Att lyckas med grunddressyren
Tekst: Thomas Stokke (C) 2005
Översättning: Fanny Gott
Den här artikeln är en sammanfattning av det första ett och ett halvt året med den strävhåriga vorstehn Pax. I Canis 1/2005 skrev jag om den späda begynnelsen på grunddressyren med grundfärdigheter, träning på självkontroll och ro i uppflog med hjälp av tennisbollar och godbitar. Nu har Pax blivit ett år äldre, och har varit med både på jakt och jaktprov. Jag kan inte på långa vägar kalla mig fågelhundsexpert ännu, men efter att ha sett en god del unga fågelhundar med förare i aktion, så har jag gjort en del erfarenheter om vad som gör att vissa lyckas bättre än andra, oavsett "mjuka" eller "traditionella" metoder.
Låt oss inledningsvis slå fast att hundar gör det som lönar dig. De lär från sina erfarenheter och upprepar det som ger dem tillgång till fördelar och undgår det som leder till obehagligheter. Eftersom hundar är husdjur, och det stort sätt är vi som bestämmer det mesta i deras liv, från befruktning till sista turen till veterinären, så borde ju i utgångspunkten träning med positiv förstärkning vara enkelt: se till att önskat beteende förstärks, och undgå att hunden "belönar sig själv" för oönskat beteende.
Det handlar om att ha definierat några klara mål för vad man vill uppnå med sin hund, och därefter hela tiden se till att bara göra det som för dig närmare målsättningen, och hålla sig undan de situationer som för oss längre bort från målet. Mitt överordnade mål är att ha en hund som jagar med god kontakt i den terräng jag rör mig i, som kommer på signal i alla situationer, tar stånd, villigt reser fågel på kommando och håller sig lugn i uppflog och skott. I tillägg ska hunden apportera, men det ska jag inte ta mig för i den här artikeln.
En hund lär hela tiden i vaket tillstånd, ja kanske också när den sover ut efter ett träningspass. Den skiljer inte mellan det vi definierar som promenad, träning eller dressyr. Valpar är otroligt lättlärda, och det finns ingen anledning att vänta och "låta hunden få vara valp". Om man väntar tills fågelhunden är 5-6 månader, så har den redan blivit en liten jakthund med långa ben och stor självständighet, men helt utan viktiga kunskaper som kontakt med föraren, inkallning och självkontroll.
Självklart är det inte omöjligt att träna en äldre hund, men det kräver mycket större insats. Små valpar lär blixtsnabbt, och ovanor etableras lika snabbt som de goda vanorna. Grunddressyren är något vi börjar med så fort valpen kommer hem och i god tid innan jaktlusten vaknar. Vi kan förstärka frivilliga beteenden som att valpen tittar på oss, att den sitter innan den får äta och att den frivilligt springer mot oss. I tillägg lägger vi till rätta och kontrollerar valpens miljö så att den inte belönar sig själv för oönskat beteende på egen hand. "Du måste vara konsekvent" har säkert de flesta hundägare hört många gånger. Det är ett klokt råd, men vad innebär det egentligen helt konkret? I klickerträning brukar vi kalla det "att hålla på kriterierna"
Att vara konsekvent eller "att hålla på kriterierna"
Låt oss använda inkallningen som exempel. För att lyckas med inkallningen bör du ha ett klart definierat mål för var en inkallning är för dig innan du börjar träna. Målsättningen kan till exempel vara "Hunden ska på första signal komma in till föraren i trav eller galopp, och det ska uppstå fysisk kontakt mellan hund och förare. Detta ska den göra både hemma, i skogen, på fjället och med andra hundar eller jaktbart vilt närvarande."
Enligt principerna för klickerträning så lär vi hunden först det sista beteendet i inkallningen, genom att förstärka beteendet när hunden utför det frivilligt. I vårt exempel betyder det att vi belönar när hunden kommer in till oss, och det uppstår fysisk kontakt mellan hund och förare. Detta kan antingen vara att hunden låter sig beröras på nos eller i halsbandet, eller att hunden berör oss genom att till exempel hoppa upp. Hunden ska frivilligt kunna komma ända in både från kort och längre avstånd i de situationer som vi har bestämt i målsättningen. Vi kan också belöna hunden för att frivilligt vända sig mot oss på avstånd, och forma fram att hunden tvärvänder och springer mot oss. Det är en fördel att lära in både visselsignal och ett verbalt kommando för detta, men i stället för att fokusera på vilket kommando jag ska använda, är det långt mycket viktigare att vi får beteendet tillräckligt starkt först.
