Epics bakre korsbandsskada

För drygt två veckor sedan skadade sig Epic under arbete med fåren. Det hände plötsligt när han sprang snabbt i vår lilla skogshage. Jag vet inte exakt vad som hände – han kan ha fastnat i något eller krockat med något. Plötsligt var han på tre ben och pep (samtidigt som han fortsatte att försöka valla, så klart). Han fick en smärtstillande och antiinflammatorisk tablett och växlade resten av dagen mellan att vara trebent och att ibland gå relativt normalt.

Epic hos Sellvens Smådjursklinik

Dagen efter fick vi tid hos vår lokala veterinär som konstaterade att han hade ont i knät och rekommenderade tid hos en ortoped för artroskopi (titthålsundersökning). Jag fick en tid hos Fredrik Kjærstad på Ulvsby Smådjursklinik i Karlstad för undersökning dagen efter. Thomas var där med Epic eftersom jag jobbade. Han undersökte och röntgade och konstaterade korsbandsskada. Man kan inte se korsbanden på röntgen, men han kunde konstatera att det inte fanns någon artros och att det andra benet var helt stabilt. Inga tecken på en skada som kommer av att korsbandet gradvis försvagas tills det brister, utan snarare ett akut trauma. Det absolut vanligaste är skador på det främre korsbandet, så planen var operation med TPLO- eller TTA-metoden för att ändra vinklarna i knät så att det främre korsbandet inte behövs.

I måndags var det dags för operation. När vi kom dit undersökte Fredrik honom och tittade på hur han rörde sig i skritt och trav. Han var väldigt förvånad över att Epic inte visade någon hälta i rörelse och blev osäker på om det verkligen var en främre korsbandsskada. Hundar med det brukar inte bli så mycket bättre på två veckor. Jag lämnade Epic för artroskopi och eventuell operation om det ändå var en främre korsbandsskada, och åkte med mina tre andra hundar till Dogorama inomhushall där vi tränade agility och sedan minglade och tittade på kurs. Stort tack till Magda som lät mig stanna kvar så att jag slapp driva runt på stan hela dagen.

Epic i nya lägenheten

När jag kom för att hämta Epic visade det sig att han inte hade blivit opererad (mer än titthålsoperationen för att fastställa diagnos). Hans skada är en total bakre korsbandsruptur. Det är en mycket ovanligare skada än det främre korsbandet och sker som regel ihop med andra skador på strukturer i knät, till exempel om hunden har blivit påkörd av en bil. Epic har inga andra skador, utan det är det bakre korsbandet som är helt av. Fredrik tyckte inte att de operationer som finns att tillgå för en bakre korsbandsskada är tillräckligt bra för att man ska göra dem. Risken är att han blir mer störd av att man sätter in linor på utsidan av knäleden än vad han blir av att man inte gör någonting. Det är som sagt en ovanlig skada, så det är svårt att veta vad som är det bästa att göra. Fredrik hade erfarenhet av hundar som blivit helt bra med vila och rehab, bland annat en ung border collie som dragit av det bakre korsbandet i somras och som nu var i full aktivitet och fungerade bra.

Planen är alltså först vila i 6-8 veckor och sedan gradvis återuppbyggnad och lite tur. Förhoppningsvis kommer han att kunna komma tillbaka till agility, vallning och annat som gör livet värt att leva. Just nu är den stora utmaningen att hålla honom lugn. Som regel tar han det lugnt inomhus, men efter drygt två veckor utan något annat än korta rastningar är energin på topp. Vi installerade honom först i vår ganska höga valphage i trä inne i köket, men han har redan hoppat ut ur den två gånger så det är inte aktuellt att lämna honom oövervakad där. Dessutom gillar han att ställa sig på bakbenen i den och säga hej till oss. Han är ganska lugn när han är lös i köket, men det är svårt att hålla honom från att hoppa upp i möbler. Det är tur att han inte behövde operationen där man sågar i benet för att ändra vinklarna, då hade jag varit ännu mer orolig för allt tokigt han hittar på. Jag försöker att hålla honom så stilla som möjligt, men det är jättesvårt! Epic verkar inte alls ha ont och tycker att tratten är ganska schyst eftersom den förstärker hans skall och är bra för att flytta ut stolarna från bordet så att han kan klättra på dem…

Sammanfattning av agilityåret 2017

I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:

Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.

Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).

Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.

Här är ett lopp från i lördags:

Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.

På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.

Här är loppet som tog oss till final på NO:

Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.

I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.

Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.

Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…

Buds championatlopp:

Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.

Vintermål #1: Signalkontroll

Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.

Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.

En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.

I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.

Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.

Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:

Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.

Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?

Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser

Vinteragility Online 

eller

Vinterlydnad Online

Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!

Norwegian Open 2017

Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser. 


Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg

Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar… 

Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling. 

European Open 2017

Så var vi hemma från European Open i Italien. Det har varit jätteroliga, varma och spännande dagar. Vi började resan mitt i natten mellan tisdag och onsdag. Klockan 2 körde vi för att hämta upp Sabina och Adna och sedan vidare till Arlanda. Vi flög med Norwegian och jag är väldigt nöjd med allt från hur lätt det är att boka biljett med hund (man kan göra det direkt på nätet!) till hur lätt det var att checka in och hur trevliga flygplanspersonalen var när det gällde att ge info och bry sig om hundarna.

img_9550.jpg

Framme i Milano var vi väldigt spända på om det skulle gå att få in Epics stora bil i hyrbilen. Vi hade bokat en bil i klass med en VW Touran och fick en Skoda Octavia. Tack vare goda tetriskunskaper lyckades vi till slut få in bägge burarna och vår packning med minsta möjliga marginal.

img_9565.jpg

Vi hade bokat en lägenhet en knapp kvart från tävlingsplatsen. Den låg trevligt vid en gammal kvarn som var renoverad till en fin restaurang där vi åt middag på fredagskvällen. Ingen AC på rummet, men vi klarade oss hyfsat tack vare stenväggar och öppna fönster. På nätterna var det ändå rimligt svalt ute, speciellt i början.

På torsdagen var det veterinärbesiktning, träning och invigning. Veterinärbesiktningen gick väldigt snabbt – de kollade passet, tittade på slemhinnor och lyssnade på hjärtat. Inga rörelse- eller böjprover. Träningen gick på fyra identiska banor. En för small, en för medium och två för large. Vi hade ganska gott om tid för träning, fick 2 x 1,5 minuter och det kändes mer än nog i värmen. Tanken med träningen är framför allt att man ska få bekanta sig med alla hindertyper. Man lägger själv upp träningen utifrån vad man vill hinna med på den begränsade tiden. Avstånden var väldigt korta på vissa ställen på grund av litet utrymme, men jag tyckte att vi fick till väldigt bra träning. Jag prioriterade detaljträning på gunga, balans och slalom, men körde också igenom alla hinder för att han skulle få testa platta tunneln, däcket, muren, långhoppet och oxern.

img_9573.jpg

Träningsbanorna. Vår bana närmast i bild. 

Tre minuters träning låter kanske inte som så mycket, men vi hann allt vi hade planerat och Epic var helt utpumpad av värmen efter träningen. Jag bestämde mig då för att försöka skaffa ett kyltäcke till honom att använda före och efter våra lopp. Jag har aldrig haft något kyltäcke tidigare (bara Silver Shade-täcke till Shejpa, men det har en lite annorlunda funktion). Fick tag på ett (det här) som var alldeles för dyrt, men som jag tyckte fungerade bra. Inser nu när jag tittar på priser på nätet att jag betalade dubbla priset för den. Det går ju att ta bra betalt när man säljer kyltäcken på stortävling i 30 graders värme…

På fredagen var det kval med laget. Man kör individuella lopp och får poäng efter placering. Det gäller alltså att köra offensivt och försöka placera sig högt upp även här, och det behöver inte vara kört bara för ett en eller två hundar i laget diskar. På morgonen går man banvandring på båda banorna och sedan är tävlingen igång hela dagen. Jag tror att det var drygt 400 hundar till start i large. Vi började med agilityklass och jag fick en chock när jag inte alls kände igen Epic. Han diskade sig på hinder sju genom att ta ett hopphinder han inte skulle trots tydliga instruktioner. Och sedan gjorde han samma sak lite senare i banan. Jag är verkligen inte van vid att han sticker iväg och tar hinder på egen hand, han brukar vara väldigt följsam och eventuella diskar händer oftare för att han tänker för mycket (typ ”skulle jag threadla här?”) än att han bara springer iväg och tar hinder. Laget fick två nollor och två disk på den här banan.

img_9600.jpg

Inför hoppklassen var jag osäker på vilken hund jag hade med mig in på plan. Vanliga Epic, eller den där okända hunden som sprang och tog hopphinder hej vilt. Ändrade planen lite för att vara på den säkra sidan. Det visade sig att jag hade vanliga Epic med mig och jag tog i lite för mycket på vissa ställen så att han blev för tight. Vi kom runt banan med en oturlig rivning på långhoppet, men kommunikationen fungerade perfekt. På kvällen visade det sig att vårt lag hade kvalat till söndagens final. Även Sabina och Adnas lag var kvalade. Otroligt roligt!

