Dags att planera vinterns agilityträning

Jag är hemma igen efter fyra fantastiska dagar på VM i agility. För första gången arrangerade Sverige VM och jag var med och kommenterade tävlingarna på livestreamen. Det var otroligt roligt och det tekniska fungerade så sjukt imponerande bra. Det finns inget bättre än att jobba med riktiga proffs – tack Sportsground. Proffsiga var också de svenska arrangörerna som lyckades fixa det bästa VM jag har varit på. Allt var så genomtänkt och stämningen var så trevlig för oss volontärer trots att många arrangörer var stressade och trötta. Om du inte redan har sett livestreamen så kommer det snart att finnas möjlighet att köpa den billigt i efterhand här. Missa inte chansen att se agility i världsklass – och höra mig kommentera det. Jag jobbade i hälften av klasserna och de andra klasserna kommenterades av duktiga Sofie och Emma.

Tonje och jag redo att kommentera largelagfinalen.

När man har suttit och tittat på agility i världsklass på utmanande banor så blir man så klart väldigt inspirererad till egen träning. Man inser hur viktigt det är med ”enkla” saker som att hunden stannar kvar i starten och tar rätt sida av hopphinder, och motiveras att träna självständiga kontaktfält och avancerade slalomingångar och -utgångar. Det är också motiverande att se hur man kan lösa banor på olika sätt beroende på vilken typ av handler man är. Vi har sett enormt imponerande självständighet hos blixtsnabba hundar med förare som inte själva är så atletiska. Att hunden lyssnar på verbala signaler och slutför sina uppgifter självständigt gör att föraren kan ligga före trots att hunden är mycket snabbare än handlern.

Titta till exempel på det ryska large-laget som totalägde agilitybanan på fredagen:

Vintern är den perfekta tiden att ta tag i detaljer som du vill ska vara bättre till nästa säsong. Det fina med nyinlärning är att du inte behöver stora ytor eller mycket utrustning – du kan göra så himla mycket med bara ett hopphinder eller helt utan hinder. I vinter startar jag för tredje året i rad Vinteragility Online. I den här kursen får du massor med övningar på olika teman, tips om periodisering för agilityhunden och individuell hjälp med att lägga upp en träningsplan som passar just dig, din hund och era förutsättningar. Den här kursen innehåller verkligen allt som du kan tänka dig inom agility – med fokus på sådant som passar bra att göra på liten yta med eller utan agilityhinder beroende på vad du har tillgång till.

Kursen innehåller övningar på teman som:

  • Signalkontroll verbala signaler – Gör din hund mer självständig på dina verbala signaler. Hinderdiskriminering, svängar, baksidor, threadlar och mycket mer.
  • Kontaktfält – Öka fart, förståelse, självständighet och kontroll på stoppade kontaktfält –även utan tillgång till kontaktfältshinder!
  • Gungbräda – öka självförtroende, fart och självständighet på gungbrädan.
  • Running contacts – Förberedande övningar för dig som vill börja med running i vår, eller svängträning/proofing på liten yta för dig som redan är igång.
  • Starter – Börja året med en hund som verkligen vill och kan stanna kvar i starten utan att röra en tass
  • Balansövningar – Öka hundens kärnmuskulatur och balans till nästa säsong
  • Hoppstyrka – Snabbare, starkare och mer kraftfull hund över hinder
  • Självständighet – Spara tid på banan genom att göra hunden mer självständig
  • Självkontroll – Lyssnar din hund på dig i alla lägen på banan? Jobba med hundens självkontroll och respons på dina signaler.

Varje lektion innehåller också en övning du kan göra med ett hopphinder, och en kombination du kan köra när du har tillgång till bra underlag och flera hinder. Det är ingen nödvändighet att köra de här övningarna, du kan välja att vila hunden helt från hoppande och ändå ha mängder med uppgifter att jobba med under tre månader. Självklart blir det nya kombinationer jämfört med tidigare år, och en hel del nya övningar i tillägg till de som tidigare har varit med.

Läs mer och anmäl dig här

Vad står på din träningslista för vintern?

Kort tunnel – Årets bästa köp

I somras köpte jag som sagt en tunnel som bara är en meter lång. Det kändes lite som ett år för sent, eftersom Spy faktiskt till slut lärde sig att tunnlar inte äter hundar och kunde springa igenom tunnlar i alla längder. Jag har dock upplevt behov av en kort tunnel när jag håller kurs, speciellt för vissa typer av hundar som antingen är väldigt osäkra, eller lätt blir frustrerade och klistriga på föraren. Jag förväntade mig nog inte att jag skulle använda tunneln så mycket, men tyckte att den var bra att ha.

Med facit i hand har jag använt tunneln mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, både med elevhundar och med egna hundar. Jag tycker att den korta tunneln har många fördelar när man tränar. Man kan få in många repetitioner på kort tid och på liten yta utan att det blir så mycket springande. Det är lättare att fokusera på precis det man vill jobba på, till exempel kommandoinlärning, svängar eller diskrimineringsövningar. Belöningen kommer snabbare till hunden och jag kan vara kvar på samma plats. Det är lättare att lära in tighta svängar ut ur tunneln på en riktigt kort tunnel och lättare att träna på att hunden ska fästa på tunneln utan att störas av min rörelse.

Med en kort tunnel är det mycket enklare att jobba med shejping och frivilliga beteenden, någonting som mina senaste hundar har lärt mig vikten av. Jag har ju länge jobbat jättemycket med frivilliga beteenden, men i agilityn har jag låtit mig påverkas lite mycket av vad andra gör och använt mer lockande och visande. Det funkar på många hundar, men sämre på andra (till exempel på Bud, som lätt blir frustrerad och klistrig). Att gå tillbaka till mer frivilliga beteenden i början av inlärningen känns rätt för mig och stämmer bättre överens med hur jag tränar andra saker. Jag har därför ändrat en del saker i mina grundhandlingskurser för att det ska passa fler hundar och ge en stadigare grund.

Här är en film från min nya grundhandlingskurs (den går på fannygott.com just nu) där jag visar hur man kan påbörja träningen, lägga på kommando och börja jobba med olika utmaningar på den korta tunneln.

Här är en film från några träningspass den senaste veckan, där jag har använt den korta tunneln för att träna olika färdigheter. I det första klippet tränar Spy på att skilja mellan ”Gå!” – full fart rakt fram efter tunneln (med hjälp av belöningsmaskin här) och ”Spyspyspy” – tight sväng tillbaka till mig. I det andra klippet tränar jag på att Bud ska höra skillnad på ”genom” och ”slalom” (kanske onödigt lika kommandon tyvärr). Kort tunnel och kort slalom gör att vi kan fokusera på det viktiga – att skilja på kommandon – utan att slita ut honom i onödan.

Jag önskar verkligen att fler klubbar och träningscenter hade investerat i en kort tunnel för nybörjarkurser och liknande. En kort tunnel är inte dyr i jämförelse med de längre varianterna, min kostade 70 euro har jag för mig. Jag köpte den från agility-tunnel.de på European Open. De var också på Gåsahoppet och kanske dyker upp på VM i Sverige om några veckor? Min tunnel är i bra kvalitet och ”full grip” vilket innebär att hundarna får bra grepp om tunneln för tighta svängar och liknande.

Vad är ditt bästa hundrelaterade köp i år? Eller har du kanske tillverkat något själv? När det gäller DIY-projekt ligger Cecilias target som sitter fast i marken högt på min lista. Den kanske jag skriver om en annan dag. 

