Igår var det två saker som jag gjorde kursiva i mina anteckningar eftersom jag tyckte att de var extra intressanta. Det första handlar om hundarna som “väntar på tillåtelse”. De är ganska vanliga på kurs. Man ber föraren att självständigt låta hunden gå mellan hinderstöd/in i tunnel/in i bur och hunden rör sig inte ur fläcken. Förklaringen är ofta att hunden “väntar på tillåtelse”. Jag har aldrig köpt de förklaringarna, men Susan gav ett väldigt bra tips på hur man kan bevisa att folk har fel. Ställ ner en skål med godbitar vid sidan av hunden och se om den fortfarande väntar på tillåtelse… Väldigt få hundar hade fortsatt vara passiva då och det bevisar att problemet inte handlar om att hunden väntar på tillåtelse, utan om en brist på värde i uppgiften. Självklart handlar det också ofta om det jag skrev om här om dagen – att föraren förstärker passivitet genom att hjälpa hunden eller ge “tillåtelse” när hunden är passiv. Det är dock svårare att få det problemet om man har byggt in en massa värde i uppgiften. Idag hade jag svårt att få Shejpa att inte tjuvstarta in i buren från 15 meters avstånd. Om man kan få en bur att bli så värdfull blir det rätt enkelt att bygga värde för agilityhinder…

Den andra funderingen kan du läsa om nedan 

En fundering från igår handlar om det här med olika typer av klickertränare. Morten presenterade två typer av tränare i sin blogg för någon vecka sedan. Jag tycker att det blir lite dumt att göra sådana uppdelningar, speciellt eftersom jag inte känner igen dem själv, men idag började jag fundera på två olika typer av klickertränare. Susan är absolut typen som låter hundar göra fel – som till och med tycker att det är bra att de gör fel. Felen lär också hunden viktiga saker (jmf testfas i baklängeskedjning). Susan menar också att hunden lär sig att hantera misslyckanden utan att ge upp eller bli frustrerad om hunden får lov att misslyckas och jobba sig igenom det utan att få hjälp.

Under Missys första år lärde jag henne många saker med hjälp av shejping, men vår lyckandeprocent låg nog på 95-99% hela tiden. Missy lärde sig saker jättesnabbt – så länge jag curlade henne. Känslan var nästan att det var hon som höjde kriterierna. Vad jag insåg några år senare, var att hon inte hanterade misslyckande över huvud taget. Det gör hon fortfarande inte. Hon kan ge upp trots att uppgiften är superenkel om jag insisterar på att inte sänka kriterierna när hon får problem. Det tror jag är en stor nackdel. Missy har så mycket driv att hon klarar det i alla fall (ofta är jobbet så förstärkande i sig eftersom hon får röra på sig att det inte spelar så stor roll om hon får annan belöning eller inte), men jag trivs mycket bättre med våra unga hundar som har fått lära sig att hantera misslyckanden. Pi är det bästa exemplet. Jag började träna henne direkt efter att jag kom hem från Susan förra gången och då fick hon rejäla utmaningar med en gång. Jag var noga med att inte hjälpa henne när hon fick problem och noga med att inte förstärka uppgivenhet eller frustration. Det gjorde henne helt fantastisk – hon fortsätter alltid att försöka! Det är säkerligen också en av anledningarna till att jag har kunnat gå snabbt fram med uthållighetsträning med henne.

Så jag kan se två typer av klickertränare: De som är rädda för att låta hunden misslyckas och de som ser misslyckanden som en del av undervisningen. Om man ska sätta in det i Mortens uppdelning så tror jag faktiskt inte att det är kontrollfreaken som låter hundarna misslyckas, snarare tvärt om. Jag har haft svårt att låta hundarna misslyckas eftersom jag är ett kontrollfreak och inte vill se hundarna upprepa skit. Jag är dock övertygad om att det är viktigt att lära hundarna att hantera misslyckande. En annan del av samma sak är att det handlar om ifall man låter hundarna göra val eller inte. Om man är väldigt noga med att inte låta hunden misslyckas leder det ofta till att man inte låter hunden välja. Man är så snabb med belöningen att hunden inte hinner göra fel. Jag är också övertygad om Susans: “Good dog training allows choices”.  Tillåt hunden att välja och belöna bra val. Utan val blir träningen innefektiv och hjärndöd.

När det gäller kontroll över hunden i träningssituationen handlar det också om val. Att bara kontrollera hunden utan att ge honom ett val lär honom inte speciellt mycket. Att sätta på ett koppel bara för att hunden inte ska kunna göra fel behöver inte innebära att hunden är det minsta bättre när han är lös ett år senare. Att däremot kontrollera förstärkarna så att hunden får göra ett val, där de olika valmöjligheterna får olika konsekvenser, kommer att lära hunden att göra bättre och bättre val i framtiden.

Min väg till att bli en klickertränare som vågar låta hundarna göra fel och som vågar låta hundarna välja har faktiskt handlat om att våga släppa kontrollen.

Någonting som verkligen har blivit tydligt det senaste året, är hur enormt förstärkande det är med information. Det har ju länge varit allmänt känt (bland klickertränare) att det till exempel är förstärkande att få ett kommando, eller att man presenterar en target eller hand med godbitar. Vad man kanske inte tänker lika mycket på är de små hjälperna, som är så förstärkande för både hund och förare att man lätt fastnar i en ond cirkel.

Vi använder oss av ett steg som ”byt beteende”-signal. Om hunden har gjort (och fått belöning för) fem sättanden och jag nu vill få fram läggande, så tar jag ett steg när hunden påbörjar det sjätte sättandet. En vältränad hund tar direkt hinten och provar ett nytt beteende istället. För ganska länge sedan hade vi någon slags diskussion i min blogg om vad den här signalen är för något. Flera menade att sådana ”fel”-signaler blir straffande. Slutsatsen nu, något eller några år senare, är att den typen av felsignal är förstärkande. Redan då menade jag att steget fungerade som en diskriminativ stimulus (tänk: ett kommando), men jag tänkte inte så mycket på om det hade förstärkande egenskaper (även om jag inte trodde på strafftanken).

Det gör ingenting att använda den typen av byt-signal i exemplet ovan, snarare tvärt om. Förstärkningen kommer ju faktiskt när hunden gör rätt (att försöka sätta sig en sjätte gång är ju helt rätt tänkt). Problemen kan uppstå när man använder den här typen av information när man får beteenden som man inte vill ha. Om hunden har satt sig fem gånger (och fått belöning för det) och sjätte gången lägger sig ner… Eller om hunden ”låser sig” under shaping och börjar skälla, du tar ett steg bakåt, hunden slutar skälla och gör rätt och får klick istället. Alla är nöjda och glada – du blir glad för att hunden slutade skälla och hunden blev glad över information och godbit. Frågan är bara vad som händer med skällandet i framtiden…

Många hundar som ”låser sig”, ”ger upp” eller ”blir frustrerade” under shaping hade inte varit det om vi inte hade varit så himla duktiga på att förstärka beteendet. Jag menar verkligen inte att shaping/klickerträning handlar om att vänta och jag behöver enormt sällan vänta på mina hundar (de har nämnligen lärt sig att det inte lönar sig att ge upp). På kurs blir det däremot en hel del väntande och både hundar och människor kan bli ganska frustrerade. Väntandet kommer naturligtvis av att vi måste släcka ut beteenden som har blivit förstärkta många, många gånger (både hos människor och hundar). Det är så lockande att ge hunden en liten knuff i rätt riktning (röra på sig, vifta med targeten, säga ”kom igen då!” etc.) eftersom hunden ofta förstärker våra ansträngningar (i alla fall de första gångerna). Om man verkligen fastnar i träningen är det nog smartare att bara gå därifrån, ta en liten promenad och göra en ny plan istället för att förstärka hjälplösheten.

Folk har svårt att köpa det här, eftersom det inte käns effektivt att vänta ut hundar. Ibland är det dock det som ska till för att lära hunden att det faktiskt är initiativ och att upprepa det som han har fått belöning för tidigare som kommer föra honom till målet – inte skällande eller passivitet. Och en hund som har förstått det är en fröjd att jobba med – eftersom du sällan eller aldrig behöver vänta igen… Vi undrar ibland vad det är som gör våra hundar så enormt lättlärda att det ibland käns som att de läser våra tankar. Jag tror att svaret till stor del ligger här.