Squid 10 år!

Vissa dagar får en att bara stanna upp och tänka tillbaka. Idag fyller Squid 10 år och det känns helt konstigt att hon plötsligt fyller tvåsiffrigt och att vi har delat snart ett helt decennium ihop. Jag kommer fortfarande ihåg var jag var när jag fick reda på att hon var född. Vi var och hälsade på henne när hon bara var sex dagar gammal och sedan nästan varje vecka tills hon var leveransklar, trots att vi bodde i Norge och kullen befann sig söder om Stockholm. Jag kommer ihåg att jag gjorde ett litet valptest som Squid var absolut sämst på, men att det ändå bara fanns en valp i kullen som passade ihop med namnet som jag redan valt ut. Henne fick det bli, trots att hon varken var sötast eller mest lovande.

Jag kommer ihåg att hon var med på en massa äventyr redan som liten valp. Vi åkte direkt från uppfödaren till mina föräldrar i Göteborg och hon träffade skolbarn på mammas skola, hon flög med mig till Stavanger, hängde med på äventyr i bärsjal och tog allt med en klackspark (förutom att hon verkligen hatade valpar som var yngre än henne). Hon lärde sig många tricks och lydnadsmoment som valp, även om hon kom med vissa utmaningar – hon kunde till exempel somna under träningpass om hon inte riktigt fattade, hade liksom inget jävlar anamma. Hon lekte, men kunde inte ta med sig energin till arbete. Det var jättesvårt att få fart på henne i många övningar.

Det fanns två saker som gjorde Squid helt galen – får och att andra hundar körde agility. Det är egentligen två saker som man gärna vill att hunden förhåller sig lugn till. Hysterin runt agilitybanor kom liksom medfödd med Squid. Hon började skrika redan vid 10-11 veckors ålder och det blev bara värre trots att jag försökte att undvika situationerna. Jag var länge säker på att jag inte skulle kunna tävla agility med henne, mycket med hänsyn till omgivningen. Det spelade ingen roll hur långsamt en hund sprang agility – en fet, trebent tax som haltade över ett hopphinder kunde få henne att skrika hysteriskt i flera minuter. Ljudet av tunnlar, gungbrädor och annat agilityrelaterat räckte för att hon skulle gå i taket. Konstigt nog reagerade hon inte alls mycket på annan rörelse från hundar. Häftig lydnadsträning eller lek gav inte alls samma respons. Squid är fortfarande hysterisk runt agility, men vi har lyckats hitta kompromisser. Med en nosgrimma och regelbundna godbitar kan hon gå in i bubblan med mig på agilitytävling och inte reagera så mycket på att det händer saker inne på planen. Om hon får en leksak att leka med kan hon vara med på planen när jag tränar de andra hundarna, speciellt om hon får träna först. Om ytterligare 10 år kanske hon kan ligga lugnt vid banan utan hjälpmedel 😉 Får gör henne fortfarande ganska galen och hon blev aldrig riktigt den vallhund jag hade hoppats på, men vi kämpade oss till ett godkänt vallhundsprov och 1:a-pris i IK1 och jag lärde mig massor på vägen.

Eftersom Squid var både svår att få fart och engagemang i tog jag henne till och med till veterinären när hon var ett drygt år för jag tyckte att hon var så onormalt loj, men de hittade inga fel. Vi la ner lydnadstränandet ganska mycket en period och fokuserade på agility istället. I början tyckte hon att det också var sådär lagom kul, hon var mycket mer intresserad av att skrika på andra som gjorde det än att springa själv. Men det var lättare att träna agility eftersom det inte kräver samma uthållighet och koncentration. Vi började tävla agility när hon var drygt två år och hon började plocka pinnar ganska snabbt. Våren efter kom vi tillbaka till lydnaden och nu var hon en helt annan och mycket roligare hund.

Sedan Squid blev vuxen på riktigt har hon bara blivit snabbare och galnare. Det är svårt att tänka sig att det är samma hund som nu skulle kunna springa i full fart till en lydnadsruta hur många gånger som helst utan att tröttna, som aldrig ger upp, aldrig slutar försöka. I agilityn kom också farten mer och mer. Från att ha varit ”lagom” snabb blev hon en hund som kunde hävda sig i toppen på landslagsuttagningar och liknande. Agilityn blev vår huvudgren, men lydnaden plockade vi upp ibland och tog ett lydnadschampionat.

Squid är fortfarande en av de barnsligaste hundarna vi har. Hon leker med leksaker inne, öppnar dörrar, stjäl mat och river sönder bädden i sin bilbur om hon tror att hon missar något viktigt. Hon är så mycket känslor. Kan gå från jättearg till jätteglad hur snabbt som helst. Kan hetsa upp sig över småsaker. Men hon är också duktig på att sova och slappna av (så länge ingen vallar, eller tänker på att valla, eller det kanske är lamm på gång) och väldens snällaste och tålmodigaste att hantera. Och hur snäll som helst med barn.

Squid har också hunnit med att få tre kullar och är en väldigt duktig mamma. Den första var planerad. Den andra en tjuvparning som ledde till åtta ”snalpar”. Den tredje en ”favorit i repris” på snalparna eftersom så många ville ha en till Squidvalp… Fem av de sju valparna i sista kullen gick till folk som redan hade en Squidvalp. Den sjätte flyttade till Sabina, en god vän som också har tävlat en del med Squid. Den sjunde var en liten, liten hane som bara var hälften så stor som sina syskon. Han flyttade hem till Linnea, tidigare valpköpare och veterinären som besiktade kullen. Snodig växte till sig och blev normalstor och frisk, men råkade ut för en hemsk olycka i våras där han tyvärr dog.

De senaste månaderna har Squid tillbringat en del tid hemma hos Linnea och hennes familj. Squid har fått lite mer lugn och ro, men massa uppmärksamhet. Linnea har fått en hund att träna med. På söndag ska de debutera i rallylydnad ihop!

Uttagning till WAO 2018

I helgen var vi i Kinnared och tävlade på landslagsuttagningen till World Agility Open. WAO är ett alternativt VM (alltså inte inom FCI) som växer och blir större och viktigare för varje år. Det som skiljer WAO från FCI-VM är att alla hundar – även blandraser – får vara med. Det tycker jag är en viktig princip som jag hoppas att vi lyckas övertala FCI om någon gång. WAO går i maj, årets upplaga i Nederländerna. Man tävlar i fyra storleksklasser istället för tre, och man tävlar i fler grenar. Grenarna är:

  • Biathlon – som FCI-VM med ett hopplopp och ett agilitylopp. Minst fel och snabbast tid kombinerat vinner.
  • Pentathlon – fem lopp som räknas ihop. Fel blir till sekunder, så man har chans att vinna även med fel om man är snabb.
  • Games – snooker och gambler kombinerat
  • Team – lagtävling där hela landslaget hjälps åt att kvala till final. Finalen går som en stafett med en hund från varje storleksklass.

Den svenska uttagningen innehöll i år två hopplopp, två agilitylopp, snooker och gambler. Banorna var ritade av engelske Lee Gibson som tyvärr inte kunde vara på plats på grund av snökaos i England. Istället hoppade fantastiska Catharina Tuomisto in och dömde hela helgen. Jag startade med Squid och Bud. Squid vann uttagningen i den största klassen (då var hopphöjden 65 cm, numera 60 cm) för två år sedan och det hade varit sååå roligt att vara med igen. Bud, som är lite mindre går i klassen som hoppar 50 cm, precis som i Sverige. Skönt att ha hundarna i olika klasser så att det inte blir så stressigt. Fast det hade ju så klart varit så himla roligt om Epic hade kunnat vara med också. Istället fick han vara hos Sofia och Alen i Skara över helgen.

Jag har förberett mig seriöst inför den här helgen. Vi har byggt och tränat på både snooker och gambler, satt upp banor av Lee Gibson och i onsdags var vi nere i Kinnared och kände på underlag och hinder inför helgen. Vi har haft en plan för fysträning och återhämtning. Det är mest Bud som har fått träna, Squid har varit med på en banträning och på genrepet i onsdags. Då har hon gått alldeles fantastiskt och känts i toppform.

Vår tävlingshelg blev inte så framgångsrik som jag hade hoppats på. Squid, som kändes i kanonform, fick något litet fel i varje lopp. Rev sista hindret, hoppade över en port i slalom, rev muren etc. Hon halkade efter muren i andra loppet och jag upplevde att hennes hoppande blev lite sämre efter det. Tiderna visar att hon fortfarande är väldigt konkurrenskraftig, så jag är väldigt ledsen att vi inte lyckades prestera på den nivå vi har gjort tidigare i vinter.

Bud började starkt med att vinna första agilityklassen. I andra loppet (hoppklass) satsade jag på ett blindbyte som var svårt att hinna till. Jag blev en aning sen och då rev han. Efter det var han lite frustrerad och fäste inte riktigt på hinder. Han är så otroligt känslig för missförstånd. Om något går fel har han svårt att hålla flytet uppe. När allt flyter är känslan fantastisk. Sist i lördags körde vi snooker och banan kändes ganska svår. Vi satsade på 6 + 5 + 6 i öppningsfasen, men Bud rev sista röda hindret. Han har svårt att inte riva när han har en ansats på typ 20 meter. Min plan om han rev ett rött hinder var att stanna upp, samla ihop oss och fixa en bra ansats till nästa hinder. Vi hade gott om tid, speciellt eftersom vi nu inte kunde göra slalom igen. Men tyvärr lyckades jag inte hålla mig till min plan. Jag blev på något sätt så upphetsad av att jag visste precis vad som var plan B, att jag skickade honom på muren (första hindret i slutsekvensen) i en jättedålig vinkel. Han rev det också, och vårt snookerlopp var över. Jag blev så himla besviken på mig själv!

Vårt vinstlopp

På söndagen började vi med hoppklass och jag är jättenöjd med båda hundarna och mig själv. Svåraste delen av banan handlingsmässigt var en sväng till en kort tunnel efter oxern. Sedan skulle de svänga snävt tillbaka åt andra hållet efter tunneln. Vis av misstaget med ett sent blindbyte på lördagen bestämde jag mig för att bakombyta tunneln. Det blev hur bra som helst! Tyvärr gick båda hundarna fel i slalom när de närmade sig tunnelväggen som var placerad precis efter slalom. Helt klart någonting vi måste träna mer på. Så himla tråkigt när allt annat fungerade så bra.

Bra hopplopp med lite slalomstrul

Agilityklassen på söndagen fick jag inte till med någon av hundarna. Bud missförstod en sväng och sprang igenom utgången till slalom igen. Squid rev två hinder (och diskade sig på slutet). Vi avslutade med gambler och det var så himla spännande. Både att köra och att se på andras lopp. Här fick jag igen bra flyt med Bud och kom på tredje plats med 51 poäng (hade hamnat på samma poäng som vinnaren om han inte missat kontaktfältet på A-hindret. Han har svårt att liksom hålla sig kvar på A-hindret när det är tighta svängar av det. Måste nog tyvärr inse att han inte har ett lika naturligt flow som Epic där utan måste tränas för att kunna göra det säkert och korrekt. Ett projekt för utesäsongen. Gungbrädan är också väldigt tunn och har varit på gränsen i alla lopp. Det är helt klart mitt fel för att jag har svårt att ha is i magen på tävling utan släpper honom för tidigt. På träning kan han göra helt grymma gungor om jag påminner honom om kriteriet.

Bud gambler. Tyvärr dålig kvalitet pga fick filmen via Messenger.

Besviken var jag så klart efter helgen, men också träningssugen och mer säker på planen vidare. Dessutom var det roligt att se prispallen i Buds klass, alla tre är gamla eller nya elever som jag jobbat med under längre tid och vinnaren fick en fin bok!

Grattis till Linnéa med Katja, Kajsa med Emmet och Sabina med Adna!

Sammanfattning av agilityåret 2017

I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:

Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.

Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).

Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.

Här är ett lopp från i lördags:

Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.

På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.

Här är loppet som tog oss till final på NO:

Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.

I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.

Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.

Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…

Buds championatlopp:

Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.

Squid är äntligen tillbaka på agilitybanan

I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.

På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.

Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.

Här kommer ett av våra nollade lopp från igår:

Varför är Squid inte SM-klar?