Lär din hund ett hoppkommando

Äntligen börjar det lugna ner sig efter många resor och aktiviteter under sommaren, även om jag fortfarande har en del resor kvar. Jag precis hem från en liten Norge-turné där Bud och jag höll kurs i Tromsø och sedan tävlade i Fredrikstad. I Fredrikstad kvalade vi både till final och vann agilityklass 3 med cert och norskt agilitychampionat. I finalen gick han tyvärr ur slalom. Imorgon reser jag till Stavanger för att hålla kurs i helgen. Men när vi är hemma försöker jag bland annat fixa lite filmer – både till onlinekurser och till min YouTube-kanal.

Här kommer min första riktiga instruktionsvideo. Den handlar om hur man kan lära hunden ett hoppkommando till agility, och varför det är bra att ha ett sådant. Filmen är på engelska, men man kan klicka fram textning där det står CC längst ner, så att man lätt kan hänga med på vad jag säger.

I veckan gjorde jag också en liten film som visar några av de färdigheter som vi tränar på kursen Agilityhandling Grundkurs, eller på engelska ”Agility Handling Foundations Online”. I höst blir det ingen onlinevariant av den här kursen på svenska, men på fannygott.com börjar precis samma kurs (med lite uppdaterat material) på engelska. Häng gärna med där! Det blir ett härligt gäng från olika länder i världen som går kursen.

Om du hellre vill gå kursen som en endagskurs i Kungsör Hundarena så har du chansen den 25 november. Läs mer och anmäl dig här.

Det kommer att komma fler instruktionsvideos och liknande, jag ska försöka göra YouTube-kontot mer levande i fortsättningen. Skriv en kommentar här och berätta vad du skulle vela se en film om!

SM-guld till Bud!

Guld-Sabina och min guldhund Bud

SM var fantastiskt roligt och spännande på många sätt. Squid presterade generellt bra, men hade lite slalomproblem. Hon kvalade till individuell final och kom 9:a med fem fel (slalomingång). Hon hoppade fint och rev inte ett enda hinder på hela helgen. Jag är väldigt nöjd med hennes uppladdning inför mästerskapet, men inser att vi måste träna slalom. Det är tydligen färskvara trots att man är nästan 10 år gammal…

Foto: Sara Helén

Bud och jag fick inte till det individuellt. I agilityloppet, som var det första vi körde under helgen, rev han första hindret och kändes sedan helt ur kontroll. Jag tror att vi diskade oss tre gånger och rev tre hinder. Det kändes lite trötstlöst, för jag hade känslan på banvandringen att banan borde vara enkel att lösa för oss. Min främsta teori är att han blir så störd av att riva första hindret att han tappar huvudet lite. I hopploppet blev det också disk, först gick han ur slalom och sedan tog han ett hinder från fel håll. Det där med att ta hinder åt fel håll är något som händer alldeles för ofta på tävling. På träning är han jättebra på ”ut”, det vill säga att han ska gå runt hindret och ta det bakifrån. På tävling är det som att han bara stänger öronen och anstränger sig för att ta hindret framifrån. Det här måste vi komma åt! Så någon individuell final blev det inte för Bud i hans första SM. Däremot gick det strålande i laget.

Min goda vän Sabina tävlar i laget Hejjaklacken ihop med andra goda vänner från Kumla och Örebro. 2017 blev de årets lag och de vann också en lagklass på förra årets SM. Sabinas hund Adna tog silver på SM förra året och var med i landslaget när vi åkte till EO ihop förra året. I våras skedde en hemsk olycka, där Sabina plötsligt förlorade sin fina vän och fantastiska tävlingskamrat. Sabina frågade om hon fick låna Bud som ersättare för Adna i laget. Bud har tävlat med Sabina några gånger och de trivs ihop. Självklart sa jag ja! Dessutom fick Squid hoppa in i ett annat lag som stand in för Sabinas andra hund Persie, som är hemma med valpar.

I laget skötte sig Bud utmärkt! Det blev en miss i hopploppet som ledde till disk, men laget låg placerat som fyra efter ett av två lopp och hade goda chanser på medalj. Agilityklassen blev en riktig rysare. Bud gick ut sist i laget och två hundar hade kommit runt medan en var diskad. Om Bud gick runt skulle det leda till en bra placering, men blev han diskad skulle laget också bli diskat eftersom man måste räkna tre resultat. Bud startade jättebra, men den sneda ansatsen till balansbommen ledde till att han trillade av på mitten. Här uppstod förvirring mellan Sabina och den italienska domaren. Var det vägran eller fem fel? Skulle hon ta om hindret eller köra vidare? Fel val skulle leda till disk. Sabina fick inget besked och körde efter en stunds diskussion vidare. Domaren gick sedan till överdomaren och sekretariatet och bestämde ihop med dem att Bud skulle få omlopp om Sabina ville.

Omloppet var så enormt spännande. Sabina och Bud gick ut sist av alla. Om de lyckades att inte diska sig hägrade medaljer. Och ett nollat lopp skulle räcka till guld! Sabina måste ha nerver av stål, för loppet blev lika bra som det första, och Bud lyckades hålla sig kvar på balansbommen. De avgjorde lagfinalen med ett nollat lopp och bästa tiden i klassen med stor marginal. Vilken fantastisk prestation! Och vilken glädje för Sabina och hela laget att få hedra fantastiska Adna med ett guld.

Att vända tävlingsfel till bra träning

Efter landslagsuttagningarna för en knapp månad sedan har det blivit några vanliga tävlingar för Bud. Sista helgen i maj var vi i Forsakar i Skåne och tävlade. Åtta lopp på en helg, fina omgivningar och härligt sällskap gjorde resan värd. Jag passade också på att ta Epic på rehabbesök i Göteborg på väg ner. Eftersom Squid höglöpte fick hon stanna hemma, så att det inte blev jobbigt för killarna att bo i bilen. På sommarhalvåret tar jag gärna den stora bilen till tävlingar, sätter in en säng och bor där med hundarna på natten. Sover så gott i bilen och älskar att ha säng att dra sig tillbaka till under långa tävlingsdagar.

Bud och jag gjorde många bra saker, men lyckades inte nolla ett enda av de åtta loppen. Vi hade bäst flyt i agilityloppen. På lördag morgon – tidig banvandring och tidigt startnummer – kände jag verkligen av förkylningen som jag drog på mig efter landslagsuttagningen och klarade inte av att springa fort. Duktiga Bud går att distanshandla och vi klarade allt det svåra och lyckades diska oss på sista hindret när jag klämde i med ett ”gå” precis när han gick in i sista tunneln. Det kommandot är han duktig på, så han sprang full fart rakt fram in i en tunnel istället för att ta hoppet som var sista hindret… Han försökte till och med bromsa när jag började ropa på honom, men på det hala gräset kunde han inte vända i tid utan vände inne i tunneln. Så duktig hund, så klantig handler!

På söndagen var det en riktigt rolig och svår agilitybana som jag var peppad på att fixa. Tyvärr fick vi en konstig slalomvägran på hinder tre, men klarade resten av banan på ett bra sätt. Eftersom banan skördade många offer fick vi årets första SM-pinne trots fem fel.

I flera av de andra loppen där något gick fel passade jag på att utnyttja tävlingssituationen till bra träning. Lopp som inte är nollade behöver inte vara misslyckade. Istället kan man se det som en möjlighet att träna i tävlingssituation. Jag brukar försöka komma ihåg att stoppa en liten leksak i fickan, så att jag kan ta fram den och belöna om vi behöver ta om något, eller om jag bara vill uppmuntra något extra bra under loppet. Det är tillåtet enligt reglerna att ha belöningar i fickan, så länge de inte syns eller hörs. Det är också okej att ta fram en leksak under loppet. Man blir så klart diskad om man gör det under pågående tävlingslopp, men om man redan har fått fel kanske det inte spelar någon roll. Det man däremot inte får göra är att ta fram godis på plan. Tanken där är att det kan störa hundar som kommer senare om man råkar tappa smulor eller liknande. Spara alltså godiset tills du är utanför planen.

I två agilitylopp under helgen passade jag på att belöna gungbrädan. Bud har en väldigt fin gunga, men det är lätt att tappa kontrollen över startsignalen när man tävlar. På landslagsuttagningen gjorde han grymt snabba och snygga gungor, men ingen av oss väntade direkt på startsignal innan vi fortsatte vidare. Egentligen vill jag alltid ha kontroll över hans beteende på gungan, så att det är min signal som startar honom. I Forsakar var han en stjärna på första försöket, och fick belöning för det två gånger på plan. I det första loppet under helgen (inte filmat) fick vi en rivning. Då tog jag upp bommen, tog om sekvensen och gav honom leksaken när han klarade hoppet utan att riva. I ett annat lopp tog han en extra oxer och jag valde att belöna honom för ett fint slalom istället för att köra klart banan. Här kommer en film med lite hoppklipp på lopp där jag belönade istället för att köra klart.

Igår var vi i Strängnäs och tävlade två agilitylopp och ett hopplopp. Bud var superduktig och vann två av tre lopp. I det tredje loppet fick vi ett litet återfall på gungan. Snygg gunga, men varken jag eller han väntade på ett stopp på gungan och han satt i fel tunnel innan jag hann blinka.

Snygg stil, men tyvärr lockade tunneln till höger i bild lite mycket… Foto: Idha Granath

Ett steg närmare lösningen på tidiga avstamp?

Ett av de svåraste agilityproblemen att lösa är hundar som har problem att hitta rätt avstampspunkt när de hoppar. Det är ett relativt vanligt problem, som har fått namnet ”Early Takeoff Sydrome” (ETS) på engelska. Typiska symptom är att hunden tar av för tidigt på hopphinder – speciellt på raka linjer med längre avstånd, att hunden lägger in extra steg på väg mot avstamp (”taxerande”) och/eller att hunden på grund av felaktig avstampspunkt ibland kraschar i hinderbommen. Ofta börjar hundarna med en korrekt hoppteknik, för att bli sämre och sämre med tiden.

Förmodligen finns det olika orsaker till det här syndromet, och det har undersökts ganska noga. Här kan man till exempel läsa en genomgång som är flera år gammal, skriven av Linda Mecklenburg i USA. Ärftlighet diskuteras ofta i USA, där man menar att problemet är vanligare i vissa hundfamiljer och -raser. Den vanligaste teorin är att hundar med det här problemet har problem med synen, att de till exempel är närsynta. Närsynthet är inte någonting som man kan upptäcka när man ögonlyser hunden.

Idag publicerade en nederländsk agilityförare historien om sin border collie med ETS. Den har fått hjälp av en veterinär och fått glasögon. Glasögonen hjälper hunden att korrigera synfelet, och hoppandet är bättre. Liknande resultat har man fått med korrigernde linser på hundar i USA. Tyvärr får föraren inte tävla med sin hund med glasögon, något jag är säker på att man inte hade fått dispens för i Sverige heller. Så förmodligen kommer vi att få fortsätta att se hundar som kraschar hinder i onödan även i framtiden.

Nybliven agilitydomare

I förra veckan arrangerade min klubb Kumla BK en inofficiell kvällstävling i agility där jag examinerades som agilitydomare. Det gick bra, så nu får jag börja döma officiellt! Så här såg banorna ut. De skulle vara klass 2-nivå och jag tyckte att de fungerade bra för alla storleksklasser!

Att vara agilitydomare handlar väldigt mycket om att konstruera och bygga banor. Visst gäller det att döma korrekt också, men bankonstruktion är nog den viktigaste uppgiften. Det är också den roligaste, tycker jag. Jag har alltid gillat att göra banor till kurser, träningar och klubbtävlingar. Utmaningen ligger i att göra banorna flytiga, roliga, säkra, lagom svåra och helst också inspirerande.

När man ska rita banor till tävling måste man tänka på lite fler saker än när man gör träningsbanor. Man måste till exempel tänka på att man ska kunna döma så bra och rättvist som möjligt. Man ska hinna se alla kontaktfält och tunnelingångar och få en bra vinkel att döma slalom, långhopp och mur i, till exempel. Det ska också gå rimligt snabbt att ta sig från punkten man är på när ett ekipage går i mål och till punkten man vill vara på när man startar nästa tävlande. Och självklart får man inte vara i vägen för föraren eller hunden när man dömer.

Man ska också tänka på att tävlingen ska kunna flyta på bra – det ska gå snabbt för tävlande att komma till start och det ska vara lätt för tidtagaren att hamna i linje för både start- och målhinder.

Som tävlande i agility tycker jag också att domarens banläggning är en av de absolut viktigaste faktorerna som gör det roligt att tävla. På en bra bana blir man upprymd och inspirerad oavsett om man klarar av banan eller inte. Jag minns till exempel känslan av eufori under Norwegian Open i höstas, där vi fick springa på flera helt fantastiska banor under helgen.

Min målsättning som domare är att kunna göra sådana fantastiska, inspirerande och utmanande banor som det är roligt att tävla på, samtidigt som de uppmuntrar till vidareutveckling i hundträning och handling. Vi kanske ses på någon av mina banor i framtiden!

Landslagsplats för Bud!

Sedan landslagsuttagningarna förra helgen har jag varit utslagen i en riktigt otrevlig förkylning och knappt orkat sitta upp. Nu är krafterna tillbaka, även om hostan fortfarande är jobbig, så nu tänkte jag skriva några ord om det.

Jag tycker att LLU är en av de roligaste tävlingarna på hela året. Man får tävla på fantastiska banor, på bra underlag och på bra hinder. Dessutom är hela den svenska eliten där och man får verkligen en kvitto på hur man står sig i konkurrensen. Speciellt spännande är det med Bud som normalt sett tävlar i large och alltså tävlar i en annan storleksklass än de flesta hundarna i eliten. Det här var också Buds första landslagsuttagning – för ett år sedan hade vi precis börjat tävla och samlade pinnar i klass 1 och 2.

Träningen inför LLU kändes inte så bra. Bud rev väldigt mycket på träning sista veckorna och känslan var inte på topp. Squid, som har varit med på många landslagsuttagningar och nu är 9,5 år, har inte tränat jättemycket eftersom jag vill spara lite på henne, men vi har inte haft flyt i tävlandet på de senaste tävlingarna.

LLU gick för det mesta ungefär som förväntat. Bud rev en del. Han gjorde mycket fint också, men han har en tendens att bli stressad och frustrerad om det blir något fel på banan, vilket leder till fler fel av bara farten. Squid missade slalomingångar och poppade in i tunnlar hon inte skulle ta. Hon behöver nog träna lite mer inför SM. På fredagen nollade vi det sista av tre hopplopp och fick lite poäng, men annars uteblev resultaten för Squid.

På lördagen vaknade jag och kände av den här förkylningen för första gången. I första agilityloppet lyckades jag vara för sen i ett byte redan på hinder 6, och krockade nästan med Bud, vilket ledde till disk. I andra agilityloppet startade vi bland de sista i klassen och jag hade sett på ganska många ekipage. De flesta hade stora problem med hinder 5-6 (efter första tunneln) och jag bestämde mig för att handla lugnt och defensivt med threadlar och bakombyten istället för att riskera att hamna i vägen för honom igen. Bud går ofta bäst när jag tar det lite lugnt och inte hetsar, vilket är lite tråkigt eftersom jag verkligen gillar att springa och att utmana mig själv i vad jag kan hinna med.

När vi startade kände jag att jag litade helt på honom över hinder 1-2-3 istället för att oroa mig för att han skulle missa 3:an eller ta det från baksidan (vilket var ett stort orosmoment med Squid som ledde till att vi missade hindret helt). Det gjorde att jag i lugn och ro kunde jogga iväg medan han hoppade, och plötsligt insåg jag – jag hinner ju lätt blindbyta efter tunneln om jag bara ökar farten lite nu. Det gjorde jag, och plötsligt hade vi fått till en perfekt start där de flesta andra hade haft problem. Resten av banan handlade mest om att ta det lugnt och vara tydlig och försöka störa honom så lite som möjligt, och det lyckades jag med! Äntligen fick vi vår första nolla. Inte nog med att vi nollade, vi lyckades också vinna klassen med nästan hel sekund, och hade snabbast tid av alla oavsett fel. Jättehäftigt att få kvitto på att vi faktiskt kan konkurrera med de allra bästa även på 60 cm.

Vinstloppet ur två vinklar

På söndagen vaknade jag med en väldigt konstig, hes röst. Två lopp väntade: ett i hoppklass och ett i agilityklass. För att överhuvudtaget ha möjlighet att bli uttagen till någonting måste man ha poäng i både hopp- och agilityklass. För att få det var vi tvungna att nolla hoppklassen på söndagen. Jag trodde inte alls på att vi skulle klara det med tanke på statistiken, men kände mig nöjd med att min unga hund i alla fall hade visat att han kan i ett lopp.

Vårt hopplopp började fint och plötsligt hade vi kommit längre än vad jag hade trott från början utan en enda rivning. Vid slalom kände jag att jag inte ville lämna honom så långt som jag borde – bättre att ta det säkra före det osäkra och lösa eventuella problem som uppstår senare. Så jag fick bakombyta och threadla och ropa högt med min kraxiga röst. Och sedan blev jag efter igen, mest för att jag inte ville stressa och riskera en rivning. Bud svängde åt fel håll när jag inte hann bakombyta i tid och var på väg mot starthindret. Jag fick vänt honom och avslutat banan utan några fel! Tiden blev ju inte kanonbra med tanke på vår extra utflykt på slutet och den klantiga handlingen efter slalom. Men det var inte jättedåligt heller, och vi tog poäng med mycket god marginal – det hade jag inte förväntat mig!

Den här filmen är tyvärr lite suddig, och ses bäst med ljud pga komisk röst och hysteriskt skrikande.

Att ta poäng i två av åtta lopp brukar inte räcka långt, inte ens om man vinner ett. Förra året tog Epic poäng i fyra lopp och kom precis med till EO och NoM. Men i år var banorna nog lite svårare och flera misslyckades med att ta poäng i både hopp och agility även om de fick fler poäng än oss. Så i slutändan lyckades vi vara en av de 10 som får en plats till European Open i Österrike och Nordiska Mästerskapen i Finland. Det känns jätteroligt, om än något överraskande efter en helg som inte alls kändes så bra som jag hade hoppats på när jag började förbereda mig inför den här helgen.

Nu ska vi fokusera mot tre roliga mästerskap den här sommaren: SM, EO och NoM. Så tacksam att få uppleva det med fina, fina Bud!

Hoppchampionat, SM-kval och besök hos Hundverkstan

I torsdags och fredags var jag och höll hoppteknikkurser på AgiliTeam i Landvetter. Jag hade med mig Bud som medhjälpare och Spy som praktikant. Båda skötte sig fint och fick visa övningar på olika nivåer. Spy har verkligen utvecklats massor under vintern och är så rolig att jobba med. Dessutom skötte hon sig utmärkt inne i hallen medan kursen pågick.

I söndags åkte vi en sväng till Mockfjärd på agilitytävling och Bud lyckades äntligen ta sista SM-pinnen och sista hoppcertet! Roligt att ha med både Squid och Bud till SM i Sundsvall i sommar. Först ligger dock fokus på landslagsuttagningarna om drygt två veckor.

Idag gick jag upp klockan 5 och satte mig i bilen för att köra 3,5 timma till Gråbo utanför Göteborg. Där får mina hundar hjälp att hålla kropparna i så bra form som möjligt av Annika Falkenberg på Hundverkstan. Utan henne hade vårt agilityliv sett väldigt annorlunda ut. Hon hittar snabbt problemet om hundarna inte känns helt hundra och fixar det lätt. Just nu blir det besök varje månad för att hjälpa Epic att komma tillbaka från korsbandsskadan så fort som möjligt. Allt går enligt plan för honom och han ska nu få börja med lite hoppteknik och lösspring. Han kommer att bli så glad! Bud och Squid har fått en uppfräschning inför landslagsuttagningen och med Spy jobba vi långsiktigt för att få ordning på lite problem hon kom med från Irland. Det är slitigt att köra så långt – hela dagen går åt, men det är verkligen värt det. Utan Annikas hjälp hade vi inte kunnat köra agility på samma sätt. Inte för att jag tycker att agilityn i sig sliter speciellt på hundarna, utan för att agilityn kräver att deras kroppar är i riktigt fin form för att det ska kännas bra.

Nu väntar några vilodagar för hundarna och sedan åker jag till Italien för jobb i helgen. Bud ska tävla agility med Sabina i Tranås på lördag. De ska dessutom tävla lag tillsammans på SM.

Resor, resor, resor…

När jag började planera året tänkte jag att jag skulle hålla april ganska ledig från resande, så att jag kunde stanna hemma och träna mina egna hundar inför säsongen. På något sätt lyckades jag ändå planera in åtta arbetsdagar hemifrån, plus resedagar. Plötsligt gick en tredjedel av månaden bort där. I mars var jag också borta en tredjedel av månaden. Det är otroligt roligt att resa och träffa nya och gamla elever från olika platser, men det tar på krafterna och gör det ibland svårt att hinna med allt man hade önskat. Hittills i år har jag varit i Göteborg, Frankrike, USA, Åhus, Fagersta och Schweiz. Imorgon åker jag till Göteborg för två kursdagar och nästa helg ska jag till Italien. I framtiden vill jag verkligen resa mindre, men det är så lätt att lägga in saker i kalendern för att man egentligen vill tacka ja till alla roliga uppdrag också.

När jag kan ta med mina egna hundar blir det lättare att åka iväg. Lättare att få till träning, lättare att lösa hundvaktsproblemet, lättare för samvetet och lite roligare och härligare att vara borta. När jag var i Schweiz i helgen tog jag med mig Squid. Hon var verkligen en enkel hund att ha med på resa – så avslappnad på flygplatser, hotell och restauranger. Och så duktig på att visa lydnadsmoment på kurs trots att det var länge sedan vi tränade lydnad seriöst. Lydnadskursen fick mig att inse hur slitigt lydnad är fysiskt för hundarna. Jag har ibland tänkt att lydnadstävlande är något man kan syssla med om hunden inte fixar agility längre, men jag tänker nog tvärt om nu. Lydnaden känns mycket mer slitsam för Squids kropp (hon är 9,5 år, fräsch – men ingen ungdom längre) än agilityn. Lydnaden innehåller så många rivstarter och snabba stopp. Dessutom känns det som att man behöver träna mer för att hålla en lydnadshund på toppnivå. Istället får vi nog prova på rallylydnad eller nosework när kroppen inte länge håller för agility.

Än så länge tänker vi i alla fall inte lägga ner agilityn. Squid är kvalad till SM i Sundsvall och går fortfarande riktigt stabilt och fint på tävling. På Gåsahoppet i påskas satte hon flera riktigt fina tider och kan fortfarande slå de unga hundarna. Bud har också gått fint, men rev mer än vanligt på Gåsahoppet. I Kinnared helgen efter vann han första agilityklassen och tog sin sist agilitypinne för SM. Vi har en hopp-pinne kvar och fyra chanser. Två med mig och två med Sabina som handler (när jag är i Italien). Nu kan vi äntligen träna ute igen och försöker träna lite intensivt de dagar jag är hemma. Här är en film från i tisdags då vi testade att filma träningen med min nya drönare!