På lördagen var det individuellt kval. Även här hade vi lite småmissar. I hopp rev Epic ett hinder och gjorde fel i slalomingången, men annars var känslan riktigt bra. I agilityklass fick vi ett stort missförstånd efter A-hindret som kostade massor med tid, och en rivning innan slalom. Det kändes som att vi gjorde mycket bra, men småmissarna gjorde att loppen inte var värda någonting. Våra bästa vänner Mari och Squids dotter Mist sprang bra i hoppklass och tog sig till individuell final.

img_9629.jpg

Banan redo för lagfinal på söndag morgon

Söndagen var finaldag och det var roligt att för första gången få springa lagfinal på EO. Upplägget är annorlunda och roligt. Det byggs en jättebana med fyra olika alternativa banor på 18 hinder. Deltagarna i laget startar i var sitt hörn och springer en egen bana, som en stafett. Epic och jag gick ut som nummer två i laget och jag var så glad att få nolla för första gången under helgen och att få göra vårt allra bästa i lagfinalen. Tyvärr räckte inte lagets totala resultat så långt med en disk på C-hunden, men jag var mest glad över vår insats.

img_9637.jpg

Igår ägnade vi hela dagen åt hemresan. Först bil till flygplatsen, vilket tog extra tid på grund av olyckor på motorvägen. (Tack Google maps för att vi fick alternativa vägar och slapp stå i kö!). Sedan väldigt spänning på flygplatsen när jag inte fick tag på bagagevagn (de kostade 2 euro och jag hade inga kontanter) och Sabina inte hittade till biluthyrningsfirman. Med väldigt liten marginal lyckades vi checka in hundarna och stressa till gaten. Väl där var flyget försenat och vi blev en timma försenade till Arlanda. Kom hem vid 21 på kvällen och somnade ganska strax därefter.

Vi har haft det superbra i Italien. Riktigt välarrangerade tävlingar på en fantastisk plats. Det fanns massor med skugga på området och tävlingsplatsen låg centralt med tillgång till restauranger och andra bekvämligheter. Stor skillnad mot när vi var i Ungern för tre år sedan. Det är härligt att vara hemma hos resten av hundarna igen. Också härligt med rimlig utomhustemperatur… Nu vilar vi lite och laddar om inför Nordiska Mästerskapen i Upplands Väsby om knappt två veckor.

Dags för avresa mot EO + nya kurser

I natt åker Sabina och jag mot Arlanda med Adna och Epic. Vi flyger till Milano tidigt på morgonen och hyr en bil som ska ta oss till Salice Terme där årets European Open går av stapeln. Epic känns i ganska bra form och har nollat flera lopp under de senaste två veckorna. Vi vann agilityklass i Fagersta förra måndagen, nollade en hoppklass på tisdagen och kom tvåa i hoppklass i Kungälv igår. Bud var också duktig i Kungälv och tog sista pinnen i agilityklass 2. Så himla härligt att han nu är klass 3-hund på heltid. Mycket lättare att planera tävlingssäsongen och så klart mycket roligare att få tävla ”på riktigt”. Vi har annars inte tränat så himla mycket agility, utan vallat, simmat och tagit det lugnt i värmen. Idag har Epic fått massage, en schamponering och en genomborstning för att vara fräsch och så gott som möjligt klara av värmen i Italien.

img_9454-1.jpg

Ute och paddlar med hundarna i vår å. Spy var mest på land, men vågade sig i några gånger. 

img_9034-1.jpg

Den 14 augusti startar vi tre nya onlinekurser för dig som vill lära dig mer om hundträning eller agility. Alla våra kurser innehåller obegränsat med feedback om du går som deltagare – som att ha en coach som hjälper dig igenom alla problem under flera månader.

Grundkurs Online är en klassiker som jag verkligen kan rekommendera om du vill lära dig mer om belöningsutveckling, shaping, inlärning av nyttiga beteenden för tävlingshunden, självkontroll och stadga. Superbra grunder oavsett vilken sport du vill hålla på med. Kursen fungerar så klart även för dig som bara vill utvecklas som tränare eller få en roligare vardag ihop med din hund.

Grundkurs Agilityhandling Online är en av mina absoluta favoritkurser. Här går vi igenom allt du behöver veta för att lära din hund att förstå dina handlingssignaler och utföra sina uppgifter självständigt. Perfekt för dig som startar med en ny hund, eller för dig som vill ha snabbare tider och färre missförstånd på agilitybanan. På Facebook fick jag några kommentarer från tidigare kursdeltagare när jag länkade till kursen, som: ”Bland de bästa online-kurser jag gått”, ”Jättebra kurs! =) Även för ekipage som kommit ut på tävlingsbanorna, men att det saknas lite grunder!” och ”Kan verkligen rekommendera. Min hund älskade övningarna och har blivit så mycket säkrare och snabbare efter kursen”. Jag har själv verkligen njutit av att se några av deltagarna på tävlingsbanan i sommar, det ser så lätt och häftigt ut.

Hoppteknik, Styrka och Kroppskontroll Online handlar om ämnen jag verkligen brinner för. Hur lär vi hunden att använda sin kropp på bästa möjliga vis så att vi kan undvika skador, öka prestationsförmågan och se till att hunden håller länge? Kursen passar för:

  • Agilityhundar på alla nivåer som vill bli snabbare, starkare, säkrare och hålla sig skadefria.
  • Unghundar som behöver träna upp kroppskontroll och koordination (från 6 månader).
  • Äldre hundar som behöver hålla sig fräscha och aktiverade
  • Lydnadshundar som behöver kroppskontroll och till exempel bättre teknik över hoppet, bättre kontroll över tassarna i fjärrdirigeringen, mer styrka i positionerna etc.
  • Hundar med speciella hopp-problem
  • Hundar som ska sättas igång efter uppehåll i träningen
  • Dig som vill aktivera hunden med övningar som också är nyttiga för kroppen

Drop in-handling

Under sommaren har vi kört drop in-handling här en gång i veckan. Jag bygger en bana och så får de som har lust komma hit och träna och få tips och råd om både handling och träning för hundens förståelse för handlingssignaler. Banan jag sätter upp är ofta ganska svår och består av saker jag själv behöver träna på, men vi anpassar träningen till den nivå man är på och bryter ofta ner övningarna och tränar på en sak i taget.

Igår körde vi den här banan:

Drop in-handling 20 juli

Jag körde Bud och vi hade problem med en del saker, till exempel att ta 2 självständigt och att stanna kvar i slalom när jag sprang ifrån. Idag tränade jag igenom banan i delar med både Bud och Epic, och det gick väldigt bra, även om jag är lite sur för att jag fortfarande inte vågar lita riktigt på att de tar #2 om jag sticker snabbt och inte säger ”hopp”. Å andra sidan kunde jag vara så långt fram att jag kunde jogga upp till 5, så vi löste det fint ändå.

Om du bor i närheten eller har vägarna förbi och vill vara med på drop in-handling så fortsätter vi i augusti och förhoppningsvis en bit in på hösten. Du hittar alla datum och info i den här Facebook-gruppen.

I helgen blir det tävling i Kungälv och sedan packar Epic och jag våra grejer och drar till Italien för European Open. Det ska bli roligt!

Tävlingssäsongen så långt

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp:

Vintertricks och kommandoträning

När det är lera, is och mörker ute är det skönt att kunna aktivera hundarna inomhus. Jag älskar att träna tricks, pilla med detaljer till lydnaden och leka nosework. Allt man behöver är ett halkfritt underlag och lite godis.


Lite tricksträning får vi till i skogen också! 

Idag har Epic och Bud tränat på att lyssna på kommando på ett nytt och ett ny-gammals trick. I förra veckan lärde de sig att lyfta rumpan från ligg (”rumpa”). Som ”buga”, fast med ligg som utgångspunkt istället för stå. Epic har kommit längst och jag kunde börja säga kommandot när jag står en bit ifrån honom. Bud fick träna på att kunna ”bli lång” när jag står upp en bit ifrån. Jag lärde honom det som valp, men har inte riktigt gått vidare så att han är självständig på kommado. Det verkar ha lossnat en del nu. Han kan också lyfta rumpan, så nästa projekt blir att han ska kunna skilja på de två kommandona. En jättebra lyssna-övning! Ju fler beteenden hunden kan på kommando där han verkligen måste lyssna och välja rätt, desto enklare blir det med bra signalkontroll på lydnadsplanen eller på agilitytävling, där hunden måste lyssna i hög fart och intensitet.

Har du några tricks-projekt i vinter? Eller några tricks som du gärna skulle vilja lära din hund men inte riktigt har en plan för? Skriv en kommentar så kanske jag gör en liten instruktionsfilm om något trick som många har problem med.

Om du vill bli bättre på att både shejpa nya beteenden och att sätta kommando och få signalkontroll på beteenden hunden redan kan, rekommenderar jag vår Grundkurs Online som startar den 1 mars!

Introkurs i mondioring 16-17 januari

För en vecka sedan var Epic och jag i Halmstad på introkurs i mondioring för Siv Svendsen och Jesper Borgryd. Jätteroligt att åka iväg på kurs med Epic. Oftast är det ju Squid som får gå lydnads-relaterade kurser.

Vad är mondioring?
Mondioring är en skyddsgren som skapats för att vara internationell och samla många länder under ett gemensamt skyddsprogram för att kunna tävla mot varandra. Man tog det bästa från olika länders skyddsgrenar och kom överens om ett regelverk i slutet på 80-talet. Förutom skydd innehåller ett program också lydnadsmoment och hopp, och man gör alla moment och delar i en följd (lydnad – hopp – skydd).

Skyddet skiljer sig från det vi är vana vid i Sverige genom att figuranterna har på sig heldräkt, och hunden kan bita nästan var som helst på kroppen. Hur hunden biter spelar ingen roll, det viktiga är att hunden biter snabbt utan att bli lurad av figuranten, och att han sitter kvar tills föraren säger till.

Lydnaden bygger på funktion snarare än perfektion, svårigheten ligger i störningar och att planen och programmet aldrig är sig likt. Varje tävling har ett tema och tävlingsplanen är full av föremål (som oftast har något med temat att göra) och personer (domare, speaker, skrivare, figuranter etc.). Hoppen är höga och långa!

I den enklaste klassen (cat1) går det mesta ut på lydnad. Momenten som ingår är fritt följ, kvarstannande (föraren ur synhåll, hunden utsätts för störningar), framåtsändande (rakt fram mot ingenting och sedan inkallning), fjärrdirigering (stå, sitt och ligg på endast verbala signaler – föraren kan vara placerad i olika positioner och delvis gömd), apportering (olika föremål varje gång) och matvägran (hunden ska inte ta mat som presenteras på olika fantasifulla sätt).

Kursen
Kursens upplägg var att vi gick igenom momenten i första klassen i mondioring, och tränade på de olika delarna. Det var mest mallar med på kursen, ett par holländska herdehundar, en terv och en beauceron. När sporten blir officiell i Sverige kommer den med största sannolikhet att enbart vara öppen för bruksraser, precis som svenskskydd och IPO. Om Epic och jag ska tävla får vi alltså ändå åka utomlands, vilket har varit planen från början.

Några pass ägnades åt bitarbete. Jättekul att jobba med en erfaren figurant istället för vårt vanliga hemmapillande. Epic gick igång direkt och tyckte att det var väldigt roligt! Här är ett litet klipp från mitt instagramkonto:

#mondioring #bordercollie #ftwepic #forthewinbc

A post shared by Fanny Gott (@fannyftw) on

Resten av passen ägnades åt att gå igenom lydnadsmomenten. Det var roligt att få lite struktur på det, och nu känner jag att jag har en plan för alla momenten och vi har haft flera träningspass i veckan med fin framgång. Vi tränar bland annat på att få mer förståelse för fotgåendet (han har fint fotgående, men vi har inte tränat det så mycket på senare år, så han kan falla ut om det blir för långt), att sitta/ligga kvar med svår störning (Astrid låtsades att hon hade en liten hund i famnen 😀 ), att springa rakt fram till nästan osynlig target vid väggen trots störning av hinder och koner, att apportera vad som helst (framför allt leksaker, eftersom det blir svårast att hålla fast och inte ta omtag om han tror att det är en leksak), att lyssna på stå/sitt/ligg utan handtecken och med mig i olika positioner etc.

Vidare!
I början av mars kommer Epic följa med mig till USA. Där blir det mycket träning på bitarbete när vi inte håller kurs! Anledningen till att vi håller på med mondioring är till stor del att flera mina elever i USA satsar på den sporten. Att träna den med Epic gör att jag får mer insikt i deras träning och inspiration till roliga övningar. En annan anledning till att Epic får göra det är att det känns som att det är en sport som verkligen passar honom. Han är stabil, social och har massor med kamplust. Han är duktig på självkontroll, men träningen sporrar mig verkligen att ta det till nya nivåer. Att han inte tycker att det är något problem att flyga över Atlanten hjälper ju också.

Planen är att någon gång komma ut och tävla cat1 och bli uppflyttade. Jag vet inte om jag kommer att satsa högre än så, det får bli en senare fråga. Vi har ju många andra saker att träna och tävla!