Självdiciplin

För att lyckas att få fram bra tävlingshundar krävs inte bara bra hundmaterial, kunskap, talang och ett brinnande intresse. Det kräver också självdiciplin och uthållighet. Själv tycker jag att jag ofta saknar den där självdiciplinen som krävs och speciellt kanske uthålligheten. Med så många hundar och så många grenar så skulle jag behöva en mycket större dos självdiciplin och planering. Självdiciplin är förmågan att göra saker trots att man inte känner för det. Självdiciplin är egentligen lösningen på de flesta problem – gå ner i vikt, bli i god fysisk form, äta och leva nyttigt, vara effektiv, träna strukturerat, hålla huset rent, gå upp tidigt på morgonen och så vidare i all oändlighet. God självdiciplin är också någonting som jag tycker är genomgående för de framgångsrika hundtränare jag känner. Maria som har börjat springa och träna inför långlopp, Susan som väckte mig tidigt varje morgon genom att köra work out till hiphop (första gången blev jag rätt förvånad över hög musik och stönanden från rummet bredvid). Någon sa att självdiciplin är en träningssak och att träning på självdiciplin fungerar ungefär som muskelträning. Det gäller att börja lätt, med uppgifter man kan klara av, för att sedan öka gradvis och göra det till en vana. Tyvärr har jag aldrig haft självdiciplin nog för att träna muskler heller…

För egen del är det alltså dags för projekt självdiciplin. Det viktigaste är nog, precis som med fysisk träning, att börja enkelt. Man kan inte ändra allt på en gång, då kommer man misslyckas. Det gäller att hitta små förändringar som man faktiskt kan hålla fast vid för att sedan gradvis öka svårighetsgraden. Det skulle kunna vara saker som att städa köksbordet varje kväll (det är där vi sitter och jobbar), att gå upp en halvtimma tidigare, att träna en hund i 5 minuter innan man sätter sig vid datorn på morgonen, att byta ut ljust bröd mot grovt eller någon annan förändring som man tror att man klarar av. När man har lyckats hålla den nya vanan i en vecka, kan man öka svårighetsgraden något eller lägga in en ny god vana.

För er som har svårt att träna hunden tillräckligt mycket eller ofta kommer här några tips:

  • Gå upp en kvart-halvtimma tidigare på morgonen och träna hunden under den extra tiden. Det är ofta lättare att få något gjort på morgonen, de sena kvällstimmarna tillbringar i alla fall jag oftast vid datorn
  • Träna i reklampauserna när du ser på TV. Ha godbitar-leksak-klicker klara på soffbordet.
  • Ha en tydlig målsättning och sätt en tidsplan för när du ska bli klar. Försök jobba med både långsiktiga (till exempel ett resultat på SM, ett championat eller liknande), medellånga (nästa tävling till exempel) och kortsiktiga (veckans träningsplanering) mål. Skriv gärna ner dina mål och sätt upp dem någonstans där du ser dem varje dag.
  • Planera hur du ska nå dina mål. Skriv ner!
  • Dela upp svåra saker i små bitar. Precis som det blir lättare för hunden om du delar upp träningen, så blir det enklare för dig själv att komma igång om du planerar in 3 minuter vänstersvängar istället för att skriva ”träna fritt följ” eller ännu värre – ”lydnadsträning”.
  • Träna på det som gör din träning jobbig eller aversiv. Blir du irriterad för att de andra hundarna skäller när du ska träna den ena? Eller för att hunden biter dig i fingrarna när ni leker? Eller för att hunden inte kommer tillbaka med leksaker? Träna på den detaljen så att din träning blir trevligare.
  • Skippa perfektionismen. Ofta skjuter man på viss träning för att man inte helt vet hur man ska göra, eller för att man är rädd för att göra fel. Våga sätta igång trots att du kanske inte är helt säker. Du kan vänta i en evighet på rätt tillfälle, men den som satte igång direkt kommer ha kommit längre och lärt sig mer på köpet.
  • Bli inspirerad. Åk och titta på tävlingar. Läs bloggar. Köp en ny bok. Titta på YouTube.
  • Ta bort negativa element. Fundera över om det finns någonting i din omgivning som skapar negativa tankar. Det kanske är träningskamrater som bara gör dig ledsen. Eller bloggar och forum som fokuserar på det negativa hela tiden. Kanske har din klubb en negativ stämning. Fundera över det och försök undvika det som skapar en negativ atmosfär. Byt träningsgrupp eller klubb. Sluta läsa bloggar som gör dig irriterad eller ledsen.
  • Planera in träning ihop med andra. Då är chansen större att du kommer iväg.
  • Träna i korta pass, det hinner du alltid.

Nothing in the world can take the place of Persistence. Talent will not; nothing is more common than unsuccessful men with talent. Genius will not; unrewarded genius is almost a proverb. Education will not; the world is full of educated derelicts. Persistence and determination alone are omnipotent. The slogan “Press On” has solved and always will solve the problems of the human race.
– Calvin Coolidge

Här sitter jag i pyjamasen och klockan är halv två. Idag satte jag klockan på 8.30 för att börja en ny, fin vana. Jag gick upp klockan 10. Har hittils inte gjort mycket mer än att skriva det här inlägget och äta frukost (en väldigt hälsosam frukost btw). Det finns förbättringspotential!

Fem sätt att snabbt förbättra din träning

När vi håller kurs börjar vi ofta med att ge tips på hur folk snabbt kan förbättra kvaliteten i sin träning. Det här är enkla punkter som ofta gör väldigt stor skillnad. Här kommer de i punktform, så blir det kanske ännu lättare att ta till sig:

1. Använd burlekar
Burlekarna har gjort en enorm skillnad i min egen träning och en ännu större skillnad på våra kurser. Genom att använda burlekarna aktivt i träningen får man så många värdefulla delar! Burlekarna lär hunden både engagemang, fart, kontroll och avslappning. I ett träningspass gör burlekarna att man får perfekt start och perfekt avslutning på träningspassen.

2. Lekpauser
Lek mycket i din träning och håll en bra balans mellan godbitar och kamplek i träningen. En grundregel är att ta lekpauser för var 3-5 godbit under ett träningspass. Lekpauserna håller hundens aktivitetsnivå uppe, hjälper till att bygga värde för både lek och godbitar, hjälper dig till bättre övergångar och lär hunden att växla mellan lek och koncentration. Lekpauserna hjälper också till att göra träningen mer lättsam och avslappnad för både förare och hund. Ibland blir vi så koncentrerade i träningen att hunden blir orolig av vår seriösa uppsyn. I lekpauserna kan båda slappna av och kanske få utlopp för lite frustration som byggt sig upp under träningen. Skratt och lek är underskattat i shaping.

