängar till höger och vänster (”back”/”sväng”)
  • Perfekt verbal signalkontroll på tunnel och balansbom (”genom”/”balans”)
  • Hoppstyrka och hoppteknik. Bli säker på 60 cm.
  • Bättre threadlar i extrema vinklar från fart
  • Stadigare sitt i starten med vikten bakåt
  • Tightare svängar ur tunnlar med mig på avstånd
  • Säkerhet och trygghet i svängar på/av A-hindret
  • Lära flera nya tricks som hjälper till att öka hans styrka och hållbarhet

Om du också är sugen på att använda vintern till att stärka era svagheter och lära nya saker så är min kurs Vinteragility Online ett perfekt val! Det är en kurs som du kan anpassa helt efter egna önskemål och förutsättningar. Du får förslag på många övningar som du kan använda för att till exempel öka hundens styrka, självständighet, signalförståelse eller självkontroll. Om du har tillgång till träning på lite större yta får du också en ny kombination att jobba på i varje lektion. I kursen finns också material om periodisering av agilityträningen, och förslag på hur du kan lägga upp träningen under vintern för att formtoppa till våren.

Det kan också vara så att du har en helt egen och specifik målsättning med vinterns träning. Då hjälper jag dig att lägga en träningsplan och hjälper dig med dina egna målsättningar under hela vintern. Det kan till exempel vara att du vill lära in running contacts, få en säker och positiv startrutin, lära hunden att svänga tight, få ett snabbare utförande på gungbrädan, eller färre rivningar på hopphinder.

Jag tror inte att vi har någon agilitykurs som är så fullproppad med information och så individanpassad som just Vinteragility. Läs mer om innehåll och upplägg här.

(Önskar du att det fanns en sådan här kurs för lydnad istället? Det gör det!)

 

 

Stanna kvar för agilityhunden – Vad är din startsignal?

För många hundar är agility det allra roligaste de vet. Det är inte ovanligt att uppleva att hunden tycker att själva agilityn är roligare än alla belöningar i världen, så det är kanske inte så konstigt att det är vanligt med problem att få hunden att stanna kvar i starten medan föraren tar sig ut till sin startposition.

Det kan finnas många anledningar till att hunden inte stannar i starten. Idag tänkte jag ta upp en av de allra vanligaste. Som tur är kanske det också är den som är enklast att fixa om man bara blir medveten. Det är nämligen så att väldigt många förare har problem med tjuvstarter.

För att hunden säkert ska stanna kvar i starten är det viktigt att det är tydligt vilken signal som hunden ska starta på. Jag är övertygad om att många hundar inte har en aning om vad som egentligen är startsignalen, därför att det varierar från gång till gång utan att föraren egentligen är medveten om det.

Det finns som regel tre saker som kan starta loppet:

  • En verbal startsignal från föraren
  • Rörelse från föraren
  • Rörelse från hunden

Min rekommendation är att bara låta den verbala startsignalen vara det som startar hunden. Rörelse från föraren blir lätt otydligt och leder till att hunden börjar gissa. Självklart skulle man kunna ha en specifik rörelse som startsignal – det fungerar bra med döva hundar till exempel. Men då måste den tränas precis som en verbal signal, och vara ett medvetet val där föraren har kontroll. Att låta hundens rörelse vara det som startar loppet är så klart inte så lämpligt, eftersom hunden omöjligen kan veta när föraren är i rätt position och redo att sätta igång. Dessutom lär han försöka starta tidigare och tidigare eftersom det är så roligt att springa.

Ekipage som har problem med starterna har ofta en väldig variation i vad det är som startar loppet. Ofta är det hunden som startar själv, och föraren som hänger på (ibland med den verbala startsignalen samtidigt som hunden hoppar första hindret). Andra gånger är det föraren som startar, men genom att börja springa eller vifta med armen innan den verbala signalen kommer. Inte konstigt att hunden inte förstår vad det är som gäller och börjar gissa eller testa olika saker!

Om du har problem med starter så tycker jag att du ska filma och analysera dina träningspass. Vad är det egentligen som händer först? Säger du din startsignal innan du börjar röra på dig, eller är det tvärt om? Är hunden stilla när du ger startsignalen, eller reagerar du på hundens rörelse? Frikoppla din startsignal från rörelse, genom att ha som regel att du inte börjar röra på dig förrän hunden har startat (på verbal signal). Genom att vara konsekvent med att alltid starta hunden på en tydlig verbal signal innan du börjar röra dig, och genom att se till att du aldrig startar om hunden rör sig först, kommer du snabbt att se stora förbättringar i era starter.

Om du vill läsa mer om hur du kan tänka kring starterna i den viktiga grundträningen finns det naturligtvis ett avsnitt om det i min nya agilitybok! Du kan beställa den här.

Norwegian Open 2017

Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser. 


Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg

Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar… 

Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling. 

Agility-VM 2017 Del 2

Gårdagen började på eftermiddagen med invigning och sedan hopplag large. Svenska laget satte fyra stabila nollor och ligger bra till inför kvällens final. Det var en ganska enkel bana av den tjeckiske domaren Petr Pupik, och hela 13 lag var helnollade.

Vårt resesällskap Mari och FTW Mist startade sist i det norska laget. Första hunden i laget fick en förarglig rivning, tvåan satte en bra nolla och tredje hunden blev tyvärr diskad. Mari och Mist gjorde ett kanonlopp på tiden 32,88. Den tiden hade räckt till en tredjeplats om det var individuell tävling. Otroligt bra!

Idag på morgonen har jag tittat på mediumhundarnas hopplag. En mycket svårare bana med få nollor. Det svenska laget lyckades tyvärr diska de tre första hundarna på exakt samma ställe – de tog en tunnel istället för hopphinder nummer tre. Anne och Bonnie avslutade med ett fantastiskt fint nollat lopp med en kanontid. Jag streamade loppen och tror att du kan se det här

Vann klassen gjorde Tjeckien, följda av Slovenien och Frankrike. Tyskarna gjorde fantastiskt snabba lopp, men hade fem fel.

Nu byggs det om till hopplag small och efter det blir det final i agilityklass för large- och medlumlagen.

VM 2017 Del 1

I helgen är det dags för en av årets höjdpunker: VM i Agility! Det är 10 år sedan jag var på mitt första VM, den gången i Hamar, Norge. Sedan har det blivit Finland, Österrike, Tyskland, Frankrike, Tjeckien och Spanien. VM i Sydafrika, Luxemburg och Italien följde jag via livestream hemifrån. I år är vi tillbaka i Liberec, Tjeckien, där VM gick för fem år sedan. Det var ett kanonarrangemang och en väldigt trevlig stad, så det är roligt att vara tillbaka.

I år har jag åkt bil ner ihop med min vän Mari från Norge. Hon och FTW Mist (Squids dotter) ska representera Norge både individuellt och i lag för andra året i rad. Med på resan är också lillasyster Maki, från Squids senaste kull. Mellansyster FTW Midi stannade hemma i Norge hos Birgitte och halvsyster Sisko.

Vi började resan i måndags och körde Öresundsbron till Danmark och tog sedan färja från Gedser till Rostock. Färjan var försenad. Himla bra att man har Netflix och att man numera har i princip fri surf i hela EU. Vi kom till Rostock ganska sent på kvällen och checkade in på hotell i närheten. Igår tog vi sovmorgon och körde sedan mot Liberec som ligger nära gränsen till både Tyskland och Polen. När vi var nästan framme var vägen vi hade tänkt åka avstängd och vi fick köra en omväg i mörkret. Vi kom fram till hotellet – som är enormt – vid åttatiden på kvällen. Vi var lite sega, så det blev ganska sent innan vi kom iväg för att äta middag. Som tur var hittade vi en trevlig och hundvänlig restaurang där vi kunde sitta till midnatt.

Det är härligt att vara i länder där hundarna är välkomna att vara med! På färjan mellan Danmark och Tyskland fick Maki följa med in i restaurangen och blev serverad vatten och hundkex. På restaurangen igår fick hundarna varsin skål med vatten som de verkligen uppskattade efter promenaden dit. Det känns som att det börjar bli bättre i Sverige också, men det är verkligen en bit kvar!

Idag är det veterinärkontroll och träning för några länder, bland annat Norge som tränar 17:10. Imorgon fortsätter det med veterinärkontroll och träning och sedan är det invigning vid 14:30. En timma senare drar första klassen igång – första lagloppet för largehundarna. Tävlingarna fortsätter sedan fredag, lördag och söndag. Här kan du hitta hela programmet och länk till livestream.

Hur tränar man agility med en valp?

När man har en valp och är sugen på agility kan det vara svårt att veta när man ska göra vad. Kan man börja träna direkt om man tänker på att inte låta valpen hoppa? Ska man lägga ner bommarna på marken och träna handling? Lite långsam slalomträning kan väl inte skada? Det är inte lätt att ta beslut om vad som är den bästa träningen för valpen.

Traditionellt har man sagt att det är viktigt att inte påbörja agilityträning förrän valpen har blivit vuxen, ofta har brukshundklubbarna haft 12 månader som gräns för att börja nybörjarkurs. Andra tycker att det är väldigt viktigt att hunden är höftledsröntgad innan man börjar utsätta den för påfrestningar. Samtidigt är det lätt att på till exempel YouTube hitta exempel på framgångsrika förare som tränar sina valpar ganska avancerat långt innan de är vuxna.

Personligen tror jag att det är nyttigt för valpar och unghundar att röra på sig och att träna. Jag tror att det är viktigt att de utsätts för lagom med belastning i kontrollerade former, så att de kan stärka muskler, skelett och leder, och utveckla balans, koordination och rörelser. Det innebär inte att jag tycker att agilityträning är det bästa sättet att göra det på. För det första tycker jag att det finns så många saker som min valp behöver lära sig innan vi börjar med agilityhinder:

Jag behöver ha olika typer av bra belöningar som jag kan placera på olika sätt och som hunden har lärt sig att jobba för utan att bli stressad, frustrerad eller tappa koncentrationen. Jag vill kunna jobba med utlagd belöning och ha belöningar i händerna utan att det stör hundens arbete. Jag behöver lära hunden att försöka på nytt och ändra sitt beteende om belöningen uteblir. Jag behöver lära hunden att följa mitt kroppsspråk, men också att lyssna på vad jag säger. Jag vill lära hunden att fullfölja en uppgift trots att jag kanske redan är på väg till nästa. Jag vill att hunden ska kunna koncentrera sig om mig trots att det händer saker runt omkring, och att han kan vila och vänta trots att andra tränar.

För det andra vill jag att hundens kropp ska vara redo för utmaningen innan jag introducerar hindren. Jag vill att han har en stark rygg som kan balansera kroppen när han hoppar, jag vill att han ska ha balans och koordination för att kunna ta sig fram tryggt och säkert. Jag vill att han har starka muskler som kan hålla emot och trycka ifrån i sidled när han måste svänga. Om inte grundstyrkan finns riskerar hunden att kompensera genom att använda fel teknik och fel muskler när vi börjar träna i full fart.

Eftersom jag är noga med de här sakerna är det sällan jag känner mig redo för någon ”riktig” agilityträning förrän hunden är ganska vuxen. Olika hundar utvecklas så klart olika snabbt, både mentalt och fysiskt. Med både Wilco och Bud väntade jag med att börja träna running contacts tills de var ungefär 18 månader. Jag tyckte att det fanns så många bitar jag ville utveckla innan jag kände att vi var redo. Med Holly – som egentligen är husses lydnadshund – har jag istället känt att hon var redo innan jag egentligen tyckte att det var lämpligt, och vi har satt igång nu när hon är 12 månader.

snapseed-15

Om du är intresserad av hur du kan ge din valp de bästa förutsättningarna för att bli tränings-smart, stark och redo för agilityträning så rekommenderar jag den här onlinekursen som startar den 9 oktober. Du får massor med roliga övningar som stärker ert samarbete och gör framtida agilityträning mycket enklare. Du får individuell uppföljning och tips på vad du kan göra med just din hund. Kursen passar för valpar från 3 månader, men också för äldre hundar som vill börja med agility, eller hundar som redan tävlar agility men behöver gå tillbaka till grunderna för att öka samarbete, motivation, fart eller kroppskontroll. Klicka här för mer information!

Agility – Från grunder till första start

AgilitybokenDet har länge saknats en bra nybörjarbok i agility. En som kan användas på kurser i klubbarna och av intresserade hundägare som vill sätta igång träningen på egen hand. Därför har jag under några år jobbat med just en sådan bok. Nu är den äntligen klar och går till tryck den här veckan. Om en dryg månad hoppas jag på att ha den i handen!

Det är spännande och lite nervöst. Det är jättesvårt att hitta rätt nivå, välja rätt övningar och vara både tydlig och precis. Man skulle ju kunna skriva en hur tjock bok som helst om agility om man skulle få med allt. I den här boken har jag försökt att begränsa mig till det man behöver veta för att blir klar för tävling i klass 1. Hur man tränar effektivt och använder belöningar på bästa sätt. Hur man kan träna grunder. Hur man lär in alla hinder. Hur man tränar, utför och använder olika byten. Hur man kan tänka när man sätter ihop färdigheterna till kombinationer. Hur man listar ut hundens linje. Hur det går till på tävling. Hur man kan analysera klass 1-banor. Hur man värmer upp och agilityfysik. Hur man kan öka hundens fart. Det var inte planerat från början, men till slut blev det ett kapitel om running contacts också. Det är ju så vanligt nu att det känns konstigt att inte prata om, även i en nybörjarbok.

Jag hoppas att boken kommer att vara en resurs för både instruktörer och hundägare. Jag tror att det finns mycket i boken som är intressant även för dig som redan tävlar agility, men framför allt hoppas jag att den kan inspirera och hjälpa nya tränare och instruktörer på nybörjarkurser runt om i landet.

Du kan förhandsbeställa boken redan nu om du vill, så kommer den så fort som möjligt till dig när den är färdigtryckt. Boken ges ut av Klickerförlaget och du beställer på deras hemsida. Om du bor i Norge kommer du att kunna köpa boken genom Adlibris.no när den kommer ut. Du hittar den här redan nu om du vill övervaka.

Banner agilitybok

Cert till Bud och kurs för agilityvalpar

Den här veckan känns det verkligen som att hösten kommit. Alldeles för tidigt! Det är dags att planera inomhussäsongen, och jag är så glad att vi har fina Hackvads Hundhall på nära håll. Det kommer att bli både kvälls- och helgkurser där i vinter.

I helgen var det fortfarande nästan sommar och vi var i Tidaholm och tävlade agility. Bud utvecklas verkligen hela tiden och det var jättekul att köra honom på Andreas Silverbergs fartiga och flytiga banor. På lördagen vann vi hans agilityklass och Bud tog sitt andra cert i agilityklass. På söndagen hade jag riktigt bra känsla i hopploppet, men tog i sista stund bort ett blindbyte jag hade tänkt att göra, och Bud satt över fel hinder. Precis innan han gjorde det hann jag tänka ”Vad häftigt han söker linjer och hinder helt självständigt nu”. Det är så sällan Bud har diskat sig genom att ta fel hinder, att jag egentligen bara tycker att det är lite roligt. Både början och slutet på loppet, efter den lilla incidenten, var jag jättenöjd med!

Agilityloppet med vinst och cert

Hopploppet som blev en disk

Tävlingarna i Tidaholm har blivit en årlig tradition. Här om dagen dök det här minnet upp: Bud valptränade mellan de vuxna hundarnas lopp för två år sedan. Då var han ett drygt halvår gammal och vi hade ägnat sommaren åt att lära honom lite grunder.

Valpträning är så roligt! Därför bjuder jag in till en heldagskurs med valpträning med fokus på agility i Hackvad Hundhall den 26 november. När man har valp kan det vara bra att få nya ögon på träningen och samarbetet, så att man kan åtgärda små problem innan de blir stora. Jag hoppas också kunna bjuda på massor av roliga övningar och inspiration till den roliga valpträningen. Läs mer om kursen här.

European Open 2017

Så var vi hemma från European Open i Italien. Det har varit jätteroliga, varma och spännande dagar. Vi började resan mitt i natten mellan tisdag och onsdag. Klockan 2 körde vi för att hämta upp Sabina och Adna och sedan vidare till Arlanda. Vi flög med Norwegian och jag är väldigt nöjd med allt från hur lätt det är att boka biljett med hund (man kan göra det direkt på nätet!) till hur lätt det var att checka in och hur trevliga flygplanspersonalen var när det gällde att ge info och bry sig om hundarna.

img_9550.jpg

Framme i Milano var vi väldigt spända på om det skulle gå att få in Epics stora bil i hyrbilen. Vi hade bokat en bil i klass med en VW Touran och fick en Skoda Octavia. Tack vare goda tetriskunskaper lyckades vi till slut få in bägge burarna och vår packning med minsta möjliga marginal.

img_9565.jpg

Vi hade bokat en lägenhet en knapp kvart från tävlingsplatsen. Den låg trevligt vid en gammal kvarn som var renoverad till en fin restaurang där vi åt middag på fredagskvällen. Ingen AC på rummet, men vi klarade oss hyfsat tack vare stenväggar och öppna fönster. På nätterna var det ändå rimligt svalt ute, speciellt i början.

På torsdagen var det veterinärbesiktning, träning och invigning. Veterinärbesiktningen gick väldigt snabbt – de kollade passet, tittade på slemhinnor och lyssnade på hjärtat. Inga rörelse- eller böjprover. Träningen gick på fyra identiska banor. En för small, en för medium och två för large. Vi hade ganska gott om tid för träning, fick 2 x 1,5 minuter och det kändes mer än nog i värmen. Tanken med träningen är framför allt att man ska få bekanta sig med alla hindertyper. Man lägger själv upp träningen utifrån vad man vill hinna med på den begränsade tiden. Avstånden var väldigt korta på vissa ställen på grund av litet utrymme, men jag tyckte att vi fick till väldigt bra träning. Jag prioriterade detaljträning på gunga, balans och slalom, men körde också igenom alla hinder för att han skulle få testa platta tunneln, däcket, muren, långhoppet och oxern.

img_9573.jpg

Träningsbanorna. Vår bana närmast i bild. 

Tre minuters träning låter kanske inte som så mycket, men vi hann allt vi hade planerat och Epic var helt utpumpad av värmen efter träningen. Jag bestämde mig då för att försöka skaffa ett kyltäcke till honom att använda före och efter våra lopp. Jag har aldrig haft något kyltäcke tidigare (bara Silver Shade-täcke till Shejpa, men det har en lite annorlunda funktion). Fick tag på ett (det här) som var alldeles för dyrt, men som jag tyckte fungerade bra. Inser nu när jag tittar på priser på nätet att jag betalade dubbla priset för den. Det går ju att ta bra betalt när man säljer kyltäcken på stortävling i 30 graders värme…

På fredagen var det kval med laget. Man kör individuella lopp och får poäng efter placering. Det gäller alltså att köra offensivt och försöka placera sig högt upp även här, och det behöver inte vara kört bara för ett en eller två hundar i laget diskar. På morgonen går man banvandring på båda banorna och sedan är tävlingen igång hela dagen. Jag tror att det var drygt 400 hundar till start i large. Vi började med agilityklass och jag fick en chock när jag inte alls kände igen Epic. Han diskade sig på hinder sju genom att ta ett hopphinder han inte skulle trots tydliga instruktioner. Och sedan gjorde han samma sak lite senare i banan. Jag är verkligen inte van vid att han sticker iväg och tar hinder på egen hand, han brukar vara väldigt följsam och eventuella diskar händer oftare för att han tänker för mycket (typ ”skulle jag threadla här?”) än att han bara springer iväg och tar hinder. Laget fick två nollor och två disk på den här banan.

img_9600.jpg

Inför hoppklassen var jag osäker på vilken hund jag hade med mig in på plan. Vanliga Epic, eller den där okända hunden som sprang och tog hopphinder hej vilt. Ändrade planen lite för att vara på den säkra sidan. Det visade sig att jag hade vanliga Epic med mig och jag tog i lite för mycket på vissa ställen så att han blev för tight. Vi kom runt banan med en oturlig rivning på långhoppet, men kommunikationen fungerade perfekt. På kvällen visade det sig att vårt lag hade kvalat till söndagens final. Även Sabina och Adnas lag var kvalade. Otroligt roligt!

På lördagen var det individuellt kval. Även här hade vi lite småmissar. I hopp rev Epic ett hinder och gjorde fel i slalomingången, men annars var känslan riktigt bra. I agilityklass fick vi ett stort missförstånd efter A-hindret som kostade massor med tid, och en rivning innan slalom. Det kändes som att vi gjorde mycket bra, men småmissarna gjorde att loppen inte var värda någonting. Våra bästa vänner Mari och Squids dotter Mist sprang bra i hoppklass och tog sig till individuell final.

img_9629.jpg

Banan redo för lagfinal på söndag morgon

Söndagen var finaldag och det var roligt att för första gången få springa lagfinal på EO. Upplägget är annorlunda och roligt. Det byggs en jättebana med fyra olika alternativa banor på 18 hinder. Deltagarna i laget startar i var sitt hörn och springer en egen bana, som en stafett. Epic och jag gick ut som nummer två i laget och jag var så glad att få nolla för första gången under helgen och att få göra vårt allra bästa i lagfinalen. Tyvärr räckte inte lagets totala resultat så långt med en disk på C-hunden, men jag var mest glad över vår insats.

img_9637.jpg

Igår ägnade vi hela dagen åt hemresan. Först bil till flygplatsen, vilket tog extra tid på grund av olyckor på motorvägen. (Tack Google maps för att vi fick alternativa vägar och slapp stå i kö!). Sedan väldigt spänning på flygplatsen när jag inte fick tag på bagagevagn (de kostade 2 euro och jag hade inga kontanter) och Sabina inte hittade till biluthyrningsfirman. Med väldigt liten marginal lyckades vi checka in hundarna och stressa till gaten. Väl där var flyget försenat och vi blev en timma försenade till Arlanda. Kom hem vid 21 på kvällen och somnade ganska strax därefter.

Vi har haft det superbra i Italien. Riktigt välarrangerade tävlingar på en fantastisk plats. Det fanns massor med skugga på området och tävlingsplatsen låg centralt med tillgång till restauranger och andra bekvämligheter. Stor skillnad mot när vi var i Ungern för tre år sedan. Det är härligt att vara hemma hos resten av hundarna igen. Också härligt med rimlig utomhustemperatur… Nu vilar vi lite och laddar om inför Nordiska Mästerskapen i Upplands Väsby om knappt två veckor.