Squid har just nu 9 SM-pinnar i agilityklass och 3 stycken i hoppklass. Det behövs fyra i varje för att kvala till SM. Hur kan det gå så dåligt i hoppklass? Jag tänkte gå igenom alla våra hopplopp den här kvalperioden för att ta reda på vad som är problemet:

Fagersta 7 juli: Vi börjar kvalperioden i Fagersta och Squid är lite galen och banorna passar oss dåligt. Får vägringar och rivningar och diskar oss. Dagen efter nollar hon båda agilityklasserna…

Hulahoppet 21-24 juli: Fyra hopplopp på fyra dagar. Vi börjar första dagen med en nolla och SM-pinne. Dagen efter river hon två hinder i hoppklassen. Tredje dagen känns hon sliten i kroppen och både vägrar, river och springer under hopp. Konstigt nog lyckas hon vara på topp och nolla agilityklassen efteråt… Sista dagen river hon två hinder. Den här tävlingsveckan är det alltså rivningarna som ställer till det i hoppklasserna.

Linköping 27 augusti: Två hopplopp. En rivning i första klassen och en snöplig disk på hinder 2 i andra klassen.

Örebro 28 augusti: En rivning i första hopploppet. En dum disk där hon går runt ett hinder istället för att ta det från framsidan i nästa lopp.

Tidaholm 3-4 september: Äntligen en nolla och SM-pinne i lördagens hopplopp! River två hinder på söndagen (nollar båda agilityloppen den här helgen).

Söderköping 17 september: Disk i hopploppet. Ett litet missförstånd som gör att hon sätter huvudet in i slalom vid fel tillfälle.

Ulricehamn 29 oktober: Jag försöker att köra lugnt och säkert för att hon inte ska riva. Nollar båda hopploppen och kommer 5:a i det första med SM-pinne, men hamnar mycket förvånande utanför pinnplats i det andra loppet. Det brukar aldrig hända!

Mora 13 november: Squid river ingenting i de två hopploppen, men vi får ett klantigt missförstånd i varje lopp. Lite nerver från min sida tror jag.

Sammanfattningsvis: Ja, det är en hel del rivningar som ställer till det. När det gäller rivningarna så tror jag verkligen att Squid gör så gott hon kan. Ibland orkar hon inte över. Fortsättningsvis ska jag köra för fullt och fokusera på att vara så tydlig och offensiv som möjligt, inte ta det lugnt och vara rädd för rivningar. Hon kan hoppa även om jag springer på! Flera av diskarna kommer nog av att jag är lite passiv. Oj, vad jag ska springa i helgen! Nu när jag tänker på det så är det ju supertråkigt att köra tråk-agility för att man ska ta SM-pinnar. Dags att byta fokus.

Här kommer en film på när Squid tog sin 9:e SM-pinne i agilityklass i helgen. Hon kom tvåa efter sin son Qii.

 

Squid testar nosework

Jag har haft lite dåligt samvete för Squid under hösten, och börjat fundera på nya spännande aktiviteter för henne. Hon får ju inte följa med och valla som Epic och Bud, och jag försöker att spara på agilityträningen med henne så att hon ska hålla längre. Hon behöver inte träna speciellt mycket för att prestera bra, och jag fokuserar hellre på att hålla henne fysiskt stark i skogen.

I somras hade jag nöjet att läsa igenom den nya boken Nosework – Allt du behöver veta och tänkte att nosework hade varit en rolig ny aktivitet för Squid! Nästa år blir sporten officiell i Sverige, och det hade varit roligt att lägga till ytterligare en gren i kalendern. Själv har jag inte jobbat speciellt mycket med nosarbete, så det är också skoj med nya utmaningar.

Idag var vi hos Elin i Tybble och testade nosework för första gången. Squid tyckte att det var roligt och åt en massa köttbullar. Vi har kommit igång och fått med oss lite lådor och doft hem så att vi kan träna vidare. Jätteskoj! Jag har förstås en massa tankar om hur det är smart att starta träningen med just min hund, och hur man kanske vill fortsätta. Men samtidigt är jag väldigt medveten om att jag är total nybörjare och att det är väldigt smart att lära sig så mycket som möjligt av folk med erfarenhet.

img_2552.jpg

På väg hem svängde vi in på Restaurang Brändåsen. Helt fantastisk vägkrog som jag absolut rekommenderar för er som passerar Kumla på väg E20 eller rv50. Här är hundar inte bara tillåtna inne i restaurangen – utan också väldigt välkomna och ompysslade! Squid fick vattenskål och köttbullar serverade direkt ur servitrisens hand. Jag tror att Squid har fått tillräckligt med köttbullar idag 😀 Dessutom är maten helt fantastiskt bra för att vara en vägkrog. Kolla in deras Facebooksida och stanna där nästa gång ni åker förbi!

snapseed-1.jpg

Squid 8 år

Igår blev Squid 8 år! Tiden går allt för fort. Squid är ofta den barnsligaste hunden vi har, trots att hon är äldst i huset. Öppnar dörrar, stjäl mat, råkar ut för ”explosioner” i bilburen om någon annan har för roligt utanför. I år har hon haft ett riktigt fint tävlingsår, trots att hon i omgångar har varit stel och halt och fått vila från tävlande. Vi har uteslutit större fel, och hon brukar bli superfräsch efter en behandling på Hundverkstan, så jag hoppas att hon får hålla sig skadefri och pigg länge till.

I januari vann Squid uttagningen för det svenska WAO-laget i 650-klassen, och games-tävlingarna på söndagen. I februari tog vi ett ryck med lydnaden och tog lydnadschampionatet. Fick tyvärr stryka henne från landslagsuttagningarna i april eftersom hon inte var fräsch i kroppen, och hon hann inte riktigt komma i form inför WAO i maj även om grundorsaken var borta. Hon kämpade på på de höga hindren i England och tog sig till final i både Biathlon och Pentathlon. Dessutom blev det lagbrons för Sverige! I juni tävlade vi agility-SM individuellt och hade en bra känsla, men tyvärr några rivningar och en olycklig halkning inför ett hinder. Det var väldigt blött och regnigt när vi sprang!

I juli och augusti gjorde vi första vanliga agilitytävlingarna på den nya kvalperioden och blev snabbt klara i agilityklass (med råge). I hoppklass har det blivit många lopp med en rivning och placering precis utanför pinnplats. Squid känns stabil, följsam och jätterolig att springa med. Senast vi tävlade, i Tidaholm, nollade hon tre av fyra lopp (i det fjärde och sista rev hon). Nu hoppas jag att hon håller sig fräsch för några roliga inomhustävlingar under årets sista tre månader.

Squid är en jätterolig hund att träna med! Hon är snabb, engagerad, lättbelönad och duktig på att prova igen om det blir fel. Men så har det faktiskt inte alltid varit. När Squid var ung var hon egentligen motsatsen. Det var jättesvårt att få fart i moment, hon blev ledsen och passiv om man ville göra om någonting för att det blev fel. Hon lekte gärna, men tappade intensiteten så fort man tog bort leksaken. Jag fick inte till någon uthållighet alls i lydnaden och hade svårt med engagemanget. När jag började med agility var hon inte speciellt engagerad i det heller, utan behandlade det som vilket lydnadsmoment som helst. När Squid var drygt ett år gammal kollade jag till och med upp henne hos veterinären för att vara säker på att det inte var något fel på henne.

Under Squids andra år la jag lydnaden på hyllan och fokuserade på agilityn. Det kändes som att vi inte kom så mycket längre med lydnaden. Detaljerna var kanon, men jag fick inte till någon uthållighet. Under det året utvecklades Squid mycket och när hon var 2,5 år var det enkelt att tävla både lydnadsklass I och II. Agilityn började vi också tävla i den vevan, och hon tog sig ganska snabbt upp i klass 3 trots paus för valpkull. Idag märker man ärligt talat ingenting till hennes unga jag. Squid har massor av fart och engagemang, är väldigt lätt att belöna, kan prova hur många gånger som helst utan att bli nedstämd och blir sällan trött. Jag tror att det är en kombination av mognad och målinriktad träning.

Jag tror inte att det är speciellt ovanligt med border collies som är lite trögstartade och mognar sent träningsmässigt. Jag möter ganska många sådana. Ofta finns det en bild av att alla border collies alldeles automatiskt är outtröttliga arbetsmaskiner oavsett vad man hittar på. Det är inte sant.

Härlig inomhusträning

När det är -20 ute är det underbart att ha bokat tre timmar i en uppvärmd inomhushall! Det går åt en halv förmögenhet i hallhyra och dieselpengar varje vinter, men det känns verkligen värt det. Vi har ju tyvärr ingen hall på nära håll. Lervikshallen i Karlskoga är närmast och det tar 45 minuter att komma dit.

Tre timmar går väldigt snabbt när man har fyra mycket arbetsglada hundar och härligt flow i träningen. Det är konstigt att man sällan får riktigt samma kvalitet och flyt i träningen under den delen av året då man kan träna precis utanför huset. Jag tror att jag sällan tränar i tre timmar sammanhängande under sommarhalvåret.

Jag är så glad att mina fyra kan vara tysta och lugna när jag tränar dem en och en. Det gör att jag kan vara väldigt effektiv och inte behöva lägga extra tid på att byta hund, eller irritera mig på att någon skäller och låter. Jag tycker att det är väldigt jobbigt med hundar som låter, så det är viktigt för mig att de kan vara tysta.

Lervik 19 januari

De här fyra hundarna är så himla roliga att träna! De är väldigt olika varandra, trots nära släktskap (Epic och Squid är halvsyskon och Bud och Wilco är halvsyskon med Epic som pappa). Samtidigt är de också lika varandra, eftersom jag har tränat dem till att fungera så som jag trivs med att träna.

Jag ser ingen motsättning mellan att anpassa sig till individen och samtidigt forma alla i nästan samma mall. ”Mallen” är ett långsiktigt mål medan individanpassningen händer på vägen dit. Som tränare gillar jag inte att ta genvägar. Utvecklingen får ta den tid den tar, och svagheterna blir ofta till styrkor i framtiden. Efter dagens träningspass inser jag att jag faktiskt måste bli bättre på att ta tillvara hundarnas styrkor istället för att bara fokusera på svagheterna. Wilco hade till exempel fantastiskt lätt för signalkontroll som valp, men jag har inte utvecklat det så mycket som jag borde så han ligger nästan sist i gänget på den fronten (vilket vi tog tag i idag!).

Alla hundarna fick jobba på hoppteknik/hoppstyrka i ett eller två pass. I övrigt fokuserade vi på individuella saker:

  • Squid jobbade på lydnad. Ett pass med rutan där jag fokuserar på att hon ska fortsätta igenom rutan och sätta tassarna i väggen, så att hon inte saktar in eller stannar för tidigt i inomhuslokaler där rutan är nära väggen. Hon har ett väldigt stabilt stopp som inte verkar bli sämre av mycket spring genom rutan.

    I nästa pass jobbade vi på fotgående. Jag satte ut koner som till zätat, men gick mest fot. Fotgåendet är det jag tycker är allra tråkigast att träna med Squid. Hon är alldeles för entusiastisk (en svaghet hon hade som valp som vändes till en motsatt svaghet med träning…) och träningen går helt enkelt bara ut på att lugna ner henne. Ganska tråkigt, och det känns aldrig som att det blir klart.

    Sista lydnadspasset ägnades åt fjärrdirigering. Squids fjärrdirigering är faktiskt skitbra, så jag funderade på hur jag kunde göra det svårare när jag inte hade någon medhjälpare som kunde lägga på störningar och kommendering. Jag hittade faktiskt en jättebra utmaning! Om jag lägger godis precis framför henne tycker hon att det är jättesvårt att röra sig fram. Från ligg vill hon hellre sätta sig upp (bakåt) än att ställa sig upp (framåt). Från sitt har hon svårt att göra ett tillräckligt långt ställande, utan hoppar mest upp med framtassarna kvar på nästan samma ställe. Det blev mycket bättre under träningspasset och jag var väldigt nöjd med att ha hittat ett ”hål” i vår träning.

  • Epic jobbade på mondioring-lydnad. Ett pass med framåtsändande mot ”ingenting” (fast vi använde en liten target precis vid väggen) med störning av koner på plan. Ett pass med apportering av lite olika föremål. Ett pass med signalkontroll där jag blandade positioner (stå-sitt-ligg) på avstånd med olika belöningssignaler (belöning hos mig/belöning bakom/”fri”) för att han skulle få tänka extra mycket. Jag tänkte också på att variera min position. Sista passet tränade vi fotgående.
  • Wilco fick gå tillbaka till en del grunder. Vi jobbade mycket på stadga och signalkontroll. Det var det där med styrkorna som jag kanske inte har varit så duktig på att ta tillvara på…
  • Bud och jag jobbar väldigt lugnt och metodiskt med agilitygrunder på olika sätt. Många av grunderna är samma som till lydnaden, men jag har inte jobbat så specifikt med lydnad med honom än. Han är så otroligt spännande att träna eftersom han är en typ som jag aldrig har haft tidigare. Jag började skriva lite om hans egenheter, men insåg att det får bli ett eget blogginlägg någon gång – annars blir det här alldeles för långt. Det är i alla fall skitkul och lärorikt att träna honom!

 

Lydnadspepp

Nu är det verkligen mörkt och ruggigt ute. Vintern känns nära, även om vi fortfarande kan njuta av dagar som den här, då solen skiner (under de få timmar den är uppe) och temperaturen är behaglig. Thomas och jag tog en lång promenad med alla tolv hundarna på myren uppe i skogen, och njöt av solskenet.

Screen Shot 2015-11-10 at 22.03.09 pm11 av 12 hundar – Kat gick som vanligt hos sin husse istället för att leka med de andra

Efter lite vallning hemma blev det snabbt mörkt. Tur att vi har elljus på plan! Squid och jag är riktigt sugna på att satsa på lydnaden nu. Vi var på kurs för Maren Teien i fredags och testade lite av de nya momenten som kommer i elitklass från 2017. Tidigare har jag tänkt att det kanske är dags att lägga ner lydnadskarriären då, men nu är jag mer peppad på att faktiskt satsa på lydnaden. Squid är alldeles fantastisk. Hon kan så himla mycket, har så otroligt fina moment, och är så rolig att träna. Jag blir lite stressad när jag inser att hon är sju år och lydnaden aldrig har varit speciellt prioriterad. Förhoppningsvis har hon många år kvar på tävlingsbanorna och nu tänker jag faktiskt satsa en del! Första steget blir att försöka tävla någon gång i månaden, så att vi håller igång. Det är ju lite dåligt med lydnadstävlingar så här års, men jag ska försöka hitta någon innan året är slut. Squid har inte tävlat sedan i april, och då var det inte ens jag som var förare.

Squid i MotalaSquid fångar (eller kräks upp?) en boll på kurs för Maren Teien i Motala. Foto: Daniel Eidenskog

Tänkte återkomma med tankar kring de nya momenten, och hur vi tränar på dem. Vi har ju också en del att jobba på i befintligt lydnadsprogram. Är det någon som är sugen på en lydnadsdejt?

Squid 7 år!

Min fina vän Squid fyller 7 år idag! Tänk var fort tiden går. Squid beter sig inte som en dag över 3, fast det klart – lite klok har hon allt blivit. På vägen har hon blivit dubbel agilitychampion och godkänd vallhund. Hon har bara ett förstapris kvar till lydnadschampionatet, men det beror inte på bristande talang, utan på bristande matte som inte riktigt har haft engagemang för så mycket tävlingsträning som krävs för att lyckas med lydnaden. Så klart måste vi ta det där lydnadschampionatet! Egentligen borde vi ta så mycket mer, för Squid är GRYM! Det är bara jag som sätter gränserna.

Idag har allt handlat om Squid:

Screen Shot 2015-09-14 at 21.12.12 pm Screen Shot 2015-09-14 at 21.11.51 pm

Skogspromenad med kantarell-plock

Screen Shot 2015-09-14 at 21.11.24 pm

Agilityträning med tunnelfokus (because BIRTHDAY!)Screen Shot 2015-09-14 at 21.11.01 pm Screen Shot 2015-09-14 at 21.10.38 pmVallning (Squid brukar inte få valla – det är inte hennes starka sida. Men på födelsedagen är det andra regler som gäller.