Min träningsglädje


I helgen är det tävlingar och jag kom precis på att både Missy och Shejpa har chans på championat, dubbel chans på något att fira med andra ord! Egentligen är det väl SM-poäng/-pinnar jag jagar i första hand, men championat är ju aldrig fel. Tyvärr har jag väl kanske tränat lite lite med de vuxna hundarna det senaste, det har blivit mest tid på Squid (framför allt i fårhagen, där hon gör stora framsteg hela tiden).

Igår hade jag ett föredrag på Karlskoga BK om tävlingslydnad. Då fick jag frågan om hur man får till bra helt-om-svängar i fria följet. Missy har alltid haft jättedåliga högersvängar, speciellt helt om. Squid däremot har jättefina. Det är ingen slump, man gör inte gärna om samma misstag två gånger. Så mitt svar blev att det nog handlar mest om att träna dem och lägga energi på det. Med Squid har jag tränat mycket mer helt om än vad jag gjorde med Missy, när jag fick Missy prioriterade jag bakdelskontroll och vänstersvängar (eftersom det var Twiggys svaga sida…). Idag när jag skulle träna lydnad så dök den där frågan upp i mitt huvud igen och jag insåg att Missys helt-om-svängar (som var hemska när vi tävlingstränade igår) kanske bara skulle tränas. En så enkel tanke, men det är ofta de enkla tankarna som är riktigt häftiga när de dyker upp, tycker jag. 

Sagt och gjort. Istället för att panikträna inför tävlingen, tränade vi helt om halva passet. En sådan där detalj som lätt glöms bort, eftersom det knappast går att nolla på dåliga svängar i fria följet. Svängarna blev mycket bättre och helt plötsligt kom lusten att träna lydnad med Missy tillbaka! Resten av passet jobbade vi mycket med stadga i stå, sitt och ligg och till och med det blev roligt när jag verkligen började träna, istället för att bara fixa lite. Träningen det senaste har väldigt mycket gått ut på att minimera risken för stora missar på tävling. Det har varit en fungerande strategi, eftersom hon har haft en fin jämnhet under de senaste tävlingarna (om vi bortser ifrån missöden i spöregn). Problemet är bara att det är tråkigt. Och jag råkar vara en väldigt glädjesökande hundtränare. 

Många av de val jag gör som hundtränare, bygger på att träning ska vara roligt. Det innebär att jag ofta väljer bort säkra och välbeprövade metoder, helt enkelt eftersom de är tråkiga. Det innebär också att jag väljer träningsglädje framför tävlingsresultat.(Men som jag ska komma till senare, så tror jag egentligen inte att det är en motsättning). Jag tycker inte att träning (eller hundägande för den delen) är rolig om det innebär att jag måste bråka med min hund. Det är en av de största anledningarna till att jag väljer belöningsträning. Visst hade jag kunnat tvinga hunden till saker, men vad får jag ut av det? Hur kan jag känna mig stolt och nöjd om jag vet att jag har tvingat min kompis att utföra saker? Jag tycker också att det är väldigt tråkigt att locka och hjälpa hundar i träningen. Därför väljer jag till exempel bort påverkning i söket, trots att det säkert ger lika bra resultat. Varför skulle jag ägna en hel dag i sökskogen för att ha tråkigt när jag tränar? Av samma anledning skulle jag aldrig välja godbitspår som inlärningsmetod i spåret. Nu tycker jag visserligen att spår är så tråkigt att jag inte ens tränar det, men om man ändå ska träna spår, hur kul är det att gå bakom och se hunden äta godbitar?

När det gäller det där med lockande, så tror jag att jag har blivit spelberoende. Jag är en gambler! Finns det inget element av osäkerhet i träningen så är det tråkigt. Om hunden bara har ett val så blir träningen inte spännande längre. Att välja bort hjälperna gör också att man får göra andra roliga saker – planera, fundera, väga riskerna, ta snabba beslut, utvärdera ofta, utnyttja sin fantasi, hitta nya vägar, prova något som ingen annan gjort förrut. Jag älskar utmaningar. Både att ge hunden utmaningar och att få utmaningar själv. Då blir hundträning roligt!

Det här är mitt val, det finns säkert folk som får kickar av att ”dominera” hundar, av att veta att risken att hunden gör fel är minimal i varje steg av träningen eller av att titta på en hund som äter godbitar i änden av linan i ett halvår. Huvudsaken i hundträning för mig är att både jag och hunden har kul, annars lägger jag ner snabbt som attan, funderar en stund och hittar en ny lösning. Inte konstigt att jag mest tränar med Squid, där finns inga tävlingar som måste funka om en vecka, bara ren träningsglädje. Om jag ska fortsätta tävla lydnad med Missy, måste jag hitta tillbaka till hundträningsglädjen istället för att bara göra säkra men tråkiga saker. Det tror jag också kan lyfta oss till nya höjder, till exempel genom riktigt bra helt-om-svängar 🙂
 


17 svar på ”Min träningsglädje

  1. Ja, det var en härlig läsning med djupa tankar. Vi är nog flera som känner igen oss i detta. Men visst är det härligt med ”Flow” känslan när man tränar hund! Själv tränar jag mycket mera målmedvetet om jag har en tävling inbokat, men har kommit dit att kunna avboka en tävling om den gör att träningen tappar sin tjusning och ist. är stämplat av negativ stress… Detta tills jag lär hitta balansen mellan ambitioner och ”tryck” på en träningspass. När det gäller spåret, kan jag hålla en heldags föredrag om hur spännande det är. Säg bara till när Du har en dag att ”offra” för det. 😉
    Lycka till i helgen! 🙂

  2. Men vilket härligt inlägg! Funderar på att sno texten rätt av och lägga in i min egen blogg – klok som en bok Fanny! Precis sådär vill jag också träna hund!

    Lycka till i helgen!

  3. Åh vad jag blev positiv bara av att läsa din blogg 🙂
    det + att jag fick hem susans träningshäfte igår gör att man får en riktig klick och det kan ju verkligen behövas ibland.
    Ha det bra i det fina höstvädret.
    Maria & beaglemaffian

  4. Bra inlägg! Som vanligt, ska väl tilläggas. Spännande att få ta del av privata tankar kring din egen hundträning utöver metoder och teknik.

    Tack!

  5. Hm… jag håller med bitvis… men tänker samtidigt att roligt NU eller roligt PÅ SIKT kan vara olika saker (och ibland motverka varandra)! Om jag skulle gå bara på roligt NU skulle det lätt bli att man bara körde lättaste grenen med lättaste hunden (då menar jag hunden som lättast tränas på ett för mig roligt sätt i den gren som lättast kan anpassas till min träningsfilosofi), men roligt PÅ SIKT kanske vore att fixa svåraste grenen (svårast att applicera min träning på eller svårast för mig eller hunden beroende på våra förutsättningar) med svåraste hunden.

    Som exempel: lätt val = bara köra agility med Fonzie. Svårare val = köra vallning & lydnad med Fonzie.
    Eftersom min träningsfilosofi & roliga träningspass är extremt lätta att få till i agilityn, knepigare i lydnaden med Fonzie där jag ska motivera mig till att jobba med lugn & ro (tristare än action!!!) och för mig fortfarande väldigt svårt i vallningen (+ att där är det inte bara mina skills som sätter gränserna).

  6. Hej, måste kommentera detta inlägg, även om det är en vecka gammalt. Jag har med intresse och förtjusning läst i er blogg, mer eller mindre regelbundet, trots att jag inte är intresserad av agility och inte så jätteintresserad av lydnadslydnad. Tycker däremot det är intressant med (belönings)träning. Givetvis måste träningen vara rolig, både för hund och förare! Och vi tycker olika saker är roligt. Jag tycker t ex allt som innefattar nosarbete är absolut roligast! Jag älskar när det är jag som ska inspirera hunden till att göra något som bara den kan, och där jag får följa med som ”gäst” i en värld som jag bara kan ana. Dofternas värld. Inte bara ska hunden lita på mig, jag ska lita på min hund också!

    Jag reagerade lite här, för jag tyckte du gjorde en koppling (om än något lös) mellan sök- och spårträning och ”få kickar av att dominera hunden” eller av att risken att hunden gör fel är minimal. Vad vi tycker är roligt är förstås subjektivt, men visst är det en enorm utmaning i att få hunden att arbeta, och samarbeta, långt från föraren och på områden (doftvärlden) där vi själva står oss slätt! Och fel blir det, och tänka får man 😉

    Hälsning Camilla (som f ö aldrig lagt ett godisspår)

  7. Hej Camilla! Jag tror att du missuppfattade mig. För mig finns det ingen koppling mellan sök-/spårträning och dominans eller mycket hjälper. Det var en allmän reflektion över hur jag tycker att det är roligt att träna, oavsett gren. Jag tycker också att nosarbete är kul, framför allt sök (spår intresserar mig inte så mycket, men det har mer med att det är så tråkigt att lägga spår att göra…).

  8. Pingback: Hva gir treningsglede? | Retrieveren.com

Lämna ett svar till Camilla Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.