Mellan tränarutbildningarna

A house without a dog is not a home, heter det, och jag får nog hålla med. Gud vad tomt det är här utan hundar. Efter kursen igår stack Thomas till fjälls och tog med sig alla hundarna i bilen. Egentligen borde jag kanske ha hängt på honom, men jag är inte sugen på långa resor i bil, så jag ska flyga till Bergen och möte upp Thomas där imorgon. Sedan väntar två dagar med tränarutbildning för ett härligt gäng. Hoppas att jag har lika bra tur med vädret som jag brukar ha i Bergen. Det jag inte var beredd på när jag bokade flyg till Bergen, var att vi inte skulle ha två bilar. Just nu har vi sålt den lilla vita och väntar på en ny, en Nissan Kubistar. Det var för dyrt att ta med sig företagets bil från Norge till Sverige, det gick däremot bra med den stora bilen, som vi äger privat. Så imorgon blir det alltså promenad till Fjugesta, buss till Örebro, tåg till Bålsta, buss till Arlanda, flyg till Oslo och till slut flyg till Bergen. Ett väldigt flängande och jag blir alltid nervös över att någon buss ska bli försenad eller något, så att man missar flyget.

I helgen hade vi tränarutbildning här hemma. Det blev en riktigt bra helg och vi fick jobbat med det som folk behöver, tror jag. Vi började som vanligt med tävlingsträning och jag tycker att deltagarna har blivit väldigt mycket bättre på att lägga sig på rätt nivå och ha en bra attityd – samtidigt som det verkligen märks att hundarna har fått tävlingsträning sedan sist och kunde prestera bättre i en tävlingsmässig situation. Ett tema som många deltagare upplevde att de hade problem med, var det här med signalkontroll. Det är någonting som många klickertränare kämpar med, kanske delvis för att det är så mycket roligare att lägga tid på frivilliga beteenden, kanske delvis för att man som klickertränare lättare ser bristerna i signalkontrollen eftersom man har en klar bild av vad det är. Vi fick i alla fall till ett pass med signalkontroll på söndag morgon och jag tror att de flesta fick sig några aha-upplevelser. För de flesta handlar det om att få in mer lugn och ro i träningen, förstärka mer passivitet och vara noga med att inte släppa in skräpbeteenden i passet – varken från hund eller förare. Signalkontroll-träning blir så mycket svårare om hunden är kvar i en aktiv sinnesstämning och fortsätter att bjuda beteenden.

Vi pratade också en del om vad som egentligen är riktigt viktigt i träningen. Det är naturligtvis ett bra långsiktigt mål att ha perfekt signalkontroll, beteenden som är proofade för alla eventuella störningar och en hund som aldrig tar blicken från föraren. Men måste man ha det för att komma ut på tävlingsplanen? Nej, långt ifrån. Det är nog få elithundar som har perfekt signalkontroll, aldrig gör fel och aldrig tappar fokus. Om det är målsättningen kommer man kanske aldrig ut på tävlingsbanan. I min egen träning strävar jag naturligtvis efter de här sakerna, men jag är medveten om att det egentligen är andra saker som spelar en större roll. Om man siktar mot ett lydnadschampionat eller SM-kval i lydnad, så är det oftast inte detaljerna som tar en dit. Det är för det första säkerhet – att inte göra några stora missar. Och för det andra handlar det om attityd och tävlingsträning – en hund som tycker att det är kul att träna och tävla och som presterar så nära träningsstandard som möjligt på tävling. I Missys fall spelar det till exempel inte så stor roll att hon ibland flyttar sig någon decimeter i fjärren, eller att hon nosar lite extra på vittringsapporterna, eller sätter sig snett någon gång ibland. SM-kvalet hänger fortfarande på säkerheten i momenten, att inte göra de stora, grova missarna. Med Squid tränar jag mer signalkontroll än vad jag har gjort med tidigare hundar, jag är säker på att det lönar sig i längden. Men jag tänker också på hur vi ska få säkerhet i momenten på kort sikt, vilket innebär att jag lägger tid på att lära in ritualer inför de moment som ofta skiter sig i klass I – läggande och ställande under gång.

På söndag eftermiddag körde vi också lite hoppteknik med två kelpies som ska bli agilityhundar. Det blir ju som regel inte så mycket agility på de vanliga tränarutbildningarna, men det finns alltid utrymme för individuella önskemål. Hopptekniken är väldigt rolig att jobba med och det var kul att se två nya hundar. Vi testade också kelpiesarna i fårhagen och det slog mig hur likt vallningen och hopptekniken är. Utgångspunkten är att det är förstärkande att göra rätt, om hunden får upptäcka ett bra sätt att göra det på, kommer han att välja det i framtiden. Därför behöver vi inte straffa felaktigheter eller hålla inne med belöning om det blir fel. Ett bra hopp är belöning i sig och fårens beteende förstärker hundens goda val. Tränarens uppgift ligger i att sätta hunden i situationer där han får chans att testa sig fram och göra rätt. Det kanske inte är så konstigt att vallning och hoppteknik är det jag tycker är roligast just nu, det är ju så väldigt likt varandra (och samtidigt så väldigt olikt).

I helgen ska Squid och jag iväg på vallningskurs, det ska bli väldigt spännande. Har tränat mycket mindre den senaste veckan eftersom jag känner att vi inte kommer så snabbt framåt som jag tyckte att vi gjorde tidigare. Paus kan vara det som behövs och dessutom gillar jag inte att stånga huvudet i väggen och träna utan att det går framåt, då tar jag tag i någon annan lös tråd istället.

10 reaktion på “Mellan tränarutbildningarna

  1. Kanske som jakten också där det lönar sig att göra rätt medan fel inte leder till någon belöning. Det är kul att jobba med hundarnas medfödda beteenden och utveckla dom.
    Lycka till med din långa resa.

  2. Den bruna vargiga kelpien tackar särskilt för vallningen. Vi alla tre (jag + 2 kelpar) tackar för hela helgen, vi är jättenöjda och inspirerade!

  3. Tack för en riktigt, riktigt bra helg! Bästa hittills för oss på tränarutbildningen. Vi är väldigt inspirerade och har massor av träningsenergi.
    Hörs och ses snart 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *