Härlig inomhusträning

När det är -20 ute är det underbart att ha bokat tre timmar i en uppvärmd inomhushall! Det går åt en halv förmögenhet i hallhyra och dieselpengar varje vinter, men det känns verkligen värt det. Vi har ju tyvärr ingen hall på nära håll. Lervikshallen i Karlskoga är närmast och det tar 45 minuter att komma dit.

Tre timmar går väldigt snabbt när man har fyra mycket arbetsglada hundar och härligt flow i träningen. Det är konstigt att man sällan får riktigt samma kvalitet och flyt i träningen under den delen av året då man kan träna precis utanför huset. Jag tror att jag sällan tränar i tre timmar sammanhängande under sommarhalvåret.

Jag är så glad att mina fyra kan vara tysta och lugna när jag tränar dem en och en. Det gör att jag kan vara väldigt effektiv och inte behöva lägga extra tid på att byta hund, eller irritera mig på att någon skäller och låter. Jag tycker att det är väldigt jobbigt med hundar som låter, så det är viktigt för mig att de kan vara tysta.

Lervik 19 januari

De här fyra hundarna är så himla roliga att träna! De är väldigt olika varandra, trots nära släktskap (Epic och Squid är halvsyskon och Bud och Wilco är halvsyskon med Epic som pappa). Samtidigt är de också lika varandra, eftersom jag har tränat dem till att fungera så som jag trivs med att träna.

Jag ser ingen motsättning mellan att anpassa sig till individen och samtidigt forma alla i nästan samma mall. ”Mallen” är ett långsiktigt mål medan individanpassningen händer på vägen dit. Som tränare gillar jag inte att ta genvägar. Utvecklingen får ta den tid den tar, och svagheterna blir ofta till styrkor i framtiden. Efter dagens träningspass inser jag att jag faktiskt måste bli bättre på att ta tillvara hundarnas styrkor istället för att bara fokusera på svagheterna. Wilco hade till exempel fantastiskt lätt för signalkontroll som valp, men jag har inte utvecklat det så mycket som jag borde så han ligger nästan sist i gänget på den fronten (vilket vi tog tag i idag!).

Alla hundarna fick jobba på hoppteknik/hoppstyrka i ett eller två pass. I övrigt fokuserade vi på individuella saker:

  • Squid jobbade på lydnad. Ett pass med rutan där jag fokuserar på att hon ska fortsätta igenom rutan och sätta tassarna i väggen, så att hon inte saktar in eller stannar för tidigt i inomhuslokaler där rutan är nära väggen. Hon har ett väldigt stabilt stopp som inte verkar bli sämre av mycket spring genom rutan.

    I nästa pass jobbade vi på fotgående. Jag satte ut koner som till zätat, men gick mest fot. Fotgåendet är det jag tycker är allra tråkigast att träna med Squid. Hon är alldeles för entusiastisk (en svaghet hon hade som valp som vändes till en motsatt svaghet med träning…) och träningen går helt enkelt bara ut på att lugna ner henne. Ganska tråkigt, och det känns aldrig som att det blir klart.

    Sista lydnadspasset ägnades åt fjärrdirigering. Squids fjärrdirigering är faktiskt skitbra, så jag funderade på hur jag kunde göra det svårare när jag inte hade någon medhjälpare som kunde lägga på störningar och kommendering. Jag hittade faktiskt en jättebra utmaning! Om jag lägger godis precis framför henne tycker hon att det är jättesvårt att röra sig fram. Från ligg vill hon hellre sätta sig upp (bakåt) än att ställa sig upp (framåt). Från sitt har hon svårt att göra ett tillräckligt långt ställande, utan hoppar mest upp med framtassarna kvar på nästan samma ställe. Det blev mycket bättre under träningspasset och jag var väldigt nöjd med att ha hittat ett ”hål” i vår träning.

  • Epic jobbade på mondioring-lydnad. Ett pass med framåtsändande mot ”ingenting” (fast vi använde en liten target precis vid väggen) med störning av koner på plan. Ett pass med apportering av lite olika föremål. Ett pass med signalkontroll där jag blandade positioner (stå-sitt-ligg) på avstånd med olika belöningssignaler (belöning hos mig/belöning bakom/”fri”) för att han skulle få tänka extra mycket. Jag tänkte också på att variera min position. Sista passet tränade vi fotgående.
  • Wilco fick gå tillbaka till en del grunder. Vi jobbade mycket på stadga och signalkontroll. Det var det där med styrkorna som jag kanske inte har varit så duktig på att ta tillvara på…
  • Bud och jag jobbar väldigt lugnt och metodiskt med agilitygrunder på olika sätt. Många av grunderna är samma som till lydnaden, men jag har inte jobbat så specifikt med lydnad med honom än. Han är så otroligt spännande att träna eftersom han är en typ som jag aldrig har haft tidigare. Jag började skriva lite om hans egenheter, men insåg att det får bli ett eget blogginlägg någon gång – annars blir det här alldeles för långt. Det är i alla fall skitkul och lärorikt att träna honom!

 

SE AG(HOPP)CH For The Win Epic

Igår åkte jag på hemmatävling i Askersunds ridhus för 2 x klass 3 med Squid och Epic. Största förhoppningen var att äntligen få ta sista agilitypinnen inför SM 2015 med Squid. När jag gav Squid agilityvila under hösten trodde jag att den där sista pinnen skulle vara lätt att ta under våren, men vi har verkligen haft oflyt med agilityklasser på olika sätt – en SM-pinne förlorade vi i Väsby för att Squid stal en leksak efter loppet och sprang in på plan med den, i Karlstad fick vi plötsligt slakomproblem, i Rättvik fick vi en neslig rivning på lördagen och var vi nollade tills det bara var några hinder kvar på söndagen, men diskade i en ganska lätt sekvens. Under Gåsahoppet fick vi äntligen till ett riktigt fint agilitylopp på söndagen, men naturligtvis med Squids enda rivning på 8 lopp… Däremot har vi nu lyckats ta fyra överflödiga hoppklass-pinnar på två veckor.

Så igår var det alltså dags för två nya chanser i agilityklass. Squid var helt galen hela dagen. Vi hade fått årets första lamm hemma på morgonen, och Squid är helt galen i lamm (hon visste så fort vi kom ut på morgonen och visade det tydligt, jag var ganska säker på att vi hade fått lamm innan jag tittade efter), så jag tror att det påverkade hennes beteende. Trots att hon var helt galen tog hon sig runt hoppklasserna nollade, men med väldigt stora svängar. 12:a respektive 6:a kom hon, vilket inte motsvarar hennes vanliga klass. I första agilityklassen gick första halvan av banan (med alla kontaktfält) bra, men mot slutet blev hon osäker på vilket håll hon skulle svänga och rev. Efter det diskade vi oss, kanske för att jag var påverkad av rivningen, kanske för att hon var galen. Det spelade i alla fall ingen roll. I andra agilityloppet gick hon så himla fint! Inga rivningar, fina vägar och tighta svängar. Jag var riktigt nöjd. Det var bara det att vi fick med oss ett hinder för mycket och blev diskade. 🙁

Epic då? Han var en stjärna! Lite stora svängar han också, speciellt ur tunnlar, men han började med att dubbelnolla! Kom tvåa med cert i agilityklassen och trea med cert och championat i hoppklassen! I den andra agilityklassen hade han två rivningar men en kanontid, och i den andra hoppklassen valde jag att ta om när han rev hinder 2. Det känns som att det verkligen har lossnat för Epic och mig i år. 6 SM-pinnar och 4 cert på några månader. Nu är han faktiskt ikapp Squid när det gäller SM-pinnar, så vid sista-chansen-helgen om två veckor har jag två hundar att jaga sista pinnen med. Och skulle vi inte kvala så finns det mycket annat att se fram emot i år!

Hoppchampion

 

På onsdag startar jag en månads onlinekurs på temat självständighet för agilityhunden. Jag kommer att komma med en massa förslag på övningar på olika nivåer, och du väljer själv precis vad du vill jobba på och vad du vill ha hjälp med. Du får obegränsat med feedback på din träning under en månad! Du kanske vill ha en hund som tar linjer mer självständigt så att du kan placera dig bättre på banan? Du kanske vill ha självständigare slalom eller kontaktfält? Du vill kanske kunna placera dig långt ut i sidled i starten och ändå vara säker på att hunden tar hindren? Du kanske att hunden ska vara säkrare på att ta baksidan av hindret även om du inte är precis där? Kursen passar för agilityhundar på alla nivåer – från nybörjare till väldigt avancerade! Anmäl dig här.

 

Gåsahoppet 2015

Hemma från påskens Skåne-resa, där huvudaktiviteten var tre dagar med agilitytävling på Gåsahoppet. I vissa lopp hade vi små, små missar som gjorde att det inte räckte hela vägen. I andra lopp tog vi topp-placeringar. Epic tog till exempel ett hopp-cert i stenhård konkurrens. Nu måste jag sova, men här kommer lite klipp från helgen:

 

Flyga med hund till USA

Tänkte skriva några rader om vår flygresa till USA, eftersom jag ofta får frågor om hur det fungerar att flyga med hund. Jag flög Shejpa till Kanada och USA flera gånger under några år, men det här var första gången jag flög så långt med Epic. Jag är väldigt tacksam över att ha fått ha två hundar som har varit så trygga och stabila att de tycker att flygresan mest är spännande. Naturligtvis tycker de inte att det är så kul att ligga i en bur i flera timmar, men man ser på deras reaktion att de tycker att det är spännande att hänga med på resa, få ensamtid, upptäcka nya ställen. Shejpa såg alltid överlycklig ut när vi kom till en flygplats. Epic är också glad och pigg och hoppar gärna in i sin bur även direkt efter en lång flygresa.

Innan jag bestämde mig för att flyga med Epic hade han testat kortare flygresor. Det var visserligen några år sedan, men som unghund följde han med till Tromsø några gånger. Om min hund var mer osäker på nya miljöer, främmande människor, konstiga ljud, underlag som rör sig eller att vara ensam, hade jag nog funderat lite extra innan jag valde att ta med dem på flygresa. Squid flög en del som valp utan problem, men när jag flög henne till Belgien som vuxen tyckte hon inte att det var så kul. Det var inget stort problem, men jag märkte att hon inte gillade att gå in i buren när vi skulle åka hem. Alltså får hon stanna hemma så länge det inte handlar om en jätteviktig resa. Hur Wilco kommer att reagera på flygresor återstår att se. Han är en lite känsligare själ än sin pappa än så länge, så jag ska låta honom mogna innan vi provar en kort flygresa.

Förmodligen är det inte flygresan i sig som hundarna kan tycka är obehaglig. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från att åka bak i bilen. Jag tror snarare att det handlar om att bli lämnad ensam i en bur på ett främmande ställe, uppleva konstiga ljud och dofter, bli hanterad av främmande människor och känna att buren blir upplyft och flyttad. Allt det här kan man naturligtvis träna på med sin hund om man vet med sig att flygresor kommer att bli en del av livet.

Den här gången flög vi med SAS, och jag bokade flyg som går direkt från Stockholm, för att undvika mellanlandning. Mellanlandningar ökar ju tiden, utsätter hunden för mer av- och på-lastning och känns mer osäkert. Shejpa flög jag alltid med mellanlandning i Amsterdam (med KLM) där de verkar ha bra rutiner för att ta hand om mellanlandande hundar. Numera går det fler direktflyg till USA, så då blir det mitt val. Om man behöver flyga vidare ifrån New York eller Chicago så får (måste) man i alla fall hämta ut hunden, förtulla den och sedan checka in den på nytt. Då kan man ju se till att man har gott om tid att rasta och umgås innan det är dags för nästa flyg, till och med vänta en natt innan man flyger vidare om man har möjlighet. Epic och jag flög till Chicago, där vi blev hämtade av en vän med bil, så vi slapp en andra flygresa. Dessutom är det svårt att få med de stora flygburarna på många inrikesflyg, eftersom flygplanen är för små.

En hund i Epics storlek behöver en ganska stor bur. Hunden måste kunna stå upp utan att huvud eller öron slår i taket. Att flyga en hund som är betydligt större än en border collie kan alltså vara komplicerat, eftersom man kan tvingas flyga dem som cargo (då kanske på ett annat plan än det man åker själv, och till mycket dyrare pris). Jag hittade en förvånansvärt billig (1200 kronor, typ) bur i en djuraffär här i Örebro. Den fungerade utmärkt. Självklart måste buren vara godkänd för flygresor (IATA-godkänd).

10501656_10152792290947456_2231280132006239217_nNågon hade skrivit på Epics bur medan han väntade på avgång i Arlanda. Gulligt!

