Språkbruk i hundträning

Språkbruk i hundträning diskuteras på ett av våra stora forum idag. Fina ord är fula. Varför ska man göra saker så komplicerat? Varför ska man säga ”träningsläge” när man helt enkelt kan säga ”ledarskap”? Måste man vara akademiker för att träna hund? Var det inte bättre förr? Den nästan vanligaste kritiken av klickerträning, handlar om språkbruket. Hur ska nybörjare kunna förstå någonting som förklaras med så svåra ord? Vem orkar bry sig om man måste kunna skillnad på positiv och negativ förstärkning?

När jag började träna hund, fick jag boken Din hund – som valp som unghund av Sven Järverud och Gunvor af Klintberg-Järverud. På den tiden var den standard på valp- och grundkurs. Visst var det bättre då? Eller hur? Njaaaa… Här får vi lära oss om olika funktioner (flockfunktion, jaktfunktion, undersökningsfunktion, försvarsfunktion…) Vi får lära oss om tröskelvärden, motivationer (förvärvad motivation och miljö- och situationsbunden motivation), motivationsförändringar (inre och yttre faktorer), motivationens höjd i beteendet, retning = stimulering, aktiva och neutrala retningar, inlärda retningar, förstärkning, väckning, utlösning, sluthandling, betingning, dirigerande tecken, hämmande tecken, avvänjning (nej, det handlar inte om diande valpar), överföring, motivationsfiltrering, understimulering, oregelbunden stimulering… Ja, ni fattar. Var det så himla annorlunda förr?

Jag tycker att det är tråkigt att teori och ”fina ord” ska förlöjligas. Jag gillar svåra ord. Jag tycker om att sätta in det jag gör praktiskt i ett teoretiskt sammanhang. Det gör det lättare att analysera träningen och ta bra beslut (folk har gjort samma sak innan mig – och faktiskt testat det vetenskapligt…). Det är dock viktigt att den praktiska hundträningen alltid kommer i första hand. En bra hundtränare blir man i första hand av att umgås med och träna hundar. Det är inte bara teori som förlöjligas, också god grundträning, systematik, konsekvens i både träning och agilityhandling etc. Jag undrar om det beror på att folk märker att det ger resultat, men helst skulle vilja slippa det själva. Att hävda sig i hundvärlden hade ju varit så mycket enklare om det inte fanns galningar som gjorde hundträning till en vetenskap och därmed höjer nivån…

Man måste naturligtvis anpassa sitt språkbruk efter vem man talar med. När jag skriver i min blogg, skriver jag främst för folk med samma syn på hundträning som jag själv. Jag skriver för folk som gillar teori, som gillar noggrann grundträning, som gillar konsekvens i träningen. Det finns många andra bloggar att besöka om man inte gillar det. När jag håller valpkurs använder jag ett helt annat språk än när jag håller utbildningar för folk som verkligen vill bli bra på klickerträning. Samtidigt försöker jag alltid att vara konkret och faktiskt prata om hur hundar lär sig. Kunskapen om hur hundar lär sig och hur vi ändrar beteenden är ju faktiskt det folk betalar för när de kommer på kurs, oavsett nivå. Mija skrev ett väldigt bra blogginlägg idag om grunder. Jag tror att det är sant på kurs också. Om man hoppar över det grundläggande (hur lär sig hundar, varför funkar det, hur analyserar man sin träning) för att man tror att folk inte klarar av det, inte vill lära sig det eller att det tar för lång tid, kommer man säkert att kunna lära valparna färdigheter på kursen, men ägarna har betydligt sämre förståelse att ta med sig när de sedan ska fortsätta att träna sin hund på egen hand.

