Tankar om signalkontroll

I helgen jobbade vi en del med signalkontroll på tränarutbildningen. Vi delade med oss av våra bästa tips och kursdeltagarna testade med sina hundar. En vanlig tendens vi ser bland våra elever är att de väntar alldeles för länge (ibland flera år) med att sätta på kommando på beteenden. Jag är övertygad om att det blir svårare ju längre man väntar. Och eftersom vårt system bygger på att hunden alltid kan ta fram frivilliga grundfärdigheter blir man ju inte begränsad till bara kommandon när man har börjat jobba med signalkontrollen. Det verkar som att våra elever skiljer sig från många andras, genom att för det mesta gå för långsamt fram istället för för snabbt… Efter kursen blev det diskussion i Sivs blogg. Det är väldigt kul att det blir diskussion och jag hoppas att ni också får ut någonting av den. Mina åsikter är helt och hållet en produkt av mina erfarenheter. Jag tycker (till skillnad från Morten) att signalkontroll (framför allt att skilja mellan beteenden, vänta-delen har jag aldrig hafr problem med) är rätt svårt och vill gärna göra det så enkelt som möjligt för både mig och hundarna. Jag rekommenderar att det här inlägget läses ihop med kommentarerna i Sivs blogg, så förstår ni kanske mer. Här kommer i alla fall mina signalkontrollsråd.

  • Ett beteende måste inte vara perfekt för att man ska sätta kommando på det. Jag har tre kriterier som ska uppfyllas innan jag börjar. 1) Beteendet ser okej ut och har inga större fel. Det blir för det mesta rätt. 2) Hunden tycker att beteendet är kul! 3) Hunden upprepar beteendet i princip direkt när han får chansen efter belöning. Jag menar inte alls att man ska sätta kommando på ett beteende som man inte gillar, jag menar bara att en 3 månader gammal setter inte lägger sig med samma fart och precision som min vuxna border collie och att jag inte tänker vänta på det innan jag lägger på kommando. Jag är nöjd med att settervalpen tycker att det är kul att träna ligg och entusiastiskt upprepar läggandet direkt efter ”fri”, belöning eller lekpaus. Jag är helt övertygad om att jag inte ”cementerar” beteendet genom att lägga kommando på det (tänk, då hade ju alla beteenden varit färdiga och aldrig förändrat sig efter att man la på kommando).
  • Det är mer effektivt att föra in kommandot innan beteendet än att göra det samtidigt som beteendet. Den här principen har i alla fall förkortat inlärningstiden väsentligt för mig. Det innebär egentligen bara en timingsmässig skillnad. Eftersom jag vet att hunden kommer att upprepa beteendet så fort hon är klar med belöningen, kan jag ju slänga in kommandot direkt. Jag kan inte se några fördelar med att vänta tills hunden faktiskt påbörjar beteendet. Jag är faktiskt hellre någon sekund för tidig. Precis som jag inte vill klicka samtidigt som hunden äter godbiten, vill jag inte ge signalen när hunden har påbörjat beteendet.
  • Ge hunden utmaningar tidigt. Redan under andra eller tredje träningspasset börjar jag föra in att vänta på kommando och skilja mellan kommandon. Jag upplever att det är först då som inlärningen verkligen sätter fart. För så länge hunden kan lista ut vad vi vill utan att lyssna på signalen (som på förra punkten, där hunden lägger sig på repetition och jag slänger in kommandot när jag vet att hunden ändå kommer att lägg sig) bygger ”betingningen” på någon slags hopp om att det blir bra bara man repeterar det tillräckligt många gånger. Jag menar att effektiv inlärning bygger på att hunden gör val. Jag menar också att signalen bara blir viktig för hunden när den faktiskt signalerar någonting. När vi bara ”lägger på kommando” signalerar inte kommandot någonting. Det är andra signaler som berättar för hunden att läggandet kommer att bli förstärkt (att vi har förstärkt det flera gånger tidigare under träningspasset).
  • Våga låta det bli fel. Jag är övertygad om att inlärningen går snabbare om vi går bort ifrån att tänka att det måste bli rätt ”nästan varje gång” när vi ger en signal. Ett sådant tänk leder till att vi bara ger signalen när hunden ändå tänker göra det vi ber om, vilket återigen gör att hunden inte behöver lyssna till signalen för att få information. När jag jobbar med signalkontroll hos mina hundar är jag noga med att att inte ge dem den signal de ser ut att förvänta sig och jag försöker lista ut vad de tänker för att ge dem motsatsen. Min träning går faktiskt ut på att försöka lura hundarna att göra fel. De får lära sig att lyssna på signalerna istället för att gissa vad som kommer härnäst. Det är inte heller något problem för hundarna att göra rätt när de först har gjort fel. Speciellt inte om man växlar mellan bara två kommandon. Därför kan ett träningpass se ut så här:
    ”Sitt” – belöning – ”Fri” – ”Ligg” – belöning – ”Fri” – ”Ligg” – belöning – ”Fri – ”Ligg” – belöning – ”Fri” – ”Sitt” – ”ojdå, kom här!” – ”Ligg” – ”Fri” – ”Ligg” – ”Fri” – ”Ligg” – ”Fri” – ”Sitt” – belöning – ”Fri”.
    När hunden misslyckas på sitt nummer två får hon samma utmaning en gång till (sitt efter tre lägganden), fast med frisignal som enda bekräftelse (inga godbitar förrän hon klarar sitten) på att det är rätt.
  • Belöna gärna passivitet med godbitar när du ska lära hunden att vänta på signal. Det ger en högre förstärkningsfrekvens och högre lyckandeprocent när hunden ska lära sig konceptet. Varför göra det krångligare än det behöver vara? Se bara till att hunden inte blir tveksam när du ger kommandot bara. Min erfarenhet är dock att mina hundar är så sugna på att utföra beteendet på kommando att det inte är något problem. Det är en liten balansgång under något träningspass, men strax förstår hunden konceptet och då kan du också börja kedja och belöna passivitet med signal. (En del saker kedjar jag aldrig helt (belönar ofta för att hundarna sitter stilla i agilitystarter, eller väntar på ”tryck”-kommando när vi tränar kontaktfält, till exempel) medan andra saker kedjas tidigt och i princip aldrig tas isär (uppsitt och nedsitt till exempel). Jag skulle börja lära Pi klass I-apportering här om dagen och det var svårt för henne att vänta på signal eftersom hon alltid har fått gripa apporter direkt. Jag upplevde att det blev för mycket straff och för lite belöning och började belöna passiviteten med godbitar. Jag tror att jag löste problemet på tre minuter och nu är det säkert klart för kedjning.

Jag har fler tankar, men det här får räcka just nu. Är sugen på att jobba mer med signalkontroll när jag kommer hem.
Soliga hälsningar från Bergen. Diskutera gärna frågan i kommentarsfältet och kom ihåg att det här absolut inte behöver vara hela sanningen, det är bara mina egna erfarenheter av vad som funkar snabbast och säkrast (och vad som också funkar bäst i mitt huvud med tanke på vad vi vet om inlärningspsykologi).

16 reaktion på “Tankar om signalkontroll

  1. Karen Pryor tar upp detta i ”skjut inte hunden”, och tycker att det är den effektivaste metoden, om jag inte missminner mig… Kathy Sdao tränar också på liknande sätt i ”advanced clickertraining”.
    Själv har jag ständigt ursäktat mig med ”det funkar för oss” när jag satt på kommando på ett moment som inte är perfekt och fortsatt shejpa med kommandot som ”startord”. Jag vet fortfarande inte om jag gör rätt eller fel, men det verkar hjälpa mina hundar att förstå.
    Sedan har min korg för spontana beteenden inte varit tillräckligt stor, men det börjar vi rätta till det med.

  2. Veldig enig i mye av det du skriver, Fanny. Jeg synes også det er fint å sette på kommandoen så snart adferden er ”OK” (ikke perfekt). At du tidlig lærer hunden å skille mellom forskjellige kommandoer tror jeg også er veldig nyttig (selv om jeg ikke tror du nødvendigvis finner gode læringsteoretiske forklaringer på alle at ”å lyssna” gjør signalet ”sterkere” på noen måte).

    Men selv synes jeg ikke det innebærer noen stor fordel å alltid gi kommandoen FØR adferden påbegynner på dette steget.

    For det første oppnår du omtrent like god betinging ved å gi signalet samtidig eller like etter at adferden er påbegynt.

    For det andre er det da mindre sjanser for å gi signalet for så å oppleve at hunden ikke gjør det likevel (jeg tror ikke dette hender ofte med deg, men med mindre rutinerte trenere er det absolutt noe å tenke på).

    For det tredje risikerer man også å miste den frivillige adferden hvis man 1) setter på signalet tidlig, og 2) alltid skal gi signalet FØR adferden (heller ikke dette vil være noe problem for deg, men tro meg – jeg har sett mye av dette hos andre trenere, og det er derfor jeg alltid har stresset det å kjøre en lang periode med frivillig adferd før man kjører steg 3-5.)

    Jeg vil IKKE blande klikking for venting (f.eks. på apport-kommando) med å gi signalet. Jeg KAN derimot gjerne klikke hunden for å sitte og vente mens jeg kaster apporten hvis det er et stort behov for å jobbe separat med dette, men når jeg først begynner å gi apport-kommandoen, vil jeg IKKE blande. Jeg vil IKKE at hunden min skal behøve å lyssna hva jeg sier når jeg har kastet apporten. Den skal vite at når det kommer et ord ut av munnen min skal den eksplodere. Så her har vi forskjellige preferanser… På andre øvelser (f.eks. avstandsdirigering) er det derimot helt nødvendig at hunden ”lyssnad” og skiller mellom kommandoene.

    I tillegg er ikke jeg like nøye som deg med å ofte gi hunden kommandoer den ikke forventer seg. Jeg vil selvfølgelig også at hunden min skal kunne skille på kommandoer selv om den ikke forventer disse, og burde sikkert vært mye flinkere til å utfordre hunden min på dette (skal prøve å være flinkere til dette med Kira enn jeg har vært før :-). I stedet legger jeg desto større vekt på at hunden så ofte som mulig SKAL vite hvilke signaler som kommer (noe jeg oppnår med konsekvent bruk av baklengskjeding). Så her har vi valgt to ulike strategier… 🙂

    Interessant tema det her. Flott at vi kan diskutere litt rundt det.

  3. Morten: Jag tycker helt enkelt att det är svårt att baklängeskedja utan signalkontroll. Jag vill ju inte både behöva fela hunden för signalfel och kedjefel i samma träningspass. Det blir för höga kriterier. Därför tycker jag att det är viktigt att vara klar med signalkontrollen innan kedjningen och jag upplever inte att det alla gånger är så enkelt att bara kedja och strunta i signalkontrollen (”lyssnandet”).

    Angående att förlora frivilliga beteenden är det ju precis det jag vill när jag jobbar med signalkontroll. Under just det träningspasset. Om hunden slutar att sätta sig frivilligt och börjar vänta på mitt ”sitt” så är det ju helt okej! I nästa träninspass, är det dock stor sannorlikhet för att vi gör det frivilligt igen – utan problem.

    Jag tror att framgången jag får med ”mitt” sätt att göra det på handlar om att hundarna faktiskt älskar sina beteenden. De VILL utföra beteendet när de får signalen. Oavsett om de har ätit tre godbitar för att vänta innan. De VILL explodera iväg och kanske inte alltid tänka sig så noga för. Har man motsatta problem (för mycket tankeverksamhet och för lite ben) får man väl tänka motsatt en stund.

  4. Om man tänker efter är det mer logiskt att hoppa över steg ett i och med att du sedan kommer belöna hunden BARA om den utför beteendet på kommando. Då blir det lite bakvänt om den tidigare blivit belönad för att den utför beteendet medan man säger kommandot.

    Men ett beteende jag funderar över är inkallningen. Jag tycker det har funkat bra att ”kommentera” när hunden är på väg in av sig själv, kanske för att det är svårt att fånga när hunden är påväg mot en. Enda gången du verkligen vet att hunden tänker kommai full fart är när någon annan håller i hunden.
    Tina

  5. Morten skrev:

    ”Jeg vil IKKE blande klikking for venting (f.eks. på apport-kommando) med å gi signalet. Jeg KAN derimot gjerne klikke hunden for å sitte og vente mens jeg kaster apporten hvis det er et stort behov for å jobbe separat med dette, men når jeg først begynner å gi apport-kommandoen, vil jeg IKKE blande. Jeg vil IKKE at hunden min skal behøve å lyssna hva jeg sier når jeg har kastet apporten. Den skal vite at når det kommer et ord ut av munnen min skal den eksplodere. Så her har vi forskjellige preferanser… På andre øvelser (f.eks. avstandsdirigering) er det derimot helt nødvendig at hunden “lyssnad” og skiller mellom kommandoene.”

    Spørsmål til Morten:

    Så, på konkurranse når dommeren spør: ”er du klar?”, og når du svarer ”ja!” så eksploderer hunden din ut i apport?
    Det er ikke for å kverlurere at jeg spør som jeg gjør, men bare lurer på om jeg har forstått tankegangen din riktig eller ikke :o)

  6. kari-anne: Man kaster apporten etter at man har bekreftet at man er klar.

    Forøvrig har jeg personlig utvikla en forkjærlighet for de mer ettertenksomme hundene på mine gamle dager:) Jeg verdsetter god medfødt konsentrasjonsevne foran ”full fart og ingen hjerne”. Gode belønninger er stort sett ganske enkelt å bygge opp, og det er mer moro å bygge opp hunder enn å dempe og roe ned…
    Treningen er selvsagt med på å bygge opp under dette. Men vi formes jo selvsagt av våre omgivelser akkurat som hundene;)

  7. Thomas:

    Hehe, ja selvsagt! det tenkte jeg ikke på..

    Anyway, dette var kun ment som et spissformulert eksempel for å få klarhet i hvordan Morten tenker. For slik jeg forstod det så bryr ikke han seg om å få hunden til å forstå _selve_ kommando-ordet, men snarere få hunden til å eksplodere ut i øvelsen på et hvilket som helst verbalt signal fra han?
    Hm… Kanskje Morten mener at hundens adferd styres av flere signaler en bare kommandoordet i den gitte settingen?

  8. jag är en av de där som fegat och väntat för länge(år) med kommando.
    Blev inspirerad att snabba på nu och fick fint resultat med den lilla serien fanny beskriver ovan, det gick inte görbra första passet men sen lossade det och Kråka verkar ha fått en tydlig uppfattning om skillnad på stå och ligg. KUL!!

  9. Pingback: om signalkontroll « Kråkas flygturer

  10. Morten skrev;
    ”Jeg vil IKKE at hunden min skal behøve å lyssna hva jeg sier når jeg har kastet apporten. Den skal vite at når det kommer et ord ut av munnen min skal den eksplodere”

    Så om Morten råkar nysa får han leva med en tjuvstart helt enkelt 🙂

    Om man har ett spontant beteendemonster tycker jag precis som i exemplet med Pi ovan, att det blir alldeles för mycket straff och för lite belöning om man inte också förstärker ”att vänta på signal” med konkreta belöningar i början. Det kostar inte den hunden något att erbjuda femtioelva obelönade beteenden mellan varje lyckad repetition, så det tar MYCKET längre tid för den att upptäcka att det bara är när signal har givits som det blir belöning. Med den energisnålare hunden fungerar Mortens upplägg utmärkt.
    Ska nog också ha en mer enerigsnål variant nästa gång….

  11. Pingback: På tide å senke skuldran « My life, my everything: Sorry

  12. Kloka ord! Jag använder klickern väldigt lite, och har inte så stort intresse av lydnad. Jag har alltid lagt på kommando ganska snabbt, även på de få moment som jag använder klickern. Jag ska villigt erkänna att det inte funnits någon eftertanke bakom det. Det har helt enkelt kännt bäst för mig att snabbt ge momentet ett kommando. Hur ska man annars kunna ”styra” hunden?

    Intressant angående frisignal istället för belöning vid t.ex. sitt. Det ska jag pröva. Jag belönar även t.ex. ligg fast t.ex. sitt blev fel första gången. Vad menar du med frisignal?

    Ha d!

    /Hannah

  13. Pingback: Träningtips #1 - Att lägga på signal

  14. Pingback: Signalkontroll på schemat

  15. Pingback: Signalkontroll | Tokryck

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *