Jag upptäckte intressanta inlägg och diskussioner i Marias och Ann-Louises bloggar. Det handlar om känslor och klickerträning. Om hur ett dåligt humör och irritation under ytan kan få hunden att uppleva träningen som obehaglig, även om den är ”belöningsbaserad”. Eftersom jag fortfarande känner att jag kanske var en aning negativ i mitt inlägg igår så vill jag verkligen ta upp det här ämnet. Ann-Louise framställer skillnaden mellan klickertränare som att gränsen går mellan de som använder sig av mycket time-outer och negativt straff, och mellan de som bygger på glädje och samarbete. Maria är mer inne på tanken att det faktiskt är vår känsla som är det viktigaste. Jag tror att vi ibland ses som de ”diktatoriska” klickertränare som Ann-Louise pratar om i en kommentar under sitt eget inlägg. Istället för att snöa in på alla aspekter i den här diskussionen (jag hade gärna skrivit om uttrycket ”din hund är en reflektion av dina färdigheter som tränare” eller om kontroll vs. frihet, men det hade nog blivit för långt) så tänkte jag diskutera lite kring användandet av negativt straff och time-outer.

Negativt straff är när vi tar bort någonting hunden vill ha, för att få mindre av ett beteende. Exempel: Hunden reser sig från ligg när jag är på väg att ge den en godbit. Godbiten försvinner ner i fickan igen. En time-out är en form av negativt straff där hunden fråntas möjligheten att utföra förstärkande beteenden (istället för att ta bort en fysisk sak, tar vi bort möjligheten att uppnå den saken). Exempel: Hunden försöker stjäla en macka från bordet och hunden tas ut på ett annat rum under en kort stund innan den får en ny chans att uppföra sig.

Negativt straff och time-outer är effektiva! Men för att kunna utnyttja dem måste det också finnas en grund av träningsglädje, belöningskvalitet och samarbete. Om inte hunden vill ha belöningen, blir den ju inte direkt påverkad av att den försvinner. Om hunden upplever träningen som tråkig eller obehaglig, hjälper det knappast att vi ger den en time-out från den. En annan viktig del är känslan vi har i träningen. Hur är din egen attityd när du använder dig av negativt straff? Jag använder negativt straff i min träning, mycket och gärna. Det är en del av leken vi leker ihop. När jag tränar mina hundar tänker jag ofta på lekar, spel och sport. Lagom utmanande, fantastiskt roligt, man vinner inte alltid men man har alltid kul och det är bara ett spel.

Själv är jag en sådan där människa som faktiskt älskar att tävla oavsett om jag vinner eller inte. Som älskar frågesporter och tyckte att skolgymnastiken bara var rolig om det fanns något att vinna, trots att jag inte var speciellt duktig. Alla människor är inte sådana, och inte alla hundar heller. En del människor tycker att det är jobbigt att behöva prestera eller att riskera förlust. En del hundar är sådana också. De tycks ta utebliven belöning och negativt straff personligt och vill inte vara med och spela om de inte vinner hela tiden. Både Missy och Squid har haft sådana sidor som valpar. Om de förlorar vill de helst inte vara med och spela längre. Om bollen försvinner när man reser sig, så är det kanske bäst att aldrig resa sig igen. Den känslan måste ändras och det måste vara första prioritet. Det är lätt att få en hund att inte göra någonting med hjälp av negativt straff (stäng burdörren varje gång hunden försöker gå ut så kommer den nog ge upp ganska snart, men utan de andra bitarna får du aldrig burlekar med fart och passion!)

När vi använder negativt straff vill vi att hunden ska ha känslan av en lek. Det ska vara skoj, utmanande och avslappnat. En belöning som försvinner ska få hunden att bita ihop och försöka hårdare, inte göra hunden ledsen eller besvärad. Har man fått en valp som tycker att utebliven belöning är jobbigt, så får man jobba för att ändra den känslan. Visa hunden att det bara är en lek, att det lönar sig att fortsätta försöka. Folk ser mina hundar och säger ”Men, oj, den bara fortsätter ju i all evighet om den inte får belöning, det skulle aldrig min hund göra”. Men det handlar inte om personlighet eller ras. Pi, engelsk setter, är nog den som hanterar utebliven belöning allra bäst och kan jobba eftertänksamt och länge för att få den. Jag tror absolut att det hänger ihop med att hon inte har några problem alls med uthållighet i fritt följ.

Nu känner jag att jag babblar, men jag vill gärna ge er en bild av hur jag ser framför mig bra träning. Det är inte elakt med höga kriterier, låg förstärkningsfrekvens, negativt straff eller utebliven belöning. Det handlar om den egna känslan och att lyckas överföra den till hunden. Känslan av att det inte är personligt, det är ett spel. Känslan av att man kan skratta även åt misstagen. Men om du tar hundens misslyckanden personligt, om du inte kan skratta åt hundens missta, då är det mycket möjligt att din hund får samma känsla. Fokus på att hunden alltid ska lyckas gör lätt att man blir besviken när det går fel. Fokus på att utmana hunden och att hunden faktiskt lär sig av att göra fel också, gör att det är lätt att skratta när hunden begår misstag. Visste ni förresten att Susan Garrett ofta sjunger när hon tränar sin hund? 😛 Det är lätt att få för sig att folk är superstrikta och superambitiösa och så missa allt det roliga.

Jag tycker att time-outer är befogade också. Idag har jag och Squid gått en trevlig promenad ihop med Missy. Koppel och gentle leader på. Massor med godbitar i fickorna. Att lämna positionen vid sidan eller börja valla Missy, leder till en kort time out. En kort paus där blicken vänds tillbaka mot mig och vi samlar ihop oss igen. Det handlar inte om att jag är ett kontrollfreak som vill att hunden aldrig tittar bort från mig. Det handlar om att se till att ett beteende som jag absolut inte vill ha, inte blir förstärkt. För varje time out – minst 10 belöningar. Jag vet hur mycket framtida konflikter jag kan undvika genom att ta tag i problemet nu och jag vet att min hund kommer att få mycket mer frihet som vuxen genom att jag inte låter henne ha all frihet i värlen nu. Frihet är någonting man förtjänar. Om jag hade barn hade jag inte låtit dem leka i trafiken eller vara ute hela nätterna, inte förrän de var äldre och visade att de kunde ta ansvar och välja rätt beteende. Samma sak gäller för valpar, både för deras egen säkerhet och för att de ska få en chans att lära sig vilka val som är önskvärda. Men även i en sådan vardagssituation, är det en lek. Jag skrattar, belönar, ger utmaningar, ber Missy springa förbi en gång till för att se om Squid gör ett bättre val den här gången. Belönar mer. Jag är inte irriterad, inte arg, inte besviken. Vad annat kan man förvänta sig av en border collie-valp?

• Utveckla bra belöningar! Utan dem kommer hunden inte påverkas av negativt straff och inte vela anstränga sig för att göra rätt när belöningarna uteblir.
• Skratta mycket när du tränar hund! Ibland på kurs får vi nästan kittla folk för att de ska få rätt känsla.
• Avbryt träningen om du känner dig irriterad. Eller ännu bättre: Försök vända känslan. Ansträng dig för att träna bra även om du har haft en dålig dag på jobbet. Tänk på något kul din hund har gjort. Lek med hunden. Gör något enkelt och försök vända irritationen till motivation.
• Ge inte din hund mer frihet än vad hon klarar av. Men om du måste begränsa hundens frihet, sätt igång direkt och lägg en plan för hur hon ska kunna få tillbaka den så fort som möjligt!
• Erfarna hundmänniskor har ofta ett hum om vad som växer bort av sig självt och vad som inte gör det. Är du osäker, ta det säkra före det osäkra och förebygg direkt! Det skadar faktiskt inte att lära hunden att man bara får springa fram till andra hundar på kommando till exempel.
• Använd inte bur, gentle leader, tag i halsbandet etc. till time-out utan att först ha byggt upp en positiv association till de situationerna. Burlekar, träningspass, kamplek och utfodring med gentle leader på och collar grab-game (ta i halsbandet – belöna, ta i halsbandet – belöna).
• Om du vill att din hund ska se träningen som en lek måste du också göra det.