Dagsarkiv: 18 juni 2008

Hundar som har ont

Publicerat av
11

Under varje teorikväll passar jag på att säga till folk att de ska vara uppmärksamma på att en del träningsproblem faktiskt kan bero på fysiska problem. Under de år jag har jobbat heltid med hundkurser har jag blivit väldigt förvånad över hur många hundar som faktiskt är skadade och har ont. Jag har också blivit förvånad över hur hundägare och veterinärer resonerar kring det här. Hittils har jag bett minst ett 20-tal ägare att ta med sin hund till veterinären. Jag har inte haft fel en enda gång. Senaste tråkiga beskedet kom idag. Hunden som inte ville springa på agilitykurs i helgen har ont i ryggen. Inflammation eller i värsta fall cancer. Jag har länge varit säker på att någonting inte är rätt där. (Det är för övrigt andra gången jag skickar samma hund till veterinären, första gången fick vi konstaterat patella luxation med operation till följd. Jag vågar inte ens tänka på vad han har konstat totalt i veterinärkonstnader.) I maj hade jag staffen Mio på kurs i Bergen. Mio har tidigare gått kurs för oss i Oslo, men nu var han en helt annan hund. Enligt matte hade han slutat leka ganska direkt efter flytten. Jag beordrade dem raka vägen till veterinären, där man hittade kraftiga förkalkningar på en armbåge.

Ofta är sådana här upptäckter tråkiga och ibland leder de också till att vi kanske får ändra våra tränings- och tävlingsplaner eller i värsta fall ta bort en älskad kompis. Ibland är det dock helt fantastiskt både för förare och hund. Du har kanske kämpat i ett år med att få din hund att leka, eller hålla fokus på träningen. Du tycker att du gör allt rätt, men ibland så vill hunden bara inte. Du får massor av goda råd, men de hjälper bara en kort stund och du kommer ingenstans i din träning. Och så hittar ni felet. Det var inte din träning, det var smärtan som gjorde att hunden inte ville. Din kompis får behandling och rehabilitering, och när han är frisk igen har du fått en ny hund som glänser på både träning och tävling. Det är ett scenario vi har sett flera gånger hos kursdeltagare och det är lika fanastiskt varje gång. Tveka inte om du är osäker när det gäller din egen hund. Låt inte hunden lida i onödan och kasta inte bort värdefull träningstid i onödan. Det är bättre att kolla upp hunden en gång för mycket än en gång för lite.

Några tecken på att du bör ta din hund till en duktig veterinär:

  • Hunden ändrar beteende utan förklaring (slutar leka,  stannar långsamt, ändrar rörelsemönster i slalom, vill inte gripa apporter etc.)
  • Hunden är jätteengagerad ena stunden, men står och stirrar ut i luften nästa stund
  • Det verkar inte som att träning hjälper
  • Hunden är lättirriterad
  • Hunden vill inte göra vissa rörelser (hoppa in i bilen, gå i skritt, svänga åt höger etc.)
  • Hunden blir orimligt snabbt trött
  • Hunden vill inte äta
  • Hunden slutar sträcka på sig
  • Hunden skakar sig inte från nos till svans

Följande bortförklaringar duger inte

  • ”Vi var hos veterinären och han sa att Fido är helt frisk” (Vanliga veterinärer har tyvärr dålig koll på till exempel muskelskador. Gå till en veterinär med specialkompetens som du litar på. Bor du i Osloområdet rekommenderar vi absolut Laxmi. Ett annat problem är att veterinärer i Norge verkar mena att tonsillit inte existerar. Vi fick åka till Sverige för att få en diagnos och behandling.)
  • ”Men han är ju så arbetsglad när vi spårar/vallar/kör agility/apporterar” (Hundar har en tendens att ”glömma bort” att de har ont när de gör någonting de älskar. En del hundar visar inte tecken på smärta så länge vi uppmärksammar dem. Det kan ju också tänkas att en viss aktivitet inte gör ont på samma sätt som en annan)
  • ”Hon sprang ju agility hela helgen, då hade hon minsann inte ont” (Se ovan. Tänk också på att det kanske inte är så konstigt om hunden är ur form på måndagen om hon har sprungit agility hela helgen utan att vara helt frisk (eller utan rätt uppvärmning och nedvarvning).)
  • ”Jag har inte sett honom halta” (Hunden behöver inte halta för att ha ont!)

Checklista – be din veterinär kolla upp:

  • Nacke och rygg
  • Muskler
  • Tänder
  • Öron
  • Hals
  • Blodprov (hormonnivåer, fästingburna sjukdomar)
  • Prostata/livmoder
  • Ögon

Ta din aktiva hund regelbundet till en duktig rehabterapeut/veterinär. Håll din hund i god form. Värm upp din hund noga och ta hand om honom efter aktivitet. Massera. Ge äldre aktiva hundar glukosamin. Ge ett foder du tror på. Var uppmärksam på förändringar och tveka inte att vara en hönsmamma. Och sist men inte minst. Tro mig om jag säger åt dig att åka till veterinären. Hittils har jag aldrig haft fel.

Träning på Skui och funderingar kring running contacts

Publicerat av
1

Idag var jag och Shejpa med på agilityträning på Skui. Det tar en dryg timma att åka dit och de tränar på tider då jag ofta jobbar, så det var nästan 13 månader sedan sist, men det är alltid trevligt. Jag hade hinder att lämna tillbaka efter helgens kurs för NKKU, så det var bara att sätta sig i bilen och åka dit.

Solveig hade med sig en bana som både kunde gås som agility och hopp. Jag och Shejpa valde hoppbanan och körde den tävlingsmässigt. Shejpa gick bra. Okej tempo, bra linjer och självständighet och inga frågetecken. Däremot missade hon slalomingången som var en helt vanlig rakt på-ingång i högerhandling. Hon gick in i andra porten. Vi behöver träna mer slalom i banor och kombinationer. Första gången Shejpa var ute fick hon bara köra banan en gång. Andra gången bestämde jag mig för att köra fram till slalom (fyra första hinderna) för att belöna en bra slalom. Nu blev ingången bra, men hon gick ur för tidigt. Och det gjorde hon en massa efter det, ville inte ta den sista porten alls. Vi behöver verkligen träna slalom.

Hemma har vi tränat kontaktfält. Dels jobbar vi på nosduttar när jag är före och springer förbi. Någonting som jag inte har prioriterat tidigare, men som verkligen behöver tränas nu. Jag har lagt dit target igen för att få upp lyckandeprocenten. Vi har också kört en del running contacts. Jag har satt brädan mot bordet, kanske dryga hälften av tävlingshöjd. Provade först att kasta leksak, men det blev lite för krånligt, så jag kom på att jag kan skicka henne mot en bur istället. Det fungerar perfekt när jag tränar ensam! Det är som att ha en avståndsbelöning som inte belönar om det blir fel och dessutom blir det lättare för henne att hantera utebliven belöning eftersom hon i alla fall kan springa in i buren. Jag fick lite fler fel när jag skickade till buren jämfört med när vi körde med mänsklig skål. Vi ligger kanske på 80% lyckade repetitioner. Jag är inte säker på att de resterande 20% är hopp, snarare handlar det om var hon sätter tassarna. Vi blir kvar på den här nivån en stund, tills jag ser ännu mer förståelse, sedan ökar jag höjden med hjälp av lastpallar.

Jag har en liten fundering när det gäller running contacts och kriterier. Det verkar på många som att det enda kriteriet är  vinkeln. Det verkar också (utifrån filmer på nätet) som att de flesta håller sig i exakt samma position när de tränar. Själv försöker jag att alltid ändra någon faktor. Vilken sida jag är på, om jag startar framför eller bakom hunden, om jag står stilla eller springer för livet, om jag lockar med godbitar, om medhjälparen ropar på hunden, om jag hetsar upp hunden innan jag släpper henne etc. Det verkar som att det ofta är de faktorerna som gör det lättare eller svårare. Om jag får många misstag på en viss vinkel är sällan lösningen att minska vinkeln, snarare att ändra någonting i min position. Om hunden lyckas många gånger på rad ser jag till att öka utmaningen. I all annan agilityträning är ju folk (förhoppningsvis) noga med att variera sin position så att hunden inte blir beroende av den. Varför ser man så sällan det när det gäller running contacts?