Wilco 8 månader och mognad hos hundar

I måndags blev Wilco 8 månader, och det innebär att han har bott här i över ett halvår. Wilco är en väldigt trevlig och mysig hund. Han har jättemånga sidor som jag verkligen uppskattar. För det första är han vänligt inställd till alla. Hundmöten innebär alltid en viftande svans och en förhoppning om en ny vänskap. Människor är trevliga, men han är balanserad och lugn i hälsande. Trots att han är glad och vänlig är han väldigt svår att störa ut i träning. Han triggar inte på andras rörelse eller lek, så han har inga problem med att träna ihop med andra oavsett om han tränar själv eller bara tittar på. Han har lätt för att lägga sig ner och slappna av, både inne och ute. Dessutom tycker jag att han har en väldigt välbyggd och balanserad kropp som han använder väl. Han blir nog några centimeter högre än Squid och Epic, han har långa ben till en stark och kort rygg. Allt det här är egenskaper som jag värderar jättehögt hos en border collie. Det känns faktiskt som att ha dragit högsta vinsten!

Wilco väntar
Wilco väntar på sin tur

Igår läste jag Maria Brandels jättefina blogginlägg om hur tidigt man debuterar med sin unga hund. Jag håller verkligen med om det hon skriver. Det är inte på något sätt farligt att träna mycket eller ha snabb framgång med en ung hund. Men det är inte heller så dumt att vänta om man känner att valpen inte är mogen för det man har lust att göra. Wilco har både lätt för att koncentrera sig och för att lära sig saker, men det är ändå mycket som jag inte tycker att han är mogen för. Han är valpig, har inte en vuxen hunds tryck och styrka.

Hans pappa Epic var en helt annan typ – tidigt mogen och mycket kraftfull. Jag har alltid jämfört Epic med en typisk ”jock” i en amerikansk highschool-film. Fysiskt kapabel, stark, oöm och med ett enormt självförtroende. Jag vet inte om jag kan påstå att han riktigt har vuxit ur den rollen än. Squid var väldigt annorlunda som ung hund. Hon var smart och lärde sig snabbt många beteenden, men hade jättesvårt med många andra saker. Hon kunde inte göra saker snabbt och kraftfullt. Hon blev jättelåg om något blev fel. Det gick inte att bygga uthållighet/tävlingsträna på något meningsfullt sätt utan att hon blev låg och ledsen. När hon var dryga året tog jag henne till veterinären för att se så att hon verkligen var frisk. Det var hon, men vi fick lägga ner lydnaden ganska länge och fokusera på andra saker. Agilityn var lättare, men det dröjde innan den riktiga tändningen kom där, och jag fick gå långsamt fram och bygga självförtroende i henne i hoppandet.

Wilco ligger någonstans mellan pappa Epic och halvfaster Squid. Han är inte lika känslig och långsam som Squid, men inte heller lika kraftfull och full av självförtroende som Epic. Mogen på vissa sätt, omogen på andra. Med Squid i minnet är jag inte ett dugg orolig för att jag inte ska få massor av fart och jävlar anamma i Wilco. Jag njuter av att utveckla det jag känner att han är mogen för. En lagom balans av fart-övningar, kroppskontroll, shaping och färdigheter för lydnad och agility. Det finns saker som jag inte har tyckt att det är någon idé att göra så himla mycket av, till exempel formell apportering eller rutan. Med Squid hade jag en tanke om att lära henne rutan tidigt. Det tog ett år extra innan jag tyckte att hon var mogen. När jag väl påbörjade det tog det 9 minuter att få henne att hitta rutan med blicken och springa dit i högsta fart utan hjälper. Jag ångrar inte att jag väntade!

Samtidigt går det inte en dag utan att jag har lite dåligt samvete för att jag inte tränar mer. Inte så att jag jämför mig med andra. I alla fall inte så mycket. Mer för att vi har så kort tid ihop med våra hundar, och jag borde ta tillvara på den så väl som möjligt. Det finns ju saker jag tycker att Wilco ska vänta med, men också en massa saker som jag känner att jag faktiskt borde jobba på nu…