När man bokar resa med hund hos SAS måste man först boka och betala sin egen biljett. Sedan ringer man SAS kundservice och gör en förfrågan på att ha med hund. Man behöver veta storlek (längd, bredd, höjd) på buren och vikt på hund + bur. Man får svar inom 24 timmar på vardagar. Om man får nej (det har inte hänt mig, men det kan naturligtvis hända) har man alltid 24 timmars öppet köp på flygresan, så då får man avboka och börja om på nytt.. Jag lärde mig den här gången att det inte är en bra idé att försöka omboka sin resa. På grund av ändrade planer tänkte jag korta ner resan lite, men det visade sig vara svårt. Man kan nämligen inte få reda på om det går att ta med hund på den nya resan innan man gjort ombokningen. Och när man har gjort ombokningen har man betalat en ganska saftig avgift för den, som man inte kan få tillbaka. Om man får nej på att ta med sig hunden måste man alltså boka om igen (för lika stor avgift) och hoppas att man får ja den gången. Helt orimligt!

På flygplatserna gick allt väldigt smidigt – nästan för smidigt! Speciellt på vägen hem blev jag lite orolig över att de verkligen inte ville ha någon info eller sätta någon information på buren mer än bagageremsan. Jag fick påminna dem om att jag skulle fylla i ett formulär… På väg till USA hade jag en egengjord lapp på buren med bild på Epic, min adress, telefonnummer och flightnummer. På både Arlanda och Newark (jag flög hem från New York) checkade jag in i god tid och fick sedan lämna buren i 30-60 minuter medan jag tog Epic på en sista promenad. Sedan hämtar de hunden och man får själv skynda sig genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten.

Det gick snabbt att få ut hunden både på O’Hare (Chicago) och på Arlanda. I Chicago tog det en stund innan det kom någon som kunde ge oss godkännande att gå genom tullen. Det var också lite svårt att få upp buren på bagagevagn utan hjälp (men det fick jag av några andra som flög hund på samma resa), eftersom man absolut inte fick ta ut hunden innan man gått igenom tullen. I Stockholm gick jag på rött i tullen och visade passet och de kollade chippet på Epic och drog några får-vitsar. Snabbt och enkelt.

1450269_10152837523257456_2913590408073406951_nÄntligen hemma i Sverige igen

Många flygbolag i USA kräver veterinärintyg som säger att hunden är frisk och i stånd till att genomföra resan. Jag såg inget sådant krav på SAS sidor, men vågade inte chansa. Fick veterinärintyg innan båda resorna, men det var ingen som kollade på det så det var egentligen bortkastade pengar. Kolla upp om det är nödvändigt innan du reser. Framför allt är det ju tråkigt om man inte har det och inte får åka med…

Plan för hösten

Epic har blivit av med stygnen, men såret gick upp en del så han får fortfarande ha tratt rätt mycket för att han inte ska slicka på det. Han verkar inte alls besvärad av såret, så vi har satt igång med skogspromenader, vallning och hoppteknik med strumpa på tassen. Idag har Squid, Epic och Wilco varit hos sin fysioterapeut för genomgång, behandling och en plan för hösten.

Epic har känts i fin form hela sommaren. Efter att ha vilat hela förra hösten och sedan gradvis byggt upp sig under vinter och vår, rör han sig mycket bättre och använder rätt muskler i arbete. Det märks inte minst på hur han hoppar. I höst blir det inte tid för speciellt mycket tävlande, men jag tänker ägna tiden åt att förbättra framför allt hinderkunskaper på agilitybanan. Det blir någon kurs och någon tävling och förhoppningsvis en rolig utlandsresa. Dessutom ska vi satsa en hel del på vallningen och på de lydnadsmoment vi påbörjat.

Squid har inte riktigt känts i form i sommar. Hon har glimtat till och känts riktigt stark, men ofta rivit lite mer än vad hon brukar och ibland tagit sig över bommarna med sett ansträngd ut. Vi har därför bestämt oss för att ligga lågt med agilitytävlande och banträning, och istället gå in i en fas med uppbyggande träning för att kunna prestera så bra som möjligt under nästa säsong (Squid gör som Sanna Kallur 😉 ) Dessutom tänkte vi fokusera en del på lydnaden under hösten. Det känns som att de flesta moment i elitklassen börjar kännas riktigt fina, så nu ska vi ”bara” få till ordentligt med tävlingsträning och kanske skaffa oss lite tävlingsrutin.

Wilco är just nu mest långa ben och jätteöron, men han är välbalanserad och sätter muskler på rätt ställen. Han är en ganska lugn kille, och för mig det känns rätt att jobba med att fortsätta stärka hans kropp i kontrollerade övningar och låta honom vara eftertänksam och smart i träning. Det är inte så att han är långsam eller oengagerad, men han har inte riktigt det där galna klippet som mina vuxna hundar har. Jag är säker på att det kommer när han mognar och när han får mer kontroll över kroppen, men eftersom jag inte vill skynda fram det så känner jag mig okej med att vänta med inlärning av vissa saker tills vi har mer av det. Vi jobbar med små, små grunder till framåtsändande, apportering och liknande, men det känns inte aktuellt att ta det mycket längre. När det gäller agilityträningen har vi jättekul med grundträning helt utan hinder och det känns som att det gärna kan dröja ett bra tag innan vi ens tittar på ett hopphinder. Generellt tycker jag jättemycket om Wilco, han är lugn och klok och väldigt vänlig. Hetsar sällan upp sig, men kan jobba väldigt fokuserat! Vi har ett spännande år framför oss.

Wilco på JärntorgetWilco och jag flanerade på Järntorget i Göteborg idag.

Epic har otur igen

Äntligen en vecka hemma och träningspeppen är hög hos både matte och hundar, speciellt Epic är i toppform och vill gärna göra mycket. Squid verkar lite tröttare i kroppen och får ta det lugnare. Tyvärr blev den fortsatta träningen för Epics del lagd på is efter en liten olycka vid ån igår. Jag hade tränat kroppskontroll och fysträning med alla tre hundarna i skuggan på planen, och tog dem ner till ån efteråt för lek och avkylning. När jag kom hem igen upptäckte jag att Epic slickade väldigt på vänster baktass. Han blödde en del och efter undersökning i duschen kunde jag konstatera att han skurit sig i huden mellan två tår, och också lite på kanten av en trampdyna. Skit!

Vi åkte till Jourkliniken (så glad att vi äntligen har en lokal jourklinik i Kumla, så att man inte behöver åka till Strömsholm eller Karlstad!) för att sy. Väl där dök det upp flera mer akuta fall, och jag fick lämna Epic där och vänta på att de skulle ha tid att ta hand om honom. Jag kom dit vid 17, men kunde inte hämta ut honom förrän klockan ett på natten. Det var en ganska seg kväll. När jag hämtade honom var han fortfarande ganska groggy, men idag är han på samma glada, energiska humör som tidigare, full av arbetslust. Tratten bekommer honom inte alls, så här ligger både möbler och människor i riskzonen när han brötar fram. Tråkigt att behöva ta paus i träningen. Tråkigt att missa tävlingen i Frövi nästa helg. Men ändå tur i oturen att vi inte har något annat inplanerat som går i stöpet. Jag antar att han kan börja träna som vanligt när stygnen är borta om 10 dagar. Och så har jag ju lite andra hundar att leka med under tiden!

Epic trattEpic försöker se kränkt ut för att få er sympati. Eller så är han sur för att jag bad honom stå stilla. Visst är bandaget gulligt?!

Magont, sightseeing och skogen igen

Efter vår härliga dag på stränderna som jag bloggade om i förrgår, lämnade jag Squid i husbilen en stund medan jag gick in i huset för att jobba (tillfällig störning i uppkopplingen i husbilen). Efter jobb, middag och mer jobb, gick jag till husbilen för att snabbt rasta hundarna och sedan sova. Men Squid tyckte tydligen att hon haft en alldeles för tråkig dag med alldeles för lite nom, för hon hade slitit sönder och ätit ur en stor påse kokosmjöl. Resten av mjölet låg utspritt över golvet, ihop med innehållet i min gymbag som hon undersökt noga. Hon hade också ätit hål i min favorittröja (spår av torrfoder i en ficka) och slitit sönder mina favoritbyxor (inga spår av torrfoder kvar där i alla fall…).

Till slut verkar hon ha hittat en burk med tabletter som ska hjälpa hundar som är dåliga i magen, och ätit större delen av innehållet i den. Någon slags självmedicinering. Medicineringen verkar inte ha hjälpt helt, för hon har varit ganska dålig i magen. Första natten vaknade hon två gånger och ville ut, och igår verkade hon ha ganska ont i magen en stund. Klantigt av mig att inte tänka på att ta undan påsen med mjölet. Fick lite bråttom på morgonen och lämnade det på bänken och tänkte inte mer på det sedan. Och kläderna – borde lagt dem i resväskan, men jag trodde att de var säkra uppe i sängen ovanför förarsätet. Det var de inte…

SnyggtEpic undersöker förödelsen

Igår fick hundarna mest vila. Jag fick en guidad tur i Bari av en trevlig tjej som planerar att åka till Sverige i sommar för att hitta ett jobb. Efteråt tog jag ut hundarna på lite sightseeing i stan. De börjar bete sig riktigt världsvant 😀 Åkte därefter till ett köpcentrum för att köpa nya byxor. Glömde dock att testa så att de funkade i annat än stående ställning innan jag åkte till gymmet för träning. I första knäböjen sa byxorna ”rrrriiipp” och gick sönder i grenen. Hade naturligtvis typ fem italienska män som försökte hjälpa/kommentera min träning på ett språk jag inte förstod när det hela hände…

20140211-173219.jpgStadspromenad i Bari

Idag har vi tagit det ganska lugnt. Lite styrketräning för Epic, och hans första slalomrepetitioner på nästan ett halvår. Fortsatt vila för Squid på grund av magen. Såg på längdåkningssprinten från OS. Grämde oss över Colognas fall, men gladdes över två svenska medaljer. Sedan åkte vi till skogen igen och gick i en dryg timma. Mötte ingen alls. Härligt!

SkogspromenadJag insåg att mitt förra inlägg om skogen fick det att låta som att det är en självklarhet att hundar flyter fram i mjuk trav i skogen och att det är så himla avslappnande. Det kändes bra att skriva det, men sanningen är att jag har slitit en hel del för att få det så. Epics grundinställning i skogen har varit ett hysteriskt springande, helst långt bort i skogen – som en stående fågelhund, eller i alla fall en sjukt effektiv sökhund. Som unghund var han rent manisk, och jag lyckades inte riktigt hitta mellanläget.

Han har dessutom alltid haft svårt att trava, det har krävts träning i snabbt tempo (snabb jogging/cykling) för att hitta traven, och han har gradvis bliviti duktigare och duktigare på att trava i längre sträckor och i olika tempon. Nu efter nästan ett halvår med rehabilitering och fokus på kvalitet i kropp och rörelser, kommer traven lättare och lättare. Jag har också tagit mig tid till att lära om hans beteende i skogen. Efter en period med koppelvila har jag släppt honom mer och mer i skogen och belönat avslappnad trav på stigen, samtidigt som jag har begränsat hans möjligheter att springa fort eller ge sig ut i skogen på egen hand. Han springer fortfarande gärna fort i skogen, men bara när jag säger ”gå och spring”. Han travar längre och längre sträckor och blir mer och mer avslappnad. Härligt!

Hoppteknik, styrka och kroppskontroll – Onlinekurs

Under våren och sommaren har jag kört första omgången av onlinekursen ”Hoppteknik, styrka och kroppskontroll”. Det har varit otroligt roligt och givande att se framstegen hos deltagarna. Kursen fokuserar på grundläggande hoppteknikträning ihop med övningar som ökar hundens styrka (både explosiv och stabiliserande styrka), flexibilitet och kroppskontroll. Det här är övningar som jag önskar att alla aktiva hundar fick göra, oavsett om de håller på med agility eller andra sporter som lydnad, bruks och vallning.

Nästa kurs startar den 21 augusti!

Det är faktiskt också utmärkt träning för hundar som ska visas upp i utställningsringen. Skillnaden mellan en hund som verkligen kan stå och en hund som inte har kommit på hur man använder kärnmuskulaturen är faktiskt ganska dramatisk. Se till exempel de här två bilderna på Epic. Under hans första två år funderade jag på varför hans rygglinje alltid var rundad uppåt (som på bilden till vänster). Hur mycket jag än försökte ställa upp honom så såg han alltid ut så. Först när vi började jobba aktivt med rätt typ av övningar hände något. Idag ställer han med lätthet upp sig som på bilden till höger. Skillnaden är verkligen dramatisk och påverkar även hans rörelser.

epicsta

Jag tror att många lydnadshundar skulle ha mycket att vinna på bättre styrka, stabilitet och kroppskontroll. Det är inte enkelt att lära sig fjärrdirigering med låsta tassar om man inte ens kan stå stabilt och balanserat, inte heller om man inte har koll på var man har sina tassar. Det är inte lätt att hålla positionen i sitt eller ligg i flera minuter utan en stabil muskulatur. För att inte tala om den belastning som lydnadens snabba stopp orsakar på en otränad kropp.

Du kan läsa mer om kursen, och anmäla dig på den här sidan

Rivningar

En av de största utmaningarna jag har med Epic är rivningar på hopphinder. Vi har missat pinne i många fina lopp för att en bom har trillat (och det tycks som att det händer oftare när allt annat är felfritt). Rivningar är ett problem vi delar med många unga, snabba border collies. Det klart att marginalerna blir mindre när man springer så fort man kan, samtidigt som man ska försöka hoppa.

Rivningar är ofta ett frustrerande problem, eftersom det kan vara svårt att förstå vad de beror på, och ännu svårare att veta vad man ska göra åt det. Det är ju lättare att gå hem och skapa en träningsplan om hunden missar ett kontaktfält, eller går ut ur slalom för tidigt. Lösningen blir ofta att föraren försöker straffa bort rivningarna, genom att till exempel lägga hunden ner när den river. Det är en lösning som säkert fungerar till en viss grad, många hundar river mindre efter sådan träning, och jag tror att det är väldigt vanligt på toppnivå.

Själv är jag inte så sugen på en sådan lösning. För det första är jag övertygad om att det tar fart och självförtroende från hunden. Vi lär inte hunden något nytt om hur han ska använda sin kropp, så hans lösning blir som regel att springa lite långsammare, lägga in extra steg och hoppa högre än nödvändigt. Jag är fascinerad av tanken på att få ut hela min hunds kapacitet, och det tror jag inte att jag får om jag straffar istället för att utveckla våra kunskaper.

För det andra är jag ödmjuk inför att det är en svår uppgift för hunden, och att det kan finnas många olika faktorer som gör att han river. Den vanligaste orsaken till rivningar är kanske dålig handling. Om hunden får besked om vart han ska i fel tid, eller får kontraorder när han är mitt över hindret, är det inte så konstigt att han inte kan hoppa bra. En annan orsak kan vara att han halkar, är stel eller har ont, har för dåliga muskler eller blir bländad av solen. Många resonerar som så att eftersom vi själva inte kan vara perfekta, så måste vi se till att hunden kompenserar för våra misstag genom att alltid vara perfekt själv (dvs. inte riva trots att vi gör fel). Jag är inte bekväm med tanken på att lägga över allt ansvar på min hund. Agility är en teamsport och det är min uppgift att ge hunden rätt information i rätt tid. Om jag tvingas att utveckla min handling, istället för att skylla på hunden när han river, kommer jag nog också närmare min målsättning om att få ut hela hans kapacitet. (Självklart är min målsättning att hunden ska hantera störningar från handlingen också, men det är någonting vi tränar på istället för att bara kräva att hunden ska klara det).

För det trejde tycker jag att det är väldigt spännande att lära min hund och mig nya saker. Jag tror att det jag lär mig i processen kommer att vara till enorm nytta för mina egna hundar och alla de ekipage jag har på kurs. Det är en otroligt spännande och lärorik process, även om det också är frustrerande ibland. Jag tycker att jag har lärt mig mycket under de senaste månaderna genom de kurser jag har gått för Vappu Alatalo och Jessica Martin. De har satt igång tanke- och träningsprocesser som har tagit oss många steg framåt. För en vecka sedan påbörjade jag också en kurs med fokus på hoppande online. Instruktör där är Mary Lou Hanlon. Hittils verkar den väldigt lovande, med feedback på alla delar av hoppandet – både hundens hoppteknik och bristerna i min handling.

Jag har också ökat på och systematiserat fysträningen av hundarna. Styrketräning i skogen, träning för kärnmuskulaturen på balansboll och kroppskontroll-/styrkeövningar i form av tricks och liknande.

Här är lite film på Epic ifrån gårdagens klas 2-tävling på Danderyd-Täby BK. Jag är väldigt nöjd med utveckligen i hans hoppande. Typiskt nog rev han näst sista hindret i det enda loppet där allt annat gick bra, han missbedömde helt enkelt avståndet och tog av för tidigt istället för att lägga in ett extra steg mellan tunneln och hoppet. Sedan rev han inget mer, men vi hade lite slalomstrul i två lopp och disk i det sista. Det var lite speciella banor, där man till exemempel skulle ta samma hinder fram och tillbaka, men också trevliga passager med en blandning av fina linjer och lite svårare handling.