Squid 10 år!

Vissa dagar får en att bara stanna upp och tänka tillbaka. Idag fyller Squid 10 år och det känns helt konstigt att hon plötsligt fyller tvåsiffrigt och att vi har delat snart ett helt decennium ihop. Jag kommer fortfarande ihåg var jag var när jag fick reda på att hon var född. Vi var och hälsade på henne när hon bara var sex dagar gammal och sedan nästan varje vecka tills hon var leveransklar, trots att vi bodde i Norge och kullen befann sig söder om Stockholm. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett litet valptest som Squid var absolut sämst på, men att det ändå bara fanns en valp i kullen som passade ihop med namnet som jag redan valt ut. Henne fick det bli, trots att hon varken var sötast eller mest lovande.

Jag kommer ihåg att hon var med på en massa äventyr redan som liten valp. Vi åkte direkt från uppfödaren till mina föräldrar i Göteborg och hon träffade skolbarn på mammas skola, hon flög med mig till Stavanger, hängde med på äventyr i bärsjal och tog allt med en klackspark (förutom att hon verkligen hatade valpar som var yngre än henne). Hon lärde sig många tricks och lydnadsmoment som valp, även om hon kom med vissa utmaningar – hon kunde till exempel somna under träningpass om hon inte riktigt fattade, hade liksom inget jävlar anamma. Hon lekte, men kunde inte ta med sig energin till arbete. Det var jättesvårt att få fart på henne i många övningar.

Det fanns två saker som gjorde Squid helt galen – får och att andra hundar körde agility. Det är egentligen två saker som man gärna vill att hunden förhåller sig lugn till. Hysterin runt agilitybanor kom liksom medfödd med Squid. Hon började skrika redan vid 10-11 veckors ålder och det blev bara värre trots att jag försökte att undvika situationerna. Jag var länge säker på att jag inte skulle kunna tävla agility med henne, mycket med hänsyn till omgivningen. Det spelade ingen roll hur långsamt en hund sprang agility – en fet, trebent tax som haltade över ett hopphinder kunde få henne att skrika hysteriskt i flera minuter. Ljudet av tunnlar, gungbrädor och annat agilityrelaterat räckte för att hon skulle gå i taket. Konstigt nog reagerade hon inte alls mycket på annan rörelse från hundar. Häftig lydnadsträning eller lek gav inte alls samma respons. Squid är fortfarande hysterisk runt agility, men vi har lyckats hitta kompromisser. Med en nosgrimma och regelbundna godbitar kan hon gå in i bubblan med mig på agilitytävling och inte reagera så mycket på att det händer saker inne på planen. Om hon får en leksak att leka med kan hon vara med på planen när jag tränar de andra hundarna, speciellt om hon får träna först. Om ytterligare 10 år kanske hon kan ligga lugnt vid banan utan hjälpmedel 😉 Får gör henne fortfarande ganska galen och hon blev aldrig riktigt den vallhund jag hade hoppats på, men vi kämpade oss till ett godkänt vallhundsprov och 1:a-pris i IK1 och jag lärde mig massor på vägen.

Eftersom Squid var både svår att få fart och engagemang i tog jag henne till och med till veterinären när hon var ett drygt år för jag tyckte att hon var så onormalt loj, men de hittade inga fel. Vi la ner lydnadstränandet ganska mycket en period och fokuserade på agility istället. I början tyckte hon att det också var sådär lagom kul, hon var mycket mer intresserad av att skrika på andra som gjorde det än att springa själv. Men det var lättare att träna agility eftersom det inte kräver samma uthållighet och koncentration. Vi började tävla agility när hon var drygt två år och hon började plocka pinnar ganska snabbt. Våren efter kom vi tillbaka till lydnaden och nu var hon en helt annan och mycket roligare hund.

Sedan Squid blev vuxen på riktigt har hon bara blivit snabbare och galnare. Det är svårt att tänka sig att det är samma hund som nu skulle kunna springa i full fart till en lydnadsruta hur många gånger som helst utan att tröttna, som aldrig ger upp, aldrig slutar försöka. I agilityn kom också farten mer och mer. Från att ha varit ”lagom” snabb blev hon en hund som kunde hävda sig i toppen på landslagsuttagningar och liknande. Agilityn blev vår huvudgren, men lydnaden plockade vi upp ibland och tog ett lydnadschampionat.

Squid är fortfarande en av de barnsligaste hundarna vi har. Hon leker med leksaker inne, öppnar dörrar, stjäl mat och river sönder bädden i sin bilbur om hon tror att hon missar något viktigt. Hon är så mycket känslor. Kan gå från jättearg till jätteglad hur snabbt som helst. Kan hetsa upp sig över småsaker. Men hon är också duktig på att sova och slappna av (så länge ingen vallar, eller tänker på att valla, eller det kanske är lamm på gång) och väldens snällaste och tålmodigaste att hantera. Och hur snäll som helst med barn.

Squid har också hunnit med att få tre kullar och är en väldigt duktig mamma. Den första var planerad. Den andra en tjuvparning som ledde till åtta ”snalpar”. Den tredje en ”favorit i repris” på snalparna eftersom så många ville ha en till Squidvalp… Fem av de sju valparna i sista kullen gick till folk som redan hade en Squidvalp. Den sjätte flyttade till Sabina, en god vän som också har tävlat en del med Squid. Den sjunde var en liten, liten hane som bara var hälften så stor som sina syskon. Han flyttade hem till Linnea, tidigare valpköpare och veterinären som besiktade kullen. Snodig växte till sig och blev normalstor och frisk, men råkade ut för en hemsk olycka i våras där han tyvärr dog.

De senaste månaderna har Squid tillbringat en del tid hemma hos Linnea och hennes familj. Squid har fått lite mer lugn och ro, men massa uppmärksamhet. Linnea har fått en hund att träna med. På söndag ska de debutera i rallylydnad ihop!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.