När ska vi då lägga på kommandot? Här finns det inget facitsvar. Jag sätter på kommando så snart beteendet är så bra som jag vill ha det i en given situation, och jag är säker på att hunden kommer att fullföra inkallningen utan att låta sig distraheras på vägen in. Vi kan gärna träna på olika nivåer beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag kan till exempel använda kommando för att kalla in hunden hemma i skogen, men bara med att lägga på kommando medan hunden redan är på väg in när jag är på fjället.
Att hålla på kriterierna i inkallningsträningen innebär till exempel att vi inte ropar på valpen om vi inte med säkerhet kan säga att den kommer ända in i den situationen. Det kan också innebära att om vi har ropat på hunden, så är vi beredda att antingen förstärka beteendet när hunden kommer till oss, eller se till att vi har möjlighet att stanna hunden så att den inte kan belöna sig själv för att springa iväg. Vet vi med stor säkerhet att valpen sannolikt inte har lärt sig signalen gott nog att komma på första försök i en given situation, får vi hellre gå och hämta den om vi måste få tag i hunden där och då. Om det inte är bråttom med att få in hunden, får vi hellre vänta med att ropa tills hunden är lite mindre upptagen, eller bara gå ifrån den i skogen tills den kommer av sig själv. Vet vi att vi inte har god nog kontroll över hunden om den springer lös får vi ha den i koppel eller lina. Skulle vi ha otur, och hunden inte kommer på första kommando, så upprepar vi aldrig kommandot, utan hejdar hunden genom att till exempel ta upp långlinan som hänger efter den. Inte för att straffa med eller rycka i, utan för att se till att hunden inte får belöning för att springa vidare.
Det är viktigt att komma ihåg att det är förstärkningarna som gör att hunden blir duktig, inte de misslyckade repetitionerna. De misslyckade repetitionerna påverkar också beteendet. Du har säkert hört ordspråket: "Ett fel är en olycka, två fel är en trend, tre fel är en livsstil". I praktiken innebär det att vi aldrig bör sätta oss i situationer där vi misslyckas två gånger på rad. I slutändan har vi alltid ett val om vi vill sätta oss i situationer vi inte kan hantera eller inte.
Dessvärre spelar också våra egna förstärkningsbetingelser in. Kanske orkar vi inte träna på att gå fint vid sidan och släpper hellre hunden lös? Kanske försöker vi imponera på grannen genom att låta hunden springa utan koppel? Kanske tänker vi: "Hundar har så gott av frihet" eller "Det är så vackert att se en fågelhund sträcka ut över åkrarna eller fjället". Visst är det så, men då får vi själva ta på oss ansvaret när hunden går efter fågel eller jagar på egen hand i grannterrängen. Har man fågelhund så har man fågelhund... Kanske borde vissa skaffa sig sällskapshund istället?
Ved to anledninger under Pax sin oppvekst har jeg satt meg i situasjoner der jeg var høyst usikker på om vi ville lykkes. En gang sprang Pax etter en rev sammen med en annen hund og den andre gangen jaget han et rådyr. Første gangen kalte jeg han inn med fløytesignal, og han kom inn og fikk sin belønning (rått kjøtt!). Ved andre episoden var han mye hetere og jaktlysten hadde våknet i langt større grad. Han kom inn på første signal, men var så gira at han ikke brydde seg om mat overhodet. Jeg ba han legge seg ned, og først etter å ha ligget noen minutter var han mottakelig for spiselige belønninger.
Jag tror inte att det är helt avgörande om man använder belöningar eller straff, positiv eller negativ förstärkning - båda delar fungerar per definition, och båda delar har sina fördelar och nackdelar (men vissa metoder har fler nackdelar än andra). Det handlar snarare om hur konsekvent man är och att man lägger upp träningen förnuftigt. Jag tror inte att hunden värderar "ska jag välja korvbit eller springa efter rådjur". Om du har etablerat goda vanor så lyder hunden mer eller mindre automatiskt oavsett. Det handlar helt enkelt om att hålla statistiken på sin sida.
Lugn - att kunna slappna av
Om vi tänker efter är det bara två grundläggande färdigheter en hund måste kunna för att fungera överallt. Du måste kunna få kontakt med den när du önskar det (läs: den måste jobba för våra förstärkare) och den måste kunna slappna av i de miljöer där du behöver det. Det kallar vi ofta för "av- och på-knappen". Under träning önskar vi att hunden ska vara full at förväntningar. Förväntningar om att göra sig förtjänt av våra belöningar, och förväntan om att hitta fågel.
Klickertränade hundar går kanske med ännu större förväntningar än andra? När vi tar en paus i träningen, när vi sätter oss ner för att vila eller är inomhus, så gäller det att kunna stänga av de här förväntningarna. Mycket oönskad "stress", pipande eller tjat kan helt enkelt skyllas att vi inte har lärt hunden att koppla av mellan passen. Kalla det gärna ett timingsproblem. Vi förstärker omedvetet oro, tiggande, tjat och pipande. För att lyckas hitta "av-knappen" gäller det även här att formulera en positiv målsättning. Till exempel: "Hunden ska sitta eller ligga helt stilla brevid mig tills jag säger 'fri' eller ger ett annat kommando". Det här är en övning jag börjar med så fort jag har fått hem valpen. Jag tar den i famnen eller låter den sitta mellan mina ben, och håller den i ett lugnt, men bestämt grepp. Det är inte nödvändigt att hålla hårt, men gärna med några fingrar i halsbandet så att den inte har någon annan möjlighet än att sitta stilla. Sitter den stilla och slappnar av ett litet ögonblick så får den en godbit eller 'Fri', men om den kämpar emot håller jag den bestämt fast utan att kommentera, prata eller tjata på den. Så lugnar jag ner valpen inomhus, och snart ligger den stilla hemma även om jag bara har den hos mig i kort koppel.
Men den här lilla övningen är ännu viktigare utomhus. Många fågelhundar har lätt för att pipa, skrika eller yla när de blir frustrerader (min egen inkluderad). Användandet av korrigeringar och hårda ord leder som regel bara till ökad stress, och i praktiken är resultatet att beteendet förstärks istället för att straffas. Vet jag att min hund låter när den blir frustrerad, så belönar jag i början så ofta att hunden inte hinner bli orolig när vi tränar avkoppling i sådana situationer. I tillägg till miljöträning där valpen akrivt får delta och utforska så måste den också lära sig att sitta stilla och bara titta på ibland.
Att jobba för våra förstärkare eller "att göra det tillsammans"
Jakt är ett samspel, någonting hund och jägare gör tillsammans. En hund som jagar för sig själv långt utom synhåll har man ingen glädje av. En hund som bryter ståndet och tjuvreser utanför skotthåll är inte speciellt nyttig. Grunden för det här samspelat läggs i allt du gör tillsammans med hunden. Vi talar igen om timing: Vilket beteende förstärks egentligen? Alltför många hundar lär sig att den enda vägen till förstärkningar är att skaffa dem själv. Vill hunden hälsa på den andra valpen, lukta på den stolpen eller bara komma snabbare framåt på promenad, så drar den i kopplet och matte/husse följer efter.
De flesta av våra jakthundar ska fungera som familjehundar och promenadkamrater stora delar av året, men det hjälper inte att glömma jakten helt resten av året. Ett annat utbrett timingsproblem är det som mina svenska kollegor kallar för "17 maj-syndromet", nämnligen att vi norrmän älskar att se våra fågelhundar springa okontrollerat i skog och mark. Hunden jagar småfågel och rådjur, kanske tar den ett eller annat kort stånd som den själv löser ut ur eftersom föraren befinner sig tre kilometer bort (eller sitter hemma framför Tvn eftersom det var dåligt väder ute), och därmed inte ser. Som sagt: har man jakthund så har man jakthund...
Ända från starten med en liten valp, lär jag hunden att följa med mig istället för att jag ska följa med valpen. Tränar jag kontakt, och hunden drar iväg eller försöker nosa i marken, så håller jag den lugnt tillbaka i kopplet, backar undan och belönar ofta rikligt när den ser på mig. En banalt enkel övning som lägger grunden för all vidare träning. Förstärk önskat beteende och undgå att hunden belönar sig själv när den gör något oönskat.
Hur ser promenaderna med valpen ut? Springer valpen som den vill, medan du ropar och tjatar för att försöka få den att hålla kontakten? Eller ger du den meningsfulla uppgifter under tiden den går lös? I början gör du hunden trygg och van vid skogen, fjället eller ängarna du går på. Du använder varje tillfälle till att träna kontakt och inkallning. Även om det är individuella skillnader mellan hundarna, så finns det ingen anledning att tro att den vuxna hunden bara kommer gå vid dina ben även om du belönar den för inkallning och kontakt. När jaktlusten vaknar och du ger den möjlighet att jaga, så jagar den...
Vad gör du om du möter andra hundar? Det är klart att valpen ska få möta andra hundar, men inte vem som helst och inte alla den möter. Det är bekvämt att stå på en äng eller i en park och låta hundarna leka själva i en halvtimma, men det för dig inte närmare målsättningen om en hund som jagar ihop med dig. Hur kul är det att köra många mil till ett jaktprov bara för att se på när din hund leker med jaktpartnern? Den lilla valpen får gärna hälsa på valpar av olika raser i sin egen ålder, men det bör ske i korta stunder och på ett kontrollerat sätt. Valparna kan få leka en kort stund, innan de tas in och lugnas ner igen. Därefter kan du gärna träna lite kontakt med valpen innan de får leka en stund till eller tills dess att ni går därifrån tillsammans. Ha hela tiden din överordnade målsättning i bakhuduvdet - tänk hela tidenöver vilka konsekvenser hundens beteende får och vilka situationer du sätter dig och din hund i.
Jag har under hela Pax uppväxt fokuserat på att göra aktiviteter tillsammans. Inte jobbat mot honom och inte låtit honom hålla på på egen hand, utan ihop med honom. En rolig upplevelse fick jag när Pax började kräkas en tidig morgon. Jag vaknade direkt och fick ut honom i trädgården. Jag låter aldrig hunden stå ute själv annars, men nu tog det lite tid innan jag vaknade och fick på mig kläder. När jag kom ut i trädgården upptäckte jag ett par duvor som spatserade över gårdsplanen. Pax, som fortfarande mådde lite dåligt, stod och hängde några meter bort. Men då jag kom ut sänkte han ryggen och började smyga på duvorna. Jag kunde inte låta bli, när han frös ett litet ögonblick slängde jag in ett 'Ja!' - han fick duvorna på vingarna och satte sig på ett litet 'sitt'. Den föll honom aldrig in att jaga på egen hand, men så fort jag kom ut var jakten igång.
Självkontroll och sitt
Allt som valpen vill ha här i livet kan (och bör) den göra sig förtjänt av. Den här principen kallas ofta "learn to earn" eller "lär och förtjäna - ingenting är gratis" på svenska. De här principerna går in under det vi kallar för Doggie Zen. Det här är en form av frivilligt självkontroll som gradvis byggs upp. Vi kan gärna börja med helt enkla övningar, där hunden ska sitta innan den får äta sin mat, sitta framför dörren när den vill ut och sitta innan den får komma ut ur bilen.
Men i alla dessa situationer har vi ju kontakt med hunden i utgångspunkten. När hunden reser eller stöter fågel är situationen en helt annan. Därför måste hunden också kunna sätta sig när det plötsligt dyker upp spännande saker framför den. Detta kan vi lära in hos hunden medan den är mycket ung och tidigt etablera goda vanor. Så fort hunden kan sätta sig framför dig (utan kommando), så kan du lära den att göra det samma när den vill ha någonting. Till detta har vi lärt in "varsågod" eller "ja!" som betingad förstärkare. Hunden ska ha en pang-reaktion på den här signalen, så att vi kan använda det lika precist som en klicker.
Börja med hunden stående, och håll igen den lite i halsbandet medan du lägger ut en skål med godis eller hundens favoritleksak. Håll igen hunden i kopplet och belöna med "ja!" så fort den sätter sig. Du bör repetera några frivilliga sitt utan avståndsbelöning precis innan, så går det mycket snabbare. Lägg upp övningen så att hunden lyckas inom kort tid. Att vänta en halv evighet på att hunden ska sätta sig är dålig klickerträning och lär hunden i bästa fall att jobba trögt, men sannolikt också att träning är frustrerande och tråkigt.
I början ska vi få in snabba sättanden omedelbart när en frestelse dyker upp. När hunden har lärt sig att både sitta snabbt och sitta kvar är det på tiden att lägga till ett nytt kriterium. Innan hunden får resa sig eller får ett nytt kommando, ska det vara fysisk kontakt mellan hund och förare. Till exempel genom att du berör hundens nos med baksidan av din hand. Det gör det mycket enklare för oss att hålla på kriterierna. Gör det till en god vana för både dig och hunden att den alltid ska sitta kvar tills du berör den och ger fri-signal, även när du jobbar med frivilliga beteenden. I början ger du naturligtvis fri-signalen omedelbart när hunden sätter sig, men du ökar kraven efterhand.
Självklart är inte godbitar, tennisbollar och dummies samma sak som levande fågel, men överföringsvärdet är stort. Hur många kan sätta hunden medan den jagar efter en boll? Hur många hundar kommer på första kommandot medan de leker med en annan hund? Det är bara fantasin som sätter gränser för hur stora störningar vi vill träna på innan vi låter hunden komma i fågel för första gången. Principerna är de samma för både inkallning och sitt - gradvis tillnärmning steg för steg, framgång minst fyra gånger av fem, och möjligheten att hejda hunden (utan att skrämma den) och ta den tillbaka till exakt samma punkt där den skulle ha satt sig om den en enstaka gång skulle misslyckas. Därefter upprepar du övningen och ser till att du lyckas. Håll på kriterierna, så lär sig hunden att det inte finns andra vägar till trevliga saker än vår väg.
Träning på fågel hos Pelle Agorelius
Pax var 10 månader gammal första gången han kom i kontakt med fågel. Fram tills dess hade jag varit extremt noga med kontroll över hunden under hela uppväxten. Som färsk ägare av strävhårig vorsteh fick jag en massa varningar om hur tuffa de här hundarna var, hur svåra de var att få lugna inomhus och vilken vansinnig jaktlust och viltbegär de hade. Därmed bestämde jag mig för att hålla stenhårt på kriterierna. Jag har ALDRIG ropat på honom om jag inte var säker på att han skulle komma, ALDRIG kommenderat sitt eller använt visselpipan om jag inte visste att han lyssnade. Jag har ALDRIG låtit hunden springa fritt och okontrollerat i fjället eller i skogen där det fanns möjlighet att stöta på vilt innan grunddressyren satt.
Men jag hade använt mig av rikligt med belöningar i form av både godbitar och leksaker för att förstärka önskat beteende. Jag hade också bestämt mig för att inte träna ihop med folk som inte respekterar mina värderingar och min syn på hundträning. Jag fick ett tips om en svensk som höll på med spanieljakt och som hade haft uppvisning på en hundmässa på Hellerudsletta. Det var så jag kom i kontakt med Pelle Agorelius från Saxhytte Gård i Hällefors, Värmland.
Efter ett långt telefonsamtal upptäckte jag att även om Pelle inte är någon klickertränare, så delar vi i stort sätt samma uppfattningar om vad som ger snabb och effektiv inlärning med varaktiga resultat. Det visade sig att Pelle hade sett nog av misslyckad fågelhundsträning för att veta vad som inte fungerar, och vad som ger ökad stress och oro i fågelsituationer istället för ro i uppfloget. Pelle försöker inte provocera fram fel för att korrigera hundarna, eller som han själv säger: "Peka inte på det du inte vill ha". Pelles mål är självsäkra och samarbetsvilliga fågelhundar som har lärt sig att det är tillåtet att jaga. Vidare väljer han att jobba med ett delmål åt gången, och lägger upp träningen så att hunden ska lyckas.
Ok - det här låter lovande, tänkte jag och satte mig i bilen på väg till Hällefors. I början var det ganska ovant för en lydnadstränare som jag själv att arbeta med praktisk jakt. Jag var tvungen att släppa på en del föreställningar om perfekta lydnadsmoment och långsam progression. Här gällde regeln att 2 av 3 repetitioner skulle vara lyckade tidigt i inlärningsfasen, jämfört med mina 4 av 5 (till slut vill vi ju båda ha perfektion så nära 100% som möjligt).
Jag lärde mig att fågelhundar inte var border collies, och inte klarade många lika repetitioner på rad. Variation och progression användes som belöningar, och det att vara tvungen att göra samma övning om igen användes som straff. När hunden är van att vars tvungen att göra om övningen där du kastar boll, hatt eller dummy om den en enstaka gång skulle misslyckas, kan du göra samma sak i en äkta fågelsituation. Ta tillbaka hunden till samma plats som fågeln gick upp och simulera uppflogssituationen genom att kasta ett föremål.
Vi började med att repetera enkla övningar där vi kastade dummies och hattar, och Pax skulle sitta. Därefter gick vi över till brevduvor som släpptes från fickan, fortfarande medan vi hade hunden vid sidan i koppel. Då han satte sig fint för duvor från fick an, kunde vi gå över till fågel som lättar från marken. Vi tog själva upp fågeln och fick några fina sättanden. I början jobbade Pax fortfarande för godis, men efter en stund vaknade det några nya luster i honom.
Då han hade visat att han klarade de förberedande rundorna fick han prova på mer äkta situationer, men fortfarande gott planerade och under kontrollerade förhållanden. Vi hade satt ut en rapphöna som Pax skulle ta sitt första självständiga stånd på. Pax visade att han var en väldigt smart fågelhund som fort hade genomskådat att fåglarna kom från Pelle, och han försökte följa Pelles spår ut till fågeln. Därför var vi tvugna att vara smartare än hunden, och lägga ut en hatt en bit bakom fågeln. Nu trodde Pax att han var en smart liten fågelhund, och tog raka vägen ut mot hatten. Men plötsligt slog instinkterna till, och plötsligt frös han i stånd. En stor upplevelse för en färs fågelhundsägare, men ändå ingen sensation - det är ju en stående fågelhund. Mer imponerande med fågelhundar som kan sitta eller gå fint i kopplet om du frågar mig!
På det första ståndet bad vi inte om resning, utan tog upp fågeln själva och fick ett sitt. Först när hunden visar att den klarar detta, kan vi förvänta oss att den också ska kunna sitta efter resning. Du kan tänka dig att samspelet mellan hund och jägare utspelar sig ungefär så här i en fågelsituation: När hunden tar stånd på fågel på marken, så är fågeln hundens. När hunden reser och fågeln går upp i luften, ska hunden överlåta fågeln till jägaren. Ofta är inte det här det svåraste, hunden stannar ofta spontant för att se vart fågeln tog vägen, på samma sätt som vi måste stanna för att kunna skjuta. När fågeln fälls däremot, och går i marken, är den hundens igen. Att få hunden att fortsatt behärska sig tills ett eventuellt apportkommando ges, är ofta det svåraste momentet, speciellt för hundar som används mycket på jakt. Efter apporten överlåter hunden fågeln till jägaren för andra och sista gången.
Det första besöket på Saxhytte Gård var en händelserik dag för både Pax och mig. Det var trevligt att lära känna en fågelhundsaman som har läst "Skjut inte hunden" och som har mött både Morgan Spector och inte minst Bob Bailey!
Efter den här första fågelkontakten fick jag den första bekräftelsen på att klickertränade beteenden och signaler fungerar även här. Men Pax var fortfarande ung och omogen och hade inte vaknat ordentligt ännu.
Vi deltog senare på två rapphönskurser, en i april och en i början på augusti. Under den första kursen repeterade vi snabbt samma övningar som vi gjorde i februari. Så var vi klara att släppa hunden i fritt sök. I början hade vi långlina hängande efter hunden för att kunna hejda den och ta den tillbaka om den skulle gå efter.
Det finns delade meningar om användandet av långlina. Jag menar att den är ett fantastiskt hjälpmedel som en extra säkerhet för att förhindra att hunden belönar sig själv om något skulle gå fel. Om man använder linan så att den inte producerar ryck i nacken, kommer det vara mycket enklare att ta av linan senare. Det blir mindre skillnad med och utan lina, och vi undviker att bli beroende av att använda lina för att få en lydig hund. Sista dagen hade vi en komplett situation med stånd, resning och ro i uppflog. Linan kunde hänga löst i marken och jag behöver inte ens plocka upp den. Härligt! Under kursen fick jag se nya sidor hos Pax, och jaktlusten började tändas.
Några dagar efter kursen tog Pax apportbeviset där han hämtade en stor, upptinad fasan till mig. Månadena mellan april och augusti tränade vi ingen direkt dressyr. Det blev mest fysisk träning och mycket simning och vattenapportering. Det var fint att känna sig trygg med att grunddressyren var lyckad, och att det nu bara vara att vänta på att Pax skulle mogna och jaktlusten skulle vakna i full styrka.
I augusti hade vi tre nya fina dagar på Saxhyttan. Under sommaren hade Pax utvecklats mycket och både blivit mer hanhund och mer fullblodsjakthund. Dag 1 på kursen var han den lydiga och balanserade hunden jag kände, men dag 2 hade vilddjuret vaknat. För första gången var jag tvungen att bromsa honom i linan efter resningen, så att jag fick ett ordentligt brännsår i handen! Dag 3 gick vi tillbaka lite igen och körde några kontrollerade situationer på åkern, innan vi på eftermiddagen avslutade med lite fritt sök efter rapphöns i skogen. Här lärde Pax mig lite av varje när det gäller fågelbehandling. Han hade stånd på en rapphöna som sprang på marken. I stället för att följa spåret, som jag nog hade förväntat mig av en vorsteh, så gick han ned i vinden, sökte upp fågeln på nytt och tog stånd från andra sidan. Imponerande av en hund som älskar att rota runt i färska säten.
I höst har Pax varit med på jakt både på fjället och i skogen. På fjället var det både dåligt väder, lite fågel och fågeln lättade på långt avstånd, så vi fick inga situationer där vi kunde fälla fågel för honom. Men han var helt i ro både på stöt och efter stånd och tog gärna godis som belöning!
Att hitta förstärkare för fågelhundar
På träning med tamfågel där det var mycket tätare mellan fågelsituationerna, var han så tänd att han inte ville ha ätbara belöningar, precis som jag förutsåg redan i Canis 1/05: "En stor utmaning jag räknar med att stöta på, trots tillvänjning till tamfågel, är att hunden kommer sluta ta godbitar i fågelsituationer när jaktlusten vaknar för fullt. Innan vi har kommit så långt ska Pax ha lärt sig att sätta sig snabbt och hålla positionen. Då har klickern och godbitarna blivit överflödiga..."
Under fågelhundsträningen skiljer jag mellan beteenden som är ren dressyr, som tex. sitt, inkallning och "Doggie Zen-övningar" som jag har kunnat träna systematiskt med klicker, godbitar och lesaker till en början, för att sedan kunna överföra kunskaperna till fågelsituationer. När jag var klar att arbeta med fågel hade jag väletablerade signaler på dressyrdelen, och då är det andra förstärkare som upprätthåller beteendena, tex. att få utreda, apportera eller jaga vidare. Klickern är ju som känt det minst viktiga med klickerträning. Alla de andra färdigheterna, som inte är att betraktas som dressyr, som bla. Stånd (dels medfödda anlag, dels förstärkt av resningen), resning (förstärks av att få fågeln på vingarna) och vinkling (förstärks av att få doften av fågel), har jag satt signal på när hunden gör det av sig själv.
När vi ska hitta effektiva förstärkare i arbetet med fågelhundar kan vi ha nytta av Premacks princip. Den här principen går ut på att ett mindre sannolikt beteende kan förstärkas av möjligheten att få utföra ett mer sannolikt beteende. I praktiken innebär detta att om vi har en hungrig hund, så kommer det att äta vara en mer sannolik respons än att lägga sig. Därmed kan vi förstärka det mindre sannolika beteendet att lägga sig med att ge hunden möjlighet att utföra det mer sannolika beteendet att äta.
Sannolikheten för de olika beteendena är inte statisk. Om hunden är väldigt trött är till exempel att sova mer sannolikt än att äta, och om hunden inte har fått motion på länge, kommer det var med sannolikt att springa än att äta, och om hunden har stora förväntningar om att hälsa på andra hundar, så lek med andra hundar med sannolikt än lek med ägaren.
Det vi ofta upplever på fågelhundar är att vi inte kan använda samma förstärkare, tex. godbitar, leksaker osv. I alla situationer. Under inlärning kan vi lägga tillrätta (öka sannolikheten) så att det ska vara möjligt att använda "vanliga" belöningar i träningen. Är det länge sedan hunden har ätit, är det mer effektivt att använda mat som förstärkare. Har hunden fått utlopp för lusten att springa, så är det enklare för den att leka med en boll istället för att bara springa över den.
På tamfågelträning skulle vi gå med Pax på en stig i skogen innan han skulle släppas. Men det var lättare sagt än gjort att få honom att gå bakom mig, för 50 meter framför spatserade en hel rapphönsflock! Att jaga var nu betydligt mer sannolikt än att gå bakom, äta godis eller något annat. Men att få närma sig fågelarna var mer sannolikt än att gå bakom, därmed lät jag honom få möjligheten att komma framåt om han gick sakta bakom mig, och hejdade honom om han försökte dra sig framåt. Ganska snart gick han fint bakom och kunde bli släppt för att jaga.
Jag har också sett en del settrar med stor jaktlust, där springandet efter fågel har blivit förstärkt många gånger tidigare (då hunden har släppts i fjället för att "se vad som händer"). Olika korrigeringsbaserade metoder hade provats utan framgång. Men att få hitta ny fågel och ta stånd var mer sannolikt än att gå efter, och när vi kunde arrangera situationer där hunden kunde hindras från att gå efter med hjälp av lina, och efter att ha lugnat ner sig, låta den hitta ny fågel under utredning, fick vi reducerat eftergången betänkligt.
Som lydnadstränare tycker jag om att hunden är lugn, kontaktbar och kan ta belöningar i form av godbitar. Utifrån Premacks princip ska fungera att lära hunden äta godbitar genom att låta den springa lös när den tar godis. Det här har vi praktiserat på flera hundar som har bygt upp så stora förväntningar om att springa eller leka som galningar med andra, att de inte har velat ta våra belöningar. I början har vi kunnat lägga till rätta situationen så att hunden både är hungrig och relativt lugn, och förstärkt ätandet med det mer sannolika beteendet att få springa lös. Efter kort tid har sannolikhetsförhållandet ändrat sig, så att ätandet faktiskt har blivit mer sannolikt än det att springa, och vi kan därefter använda oss av ätbara belöningar i situationer som tidigare var väldigt stressande för hunden. På det här sättet kan vi spara mycket tid under inlärning, för även om det att få springa fritt är en effektiv förstärkare, så blir ju förstärkningsfrekvensen att bli väldigt låg.
När vi använder oss av den här príncipen i praktiken ger det oss nya möjligheter där vi tidigare bara kunde ge upp och konstatera att "min hund är omöjlig att belöna". Nu kommer säkert någon invända att "godis fungerar inte i fågelsituationen" eller "godis tar fokus väck ifrån fågeln och hunden kommer jaga dåligare". Den här typen av arbumentation faller på sin egen orimlighet: "Hunden bryr sig inte om godis i fågelsituationen. Godbitar tar fokus från fågeln." Min åsikt är att en bra hund kommer jaga ändå, och det är faktiskt bra att den kan släppa fågeln när jag ber om det.
Låt mig understryka att Pax inte tar godbitar i alla situationer (läs: ännu inte har lärt sig ta godbitar i alla situationer), men att jag istället har använt andra förstärkare (som att tex. låta honom utreda) med gott resultat. Premacks princip är ändå intressant, och jag kommer kanske tillbaka till ämnet efter mer experimenterande vid ett senare tillfälle.
På jaktprov
Senare i höst gick Pax och jag upp till vår första examen då vi debuterade i jaktprovssammanhang på fält. Nu skulle vi verkligen få svar på om "korvdressyr" fungerar. Ett par veckor före provet var vi på träning på Saxhytte Gård igen för att låta Pax få mer erfarenhet med fasan. Det här var dagen då Pax verkligen blev jakthund enligt Pelle. Den här förmiddagen hade vi flera fina fågelsituationer på både rapphöns och fasan, men han blev aldrig olydig, trots många upprepningar och stadigt ökande jaktlust. Han svarade snarare med ett större och mer intensivt sök.
På jaktprovet tände Pax till ordentligt att att se de andra hundarna jaga upp fågel (och gå efter så det tjöt om det). Då han äntligen blev släppt gick han bra och hittades i stånd i slutet av första släpp. Han gick villigt på i resningen, men jag måste erkänna att jag blev riktigt stressad då startrevolvern hade hängt sig och jag inte fick avlossat skott. "Klick, klick, klick" sa det varje gång jag tryckte av. Var det ett dåligt skämt mot klickertränaren Thomas? Som tur var avlossades det ett skott efter diverse tillrop och fågelarbetet blev godkänt. I situationen som uppstod glömde jag helt bort hunden, men han gjorde sitt jobb och var stilla. I andra släpp gick han fortfarande mycket bra, men hittade inte fågel. Mellan släppen var Pax frustrerad över att vara kopplad och ville inte ta godbitar. "Du använder för dåliga belöningar. Se här - jag har alltid leverpastej i fickan" fick jag höra från en annan vorstehägare vid sidan av mig. När Pax upptäckte leverpastejburken ville han hellre gå fot hos den mannen...
Pax fick andra pris i unghundsklass med följande kritik:
"Pax startar med stor fart och flott stil. Kraftfull aktion. Täcker den anvisade terrängen gott med god kontakt med föraren. Stånd, reser villigt och precist rapphöna på order och är komplett lugn i uppflog och skott. I senare släpp befäster Pax sitt mycket goda intryck. På slutet av dagen modererar Pax sig något, vi väljer att avsluta Pax idag och tilldelar Pax en välförtjänt 2 pr UK."
Betyg: Jaktlust: 4 (god intensitet), Fart: 4 (god fart), Stil: 5 (mycket fin stil), Självständighet: 6 (helt självständig), Söksbredd: 4 (mycket god söksbredd), Reviering: 4 (utmärkt reviering), Samarbete: 4 (utmärkt samarbete).
Debuten på jaktprov var en väldigt trevlig upplevelse både med tanke på resultatet och arrangemanget i sin helhet. Tack till domare, deltagare och arrangören Romerike fuglehundklubb!
Sammanfattning
Under mina snart två år med fågelhund har jag lärt mig att det inte är avgörande om du använder sig av positiv eller negativ förstärkning under inlärningen. Båda sätten fungerar om man är konsekvent och tränar bra. Min åsikt är ändå att positiva metoder som inte stressar eller skrämmer hunden har färre nackdelar och ger ett mer långvarigt resultat. Det är fullt möjligt att lyckas även med positiva metoder, utan att använda speciellt lång tid. Hemligheten bakom framgång är att vara lite envis och bestämd, och tro på det man håller på med. Det gör det så mycket enklare att hålla på kriterierna. Ha hela tiden din överordnade målsättning i bakhuvudet, och gör bara det som för dig närmare den.