European Open 2017

Så var vi hemma från European Open i Italien. Det har varit jätteroliga, varma och spännande dagar. Vi började resan mitt i natten mellan tisdag och onsdag. Klockan 2 körde vi för att hämta upp Sabina och Adna och sedan vidare till Arlanda. Vi flög med Norwegian och jag är väldigt nöjd med allt från hur lätt det är att boka biljett med hund (man kan göra det direkt på nätet!) till hur lätt det var att checka in och hur trevliga flygplanspersonalen var när det gällde att ge info och bry sig om hundarna.

img_9550.jpg

Framme i Milano var vi väldigt spända på om det skulle gå att få in Epics stora bil i hyrbilen. Vi hade bokat en bil i klass med en VW Touran och fick en Skoda Octavia. Tack vare goda tetriskunskaper lyckades vi till slut få in bägge burarna och vår packning med minsta möjliga marginal.

img_9565.jpg

Vi hade bokat en lägenhet en knapp kvart från tävlingsplatsen. Den låg trevligt vid en gammal kvarn som var renoverad till en fin restaurang där vi åt middag på fredagskvällen. Ingen AC på rummet, men vi klarade oss hyfsat tack vare stenväggar och öppna fönster. På nätterna var det ändå rimligt svalt ute, speciellt i början.

På torsdagen var det veterinärbesiktning, träning och invigning. Veterinärbesiktningen gick väldigt snabbt – de kollade passet, tittade på slemhinnor och lyssnade på hjärtat. Inga rörelse- eller böjprover. Träningen gick på fyra identiska banor. En för small, en för medium och två för large. Vi hade ganska gott om tid för träning, fick 2 x 1,5 minuter och det kändes mer än nog i värmen. Tanken med träningen är framför allt att man ska få bekanta sig med alla hindertyper. Man lägger själv upp träningen utifrån vad man vill hinna med på den begränsade tiden. Avstånden var väldigt korta på vissa ställen på grund av litet utrymme, men jag tyckte att vi fick till väldigt bra träning. Jag prioriterade detaljträning på gunga, balans och slalom, men körde också igenom alla hinder för att han skulle få testa platta tunneln, däcket, muren, långhoppet och oxern.

img_9573.jpg

Träningsbanorna. Vår bana närmast i bild. 

Tre minuters träning låter kanske inte som så mycket, men vi hann allt vi hade planerat och Epic var helt utpumpad av värmen efter träningen. Jag bestämde mig då för att försöka skaffa ett kyltäcke till honom att använda före och efter våra lopp. Jag har aldrig haft något kyltäcke tidigare (bara Silver Shade-täcke till Shejpa, men det har en lite annorlunda funktion). Fick tag på ett (det här) som var alldeles för dyrt, men som jag tyckte fungerade bra. Inser nu när jag tittar på priser på nätet att jag betalade dubbla priset för den. Det går ju att ta bra betalt när man säljer kyltäcken på stortävling i 30 graders värme…

På fredagen var det kval med laget. Man kör individuella lopp och får poäng efter placering. Det gäller alltså att köra offensivt och försöka placera sig högt upp även här, och det behöver inte vara kört bara för ett en eller två hundar i laget diskar. På morgonen går man banvandring på båda banorna och sedan är tävlingen igång hela dagen. Jag tror att det var drygt 400 hundar till start i large. Vi började med agilityklass och jag fick en chock när jag inte alls kände igen Epic. Han diskade sig på hinder sju genom att ta ett hopphinder han inte skulle trots tydliga instruktioner. Och sedan gjorde han samma sak lite senare i banan. Jag är verkligen inte van vid att han sticker iväg och tar hinder på egen hand, han brukar vara väldigt följsam och eventuella diskar händer oftare för att han tänker för mycket (typ ”skulle jag threadla här?”) än att han bara springer iväg och tar hinder. Laget fick två nollor och två disk på den här banan.

img_9600.jpg

Inför hoppklassen var jag osäker på vilken hund jag hade med mig in på plan. Vanliga Epic, eller den där okända hunden som sprang och tog hopphinder hej vilt. Ändrade planen lite för att vara på den säkra sidan. Det visade sig att jag hade vanliga Epic med mig och jag tog i lite för mycket på vissa ställen så att han blev för tight. Vi kom runt banan med en oturlig rivning på långhoppet, men kommunikationen fungerade perfekt. På kvällen visade det sig att vårt lag hade kvalat till söndagens final. Även Sabina och Adnas lag var kvalade. Otroligt roligt!

På lördagen var det individuellt kval. Även här hade vi lite småmissar. I hopp rev Epic ett hinder och gjorde fel i slalomingången, men annars var känslan riktigt bra. I agilityklass fick vi ett stort missförstånd efter A-hindret som kostade massor med tid, och en rivning innan slalom. Det kändes som att vi gjorde mycket bra, men småmissarna gjorde att loppen inte var värda någonting. Våra bästa vänner Mari och Squids dotter Mist sprang bra i hoppklass och tog sig till individuell final.

img_9629.jpg

Banan redo för lagfinal på söndag morgon

Söndagen var finaldag och det var roligt att för första gången få springa lagfinal på EO. Upplägget är annorlunda och roligt. Det byggs en jättebana med fyra olika alternativa banor på 18 hinder. Deltagarna i laget startar i var sitt hörn och springer en egen bana, som en stafett. Epic och jag gick ut som nummer två i laget och jag var så glad att få nolla för första gången under helgen och att få göra vårt allra bästa i lagfinalen. Tyvärr räckte inte lagets totala resultat så långt med en disk på C-hunden, men jag var mest glad över vår insats.

img_9637.jpg

Igår ägnade vi hela dagen åt hemresan. Först bil till flygplatsen, vilket tog extra tid på grund av olyckor på motorvägen. (Tack Google maps för att vi fick alternativa vägar och slapp stå i kö!). Sedan väldigt spänning på flygplatsen när jag inte fick tag på bagagevagn (de kostade 2 euro och jag hade inga kontanter) och Sabina inte hittade till biluthyrningsfirman. Med väldigt liten marginal lyckades vi checka in hundarna och stressa till gaten. Väl där var flyget försenat och vi blev en timma försenade till Arlanda. Kom hem vid 21 på kvällen och somnade ganska strax därefter.

Vi har haft det superbra i Italien. Riktigt välarrangerade tävlingar på en fantastisk plats. Det fanns massor med skugga på området och tävlingsplatsen låg centralt med tillgång till restauranger och andra bekvämligheter. Stor skillnad mot när vi var i Ungern för tre år sedan. Det är härligt att vara hemma hos resten av hundarna igen. Också härligt med rimlig utomhustemperatur… Nu vilar vi lite och laddar om inför Nordiska Mästerskapen i Upplands Väsby om knappt två veckor.

Dags för avresa mot EO + nya kurser

I natt åker Sabina och jag mot Arlanda med Adna och Epic. Vi flyger till Milano tidigt på morgonen och hyr en bil som ska ta oss till Salice Terme där årets European Open går av stapeln. Epic känns i ganska bra form och har nollat flera lopp under de senaste två veckorna. Vi vann agilityklass i Fagersta förra måndagen, nollade en hoppklass på tisdagen och kom tvåa i hoppklass i Kungälv igår. Bud var också duktig i Kungälv och tog sista pinnen i agilityklass 2. Så himla härligt att han nu är klass 3-hund på heltid. Mycket lättare att planera tävlingssäsongen och så klart mycket roligare att få tävla ”på riktigt”. Vi har annars inte tränat så himla mycket agility, utan vallat, simmat och tagit det lugnt i värmen. Idag har Epic fått massage, en schamponering och en genomborstning för att vara fräsch och så gott som möjligt klara av värmen i Italien.

img_9454-1.jpg

Ute och paddlar med hundarna i vår å. Spy var mest på land, men vågade sig i några gånger. 

img_9034-1.jpg

Den 14 augusti startar vi tre nya onlinekurser för dig som vill lära dig mer om hundträning eller agility. Alla våra kurser innehåller obegränsat med feedback om du går som deltagare – som att ha en coach som hjälper dig igenom alla problem under flera månader.