Det finns många problem med språkbruket i hundvärlden, jag ska försöka lista några:

Förskönande omskrivningar är jättevanligt i hundvärlden och jag kan inte hitta något annat som verkar lika förvirrande för en nybörjare. Framför allt används förskönande omskrivningar när man vill förklara obehag i träningen, men helst inte säga vad man gör rent konkret. Ett nyp i örat blir till en ”korrigering”. Att slå hunden lite innan man börjar träningen blir en ”ledarskapsmarkering”. Ibland används omskrivningarna av välmenande tränare. De vill eller kan inte förklara exakt vad de gör med den olydiga hunden. Därför använder de en svävande omskrivning. I bästa fall innebär ”gå bakom huset och gör vad du vill med hunden” att eleven går bakom huset och ber hunden om förlåtelse för att de åkte på en så dålig kurs. I värsta fall innebär det att eleven inte har några gränser eller instruktioner att förhålla sig till och ”ledarskapsmarkeringen” övergår i ren misshandel.

Samma ord betyder olika saker för olika människor. Ett av problemen med att använda begrepp är att de används väldigt olika i olika skolor och vetenskaper. I boken jag hänvisade till förut (Din hund – som valp som unghund) förklarar man negativ förstärkning som ett obehag. Om hunden kommer långsamt på inkallning, ska man säga ”nej”, det är negativ förstärkning. Inom inlärningspsykologin innebär negativ förstärkning att man tar bort ett obehag eller något som är irriterande. En ”korrigering” kan ha väldigt olika innebörd från folk. Där jag kommer ifrån, har korrigering alltid varit ett obehag av varierande grad. Andra menar att en korrigering är något som får hunden att avbryta ett beteende, jämfört med straff, som ska få hunden att inte vilja upprepa ett beteende. Ytterligare andra menar att en korrigering är alla gånger där vi gör något för att få hunden att ändra sitt beteende – till exempel att vi tar fram en godbit och lockar in hunden rätt i position när den gör fel. Inte konstigt att man blir förvirrad!

När man skriver en vetenskaplig artikel måste man i de flesta fall ange vems definition man använder sig av. Det finns många olika definitioner på vanliga begrepp och det går inte att säga vad som är rätt och vad som är fel. Det kan vara viktigt att komma ihåg när man sitter på internet och slåss om vem som egentligen har rätt om vad  ”operant inlärning” egentligen innebär… (Jag skulle dock tro att det är mindre rum för olika tolkningar när man använder vetenskapliga begrepp. Ordet ”operant inlärning” har nog färra olika definitoner än ordet ”ledarskap”, till exempel)

Två olika vetenskaper När man förklarar hundträning kan man antingen göra det utifrån ett etologiskt perspektiv (tex. Järverud med funktioner, motivationer, tröskelvärden, retningar etc.) eller utifrån ett inlärningsteoretiskt perspektiv (tex. klickerträning med förstärkning, straff, extinktion, konsekvenser etc.). Det här hade inte varit något större problem (för att bli en bra hundtränare behöver man också etologiska kunskaper), om det inte vore för att etologin ofta försöker spela på inlärningspsykologins planhalva och använder liknande begrepp med en något annorlunda definition. Om man ska försöka göra skillnaden mellan etologi och inlärningspsykologi tydlig, så skulle jag säga att etologi (läran om djurs beteende) handlar om hur beteenden förändras över generationer, medan inlärningspsykologin förklarar hur beteenden förändras hos individen. Eftersom vi tränar individer, väljer jag inlärningspsykologiska termer när jag förklarar inlärning på ett teoretiskt sätt.

Rädsla för att vara oprecis. Det finns också de som är så rädda för att inte vara precisa när de pratar om träning, att de inte kan tala om sådant som de inte har läst om i en bok. Bara för att någonting inte är vetenskapligt bevisat, innebär det inte att det inte finns. Visst är det skönt att få en teoretisk förklaring till det man upplever i träningen, men man kan inte förneka vissa förhållanden bara för att man inte har kommit över den boken ännu.

Olika ideologier har olika språkbruk. Även om man egentligen menar samma sak, kan man uttrycka det på väldigt olika sätt beroende på vad man har för ideologi och  var man är skolad. Ibland när jag pratar om hur jag tränar mina hundar, får jag höra ”Aha! Ledarskapsövningar!”. Jag pratar aldrig om ledarskapsövningar, men visst kan det hända att jag gör samma sak som de som förklarar det mesta med ledarskap. Det här gör dock att man lätt pratar om varandra om man bara använder fina ord och inte pratar om vad man faktiskt gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *