Nu sitter jag i London och väntar på att få flyga hem till Norge, Thomas och hundarna. Jag saknar dem. Har dragit på mig en jobbig förkylning, vi får hoppas att den går över strax. I helgen ska jag till Trondheim och ha agilityhandlingskurs, det ser jag verkligen fram emot. Agilityhandling är något av det roligaste att hålla kurs i och något jag kommer prioritera när det gäller externa kurser nästa år.

Någonting som har slagit mig när jag har pratat med utländska vänner och när jag har hållt eller gått kurs utomlands, är att vi måste vara grymt dåliga på att socialisera våra hundar i Skandinavien. Man hör ofta svenskar säga att ”hunden behöver minsan ingen flock förrutom den egna” och det är inte ovanligt att man lägger sin egen hund och motar bort mötande hundar med våld om så krävs (även om de bara är glada, det handlar om någon slags princip). Jag har själv haft det förhållningssättet, varför ska mina hundar springa runt och hälsa på alla hundar de ser? Ska man verkligen ha lekstunder på kurs?

Tyvärr verkar det vara så att vår skandinaviska inställning skapar hundaggressiva hundar. Om det inte är så att vår avel skiljer sig enormt från England eller Nordamerika. I England och Kanada har man till exempel en inhägnad för rastning på agilitytävlingar. Där springer alla hundar lösa och leker eller bara skrotar när de rastas under tävlingen. Kan ni tänka er det i Sverige? Knappast. Det här gäller naturligtvis inte alla skandinaviska hundar, en del är väl oförstörbara, eller så går de på hunddagis eller liknande och får massor av bra erfarenheter. Men vi tycks ha en enormt högre grad av hundaggressivitet än andra länder och jag är övertygad om att det handlar om socialisering. Jag tror också att vanliga hundägare i storstäderna är bättre på det här än vi aktiva hundägare. Med nästa valp blir det nog en del turer till Oslos parker för socialisering med vanliga, jäkla hundar som inte har blivit förstörda av överbeskyddande hundförare…