Grundkurs Online är en klassiker som jag verkligen kan rekommendera om du vill lära dig mer om belöningsutveckling, shaping, inlärning av nyttiga beteenden för tävlingshunden, självkontroll och stadga. Superbra grunder oavsett vilken sport du vill hålla på med. Kursen fungerar så klart även för dig som bara vill utvecklas som tränare eller få en roligare vardag ihop med din hund.

Grundkurs Agilityhandling Online är en av mina absoluta favoritkurser. Här går vi igenom allt du behöver veta för att lära din hund att förstå dina handlingssignaler och utföra sina uppgifter självständigt. Perfekt för dig som startar med en ny hund, eller för dig som vill ha snabbare tider och färre missförstånd på agilitybanan. På Facebook fick jag några kommentarer från tidigare kursdeltagare när jag länkade till kursen, som: ”Bland de bästa online-kurser jag gått”, ”Jättebra kurs! =) Även för ekipage som kommit ut på tävlingsbanorna, men att det saknas lite grunder!” och ”Kan verkligen rekommendera. Min hund älskade övningarna och har blivit så mycket säkrare och snabbare efter kursen”. Jag har själv verkligen njutit av att se några av deltagarna på tävlingsbanan i sommar, det ser så lätt och häftigt ut.

Hoppteknik, Styrka och Kroppskontroll Online handlar om ämnen jag verkligen brinner för. Hur lär vi hunden att använda sin kropp på bästa möjliga vis så att vi kan undvika skador, öka prestationsförmågan och se till att hunden håller länge? Kursen passar för:

  • Agilityhundar på alla nivåer som vill bli snabbare, starkare, säkrare och hålla sig skadefria.
  • Unghundar som behöver träna upp kroppskontroll och koordination (från 6 månader).
  • Äldre hundar som behöver hålla sig fräscha och aktiverade
  • Lydnadshundar som behöver kroppskontroll och till exempel bättre teknik över hoppet, bättre kontroll över tassarna i fjärrdirigeringen, mer styrka i positionerna etc.
  • Hundar med speciella hopp-problem
  • Hundar som ska sättas igång efter uppehåll i träningen
  • Dig som vill aktivera hunden med övningar som också är nyttiga för kroppen

Drop in-handling

Under sommaren har vi kört drop in-handling här en gång i veckan. Jag bygger en bana och så får de som har lust komma hit och träna och få tips och råd om både handling och träning för hundens förståelse för handlingssignaler. Banan jag sätter upp är ofta ganska svår och består av saker jag själv behöver träna på, men vi anpassar träningen till den nivå man är på och bryter ofta ner övningarna och tränar på en sak i taget.

Igår körde vi den här banan:

Drop in-handling 20 juli

Jag körde Bud och vi hade problem med en del saker, till exempel att ta 2 självständigt och att stanna kvar i slalom när jag sprang ifrån. Idag tränade jag igenom banan i delar med både Bud och Epic, och det gick väldigt bra, även om jag är lite sur för att jag fortfarande inte vågar lita riktigt på att de tar #2 om jag sticker snabbt och inte säger ”hopp”. Å andra sidan kunde jag vara så långt fram att jag kunde jogga upp till 5, så vi löste det fint ändå.

Om du bor i närheten eller har vägarna förbi och vill vara med på drop in-handling så fortsätter vi i augusti och förhoppningsvis en bit in på hösten. Du hittar alla datum och info i den här Facebook-gruppen.

I helgen blir det tävling i Kungälv och sedan packar Epic och jag våra grejer och drar till Italien för European Open. Det ska bli roligt!

Tävlingssäsongen så långt

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp:

Vintertricks och kommandoträning

När det är lera, is och mörker ute är det skönt att kunna aktivera hundarna inomhus. Jag älskar att träna tricks, pilla med detaljer till lydnaden och leka nosework. Allt man behöver är ett halkfritt underlag och lite godis.


Lite tricksträning får vi till i skogen också! 

Idag har Epic och Bud tränat på att lyssna på kommando på ett nytt och ett ny-gammals trick. I förra veckan lärde de sig att lyfta rumpan från ligg (”rumpa”). Som ”buga”, fast med ligg som utgångspunkt istället för stå. Epic har kommit längst och jag kunde börja säga kommandot när jag står en bit ifrån honom. Bud fick träna på att kunna ”bli lång” när jag står upp en bit ifrån. Jag lärde honom det som valp, men har inte riktigt gått vidare så att han är självständig på kommado. Det verkar ha lossnat en del nu. Han kan också lyfta rumpan, så nästa projekt blir att han ska kunna skilja på de två kommandona. En jättebra lyssna-övning! Ju fler beteenden hunden kan på kommando där han verkligen måste lyssna och välja rätt, desto enklare blir det med bra signalkontroll på lydnadsplanen eller på agilitytävling, där hunden måste lyssna i hög fart och intensitet.

Har du några tricks-projekt i vinter? Eller några tricks som du gärna skulle vilja lära din hund men inte riktigt har en plan för? Skriv en kommentar så kanske jag gör en liten instruktionsfilm om något trick som många har problem med.

Om du vill bli bättre på att både shejpa nya beteenden och att sätta kommando och få signalkontroll på beteenden hunden redan kan, rekommenderar jag vår Grundkurs Online som startar den 1 mars!

Introkurs i mondioring 16-17 januari

För en vecka sedan var Epic och jag i Halmstad på introkurs i mondioring för Siv Svendsen och Jesper Borgryd. Jätteroligt att åka iväg på kurs med Epic. Oftast är det ju Squid som får gå lydnads-relaterade kurser.

Vad är mondioring?
Mondioring är en skyddsgren som skapats för att vara internationell och samla många länder under ett gemensamt skyddsprogram för att kunna tävla mot varandra. Man tog det bästa från olika länders skyddsgrenar och kom överens om ett regelverk i slutet på 80-talet. Förutom skydd innehåller ett program också lydnadsmoment och hopp, och man gör alla moment och delar i en följd (lydnad – hopp – skydd).

Skyddet skiljer sig från det vi är vana vid i Sverige genom att figuranterna har på sig heldräkt, och hunden kan bita nästan var som helst på kroppen. Hur hunden biter spelar ingen roll, det viktiga är att hunden biter snabbt utan att bli lurad av figuranten, och att han sitter kvar tills föraren säger till.

Lydnaden bygger på funktion snarare än perfektion, svårigheten ligger i störningar och att planen och programmet aldrig är sig likt. Varje tävling har ett tema och tävlingsplanen är full av föremål (som oftast har något med temat att göra) och personer (domare, speaker, skrivare, figuranter etc.). Hoppen är höga och långa!

I den enklaste klassen (cat1) går det mesta ut på lydnad. Momenten som ingår är fritt följ, kvarstannande (föraren ur synhåll, hunden utsätts för störningar), framåtsändande (rakt fram mot ingenting och sedan inkallning), fjärrdirigering (stå, sitt och ligg på endast verbala signaler – föraren kan vara placerad i olika positioner och delvis gömd), apportering (olika föremål varje gång) och matvägran (hunden ska inte ta mat som presenteras på olika fantasifulla sätt).

Kursen
Kursens upplägg var att vi gick igenom momenten i första klassen i mondioring, och tränade på de olika delarna. Det var mest mallar med på kursen, ett par holländska herdehundar, en terv och en beauceron. När sporten blir officiell i Sverige kommer den med största sannolikhet att enbart vara öppen för bruksraser, precis som svenskskydd och IPO. Om Epic och jag ska tävla får vi alltså ändå åka utomlands, vilket har varit planen från början.

Några pass ägnades åt bitarbete. Jättekul att jobba med en erfaren figurant istället för vårt vanliga hemmapillande. Epic gick igång direkt och tyckte att det var väldigt roligt! Här är ett litet klipp från mitt instagramkonto:

#mondioring #bordercollie #ftwepic #forthewinbc

A post shared by Fanny Gott (@fannyftw) on

Resten av passen ägnades åt att gå igenom lydnadsmomenten. Det var roligt att få lite struktur på det, och nu känner jag att jag har en plan för alla momenten och vi har haft flera träningspass i veckan med fin framgång. Vi tränar bland annat på att få mer förståelse för fotgåendet (han har fint fotgående, men vi har inte tränat det så mycket på senare år, så han kan falla ut om det blir för långt), att sitta/ligga kvar med svår störning (Astrid låtsades att hon hade en liten hund i famnen 😀 ), att springa rakt fram till nästan osynlig target vid väggen trots störning av hinder och koner, att apportera vad som helst (framför allt leksaker, eftersom det blir svårast att hålla fast och inte ta omtag om han tror att det är en leksak), att lyssna på stå/sitt/ligg utan handtecken och med mig i olika positioner etc.

Vidare!
I början av mars kommer Epic följa med mig till USA. Där blir det mycket träning på bitarbete när vi inte håller kurs! Anledningen till att vi håller på med mondioring är till stor del att flera mina elever i USA satsar på den sporten. Att träna den med Epic gör att jag får mer insikt i deras träning och inspiration till roliga övningar. En annan anledning till att Epic får göra det är att det känns som att det är en sport som verkligen passar honom. Han är stabil, social och har massor med kamplust. Han är duktig på självkontroll, men träningen sporrar mig verkligen att ta det till nya nivåer. Att han inte tycker att det är något problem att flyga över Atlanten hjälper ju också.

Planen är att någon gång komma ut och tävla cat1 och bli uppflyttade. Jag vet inte om jag kommer att satsa högre än så, det får bli en senare fråga. Vi har ju många andra saker att träna och tävla!

Härlig inomhusträning

När det är -20 ute är det underbart att ha bokat tre timmar i en uppvärmd inomhushall! Det går åt en halv förmögenhet i hallhyra och dieselpengar varje vinter, men det känns verkligen värt det. Vi har ju tyvärr ingen hall på nära håll. Lervikshallen i Karlskoga är närmast och det tar 45 minuter att komma dit.

Tre timmar går väldigt snabbt när man har fyra mycket arbetsglada hundar och härligt flow i träningen. Det är konstigt att man sällan får riktigt samma kvalitet och flyt i träningen under den delen av året då man kan träna precis utanför huset. Jag tror att jag sällan tränar i tre timmar sammanhängande under sommarhalvåret.

Jag är så glad att mina fyra kan vara tysta och lugna när jag tränar dem en och en. Det gör att jag kan vara väldigt effektiv och inte behöva lägga extra tid på att byta hund, eller irritera mig på att någon skäller och låter. Jag tycker att det är väldigt jobbigt med hundar som låter, så det är viktigt för mig att de kan vara tysta.

Lervik 19 januari

De här fyra hundarna är så himla roliga att träna! De är väldigt olika varandra, trots nära släktskap (Epic och Squid är halvsyskon och Bud och Wilco är halvsyskon med Epic som pappa). Samtidigt är de också lika varandra, eftersom jag har tränat dem till att fungera så som jag trivs med att träna.

Jag ser ingen motsättning mellan att anpassa sig till individen och samtidigt forma alla i nästan samma mall. ”Mallen” är ett långsiktigt mål medan individanpassningen händer på vägen dit. Som tränare gillar jag inte att ta genvägar. Utvecklingen får ta den tid den tar, och svagheterna blir ofta till styrkor i framtiden. Efter dagens träningspass inser jag att jag faktiskt måste bli bättre på att ta tillvara hundarnas styrkor istället för att bara fokusera på svagheterna. Wilco hade till exempel fantastiskt lätt för signalkontroll som valp, men jag har inte utvecklat det så mycket som jag borde så han ligger nästan sist i gänget på den fronten (vilket vi tog tag i idag!).

Alla hundarna fick jobba på hoppteknik/hoppstyrka i ett eller två pass. I övrigt fokuserade vi på individuella saker:

  • Squid jobbade på lydnad. Ett pass med rutan där jag fokuserar på att hon ska fortsätta igenom rutan och sätta tassarna i väggen, så att hon inte saktar in eller stannar för tidigt i inomhuslokaler där rutan är nära väggen. Hon har ett väldigt stabilt stopp som inte verkar bli sämre av mycket spring genom rutan.

    I nästa pass jobbade vi på fotgående. Jag satte ut koner som till zätat, men gick mest fot. Fotgåendet är det jag tycker är allra tråkigast att träna med Squid. Hon är alldeles för entusiastisk (en svaghet hon hade som valp som vändes till en motsatt svaghet med träning…) och träningen går helt enkelt bara ut på att lugna ner henne. Ganska tråkigt, och det känns aldrig som att det blir klart.

    Sista lydnadspasset ägnades åt fjärrdirigering. Squids fjärrdirigering är faktiskt skitbra, så jag funderade på hur jag kunde göra det svårare när jag inte hade någon medhjälpare som kunde lägga på störningar och kommendering. Jag hittade faktiskt en jättebra utmaning! Om jag lägger godis precis framför henne tycker hon att det är jättesvårt att röra sig fram. Från ligg vill hon hellre sätta sig upp (bakåt) än att ställa sig upp (framåt). Från sitt har hon svårt att göra ett tillräckligt långt ställande, utan hoppar mest upp med framtassarna kvar på nästan samma ställe. Det blev mycket bättre under träningspasset och jag var väldigt nöjd med att ha hittat ett ”hål” i vår träning.

  • Epic jobbade på mondioring-lydnad. Ett pass med framåtsändande mot ”ingenting” (fast vi använde en liten target precis vid väggen) med störning av koner på plan. Ett pass med apportering av lite olika föremål. Ett pass med signalkontroll där jag blandade positioner (stå-sitt-ligg) på avstånd med olika belöningssignaler (belöning hos mig/belöning bakom/”fri”) för att han skulle få tänka extra mycket. Jag tänkte också på att variera min position. Sista passet tränade vi fotgående.
  • Wilco fick gå tillbaka till en del grunder. Vi jobbade mycket på stadga och signalkontroll. Det var det där med styrkorna som jag kanske inte har varit så duktig på att ta tillvara på…
  • Bud och jag jobbar väldigt lugnt och metodiskt med agilitygrunder på olika sätt. Många av grunderna är samma som till lydnaden, men jag har inte jobbat så specifikt med lydnad med honom än. Han är så otroligt spännande att träna eftersom han är en typ som jag aldrig har haft tidigare. Jag började skriva lite om hans egenheter, men insåg att det får bli ett eget blogginlägg någon gång – annars blir det här alldeles för långt. Det är i alla fall skitkul och lärorikt att träna honom!

 

SE AG(HOPP)CH For The Win Epic

Igår åkte jag på hemmatävling i Askersunds ridhus för 2 x klass 3 med Squid och Epic. Största förhoppningen var att äntligen få ta sista agilitypinnen inför SM 2015 med Squid. När jag gav Squid agilityvila under hösten trodde jag att den där sista pinnen skulle vara lätt att ta under våren, men vi har verkligen haft oflyt med agilityklasser på olika sätt – en SM-pinne förlorade vi i Väsby för att Squid stal en leksak efter loppet och sprang in på plan med den, i Karlstad fick vi plötsligt slakomproblem, i Rättvik fick vi en neslig rivning på lördagen och var vi nollade tills det bara var några hinder kvar på söndagen, men diskade i en ganska lätt sekvens. Under Gåsahoppet fick vi äntligen till ett riktigt fint agilitylopp på söndagen, men naturligtvis med Squids enda rivning på 8 lopp… Däremot har vi nu lyckats ta fyra överflödiga hoppklass-pinnar på två veckor.

Så igår var det alltså dags för två nya chanser i agilityklass. Squid var helt galen hela dagen. Vi hade fått årets första lamm hemma på morgonen, och Squid är helt galen i lamm (hon visste så fort vi kom ut på morgonen och visade det tydligt, jag var ganska säker på att vi hade fått lamm innan jag tittade efter), så jag tror att det påverkade hennes beteende. Trots att hon var helt galen tog hon sig runt hoppklasserna nollade, men med väldigt stora svängar. 12:a respektive 6:a kom hon, vilket inte motsvarar hennes vanliga klass. I första agilityklassen gick första halvan av banan (med alla kontaktfält) bra, men mot slutet blev hon osäker på vilket håll hon skulle svänga och rev. Efter det diskade vi oss, kanske för att jag var påverkad av rivningen, kanske för att hon var galen. Det spelade i alla fall ingen roll. I andra agilityloppet gick hon så himla fint! Inga rivningar, fina vägar och tighta svängar. Jag var riktigt nöjd. Det var bara det att vi fick med oss ett hinder för mycket och blev diskade. 🙁

Epic då? Han var en stjärna! Lite stora svängar han också, speciellt ur tunnlar, men han började med att dubbelnolla! Kom tvåa med cert i agilityklassen och trea med cert och championat i hoppklassen! I den andra agilityklassen hade han två rivningar men en kanontid, och i den andra hoppklassen valde jag att ta om när han rev hinder 2. Det känns som att det verkligen har lossnat för Epic och mig i år. 6 SM-pinnar och 4 cert på några månader. Nu är han faktiskt ikapp Squid när det gäller SM-pinnar, så vid sista-chansen-helgen om två veckor har jag två hundar att jaga sista pinnen med. Och skulle vi inte kvala så finns det mycket annat att se fram emot i år!

Hoppchampion

 

På onsdag startar jag en månads onlinekurs på temat självständighet för agilityhunden. Jag kommer att komma med en massa förslag på övningar på olika nivåer, och du väljer själv precis vad du vill jobba på och vad du vill ha hjälp med. Du får obegränsat med feedback på din träning under en månad! Du kanske vill ha en hund som tar linjer mer självständigt så att du kan placera dig bättre på banan? Du kanske vill ha självständigare slalom eller kontaktfält? Du vill kanske kunna placera dig långt ut i sidled i starten och ändå vara säker på att hunden tar hindren? Du kanske att hunden ska vara säkrare på att ta baksidan av hindret även om du inte är precis där? Kursen passar för agilityhundar på alla nivåer – från nybörjare till väldigt avancerade! Anmäl dig här.

 

Gåsahoppet 2015

Hemma från påskens Skåne-resa, där huvudaktiviteten var tre dagar med agilitytävling på Gåsahoppet. I vissa lopp hade vi små, små missar som gjorde att det inte räckte hela vägen. I andra lopp tog vi topp-placeringar. Epic tog till exempel ett hopp-cert i stenhård konkurrens. Nu måste jag sova, men här kommer lite klipp från helgen:

 

Flyga med hund till USA

Tänkte skriva några rader om vår flygresa till USA, eftersom jag ofta får frågor om hur det fungerar att flyga med hund. Jag flög Shejpa till Kanada och USA flera gånger under några år, men det här var första gången jag flög så långt med Epic. Jag är väldigt tacksam över att ha fått ha två hundar som har varit så trygga och stabila att de tycker att flygresan mest är spännande. Naturligtvis tycker de inte att det är så kul att ligga i en bur i flera timmar, men man ser på deras reaktion att de tycker att det är spännande att hänga med på resa, få ensamtid, upptäcka nya ställen. Shejpa såg alltid överlycklig ut när vi kom till en flygplats. Epic är också glad och pigg och hoppar gärna in i sin bur även direkt efter en lång flygresa.

Innan jag bestämde mig för att flyga med Epic hade han testat kortare flygresor. Det var visserligen några år sedan, men som unghund följde han med till Tromsø några gånger. Om min hund var mer osäker på nya miljöer, främmande människor, konstiga ljud, underlag som rör sig eller att vara ensam, hade jag nog funderat lite extra innan jag valde att ta med dem på flygresa. Squid flög en del som valp utan problem, men när jag flög henne till Belgien som vuxen tyckte hon inte att det var så kul. Det var inget stort problem, men jag märkte att hon inte gillade att gå in i buren när vi skulle åka hem. Alltså får hon stanna hemma så länge det inte handlar om en jätteviktig resa. Hur Wilco kommer att reagera på flygresor återstår att se. Han är en lite känsligare själ än sin pappa än så länge, så jag ska låta honom mogna innan vi provar en kort flygresa.

Förmodligen är det inte flygresan i sig som hundarna kan tycka är obehaglig. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från att åka bak i bilen. Jag tror snarare att det handlar om att bli lämnad ensam i en bur på ett främmande ställe, uppleva konstiga ljud och dofter, bli hanterad av främmande människor och känna att buren blir upplyft och flyttad. Allt det här kan man naturligtvis träna på med sin hund om man vet med sig att flygresor kommer att bli en del av livet.

Den här gången flög vi med SAS, och jag bokade flyg som går direkt från Stockholm, för att undvika mellanlandning. Mellanlandningar ökar ju tiden, utsätter hunden för mer av- och på-lastning och känns mer osäkert. Shejpa flög jag alltid med mellanlandning i Amsterdam (med KLM) där de verkar ha bra rutiner för att ta hand om mellanlandande hundar. Numera går det fler direktflyg till USA, så då blir det mitt val. Om man behöver flyga vidare ifrån New York eller Chicago så får (måste) man i alla fall hämta ut hunden, förtulla den och sedan checka in den på nytt. Då kan man ju se till att man har gott om tid att rasta och umgås innan det är dags för nästa flyg, till och med vänta en natt innan man flyger vidare om man har möjlighet. Epic och jag flög till Chicago, där vi blev hämtade av en vän med bil, så vi slapp en andra flygresa. Dessutom är det svårt att få med de stora flygburarna på många inrikesflyg, eftersom flygplanen är för små.

En hund i Epics storlek behöver en ganska stor bur. Hunden måste kunna stå upp utan att huvud eller öron slår i taket. Att flyga en hund som är betydligt större än en border collie kan alltså vara komplicerat, eftersom man kan tvingas flyga dem som cargo (då kanske på ett annat plan än det man åker själv, och till mycket dyrare pris). Jag hittade en förvånansvärt billig (1200 kronor, typ) bur i en djuraffär här i Örebro. Den fungerade utmärkt. Självklart måste buren vara godkänd för flygresor (IATA-godkänd).

10501656_10152792290947456_2231280132006239217_nNågon hade skrivit på Epics bur medan han väntade på avgång i Arlanda. Gulligt!

När man bokar resa med hund hos SAS måste man först boka och betala sin egen biljett. Sedan ringer man SAS kundservice och gör en förfrågan på att ha med hund. Man behöver veta storlek (längd, bredd, höjd) på buren och vikt på hund + bur. Man får svar inom 24 timmar på vardagar. Om man får nej (det har inte hänt mig, men det kan naturligtvis hända) har man alltid 24 timmars öppet köp på flygresan, så då får man avboka och börja om på nytt.. Jag lärde mig den här gången att det inte är en bra idé att försöka omboka sin resa. På grund av ändrade planer tänkte jag korta ner resan lite, men det visade sig vara svårt. Man kan nämligen inte få reda på om det går att ta med hund på den nya resan innan man gjort ombokningen. Och när man har gjort ombokningen har man betalat en ganska saftig avgift för den, som man inte kan få tillbaka. Om man får nej på att ta med sig hunden måste man alltså boka om igen (för lika stor avgift) och hoppas att man får ja den gången. Helt orimligt!

På flygplatserna gick allt väldigt smidigt – nästan för smidigt! Speciellt på vägen hem blev jag lite orolig över att de verkligen inte ville ha någon info eller sätta någon information på buren mer än bagageremsan. Jag fick påminna dem om att jag skulle fylla i ett formulär… På väg till USA hade jag en egengjord lapp på buren med bild på Epic, min adress, telefonnummer och flightnummer. På både Arlanda och Newark (jag flög hem från New York) checkade jag in i god tid och fick sedan lämna buren i 30-60 minuter medan jag tog Epic på en sista promenad. Sedan hämtar de hunden och man får själv skynda sig genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten.

Det gick snabbt att få ut hunden både på O’Hare (Chicago) och på Arlanda. I Chicago tog det en stund innan det kom någon som kunde ge oss godkännande att gå genom tullen. Det var också lite svårt att få upp buren på bagagevagn utan hjälp (men det fick jag av några andra som flög hund på samma resa), eftersom man absolut inte fick ta ut hunden innan man gått igenom tullen. I Stockholm gick jag på rött i tullen och visade passet och de kollade chippet på Epic och drog några får-vitsar. Snabbt och enkelt.

1450269_10152837523257456_2913590408073406951_nÄntligen hemma i Sverige igen

Många flygbolag i USA kräver veterinärintyg som säger att hunden är frisk och i stånd till att genomföra resan. Jag såg inget sådant krav på SAS sidor, men vågade inte chansa. Fick veterinärintyg innan båda resorna, men det var ingen som kollade på det så det var egentligen bortkastade pengar. Kolla upp om det är nödvändigt innan du reser. Framför allt är det ju tråkigt om man inte har det och inte får åka med…