3. Korta träningspass
Ofta tränar vi alldeles för länge. Våra träningspass ligger oftast på 3 minuter (om det inte handlar om till exempel tävlingsträning i lydnaden, sökträning eller annan aktivitet som naturligt tar längre tid). Ibland kan vi gå upp mot 5 minuter, men ofta håller vi oss kortare än 3. När vi ska påbörja ett nytt beteende sätter vi klockan på en minut och avbryter efter den tiden för att utvärdera och eventuellt ändra vår plan. Först när vi har kommit igång och planen känns bra, ökar vi tiden med några minuter. I agilityn kör jag gärna 30 sekunders-pass (eller kortare) med Shejpa. Det har verkligen gett en enorm förbättring i engagemang och fart. Längden på träningspassen avgörs av hur länge hunden klarar av att jobba med full kapacitet och av vårt eget behov av utvärdering och planering. Även om hunden kan jobba hur länge som helst, så är det nödvändigt att stanna upp ofta och utvärdera träningen, så att man inte tränar länge åt fel håll.

4. Förbättra dina övergångar
Bra träning handlar verkligen om mekaniska färdigheter. Om du vill att hunden ska vara fullt fokuserad under träning och tävling, kräver det att du klarar av att vara fullt fokuserad själv och lägga upp träningen utan att det blir omotiverade avbrott. Ett bra träningspass är fokuserat och aktivt från start till slut. Tre minuters ren koncentration och glädje. Det innebär att du inte har tid att gräva efter godbitar i fickan, flytta hinder eller transportera dig från en plats till en annan utan att planera det väl. I mina shapingpass har jag ofta godbitarna i handen för att kunna belöna så fort som möjligt. Lekpauserna ger mig en chans att plocka upp nya godbitar och förbereda kommande repetitioner utan att hunden behöver ta paus. Så fort jag säger ”tack” är jag klar att klicka och belöna igen. Inga transporter, ingen dötid. Planera dina övergångar, träna på dina övergångar, så att din hund kan bli så uppmärksam som du vill.

5. Utvärdera din träning
Ett vanligt misstag är att man glömmer bort utvärderingen och bara tränar vidare i samma spår. Efter ett träningspass finns det mycket att fundera över. Först och främst: blev det bättre? Är du på en högre nivå nu än när du startade? Fungerade din plan? Behöver den ändras? Om det gick dåligt – när började det gå dåligt? Hade du tränat för länge? Var du slarvig med övergångarna? Hur många godbitar sedan senaste lekpaus? Har du stannat kvar för länge på ett kriterium? Eller kräver du för mycket av hunden? Jobbar du med två kriterier på samma gång (till exempel både på apportering och på fokus i en störningsrik miljö)? Vad behöver du ändra inför nästa träningspass? Vad kan bli bättre? Det finns enormt mycket att fundera på. Videokameran kan vara ett bra hjälpmedel. Med hjälp av den kan du se din träning utifrån och upptäcka nya saker att förbättra. Som Bob Bailey säger: Video recording is the greatest invention since the secondary reinforcer.

Efter att ha skrivit ner det här, begav jag mig ut för att filma ett bra träningspass. Busenkelt tänkte jag, men så enkelt var det inte. Det blev några omtagningar (och ett hundbyte) innan jag blev nöjd. Squid klarar helt enkelt inte att arbeta så fokuserat i utomhusmiljö just nu. Vi måste köra många, jättekorta pass med full intensitet ute. Jag måste vara jättenoga med de här fem punkterna. Istället fick Shejpa visa lite backa-träning, något som är jättenyttigt för henne eftersom det var länge sedan sist. Och jag får hålla med Bob Bailey, för det hjälpte mig verkligen att videofilma några pass med båda hundarna.

Förkunskaper för apportering

Innan jag presenterar en apportbock för min hund, är det några förkunskaper jag vill att hon ska ha. Att shejpa apportering kan vara svårt för nybörjare och ibland får vi elever som faktiskt har lyckats få sin hund att tycka att apportbocken är äcklig och obehaglig – genom shaping! Genom att ge hunden goda förkunskaper innan apportbocken kommer in i bilden, kan man vara ganska säker på att man får precis det beteende man vill ha när tiden väl är inne för att träna med trä- eller metallapport. I min apporteringsartikel (ligger på hemsidan under ”artiklar”) nämner jag inte förkunskaperna direkt, vilket är en miss. Den ska uppdateras så fort jag får tid.

Kamplek
Sorry, men jag kommer tillbaka till det igen. Jag lägger hellre tid på lekutveckling än på apporteringsträning med en valp. När hunden väl har en hyfsad kamplek är det mycket lättare att lära in en bra apportering. I kampleken lär sig hunden att gripa snabbt och hålla hårt.

Lekapport – att komma tillbaka med föremål
Lekapporten tränar jag framför allt för att hunden ska komma tillbaka med leksaker jag kastar eller släpper under lek. Men jag tror också att det är bra för apporteringsträningen att hunden alltid är inställd på att springa fort in till föraren så fort hon får någonting i munnen. För lekapporteringen använder jag en handtarget, hunden trycker sin nos hårt i min hand med leksaken i munnen. Med en del hundar är det enkelt att få till, ofta de som spontant och gärna bär runt på föremål. Då räcker det ofta med att förstärka nosdutten i handen utan leksak några gånger, för att sedan ta fram handen när hunden håller ett föremål.

Det vanligaste problemet som uppstår under inlärningen är att hunden spottar ut föremålet så fort handen presenteras. I första hand tar jag bort handen så fort hunden släpper leksaken och presenterar den på nytt så fort hunden griper föremålet på nytt. Om hunden felar många gånger utan att bli bättre, så kan det vara bra att träna en del på att hålla föremål i munnen trots godbitstörning (omvänt lockande), innan man tar upp träningen igen.

Vilken typ av föremål man använder avgörs av hundens personlighet. En hund som gärna bär på saker, men vill behålla dem för sig själv, får ett tråkigt föremål. En hund med mindre föremålsintresse får börja med något väldigt enkelt och tilltalande. I början tränar vi lekapport i separata pass, men när det börjar fungera lägger jag in handtargeten i lek med gradvis ökande intensitet och svårighetsgrad. I träningen kan jag också introducera många nya typer av föremål, till exempel några repetitioner med en metallapport med valpen.

Dra i dött föremål
Det här är egentligen starten på den formella apporteringsträningen, men jag väljer att börja med andra föremål, så att beteendet är bra när jag presenterar apportbocken för första gången. I början väljer jag föremål som är enkla och mjuka, till exempel en bit rep, ett tjockt läderkoppel, en fleeceleksak med två handtag eller liknande. Beteendet liknar det jag vill ha i kamplek, med ett fast grepp och viktförskjutning, men jag prioriterar koncentration och lugn i greppet. Ganska snart vill jag att hunden kan sitta ner och gripa, hålla och bli tung i rumpan (man märker viktförskjutningen även när hunden sitter). Greppet ska vara lugnt (utan omtag eller ryck) och kännas tungt i händerna.

Här är en liten video som vi gjorde igår kväll. Pogue var snäll och filmade :P. Jag har varit lite dålig på att träna mer formell apportering med Squid, så det här är ett av de allra första träningspassen:

Lekutveckling

Vi är mitt uppe i en period med många tränarutbildningar, och där blir det mycket snack om belöningsutveckling och framför allt lek. Utan bra belöningar är det betydligt svårare att träna hund, men vi menar också att det inte räcker med en bra belöning, man behöver flera. När vi tränar egna hundar är vi noga med att utveckla både lekbelöningar och matbelöningar och det är naturligtvis någonting vi gärna vill lära ut på kurs också. Mat är en kanonbelöning om man vill få in flera belöningar på kort tid, kanske utan att hunden ens bryter positionen mellan dem. Mat är ofta lugnande och passar bra när man jobbar med precision. Lek är en bra belöning om man vill ha fart och intensitet, eller om man behöver kasta belöningen långt. Lek ökar hundens aktivitetsnivå och tar fram andra sidor hos hunden än maten. Alltså är det en fördel att kunna variera mellan lek och mat beroende på vad målsättningen med träningen är.

Vi föredrar i många fall kamplek framför jaktlek, men gärna båda delarna i kombination. Om hunden uppskattar jaktlek, men inte kamplek, försöker vi utveckla kampdelen så att hunden vill avsluta jaktleken med att gripa, dra och vinna. I många tillfällen vill vi gärna att hunden griper direkt när leksaken presenteras. Det kan vara för att hunden ska driva snabbt och direkt in till föraren efter en sväng på agilitybanan, eller för att få fullt fokus och fart mot förarens sida på en inkallning. Jaktlek där föremålet dras längs marken i ett snöre och hunden får jaga efter den, kan fungera utmärkt i många andra sammanhang, kanske framför allt som en riktig jackpot för fokus och uthållighet. Men även där blir intensiteten högre om hunden har som mål att gripa tag i leksaken.

Det är inte alla hundar som automatiskt uppskattar kamplek, i många fall är det en belöning som behöver utvecklas. Vi upplever att det alltid är värt att lära hunden att leka om man vill få ut maximalt av den hund man har. Hunden behöver kanske inte tycka att lek är bättre än mat, men den bör leka med hög intensitet när vi presenterar en leksak. För vissa typer av hundar är leken motorn i träningen, det som gör det värt att engagera sig i träningen för hunden. För andra hundar är maten motorn, men de kan fortfarande lära sig att engagera sig i lek mellan matbelöningarna, så att man kan utnyttja lekens alla fördelar i träningen.

När vi utvecklar våra unga hundar har vi en målsättning för leken i bakhuvudet. Hunden ska gripa leksaken direkt när vi presenterar den, dra intensivt med viktförskjutning bakåt och rak rygglinje. Vi ska kunna vara passiva och hunden ska ändå hänga kvar och uppskatta leken. När vi säger ”tack” ska hunden släppa och när vi kastar en leksak eller låter hunden vinna leksaken, ska leksaken direkt lämnas i handen. Samtidigt ska leken vara rolig och förstärkande för hunden.

Det här är en målsättning på lång sikt. Det innebär inte att all lek måste se ut så från början. Om hunden föredrar jaktlekar så börjar vi där. Om vi måste vara väldigt aktiva för att hunden ska tycka att leken är rolig, så gör vi det. Första prioritet är alltid att få upp lekintresset och glädjen. Det som kännetecknar en tränare som är duktig på att utveckla lek, är att han kan leka och ha genuint ihop kul med hunden, samtidigt som han förstärker beteenden som för honom närmare målsättningen. Att förstärka beteenden i lek behöver inte innebära klick och godbit. Det kan innebära att man själv blir mer aktiv när hunden tar i lite extra, att man låter hunden vinna leksaken när han lägger vikten bakåt, att man hittar det som hunden tycker är extra roligt i leken och lägger in det när man ser glimtar av det man vill ha mer av. Om man förstärker ökad intensitet i leken på det sättet, så kommer man också få en hund som blir mer intensiv och tycker att leken är roligare.

Vi upplever att lek är beroendeframkallande. Man kan svälta en hund och få honom att jobba bättre för godbitar, men det fungerar inte på samma sätt med lek. Lek istället regelbundet och ofta med hunden för att öka lekintresset. Däremot ska du inte leka länge. Avsluta alltid leken när den är som bäst och se till att det är du och inte hunden som avslutar. Du vill gärna att hunden blir besviken när leken avslutas och dansar efter dig för att få igång den igen. I början kanske det innebär att hunden inte får gripa leksaken alls, bara jaga efter den i hög intensitet, innan den försvinner igen.


Passa också på att välja rätt tillfälle för lek. Du vill inte presentera leksaken och misslyckas med att få hunden igång. Ett vanligt misstag är att tränare ger upp alldeles för fort om hunden inte direkt börjar engagera sig i leken. En del hundar är trögstartade i början, men ge inte upp. Försök inte heller tvinga föremålet på hunden, bete dig istället som om du tycker att leksaken är jätterolig och värdefull. Experimentera med olika sätt att få hunden igång. Välj riktigt roliga leksaker och se till att det finns ett snöre på leksaken som gör att du kan få den ner på marken och en bit bort från din kropp. Vänd dig bort från hunden och dra leksaken bortåt.

Man kan absolut använda mat för att förstärka lek och överföra värde från en belöning till en annan. Det kräver dock ganska bra tränarfärdigheter och är inte mitt förstaval. Det är viktigt att kriterierna höjs hela tiden och att hunden verkligen engagerar sig i leken innan han får maten. Att använda få, men väldigt attraktiva matbelöningar är bättre än många frolicbitar. Timingen är också viktig, se till att hunden verkligen är engagerad när belöningssignalen kommer. Om du använder mat för att förstärka leken, är det fortfarande viktigt att du själv engagerar sig i leken och leker för att göra det kul. Dra leksaken bort från hunden och låt honom engagera sig för att få tag på den även här. Det är inte en apporteringsövning.

Det här blogginlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Jag tänkte korta ner det genom att avsluta med några ytterligare tips i punktform. De här tipsen har hjälpt mig att bygga upp lek hos egna hundar som inte har varit speciellt intresserade av lek. Alla tips passar kanske inte för alla hundar:

  • Starta alla träningspass med lite lek.
  • Lägg in lekpauser i din vanliga träning, för var 3-5 godbit.
  • Lägg kommando på ”ärevarv” med leksaken och belöna med det här hunden drar bra.
  • Låt hunden leka, och använd matskålen som avståndsbelöning för varje måltid
  • Lek i många olika situationer
  • Lägg energi på att hitta riktigt roliga leksaker.
  • Ryck undan leksaken om hunden tappar greppet och reta honom med den en kort stund innan han får chans att gripa den igen.
  • Kolla in Susan Garretts ”How to create a motivational toy”.
  • Lägg smetig mat (vom, köttfärs, leverpastej eller liknande) inne i en ullsocka och låt hunden jaga efter den. När han griper får han en smaksensation direkt i munnen. (OBS! Se till att hunden inte får tag på leksaken på egen hand, det kan bli farligt).
  • Uppmuntra föremålsintresse, gripande och drag bakåt i dina vanliga träningspass – träna på gripanden, att dra i döda föremål, att hämta leksaker osv. för godbitar. Men glöm inte den ohämmade leken, det här är bara ett komplement.
  • Ge aldrig någonsin hunden en godbit om han först har ratat lek (sätt hellre undan hunden om du bestämmer dig för att ge upp)
  • Få igång hunden fysiskt innan du presenterar leksaken, kör några jaktinkallningar, låt hunden jaga dig eller brottas lite med hunden (om han uppskattar det).
  • Våga tro på att du kan lyckas. Du kanske inte ser resultaten med en gång.

Kvantitet ger kvalitet

Hittade en intressant artikel via Lenes blog. Rubriken är Quantity Equals Quality if You Fail a Lot. Så här står det i den:

The ceramics teacher announced on opening day that he was dividing the class into two groups. All those on the left side of the studio, he said, would be graded solely on the quantity of work they produced, all those on the right solely on its quality.

His procedure was simple: on the final day of class he would bring in his bathroom scales and weigh the work of the “quantity” group: fifty pound of pots rated an “A”, forty pounds a “B”, and so on. Those being graded on “quality”, however, needed to produce only one pot—albeit a perfect one—to get an “A”.

Well, came grading time and a curious fact emerged: the works of highest quality were all produced by the group being graded for quantity. It seems that while the “quantity” group was busily churning out piles of work—and learning from their mistakes—the “quality” group had sat theorizing about perfection, and in the end had little more to show for their efforts than grandiose theories and a pile of dead clay.

Jag tror säkert att det här är överförbart på hundträning. Ibland är folk så rädda för att göra fel, att de aldrig kommer igång. Det bästa sättet att bli en bättre tränare är inte alltid att läsa mer eller fundera mer. Ibland måste man bara göra och lära sig av sina misstag. Jag har lärt mig massor genom att gå kurs, läsa böcker, hålla kurser och reflektera över träning. Men ingenting lär mig så mycket som att träna mina egna hundar. Absolut ingenting ger så mycket kunskap som att faktiskt göra det själv. Därför kan jag inte låta bli att bli lite skeptisk till instruktörer som hävdar att de inte hinner träna sin egna hund eftersom de håller så mycket kurser. För min egen del hade det direkt gått ut över min utvecklingstakt och min kunskap. Kanske är det också därför det blir beroendeframkallande att skaffa nya hundar. Alla hundar ger så mycket ny kunskap (förutsatt att man då faktiskt tränar dem också, att samla på hundar för sakens skull är definitivt inte min grej och alla hundar här i huset som är över 1 år gamla har också tagit pris på prov eller tävlingar och har en lysande framtid framför sig).

När jag läste om det här försöket, kom jag också att tänka på ett försök som Susan Garrett gjorde på ett läger hon höll. Det är liknande, men samtidigt på ett helt annat tema. Hon delade upp deltagarna i två grupper. En grupp skulle lära hundarna att springa till en pausbox och lägga sig från så långt avstånd som möjligt. Den andra gruppen skulle lära hundarna att springa till en pausbox och lägga sig med föraren i så många olika positioner som möjligt. När det var dags för examen visade det sig att hundarna som bara hade tränats nära, med föraren i många olika positioner, kunde springa till boxen från dubbelt så långt avstånd som hundarna som faktiskt tränat på avstånd. De hade också betydligt bättre tempo och engagemang. Det visar framför allt på vikten av värdebyggande. Förarna som inte fokuserade på avstånd fick till många fler repetitioner och därmed många fler belöningar. Om en hund finner värde i någonting är knappast avståndet ett problem. Är det någon som har problem med att få hunden att springa efter en hare bara för att den är långt borta?

Till slut, ett härligt citat jag hittade i Susans blog:

”Difficult tasks can be made easy by the rehearsal of the simple ones”

(Dela upp din träning i små, enkla beståndsdelar som senare kan sättas ihop till svåra uppgifter utan problem. Grundträning är det viktigaste du gör!)

Solen skiner och jag ska pallra mig ut och träna mina fantastiska läromästare. Imorgon ska det komma mer snö, så man får utnyttja solen och värmen när den är här.

Belöningsförväntan

Belöningar är jättebra, det är ju vad vi bygger vår träning på. Men belöningarna har också bieffekter som vi måste tänka på i vår träning. Den bieffekten jag tänker på idag handlar om hundens fokus på belöningen, vilket ofta ger slarviga beteenden. Hur och när du presenterar belöningen har en enormt stor betydelse för hur precist beteendet blir. Överdrivet fokus på belöningen skulle jag säga är ett av de vanligaste orsakerna till att folk får slarviga beteenden i träningen. Många beteenden som vi vill lära hundarna är helt oförenliga med att hunden tittar efter belöningen innan den serveras. Att driva till ett kontaktfält och dutta nosen i marken upprepade gånger utan att titta på föraren, framförgående utan att hunden vänder sig bakåt, fritt följ med bra position, slalom med fokus framåt och lågt huvud etc. Problem som uppstår under inlärningen av den här typen av moment handlar ofta om att hunden är mer upptagen av att hålla koll på belöningen än på uppgiften.

Den här effekten är någonting som man hela tiden måste ta hänsyn till i sin träning. Som tur är handlar det mycket om en generell inställning. Om hunden får lära sig att det inte lönar sig att stirra på belöningen i en situation går det ofta ganska lätt att överföra till nya situationer. Om man ofta lockar hunden för att få den att utföra beteenden har man naturligtvis en stor nackdel när det handlar om fokus på belöningen. En fördel med hundar som är duktiga på att fokusera på uppgiften istället för på belöningen, är att belöningsplaceringen får lite mindre betydelse. Eftersom mina hundar inte ser på godbiten förrän den i princip är i munnen på dem under fria följet, spelar det inte så stor roll om godbitarna ligger i höger eller vänster ficka, eller om jag har dem i höger eller vänster hand. Det spelar också lite mindre roll var hunden får belöningen, även om jag för det mesta är väldigt noga med att placera den så att jag förstärker det beteende jag vill ha. Jag upplever också att man får mindre hets och frustration från hundarna om de förstår den här principen. Och att man kan ha godbitar/leksaker synliga utan att det gör en enorm skillnad för hunden när man inte har det.

För att uppnå ett bra resultat är det viktigt att tänka över det här i sina kriterier. Hunden får bara belöningen om den inte bryr sig om den. Så enkelt kan det vara. Självklart börjar man i enkla situationer och gör det svårare gradvis. Med Squid jobbar jag just nu med att hon inte ska tänka på godbitarna i fria följet. Jag har gjort det lite enkelt för mig och haft godbitarna i högerhanden när jag tränar, för att så snabbt byta till vänsterhanden när jag ska belöna. Hon är duktig nog för att inte bry sig om att godbitarna är på andra sidan, men jag får slarvfel som beror på att hon tänker för mycket på belöningen, speciellt om jag har godbitarna i vänster hand. Så vi har tränat lite på att ignorera godbitarna tills de kommer. Ett sätt jag verkligen gillar att jobba på, är att ha godbitar i båda händerna under träning. Godbiten kommer alltid ifrån den hand hunden inte förväntar sig den ifrån. Hunden kommer ha väldigt svårt att fokusera på båda händerna samtidigt och när de aldrig lyckas gissa rätt börjar de strunta i dem. Självklart får man kombinera det här med ganska strikta kriterier, men med en valp kanske det i början är lite för mycket begärt att de inte har någon slags förväntan.

Det är en väldigt bra idé att tidigt jobba med beteenden som är oförenliga med fokus på belöningen. Squid har tidigt fått jobba med nosduttar med fokus på target istället för på belöningen. Ett sätt att jobba där är att placera belöningen så att hunden inte kan nosdutta och snegla på den samtidigt. Rakt ovanför hundens nacke brukar vara en smart placering till att börja med. Ett annat beteende jag gillar att jobba med är att få hunden att vända sig bort från mig med hela kroppen och titta rakt fram (dvs. hunden står framför mig med riktning framåt). Det är också en bra start på framförgåendet.

Målsättningen är hela tiden att man inte ska kunna se på hunden att den förväntar sig belöning från något speciellt håll. Hunden ska helt och hållet fokusera på uppgiften. Ibland handlar det inte om belöningar som vi har på oss, det kan handla om en externbelöning eller en uppgift som hunden väldigt gärna vill utföra. Själv tränar jag mycket sändande till kon med leksak placerad framför eller ut åt sidorna, för att verkligen få Missy att fokusera på konen och inte på rutan eller apporterna. Om hon utför beteendet helt okej, men tycks förvänta sig att få ta leksaken, får hon en godbit. Först när hon helhjärtat engagerar sig i konskicket kan hon få ”varsågod” till leksaken. När man sedan lägger till ruta eller apporter blir det naturligtvis viktigt att hålla på de kriterierna. Hunden får bara gå vidare om man inte kan se att den förväntar sig det.

Belöna för att du vill eller belöna för att du måste?

En sak som Maria har satt ord på under de här dagarna, som vi själva har tänkt länge, men kanske inte har formulerat så bra, handlar om hur man ska jobba för att få hunden fokuserad under träningen. Maria menar att man bör basera sig på hög förstärkningskvalitet för att få hunden att vilja söka upp föraren igen och vela jobba för att få tillbaka den fina belöningen på nytt, snarare än att hålla en hög förstärkningsfrekvens för att få hunden att hålla fokus. Jag tror att det här är en jätteviktig poäng. Jag och Thomas brukar kalla det ”belöna för att du vill, inte för att du måste”. Om du måste belöna hunden hela tiden under träning för att han inte ska lämna dig, bör du se över dina belöningsritualer och se till att hunden verkligen längtar tillbaka till belöningen. Ser hunden glad ut under belöningen? Går det kortare tid innan hunden söker din kontakt nästa gång? Vill hunden verkligen ha (och jobba för) belöningen, eller accepterar han den bara för att den är gratis?

Nya threadleteorier från högsta ort

Jag har pratat lite med Justine som precis kommit hem från soliga Florida och kurs för Greg, Laura och Susan. I Gregs grupp hade de diskuterat när man ska använda en threadle och när man inte ska göra det. Definitionen på när det är okej att använda en threadle tycks ändra sig hela tiden. När videon ”Great Dog, Shame About the Handler” kom så användes threadle armen flitigt – för att tighta in svängar, för att dra hunden av fällor etc. Senare fick vi lära oss att en threadle definieras utifrån vad hunden ser vid landning och det var mycket fokus på så kallade aktiva linjer. Jag gillar att utvecklingen går framåt, för de nyaste teorierna passar mig väldigt bra rent teoretiskt. De gör också att det blir färre threadlar i praktiken, vilket i sin tur för med sig att både förare och hund kan röra sig snabbare runt banan (det är ju svårare att springa fort samtidigt som man gör en threadle, jämfört med om man bara springer och vrider kroppen åt det håll hunden ska).

Threadle: Två armbyten mellan hinder som skapar en S-formad linje i hundens väg (mer eller mindre, ibland vrider sig bara hundens huvud). 

När man funderar över huruvida man ska använda en threadle eller inte, blir frågan numera: ”Kan jag få hunden att utföra det här på bara en axelrotation, utan att skapa inkonsekvens i min handling?”. Om svaret är nej, bör man använda en threadle. Inkonsekvens i handlingen är till exempel om samma (eller väldigt liknande) axelrotation både kan innebära att hunden ska gå runt ett hinder och ta det från baksidan, och innebära att hunden ska ta hindret från framsidan. Då behöver man förtydliga det ena alternativet med en threadle. Annars kommer man skapa frågetecken hos hunden, och förmodligen också sämre självständighet.

Det som var helt nytt för mig av det Justine sa, var någonting som känns väldigt bra och väldigt självklart när man väl tänker över det. Nämnligen att man inte behöver en threadle för att dra hunden av mittenhindret i ett ”pinwheel” om det är på en rak linje och man använder en axelrotation för att ta hunden av det. En hund som tar hindret rakt fram ignorerar blindbyteslinjens ändring. Förr var det här alltid en solklar threadle, eftersom man tog hunden förbi en aktiv linje (hinder + vägranslinje).

Jag tror inte att det här blev helt förståeligt för er som inte är insatta i Greg Derretts handlingssystem. Men jag hoppas att ni andra förstår i alla fall 😀

Mer om negativt straff

Sedan jag skrev det förra inlägget om negativt straff har det dykt upp en del andra tankar som jag tänkte sätta ord på när. Det finns en risk att det blir en del upprepningar också, men det får ni stå ut med.

Negativt straff eller extinktion?
Negativt straff innebär att vi tar bort någonting hunden vill ha, eller möjligheten att förtjäna den saken. Det kan både handla om fysiska ting (godbit, leksak, en kul person etc.) eller en aktivitet som hunden gärna vill utföra (jaga, valla, stirra på andra hundar). Extinktion kallar vi det när ett beteende som tidigare har blivit förstärkt, inte längre blir förstärkt. För att illustrera skillnaden kommer här två exempel:

Negativt straff: Hunden skäller och hoppar på föraren för att föraren har godbitar i fickan som hunden vill ha. Föraren går ut ur rummet en stund och lämnar hunden kvar.

Extinktion: Hunden skäller och hoppar på föraren för att föraren har godbitar i fickan som hunden vill ha. Föraren gör ingenting förrän hunden ger upp och lugnar ner sig.

I min träning väljer jag i princip alltid extinktion. Kanske inte för att det är snällare mot hunden (om man tycker att det är synd om hundar som blir frustrerade så kan de ju bli betydligt mer frustrerade av en extinktionsprocess än av en time-out), men för att det är effektivt och lägger mer ansvar på hunden. Extinktion fungerar jättebra, men det är inte synonymt med att ignorera felbeteenden. Det är nämnligen bara utsläckning om hunden faktiskt inte uppnår belöning. Om felbeteendet innebär att springa efter en katt, skälla på andra hundar som tränar etc., så fungerar det sällan att bara ignorera det, eftersom det varken är vår uppmärksamhet eller våra belöningar som förstärker beteendet.

Det finns två tillfällen då jag speciellt använder negativt straff:

När alternativet inte är extinktion, utan positiv förstärkning. Om jag ska sätter ner en matskål till min valp, och hon reser sig för att ta maten innan ”varsågod”, så finns inte alternativet extinktion. Om jag inte på något sätt tar bort möjligheten att få tag på maten (täcker över skålen eller lyfter upp den), så kommer beteendet att resa sig bli positivt förstärkt (hunden fick ju tag i maten!). Ett annat exempel är till exempel koppelgående. Jag har i alla fall inte lyckats med att bara ignorera att hunden drar i kopplet och belöna när hunden går bra. Jag vill någon gång komma över till att jag inte behöver använda så många godbitar på promenad, att möjligheten att få komma framåt blir belöningen. Det tycker i alla fall jag är svårt att lyckas med utan att faktiskt förhindra att hunden tar sig framåt om den drar i kopplet.

När den uteblivna belöningen inte kompenserar för att hunden faktiskt får fortsätta jobba: Jag har hundar som älskar att jobba. Speciellt Missy kan springa i rutan, eller över balansbommen, eller genom slalom, hur många gånger som helst utan att få belöning. Att springa är väldigt förstärkande. De uteblivna belöningarna väger ganska lätt, trots att jag försöker belöna så bra jag bara kan när det blir rätt. Ett annat exempel kan vara när hunden gör ett misstag i en längre sekvens av beteenden. Att jag inte belönar just det beteendet, väger ganska lätt, eftersom hunden är van vid en variabel förstrkningsskala och får jobba vidare med nästa beteende. Eller när man jobbar med signalkontroll och hunden bara gissar vilket beteende som hör till vilket ord, eftersom hunden får en ny chans på ett enkelt beteende direkt efter misstaget.

I de här fallen använder jag mig ibland av en time-out i form av en paus. Det kan handla om att jag ber hunden komma till mig och sitta en stund efter ett missat kontaktfält. Eller att jag säger ”oj, så tokigt det blev” och går tillbaka till starten och börjar om när det kommer ett fel i sekvensen av lydnadsmoment.  Eller att jag efter ett misstag i signalkontrollträningen blir passiv och väntar extra länge innan nästa chans till förstärkning kommer.

Att ”det ska kosta att göra fel” handlar inte om något slags hämndbehov eller att jag har svårt att lägga ifrån mig gammal traditionell träning. Det handlar för mig om att hunden faktiskt ska göra färre misstag, att jag inte råkar förstärka beteenden som jag inte vill ha. Jag har många exempel på hur ändringen i kostnaden för felbeteende har gjort enorm skillnad på hundens förståelse för ett beteende. Det är inte lätt att räkna ut hur signalkontroll fungerar om man bara kan chansa. Det är inte lätt att lära sig att gå fint i koppel om man kommer framåt när man drar. Att tänka igenom hur man använder extinktion och negativt straff och att tänka igenom vad det kostar för hunden att göra fel, kan göra att hunden får mycket fler förstärkningar för rätt beteende. Men. Ofta behöver man inte fundera över det. Ofta fungerar det jättebra att bara ignorera felen. Under shaping gör jag i princip alltid det. Jag använder utsläckning flitigt i många situationer och ofta låter jag hunden slarva lite för att sedan belöna. Jag är inte stenhård på att valpen aldrig får titta bort under fritt följ. Om hon tittar bort och sedan kommer tillbaka och går bra så belönar jag ofta det. Det är i utvärderingen av träningen som frågan om kostnaden för fel kommer upp. Om jag har en strategi och jag ser att den inte fungerar, så är det absolut en av sakerna jag tittar på och förändrar.

Det är aldrig hundens fel
Självklart är det aldrig hundens fel när den gör misstag i träningen. Eller om den beter sig som ett svin i vardagen. Hunden är hund och har inte bett om att komma till mig. Där är vi nog alla överens. Men trots att det inte är hundens fel att hon vill jaga rådjur, springa ut i vägen efter en sparv eller hoppa på främmande människor i skogen, så är det fortfarande beteenden som jag inte vill ha. Mina hundar kan inte få bestämma allt. Trots att de inte har bett att få komma till mig, så måste jag ta ansvar för att de får en uppfostran som gör att de kan leva ett så rikt liv som möjligt utan att störa andra människor eller djur. Jag måste ta ansvar för att flocken fungerar och vara en god representant för hundägare ute i samhället. Vi ska inte se på beteenden som bra eller dåliga, goda eller onda, bara önskade eller oönskade.

På något sätt måste man mäta effektivitet mot ”snällhet”. Som tur är tycker jag att klickerträningsmetoder är mer effektiva än metoder som baserar sig på positivt straff. Jag litar betydligt mer på en jakthund som har klickertränats att inte bry sig om får, än en hund som har fått en elchock för att låta bli att jaga dem. Men om jag var tvungen att ge upp negativt straff oc kontroll över huvud taget i uppfostran och vardagslydnad, så tror jag att effektiviteten hade blivit lidande. Inte för att negativt straff i sig är extremt bra, utan för att positiv förstärkning är så extremt effektiv. Utan kontroll och avbrytande av oönskade beteenden (stoppa fågelhunden med ett ”sitt” när den intresserar sig för fåren, ta tillbaka hunden som drar i kopplet för att den vill fram till en annan hund, lägg hunden ner om den börjar jaga vallningsobjekten, släpp inte valpen om du vet att den kommer sticka iväg utan att lyssna på inkallning etc.) hade de fått massor med belöningar för beteenden som är oönskade. Och de hade fått extremt bra förstärkare, förstärkare som jag förmodligen aldrig kan matcha med godbitar och bollar.

Jag kanske är en dålig tränare, för jag har svårt att se hur jag hade kunnat få hundar att lita på i alla situationer om det inte fanns ett visst mått av ”väljer du fel får det en konsekvens”. Usch, det låter enormt traditionellt och tråkigt och jag vill väldigt gärna gå kurs för den som bevisar motsatsen! Det är ju alltid roligare att belöna än att straffa. Våra fågelhundar vet att ”sitt” är viktigt. Inte bara för att de får bästa belöningarna när de sätter sig, utan också för att de har jobbat mycket med självkontroll, där negativt straff är en del av träningen. De lär sig att det inte handlar om fågeln eller godiset, utan om fågeln och godiset eller ingenting. Bra saker försvinner om man inte lyssnar på sitt. Stoppkommandot är så viktigt att vi alltid driver igenom det. Inte med våld eller hot, men med lugn och envishet. Det är också så viktigt att vi alltid belönar det bra, att vi tränar det mycket i enkla situationer där hunden verkligen lär sig att älska kommandot och beteendet. För det är alltid, alltid, alltid viktigare att först ställa sig frågan ”vad tjänar hunden på att göra rätt”, innan man börjar fundera på vad det kostar att göra fel.

Doggie-zen, premacks princip, självkontroll… viktiga och centrala begrepp i vår träning av vardagslydnad och lydnad för jakt och vallning. Utan kontroll och negativt straff har jag svårt att se dem fungera. Jag är inte beredd att ge upp dem och jag tycker inte att det är oschyst mot hunden att lära den att man bara får vissa saker om man samarbetar med mig. Hmm… nu blir det här ostrukturerat, men jag måste bara kommentera en sak. Jag läste någonstans att någon tyckte att det var på gränsen till djurplågeri om man låter hunden jobba för all sin mat. Jag har sex hundar här hemma som protesterar vilt. De tycker nämnligen inte att träning är jobbigt eller tråkigt, någonting man bara måste göra för att få mat. De tycker faktiskt att det är mycket, mycket roligare att jobba för maten än att få den i skål. Nu är det sällan de jobbar för all mat under en dag, jag tränar så pass mycket med lek och så är jag väl lite lat. Men jag vet vad hundarna hade valt om de fick välja!

Om negativt straff

Jag upptäckte intressanta inlägg och diskussioner i Marias och Ann-Louises bloggar. Det handlar om känslor och klickerträning. Om hur ett dåligt humör och irritation under ytan kan få hunden att uppleva träningen som obehaglig, även om den är ”belöningsbaserad”. Eftersom jag fortfarande känner att jag kanske var en aning negativ i mitt inlägg igår så vill jag verkligen ta upp det här ämnet. Ann-Louise framställer skillnaden mellan klickertränare som att gränsen går mellan de som använder sig av mycket time-outer och negativt straff, och mellan de som bygger på glädje och samarbete. Maria är mer inne på tanken att det faktiskt är vår känsla som är det viktigaste. Jag tror att vi ibland ses som de ”diktatoriska” klickertränare som Ann-Louise pratar om i en kommentar under sitt eget inlägg. Istället för att snöa in på alla aspekter i den här diskussionen (jag hade gärna skrivit om uttrycket ”din hund är en reflektion av dina färdigheter som tränare” eller om kontroll vs. frihet, men det hade nog blivit för långt) så tänkte jag diskutera lite kring användandet av negativt straff och time-outer.

Negativt straff är när vi tar bort någonting hunden vill ha, för att få mindre av ett beteende. Exempel: Hunden reser sig från ligg när jag är på väg att ge den en godbit. Godbiten försvinner ner i fickan igen. En time-out är en form av negativt straff där hunden fråntas möjligheten att utföra förstärkande beteenden (istället för att ta bort en fysisk sak, tar vi bort möjligheten att uppnå den saken). Exempel: Hunden försöker stjäla en macka från bordet och hunden tas ut på ett annat rum under en kort stund innan den får en ny chans att uppföra sig.

Negativt straff och time-outer är effektiva! Men för att kunna utnyttja dem måste det också finnas en grund av träningsglädje, belöningskvalitet och samarbete. Om inte hunden vill ha belöningen, blir den ju inte direkt påverkad av att den försvinner. Om hunden upplever träningen som tråkig eller obehaglig, hjälper det knappast att vi ger den en time-out från den. En annan viktig del är känslan vi har i träningen. Hur är din egen attityd när du använder dig av negativt straff? Jag använder negativt straff i min träning, mycket och gärna. Det är en del av leken vi leker ihop. När jag tränar mina hundar tänker jag ofta på lekar, spel och sport. Lagom utmanande, fantastiskt roligt, man vinner inte alltid men man har alltid kul och det är bara ett spel.

Själv är jag en sådan där människa som faktiskt älskar att tävla oavsett om jag vinner eller inte. Som älskar frågesporter och tyckte att skolgymnastiken bara var rolig om det fanns något att vinna, trots att jag inte var speciellt duktig. Alla människor är inte sådana, och inte alla hundar heller. En del människor tycker att det är jobbigt att behöva prestera eller att riskera förlust. En del hundar är sådana också. De tycks ta utebliven belöning och negativt straff personligt och vill inte vara med och spela om de inte vinner hela tiden. Både Missy och Squid har haft sådana sidor som valpar. Om de förlorar vill de helst inte vara med och spela längre. Om bollen försvinner när man reser sig, så är det kanske bäst att aldrig resa sig igen. Den känslan måste ändras och det måste vara första prioritet. Det är lätt att få en hund att inte göra någonting med hjälp av negativt straff (stäng burdörren varje gång hunden försöker gå ut så kommer den nog ge upp ganska snart, men utan de andra bitarna får du aldrig burlekar med fart och passion!)

När vi använder negativt straff vill vi att hunden ska ha känslan av en lek. Det ska vara skoj, utmanande och avslappnat. En belöning som försvinner ska få hunden att bita ihop och försöka hårdare, inte göra hunden ledsen eller besvärad. Har man fått en valp som tycker att utebliven belöning är jobbigt, så får man jobba för att ändra den känslan. Visa hunden att det bara är en lek, att det lönar sig att fortsätta försöka. Folk ser mina hundar och säger ”Men, oj, den bara fortsätter ju i all evighet om den inte får belöning, det skulle aldrig min hund göra”. Men det handlar inte om personlighet eller ras. Pi, engelsk setter, är nog den som hanterar utebliven belöning allra bäst och kan jobba eftertänksamt och länge för att få den. Jag tror absolut att det hänger ihop med att hon inte har några problem alls med uthållighet i fritt följ.

Nu känner jag att jag babblar, men jag vill gärna ge er en bild av hur jag ser framför mig bra träning. Det är inte elakt med höga kriterier, låg förstärkningsfrekvens, negativt straff eller utebliven belöning. Det handlar om den egna känslan och att lyckas överföra den till hunden. Känslan av att det inte är personligt, det är ett spel. Känslan av att man kan skratta även åt misstagen. Men om du tar hundens misslyckanden personligt, om du inte kan skratta åt hundens missta, då är det mycket möjligt att din hund får samma känsla. Fokus på att hunden alltid ska lyckas gör lätt att man blir besviken när det går fel. Fokus på att utmana hunden och att hunden faktiskt lär sig av att göra fel också, gör att det är lätt att skratta när hunden begår misstag. Visste ni förresten att Susan Garrett ofta sjunger när hon tränar sin hund? 😛 Det är lätt att få för sig att folk är superstrikta och superambitiösa och så missa allt det roliga.

Jag tycker att time-outer är befogade också. Idag har jag och Squid gått en trevlig promenad ihop med Missy. Koppel och gentle leader på. Massor med godbitar i fickorna. Att lämna positionen vid sidan eller börja valla Missy, leder till en kort time out. En kort paus där blicken vänds tillbaka mot mig och vi samlar ihop oss igen. Det handlar inte om att jag är ett kontrollfreak som vill att hunden aldrig tittar bort från mig. Det handlar om att se till att ett beteende som jag absolut inte vill ha, inte blir förstärkt. För varje time out – minst 10 belöningar. Jag vet hur mycket framtida konflikter jag kan undvika genom att ta tag i problemet nu och jag vet att min hund kommer att få mycket mer frihet som vuxen genom att jag inte låter henne ha all frihet i värlen nu. Frihet är någonting man förtjänar. Om jag hade barn hade jag inte låtit dem leka i trafiken eller vara ute hela nätterna, inte förrän de var äldre och visade att de kunde ta ansvar och välja rätt beteende. Samma sak gäller för valpar, både för deras egen säkerhet och för att de ska få en chans att lära sig vilka val som är önskvärda. Men även i en sådan vardagssituation, är det en lek. Jag skrattar, belönar, ger utmaningar, ber Missy springa förbi en gång till för att se om Squid gör ett bättre val den här gången. Belönar mer. Jag är inte irriterad, inte arg, inte besviken. Vad annat kan man förvänta sig av en border collie-valp?

  • Utveckla bra belöningar! Utan dem kommer hunden inte påverkas av negativt straff och inte vela anstränga sig för att göra rätt när belöningarna uteblir.
  • Skratta mycket när du tränar hund! Ibland på kurs får vi nästan kittla folk för att de ska få rätt känsla.
  • Avbryt träningen om du känner dig irriterad. Eller ännu bättre: Försök vända känslan. Ansträng dig för att träna bra även om du har haft en dålig dag på jobbet. Tänk på något kul din hund har gjort. Lek med hunden. Gör något enkelt och försök vända irritationen till motivation.
  • Ge inte din hund mer frihet än vad hon klarar av. Men om du måste begränsa hundens frihet, sätt igång direkt och lägg en plan för hur hon ska kunna få tillbaka den så fort som möjligt!
  • Erfarna hundmänniskor har ofta ett hum om vad som växer bort av sig självt och vad som inte gör det. Är du osäker, ta det säkra före det osäkra och förebygg direkt! Det skadar faktiskt inte att lära hunden att man bara får springa fram till andra hundar på kommando till exempel.
  • Använd inte bur, gentle leader, tag i halsbandet etc. till time-out utan att först ha byggt upp en positiv association till de situationerna. Burlekar, träningspass, kamplek och utfodring med gentle leader på och collar grab-game (ta i halsbandet – belöna, ta i halsbandet – belöna).
  • Om du vill att din hund ska se träningen som en lek måste du också göra det.