Kategoriarkiv: Tävlingspsykologi

Att sätta mål

Publicerat av
17

Den senaste veckan har vi haft sista samlingen på två Steg 2-tränarutbildningar. En i Bergen och en här hemma. Eleverna som har gått steg 2 är några av Nordens bästa och mest engagerade klickertränare. De som går den utbildningen har tidigare gått vår steg 1, Canis tränarutbildning eller Canis instruktörsutbildning. Två inspirerande gäng med andra ord! På slutet av året är det dags att utvärdera om man har nått årets mål och sedan sätta nya mål för det nya året. Många deltagare har nått sina mål och mer därtill, för andra har olika omständigheter kommit ivägen och en tredje grupp upptäckte att de kanske inte nådde de resultatmål som de hade satt upp för året, men att de ändå hade kommit mycket längre än vad de hade hoppats på.

Det där med målsättningar är svårt, tycker jag. Sätter man målen för högt, riskerar man att känna sig misslyckad om man inte når dem. Om man sätter målen för lågt så är de inte till någon hjälp. Sätter man bara resultatmål riskerar man att missa det som är väsentligt. Vi har väl alla varit med om en tävling med höga poäng, som man egentligen inte är så nöjd med. Man måste också fråga sig varför man har mål – på vilket sätt ska de hjälpa mig? Efter avslutat år måste man fundera på vad man kan ändra i sättet att skapa målsättningar, så att de blir till en hjälp snarare än någonting som pressar och stressar.

Det vanligaste felet är kanske att vi bara sätter mål på en nivå. De flesta, som jag, funderar över målen en gång om året, när det ska sättas mål för nästa år. Att bara sätta mål med en deadline på 12 månader blir nog inte så bra. Först och främst behöver jag fundera över vart vi är på väg på ännu längre sikt. Vad vill jag uppnå med den här hunden i slutändan? Vad vill jag titta tillbaka på när min hund är gammal och grå? De långsiktiga målen bör inte heller bara handla om den här hunden. Var vill jag vara som hundtränare om 10 år? Var vill jag vara som människa? Först när jag vet vart jag är på väg på längre sikt, kan jag fundera över vilka år jag ska sätta för nästa år, som tar mig närmare det mer långsiktiga målet.

När jag vet vad målet är för 10 år framåt i tiden (själv fixar jag inte riktigt att planera längre än så) och vad målsättningen är på ett års sikt, blir det viktigaste jobbet att bryta ner de målen i små, små mål som hjälper mig att komma närmare de slutliga målen i det dagliga livet. Varje träningspass måste ha ett mål och det målet ska naturligtvis hjälpa mig att komma närmare de stora målen. Utan små delmål blir förstärkningsfrekvensen för låg och uppgiften överväldigande. Utan små delmål blir det också svårt att se ifall jag kommer närmare slutmålet eller inte – det tar för lång tid mellan utvärderingarna och jag riskerar att vara på väg åt fel håll länge innan jag upptäcker det.

De flesta av oss vill fler saker med livet än att vinna tävlingar med hunden. När du sätter mål för framtiden, bör du inte bara tänka igenom vad du vill med hundträningen, utan också vad du vill med livet i stort. Det kan handla om vad du vill lyckas med i arbetslivet, att du vill vara en bra förälder, att du vill vara i god fysisk form, att du vill lära dig mer om matlagning, att du vill resa jorden runt eller att du vill engagera dig politiskt och hjälpa till att göra världen bättre. Prioritera bland målen och ha med hela bilden när du lägger en plan för din hundträning. Om det finns många saker som är viktigare för dig än hundträning, så måste du prioritera de målen högre och därmed tillåta dig att sätta hundträningsmålen lite lägre. Om du bara fokuserar på hundträningen, riskerar du att bli besviken när du inser att livet kommer i vägen. Om du däremot bestämmer dig för att hundtränandet är ett av dina viktigaste mål, så kanske du måste göra förändringar i livet som tillåter dig att lyckas med det just du vill göra. Prioritera bland dina mål, så att du kan välja ut de viktigaste om du känner dig överväldigad under året.

Se till att dina mål är mätbara, precisa och att det finns någon slags tidsram för dem. En av mina elever i helgen hade haft ”bättre vardagsvanor” som målsättning för 2009. Hon visste säkert ungefär vad hon menade när hon skrev ner målet, men ett år senare var det inte lika lätt att sätta fingret på det. Ett sådant här mål måste konkretiseras om man ska kunna jobba mot det. En anledning till att man inte sätter mätbara mål kan vara rädslan för att misslyckas. Förhoppningsvis blir man ju ”bättre” under 12 månader, men det säger inte så mycket om vad man har gjort och det är svårt att utvärdera hur man kan förbättra sig. Att inte nå ett mål behöver inte vara negativt. De mål vi inte når ger oss möjlighet att utvärdera och hitta punkter där vi kan förbättra oss. Om vi alltid når alla mål vi sätter upp är det förmodligen som om hunden alltid lyckas i varje repetition när vi tränar – vi har satt kriterierna lite för lågt och kommer inte framåt så fort som vi hade kunnat.

De flesta sätter resultatmål – tävlingsresultat som ska uppnås. Problemet med det är att det finns faktorer som du inte kan påverka med i bilden. Tänk om du gör ditt livs agilitylopp på SM, men domaren dömer bort ett kontaktfält som hunden faktiskt träffade? Tänk om hunden blir skadad dagen innan den stora tävlingen? Många faktorer som väder, störningar och liknande kan vi styra över genom träning, men vi kan aldrig påverka domslut eller konkurrenter. Målen måste vara kopplade till vår prestation, inte till det vi inte kan styra över. Det är också mycket lättare att jobba mot mål som är kopplade till vad vi ska prestera, än till mål som baserar sig på en viss poängsumma eller en viss placering. Tänk på att inget mål som sätts inför nästa år är ett slutmål, de är mål som hjälper dig vidare mot mål många år framåt i tiden. Om du vinner SM för att många andra blir diskade i finalen, så är du förmodligen längre bort från ditt slutmål än om du kom tvåa med ett fantastiskt lopp bara några hundradelar från vinnaren.

Ska man hålla sina mål för sig själv eller låta världen se dem? Här tror jag att man får fundera över vad som fungerar bäst för en själv. Jag tror dock att det är viktigt att våga låta målen vara en stor del av livet. Om man bara funderar tyst över dem och håller dem inne i huvudet, så får de inte samma tyngd som om de är nedskrivna och delade med människor som är viktiga för en. Man behöver alltså inte publicera dem i bloggen, men de bör skrivas ner och diskuteras med människor som man har förtroende för. Se till att du ständigt påminns om dina mål, så minskar risken att du slösar bort tid på sådant som är oväsentligt (men kom ihåg att det inte är oväsentligt att slappna av och ha kul, det bör kanske till och med vara ett mål i sig). Gör ett kollage som illustrerar ditt slutmål och sätt upp det på väggen, lyssna på musik som påminner dig om målet, skriv ner dina veckomål på kylskåpsdörren etc. Om du har en träningskompis kan ni diskutera målen tillsammans och sedan hjälpa varandra att komma ihåg dem.

Det här var några tankar om målsättningar, för jag vet att det är många som sitter och funderar över mål inför nästa år. Nu ska jag njuta av att vara ledig när det fortfarande är ljust och ta med mig Squid ut i fårhagen 🙂

Mål för 2009

Publicerat av
18

Då är vi tillbaka i hemmet igen efter en tur till Göteborg där vi firade annandagen hos farmor och farfar och igår hade vi födelsedagskalas för mig (som egentligen fyller år idag, 25 år för övrigt) ihop med familj och släkt. På dagarna har det blivit besök på GMBK där hundarna har fått promenader och träning. Missy har fått komma igång med lite lydnadsträning igen, Shejpa har mest promenerat + kört lite jaktinkallningar och cirkelarbete och några gungbrädor. Squid har fått följa med på promenader, kört jaktinkallningar,cirkelarbete, träning på att sitta kvar och starter mot leksak. Hon har uppfört sig bra hemma hos mamma och pappa även om det kan vara påfrestande att ha med en liten valp i ett så fint hem. Jag tror egentligen att hon är en väldigt snäll valp och jag är fortfarande kanonnöjd med henne. Det är liksom lagom av allt. Just nu är jag jättesugen på att se vad hon gör med får, men vi har inga bra möjligheter för det här hemma just nu, så det får vänta tills rätt läge uppenbarar sig. Jag ser väldigt mycket fram emot sommaren och att komma igång med vallningen.

Många skriver om nästa års mål i sina bloggar och jag har alltid undvikit sådana frågor. Jag gillar inte helt att basunera ut mina mål inför andra. Samtidigt tror jag att det kan vara ett bra steg för mig att ta. Jag är lite rädd för att verkligen satsa och att verkligen förbereda mig bra. Fallhöjden blir liksom så mycket större då. Men nu är det dags att formulera mål och sätta igång med träningen inför nästa säsong. Thomas åker till Bergen de två första veckorna i januari och då är planen att vi ska träna mycket!

Mål för 2009:

Missy: Till final i norska mästerskapen i lydnad. Eftersom vi lyckades med det förra året så får jag väl höja målsättningen och säga pallplats! Här ska tränas lydnad, slipas på detaljer och framför allt – tävlingstränas! Förrutom NM får jag se hur mycket lydnadstävlande vi hinner med, våren ser rätt fullbokad ut med agilitytävlingar och annat. Missy ska också tävla agility, men där har vi inga resultatmål. Där behöver vi förbättra väldigt mycket. Det blir dubbelbox, torrhandling, starter, running contacts, gungbräda, slalom, hoppteknik etc…

Shejpa: Shejpa ska ta sig upp i klass III i agility under våren och vi ska åka till European Open och tävla om vi får anmäla oss (vet inte när anmälningstiden går ut och om man måste vara i klass III då, eller om det helt plötsligt är en massa norrmän som ska åka). Andra målsättningen är att komma till final i norska mästerskapen i november.

Squid: Innan året är slut ska Squid vara uppflyttad till lydnadsklass III och till lägre klass i sök. Ett drömmål är att fixa godkänt vallhundsprov också, men det beror på så många faktorer, det finns en risk att hon mognar sent och inte är helt tänd vid den åldern. Självklart ska vi också jobba på agility, men det blir ingen start förrän 2010.

Matte: Få bättre kondition, jobba med den mentala biten. Våga satsa och våga träna bra!

Får lite ångest över att skicka iväg det här inlägget, men nu är det officiellt och det finns inga ursäkter för att inte nå målen.

Om vilja, mål och lycka

Publicerat av
22

”The difference between a successful person and others is not a lack of strength, not a lack of knowledge, but rather in a lack of will.”
Vince Lombardi

Att framgång helt och hållet är beroende av vilja har blivit otroligt uppenbart för mig det senaste. Jag har både upplevt hur lätt det är att ändra på vanor och nå nya mål om man bara vill och hur svårt det är att få till någonting om inte viljan finns där. Tyvärr har den insikten också gjort mig ganska uppgiven och initiativlös. För vad gör man om inte viljan finns där? När man inser att det inte är fel på självdiciplinen. Dålig självdiciplin kan man ju alltid fixa, men vilja? Hur kan man vilja något man inte vill? Det är precis så jag har upplevt det de senaste veckorna. Att tävlingsframgångar inte är så viktiga. Att det är roligare att undervisa, träna och lära mer. Att tävlandet mest känns som ett jobbigt krav.

De här tankarna har plågat mig, har gjort att allt har kännts hopplöst. För innerst inne vill jag nog vilja. Det hade varit lätt att bara strunta i det, säga som andra att det tar så mycket tid att vara instruktör att man inte hinner/orkar med att träna sina egna hundar. Istället för att erkänna att jag nog bara inte vågar vilja. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att vilja vinna och bli förlöjligad (oavsett om det går bra eller dåligt). För ibland är det nästan inte fint att vinna om det visar sig att man faktiskt har tränat mer än andra också…

Så när jag insett att jag lägger en massa tid på att ha småångest över min bristande vilja och att det förlamar all träning och allt som är kul med hundarna, så bestämde jag mig för att lägga den tiden på att vilja istället. För viljan är faktiskt, till skillnad från vad jag trodde förrut, viljestyrd. Jag kan välja att sätta upp mål, ständigt påminna mig om målen och jobba mot dem. Jag kan välja att tapetsera väggarna med påminnelser om vart jag är på väg, så att jag inte hinner tänka att jag inte vill. Och jag kan välja att bara erkänna att jag är rädd och sedan tänka att det enda jag kommer att ångra är om jag inte vågar.

Jag tror att jag behöver jobba en massa med min mentala inställning. Jag har alltid tänkt att jag har så bra tävlingsnerver, och det har jag säkert, men det är en massa saker som händer före och efter tävling som förmodligen inte är lika bra. Jag har också varit stolt över att jag är en så bra förlorare, att jag kan skratta och slappna av direkt efter ett misslyckande. Men är det verkligen så bra? Jag insåg idag att det kanske bara beror på att jag inte vågar hoppas på något annat än misslyckande, att jag är inställd på misslyckandet och lägger tid på att förbereda mig på hur himla fint jag ska hantera misslyckandet. Det är så himla konstigt, jag har inte insett det här förrut, för jag har en väldigt bra inställning också. Varje gång innan jag går in på planen så tänker jag bara positiva tankar, jag tror alltid att det kommer att gå jättebra. Men det är någonting som inte har kännts rätt och nu har jag lyckats identifiera en del negativa tankar som bara finns där, mycket mer abstrakta och svåra att få grepp om.

Jag tror att jag måste jobba mycket med min mentala inställning, men nu när jag har identifierat problemen så känner jag i alla fall vilja att ta tag i dem. Inte så mycket för tävlandet eller vinnandets skull, utan för att jag ska få ett gladare, lyckligare år. Jag är övertygad om att jag blir lyckligare av att gå ut och ställa mig i regnet och traggla rutan och vittringsapportering och verkligen vilja någonting, än av att sitta inne och deppa över att jag inte vill det jag egentligen vill. Jag ska försöka hitta litteratur som kan hjälpa mig att komma på bättre tankar och orka satsa. Mycket handlar ju bara om hårt arbete, det hjälper inte med en bra inställning om man inte är beredd att faktiskt jobba och slita för att nå sina mål också.

Imorgon ska jag försöka formulera målsättningar lite klarare (fast det är jag verkligen livrädd för att göra offentligt eftersom jag upplever att jag alltid misslyckas med att nå målsättningar som jag upplever som realistiska innan) och sätta upp en tydlig träningsplan. Både målsättning och plan ska få en central del i mitt liv och ska inte bara finnas i mitt huvud, utan synliga på platser runt om i huset och med krav om ikryssning och liknande för att se att jag faktiskt gör det jag planerar.

”The reason most people never reach their goals is that they don’t define them, or ever seriously consider them as believable or achievable. Winners can tell you where they are going, what they plan to do along the way, and who will be sharing the adventure with them.”
Denis Watley