Utmaningar med Bud

Att träna med Bud är så himla roligt! Det är också svårt och utmanande. Jämfört med andra hundar i hans ålder kan han nästan ingenting. Många jämnåriga har sprungit långa agilitykombinationer i flera månader. Jag har tävlat lydnadsklass med en engelsk setter som var yngre än honom. Jag har inte bråttom med valpar och unghundar och försöker att inte jämföra mig med någon annan. Jag vet vad jag tycker är viktigt i träningen och fokuserar på det. Det är samarbetet vi kommer att ha under de kommande, förhoppningsvis många, åren som är det viktiga. Att träningen kan flyta på utan störande element, att jag inte behöver anpassa träningen en massa efter hundens svagheter, att jag har en hund som verkligen förstår och tycker om det vi gör. Att lära in färdigheter är egentligen en väldigt enkel sak när tränings-samarbetet fungerar, och det är aldrig värt att offra det samarbetet för en färdighet.

Bud är en lugn och mysig hund i vardagen och han är duktig på att titta på när andra jobbar och springer utan att hetsa upp sig. När vi tränar själva blir han dock lätt hetsig. Han är snabb, explosiv och mycket förtjust i både leksaker och godis. Idag när vi tränade fick jag verkligen en känsla av att han påminner om en del terriers jag har haft på kurs. Jag brukar älska att se dem jobba och det är kanske därför jag tycker att det är så roligt med Bud.

Om man jobbar med shaping och lugnare övningar med mycket godis kan Bud hålla sig lugn. Han blir inte frustrerad av att behöva tänka själv och prova olika beteenden. Där fungerar vårt samarbete riktigt bra, och det är till den känslan jag går tillbaka när vi stöter på problem i andra övningar. Mer godis, mer tänka själv, mindre kommandon.

När vi jobbar med mer lek och högre intensitet, i kombination med kommandon, kroppsspråk och fart så kan det bli fel om han inte är helt, helt säker på vad han ska göra. Då början han skrik-skälla och blir märkbart frustrerad. Är han trött blir det ännu värre. Jag har aldrig haft en hund med ljudproblematik, men alltid tänkt att jag borde få det någon gång så att man får erfarenhet av det (men också tänkt att det måste vara det tråkigaste problem man kan ha).

Jag hade nog lite otur med Bud, för jag tänkte att jag skulle göra som ”alla” andra och använda lite mer lockande i inlärning av vissa beteenden – bara för att testa. Ett sådant beteende var att runda föremål – en viktig förkunskap för både lydnad och agility. Och jag tänkte också att jag kunde lägga på kommando ganska tidigt eftersom jag ändå visade vad han skulle göra. Stort misstag! Det hade säkert fungerat med de flesta andra hundar, men inte med Bud. Att ta honom i halsbandet för att rikta honom rätt, säga ”sväng-sväng-sväng” och visa honom runt en stolpe ledde till en totalt galen hund som bara skällde och skrek.

Jag slutade naturligvis fort med hjälperna och kommandona, men känslan satt i. Vi har jobbat lugnt och metodiskt för att få till rundning av föremål frivilligt, att sätta kommando på det väldigt lugnt och tyst, att lägga på min rörelse och mitt kroppsspråk (man behöver ju liksom det till agility), att kunna hålla honom i halsbandet innan jag skickar etc. Det har tagit tid, men det börjar lossna!

Parallellt har vi jobbat med andra saker som har varit betydligt enklare – shaping av till exempel positioner och postionsskiften (sitt/ligg/stå), självkontroll (enklare, men inte enkelt när man är besatt av leksaker), stadga, hoppteknik, targeting etc. I sådana övningar har han inget ljud (om jag inte gör det för svårt och han är trött när jag ger kommandon, då kan han börja skälla väldigt upprört). Därför blir det ganska enkelt att träna honom på ett sätt så att det blir minimalt med skall och skrik, samtidigt som han får förtroende för mig som samarbetspartner och inte blir frustrerad. Det är faktiskt ganska tacksamt med en hund som tydligt berättar när man är en dålig tränare. Då kan man göra någonting åt det direkt, istället för att ljuden kommer när beteenden sätts ihop till kedjor eller efter några år på tävlingsbanan.

Jag tror att många ljudande hundar gör det av samma anledning som Bud. De vill så mycket och tycker så mycket om sina belöningar, men vi går lite för fort fram och bygger in frustration i vissa beteenden. Frustrationen associeras lätt med kommandon och det är ofta precis när vi (eller tävlingsledaren) ger kommandon som ljuden dyker upp. Jag ser det lite på Wilco som kan skälla till när jag ser kommando om ”ut” eller ”sväng” på agilitybanan. Det finns ju hundar som har andra typer av ljudproblematik också, till exempel de som ”läcker” små-pip hela tiden. Det måste vara mycket svårare att träna på!

Idag var vi i Väsby-hallen och tränade och Bud fick sitt kanske tredje träningspass på hopphinder (undantaget hoppteknik). Är riktigt glad över att jag fick till 4 helt tysta minuter (man ser dock en del terrier-tendenser när han hoppar efter leksaken…)

Vad har du för erfarenheter av hundar som låter? Finns det andra tecken på frustration som inte är så ljudliga?

Fannys jaktprovsdebut

I lördags blev det äntligen dags för min jaktprovsdebut, efter 10 år med jaktcockrar. Thomas skulle till Norge och hålla kurs och ville gärna att Kat skulle få vara med på säsongens sista jaktprov, som dessutom skulle arrangeras som parsläppsprov. Kat hade 4 förstapris och 3 CK sedan tidigare under säsongen, men behöver CK på parsläppsprov, samt en vinst för att bli jaktchampion. Jag tänkte att det var värt ett försök.

Kat-kärlek

Dagen innan provet tog jag med Kat ut i skogen vid huset och testade lite sök, visselsignaler och dirigering. Det gick ganska bra. På provdagen fick vi sällskap av snälla Åsa som åkte med från Örebro och var moraliskt stöd. Väl på plats visade det sig att ena domaren var sjuk, så det blev enkelsläpp istället för parsläpp. Vi hade startnummer 4.

Första hunden gick i sök länge utan att komma i fågel och publiken var långt efter och såg ingenting. Hund nummer två gick i en annan terräng och fick snabbt fågel på vingarna, som apporterades (dock inte korrekt, så den åkte ut). Hund nummer tre gick ännu kortare och gjorde en korrekt apport – och plötsligt var det vår tur. Fick be domaren att vara väldigt tydlig med instruktionerna eftersom jag aldrig gjort det här förut. Satte igång Kat i sök inne i buskaget och kom sedan ut längs kanten. Plötsligt gick det upp en fasan någon meter ifrån henne och jag visslade stopp. Hon var stadig och fasanen sköts över ett öppet område där hon kunde markera. Hon apporterade fint och fick efter det gå i sök en liten stund till. Sedan fick vi koppla och gå tillbaka till publiken för att vänta på vårt andra släpp.

Av de återstående 6 hundarna gjorde några fina släpp utan att få till apport, ett par åkte ut på att de inte hittade apporter och någon knallapporterade. Sedan började andra släppet med de som inte hade åkt ut i första. Två springrar innan oss såg ut att göra jättefina arbeten. Sedan fick vi gå i närheten av ett område där vi sett säkert 40 fasaner slå sig ner. Det tog inte lång tid innan Kat stötte en fasan inne i buskaget. Den flög långt ut över det öppna fältet där den blev skjuten. Vi fick gå fot en lång sträcka för att komma till platsen för apport, så hon hade inte en chans att markera ens riktningen. Jag fick försöka dirigera henne fram på fältet, över en stig och in i skogen där fasanen skulle ligga framför en sten. Hon kom snabbt ut i rätt område, men fick jobba länge för att hitta fasanen. Jag var väldigt förvånad att vi lyckades få in den, det var verkligen hennes förtjänst. Hon visste precis vad vi höll på med och lyssnade på alla mina signaler samtidigt som hon jobbade självständigt. Efter apporten fick vi gå i sök en stund, och sedan var vi klara.

Kat apportKat apporterar till nervös matte

Hunden efter oss åkte ut eftersom den inte stannade tillräckligt snabbt när den stötte upp några fasaner. Sista hunden, en cocker, fick ett långt släpp för att få visa apport. När alla var klara fick vi äntligen resultatet. Av 10 hundar var det 4 som fick pris och CK. Jag var säker på att vi skulle komma fyra. Men först räknade de upp en springer. Sedan en springer till. Kat och jag kom 2:a och fick fin kritik! Cockern som gick sist vann och blev champion.

Det var roligt att gå på jaktprov med Kat! Hon är så otroligt följsam och lydig, samtidigt som hon verkligen gör sitt jobb i fin stil. Söket och apporteringarna skötte hon på egen hand, samtidigt som hon hela tiden var uppmärksam på var jag var och signalerna jag gav. Riktigt häftigt med en hund som är så komplett och som hjälper en nybörjare som mig att komma igenom ett jaktprov trots en del taktiska missar. Och så har hon ju en duktig tränare också, så jag ska kanske inte ge Kat all cred för resultatet. Min egen insats var nog på sin höjd godkänd.

Introkurs i mondioring 16-17 januari

För en vecka sedan var Epic och jag i Halmstad på introkurs i mondioring för Siv Svendsen och Jesper Borgryd. Jätteroligt att åka iväg på kurs med Epic. Oftast är det ju Squid som får gå lydnads-relaterade kurser.

Vad är mondioring?
Mondioring är en skyddsgren som skapats för att vara internationell och samla många länder under ett gemensamt skyddsprogram för att kunna tävla mot varandra. Man tog det bästa från olika länders skyddsgrenar och kom överens om ett regelverk i slutet på 80-talet. Förutom skydd innehåller ett program också lydnadsmoment och hopp, och man gör alla moment och delar i en följd (lydnad – hopp – skydd).

Skyddet skiljer sig från det vi är vana vid i Sverige genom att figuranterna har på sig heldräkt, och hunden kan bita nästan var som helst på kroppen. Hur hunden biter spelar ingen roll, det viktiga är att hunden biter snabbt utan att bli lurad av figuranten, och att han sitter kvar tills föraren säger till.

Lydnaden bygger på funktion snarare än perfektion, svårigheten ligger i störningar och att planen och programmet aldrig är sig likt. Varje tävling har ett tema och tävlingsplanen är full av föremål (som oftast har något med temat att göra) och personer (domare, speaker, skrivare, figuranter etc.). Hoppen är höga och långa!

I den enklaste klassen (cat1) går det mesta ut på lydnad. Momenten som ingår är fritt följ, kvarstannande (föraren ur synhåll, hunden utsätts för störningar), framåtsändande (rakt fram mot ingenting och sedan inkallning), fjärrdirigering (stå, sitt och ligg på endast verbala signaler – föraren kan vara placerad i olika positioner och delvis gömd), apportering (olika föremål varje gång) och matvägran (hunden ska inte ta mat som presenteras på olika fantasifulla sätt).

Kursen
Kursens upplägg var att vi gick igenom momenten i första klassen i mondioring, och tränade på de olika delarna. Det var mest mallar med på kursen, ett par holländska herdehundar, en terv och en beauceron. När sporten blir officiell i Sverige kommer den med största sannolikhet att enbart vara öppen för bruksraser, precis som svenskskydd och IPO. Om Epic och jag ska tävla får vi alltså ändå åka utomlands, vilket har varit planen från början.

Några pass ägnades åt bitarbete. Jättekul att jobba med en erfaren figurant istället för vårt vanliga hemmapillande. Epic gick igång direkt och tyckte att det var väldigt roligt! Här är ett litet klipp från mitt instagramkonto:

#mondioring #bordercollie #ftwepic #forthewinbc

A video posted by Fanny Gott (@fannyftw) on

Resten av passen ägnades åt att gå igenom lydnadsmomenten. Det var roligt att få lite struktur på det, och nu känner jag att jag har en plan för alla momenten och vi har haft flera träningspass i veckan med fin framgång. Vi tränar bland annat på att få mer förståelse för fotgåendet (han har fint fotgående, men vi har inte tränat det så mycket på senare år, så han kan falla ut om det blir för långt), att sitta/ligga kvar med svår störning (Astrid låtsades att hon hade en liten hund i famnen 😀 ), att springa rakt fram till nästan osynlig target vid väggen trots störning av hinder och koner, att apportera vad som helst (framför allt leksaker, eftersom det blir svårast att hålla fast och inte ta omtag om han tror att det är en leksak), att lyssna på stå/sitt/ligg utan handtecken och med mig i olika positioner etc.

Vidare!
I början av mars kommer Epic följa med mig till USA. Där blir det mycket träning på bitarbete när vi inte håller kurs! Anledningen till att vi håller på med mondioring är till stor del att flera mina elever i USA satsar på den sporten. Att träna den med Epic gör att jag får mer insikt i deras träning och inspiration till roliga övningar. En annan anledning till att Epic får göra det är att det känns som att det är en sport som verkligen passar honom. Han är stabil, social och har massor med kamplust. Han är duktig på självkontroll, men träningen sporrar mig verkligen att ta det till nya nivåer. Att han inte tycker att det är något problem att flyga över Atlanten hjälper ju också.

Planen är att någon gång komma ut och tävla cat1 och bli uppflyttade. Jag vet inte om jag kommer att satsa högre än så, det får bli en senare fråga. Vi har ju många andra saker att träna och tävla!

Härlig inomhusträning

När det är -20 ute är det underbart att ha bokat tre timmar i en uppvärmd inomhushall! Det går åt en halv förmögenhet i hallhyra och dieselpengar varje vinter, men det känns verkligen värt det. Vi har ju tyvärr ingen hall på nära håll. Lervikshallen i Karlskoga är närmast och det tar 45 minuter att komma dit.

Tre timmar går väldigt snabbt när man har fyra mycket arbetsglada hundar och härligt flow i träningen. Det är konstigt att man sällan får riktigt samma kvalitet och flyt i träningen under den delen av året då man kan träna precis utanför huset. Jag tror att jag sällan tränar i tre timmar sammanhängande under sommarhalvåret.

Jag är så glad att mina fyra kan vara tysta och lugna när jag tränar dem en och en. Det gör att jag kan vara väldigt effektiv och inte behöva lägga extra tid på att byta hund, eller irritera mig på att någon skäller och låter. Jag tycker att det är väldigt jobbigt med hundar som låter, så det är viktigt för mig att de kan vara tysta.

Lervik 19 januari

De här fyra hundarna är så himla roliga att träna! De är väldigt olika varandra, trots nära släktskap (Epic och Squid är halvsyskon och Bud och Wilco är halvsyskon med Epic som pappa). Samtidigt är de också lika varandra, eftersom jag har tränat dem till att fungera så som jag trivs med att träna.

Jag ser ingen motsättning mellan att anpassa sig till individen och samtidigt forma alla i nästan samma mall. ”Mallen” är ett långsiktigt mål medan individanpassningen händer på vägen dit. Som tränare gillar jag inte att ta genvägar. Utvecklingen får ta den tid den tar, och svagheterna blir ofta till styrkor i framtiden. Efter dagens träningspass inser jag att jag faktiskt måste bli bättre på att ta tillvara hundarnas styrkor istället för att bara fokusera på svagheterna. Wilco hade till exempel fantastiskt lätt för signalkontroll som valp, men jag har inte utvecklat det så mycket som jag borde så han ligger nästan sist i gänget på den fronten (vilket vi tog tag i idag!).

Alla hundarna fick jobba på hoppteknik/hoppstyrka i ett eller två pass. I övrigt fokuserade vi på individuella saker:

  • Squid jobbade på lydnad. Ett pass med rutan där jag fokuserar på att hon ska fortsätta igenom rutan och sätta tassarna i väggen, så att hon inte saktar in eller stannar för tidigt i inomhuslokaler där rutan är nära väggen. Hon har ett väldigt stabilt stopp som inte verkar bli sämre av mycket spring genom rutan.

    I nästa pass jobbade vi på fotgående. Jag satte ut koner som till zätat, men gick mest fot. Fotgåendet är det jag tycker är allra tråkigast att träna med Squid. Hon är alldeles för entusiastisk (en svaghet hon hade som valp som vändes till en motsatt svaghet med träning…) och träningen går helt enkelt bara ut på att lugna ner henne. Ganska tråkigt, och det känns aldrig som att det blir klart.

    Sista lydnadspasset ägnades åt fjärrdirigering. Squids fjärrdirigering är faktiskt skitbra, så jag funderade på hur jag kunde göra det svårare när jag inte hade någon medhjälpare som kunde lägga på störningar och kommendering. Jag hittade faktiskt en jättebra utmaning! Om jag lägger godis precis framför henne tycker hon att det är jättesvårt att röra sig fram. Från ligg vill hon hellre sätta sig upp (bakåt) än att ställa sig upp (framåt). Från sitt har hon svårt att göra ett tillräckligt långt ställande, utan hoppar mest upp med framtassarna kvar på nästan samma ställe. Det blev mycket bättre under träningspasset och jag var väldigt nöjd med att ha hittat ett ”hål” i vår träning.

  • Epic jobbade på mondioring-lydnad. Ett pass med framåtsändande mot ”ingenting” (fast vi använde en liten target precis vid väggen) med störning av koner på plan. Ett pass med apportering av lite olika föremål. Ett pass med signalkontroll där jag blandade positioner (stå-sitt-ligg) på avstånd med olika belöningssignaler (belöning hos mig/belöning bakom/”fri”) för att han skulle få tänka extra mycket. Jag tänkte också på att variera min position. Sista passet tränade vi fotgående.
  • Wilco fick gå tillbaka till en del grunder. Vi jobbade mycket på stadga och signalkontroll. Det var det där med styrkorna som jag kanske inte har varit så duktig på att ta tillvara på…
  • Bud och jag jobbar väldigt lugnt och metodiskt med agilitygrunder på olika sätt. Många av grunderna är samma som till lydnaden, men jag har inte jobbat så specifikt med lydnad med honom än. Han är så otroligt spännande att träna eftersom han är en typ som jag aldrig har haft tidigare. Jag började skriva lite om hans egenheter, men insåg att det får bli ett eget blogginlägg någon gång – annars blir det här alldeles för långt. Det är i alla fall skitkul och lärorikt att träna honom!