– Vad gör du när motivationen för hundträning tryter? Frågan fick jag för några veckor sedan och jag började fundera på hur jag tänker kring det.

På en nivå är svaret: Då skiter jag i det! Har jag inte lust att träna så gör jag inte det. Tappar jag motivationen för en hundsport av någon anledning har jag inga problem med att lägga det på hyllan utan att känna mig dålig. Jag är jättedålig på att tvinga mig själv att träna på saker jag tycker känns tråkiga och står hellre över ett träningspass än att ha en dålig känsla i det.

Å andra sidan är svaret: Det händer inte! Inte på lång sikt, inte på ett större plan. Jag har tränat och tävlat med hund i 20 år och hundträning har varit mitt liv i över 10 år. Jag blir inte stressad om jag inte känner mig sugen en dag eller en vecka, jag vet att mitt intresse är så stabilt att jag kommer att fortsätta.

Twiggy och jag på U-SM 2003 i Malmö

Formen för mitt intresse kanske ändras: För drygt 10 år sedan var jag ganska ointresserad av agility av många anledningar – tyckte att lydnad var mycket häftigare! När jag skaffade min första border collie för snart 19 år sedan tyckte jag att bruks – speciellt sök och rapport – var det häftigaste. Aktiviteter som byggde på hundens egen motivation och medfödda egenskaper – som jakt och vallning – tyckte jag var dödstråkigt under lång tid. Nu tycker jag att det är väldigt spännande, förmodligen för att jag har blivit mer intresserad av avel.

För mig är träningen det centrala i mitt intresse. Jag tror att det är mer stressande att tappa motivationen för träning om man ser träningen som ett nödvändigt ont (för att man helst bara vill tävla), eller om man känner sig pressad att prestera av någon anledning. Jag tror också att det är lätt att tappa motivationen om man inte känner att träningen går som man vill, om man inte har verktyg att lösa de problem som uppstår.

Självklart är det viktigt att hitta motivation på olika sätt även om man vet att intresset är stabilt. För mig handlar det om att hela tiden utvecklas, ha roligt och se framsteg.

Jag älskar till exempel att gå kurs. Dels tycker jag om att lära mig nya saker, men jag tycker också att själva kurssituationen är väldigt motiverande. Att träna inför någon annan gör att man skärper sig och försöker göra sitt allra bästa. Lite som en tävling där man inte kan misslyckas. För andra är det nog motsatt – kurs är jobbigt för att man på något sätt ska prestera inför kritiska ögon.

Onlinekurs kan vara en bra medelväg, eftersom man själv väljer vad man vill skicka in för granskning. En annan fördel med onlinekursen framför en helgkurs (som det ofta blir när man kommer upp på en viss nivå, eller bor långt ifrån anda) är att det blir mer av en process, där man hinner utvecklas under kursens gång. Själv älskar jag onlinekurser också, och går flera kurser varje år. Att göra övningar någon annan designat, filma och utvärdera filmerna tycker jag både är utvecklande och roligt.

Goda träningskamrater kan också göra underverk för motivationen! Det är som en kurs, fast billigare och mer tryggt. Om man inte har tillgång till träningskamrater på nära håll kan man göra som vi har gjort i höst – starta en Facebookgrupp och dela filmer och träningsidéer där.

Och kom ihåg! Man måste inte känna sig sugen på att träna hela tiden. Mina hundar är lika glada för en långpromenad i skogen som för ett träningspass. Ibland orkar man ingenting och då verkar de ganska nöjda med lite gos i soffan också.

En annan tanke är att man kanske inte behöver vara motiverad hela tiden? Om man har ett mål måste man kanske göra ibland utan att känna sig motiverad, även om det inte är lika roligt. Jag känner mig mycket sällan motiverad av gå ut och springa, men jag gör det ändå, för att jag vet att det är bra.

Hur tänker du kring motivation? Vad motiverar dig? Vad gör du för att hundträningen ska kännas rolig, utvecklande och spännande?