Det har varit enormt intressant att läsa allas tankar om shaping. Tack för att ni hjälper till att göra bloggen levande! Det är väl dags för mig att skriva några rader, men det är naturligtvis inte så att jag (eller någon annan) har något facit i den här frågan. Jag tror i alla fall inte att shaping bara passar för en viss hundtyp. Här hemma har vi alla typer och alla tränas med shaping. En del har varit lättare än andra att träna, men så är det ju oavsett metod. Det är naturligtvis inte så att shaping är “finare” än någon annan metod (som bygger på positiv förstärkning). Hur man väljer att träna sin hund är upp till var och ens tycke och smak. Oavsett hur man väljer, tycker jag att man ska akta sig för kategoriska uttalanden som : “Shaping gör min hund så stressad” eller “min hund gillar inte att tänka själv”. Hundar är naturligtvis födda med en viss personlighet, men vi kan påverka deras utveckling otroligt mycket. På samma sätt som vi försöker stärka upp hundens svaga sidor på andra sätt (belöningsutveckling, miljöträning, hanteringsträning etc.), tycker jag att vi bör försöka forma fram den hund vi vill ha i träning också.

Som många har varit inne på, handlar det naturligtvis om vad man har lust att lägga sin tid på. En del hundtränare tycks ständigt leta efter minsta motståndets väg - om hunden inte vill leka får han godis istället, om hunden inte vill komma tillbaka med bollar så kör man på godis istället, om hunden blir passiv under shaping får han hjälp direkt. En sådan tränare kanske tycker att han gör det enkelt för sig själv (till skillnad från oss stackare som “krånglar till allt”), men kommer ohjälpligt att bli shejpad av sin hund. Det leder oftast till att hunden utvecklar sina starka sidor ännu mer och inte får chans att utveckla de svagare sidorna. När folk frågar mig hur jag har tålamod med shaping, brukar jag fundera över hur folk har tålamod att visa och leda hunden genom hela livet. Shaping kräver kanske lite tålamod i några minuter i början, men tar igen det mångfalt senare. Eh shapingklok hund har så enormt mycket bättre förutsättningar för att lära sig mer avancerade saker fort.

Champions in any field make a habit of doing things others find boring or uncomfortable

Men det största problemet jag ser i kommentarerna, är själva inställningen till vad hunden ska göra. Här är ett exempel: “Jag har hört om vissa hundar som “stänger av” så pass mkt att de så fort de förväntas ta ett eget insiativ”. Nyckelordet här är förväntas. Sluta förvänta er någonting alls av hundarna, så går det säkert mycket bättre. Alla hundar tar egna initiativ, hela tiden. De står, sitter, ligger, nosar, dricker, äter, kissar, kliar sig, vrider på huvudet, går runt, gäspar, morrar, skäller, spetsar öronen, viftar på svansen… Om ett av de här beteendena börjar producera en åtråvärd belöning, kommer beteendet att öka i frekvens. Voila! - Hunden bjuder beteenden.

Shaping handlar om att sluta försöka påverka hunden och istället börja observera hunden för att hitta beteenden att förstärka

Om du har en hund som lätt blir orolig eller låg, bör du absolut inte sätta dig ner och stirra på hunden och förvänta dig att hunden ska bjuda på beteenden. Medan jag skrev det här, kom den 30:e kommentaren på förra inlägget, och den slog huvudet på spiken, tycker jag:

Jessica säger:
“Jag trodde länge att min osäkra unghund inte kunde shapas. Hon gjorde ju inget, och såg bara än mer osäker ut och gick till sist och la sig. Inte bra. Men så provade jag att under några pass klicka för alla rörelser, oavsett vad hon gjorde, så länge hon gjorde något alls. Och helt plötsligt var det som att hon fattade. Nu ser man verkligen hur stolt hon blir och hur självförtroendet växer. “Kolla matte, kolla på mig! Är inte DETTA värt ett klick, så säg”.

För alla er som har osäkra, deppiga shapinghundar, testa det här ikväll: Gör i ordning en skål med riktigt gott hundgodis, stäng bort de andra hundarna (om du har flera), sätt på tv:n och se på någonting som är intressant nog för att du ska ha tålamod, men inte så intressant att du glömmer bort att ha hunden i ögonvrån. Välj själv om du vill använda klicker eller inte (beroende på din hunds tidigare erfarenheter och attityd till klickern). Se på ditt tv-program. Belöna alla rörelser din hund gör genom att (klicka och) kasta en godbit till hunden. ALLA rörelser. Skulle hunden hänga upp sig i bara en rörelse, kan du välja att inte belöna den längre, utan vänta på något annat. Se gärna till att hunden måste röra sig för att få tag på godbiten (om hunden har lagt sig, kasta godbiten så att hunden måste resa sig för att få tag på den). Om hunden lägger sig ner och sover - låt den. Någon gång blir han törstig, trött, kissnödig eller vill byta ställning. Skulle det inte hända så mycket ikväll kan du ställa din godisskål i kylen och prova igen imorgon. Om du har en hund som blir “stressad” av klickern eller av shaping, skulle jag göra samma sak, fast tvärt om. Sätt dig i soffan, klicka och belöna alla lugna beteenden. Ignorera hunden om den gör allt på en gång, piper, skäller, krafsar etc.

Som sagt. Det finns inget facit. Det är inte heller så att shaping är finare än något annat. Däremot är jag övertygad om att det finns en massa hundar som hade kunnat tycka om och vara duktiga på shaping om de bara fick rätt träning. Det finns massor mer att skriva om det här ämnet och jag får nog återkomma mer fler tankar, speciellt om ni fortsätter diskussionen!

Om du vill lära dig mer om shaping och hur du kan jobba med det i praktiken, finns det fortfarande några platser kvar på vår shapingkurs den 6-7 mars. Läs mer här.

Den senaste veckan har vi haft sista samlingen på två Steg 2-tränarutbildningar. En i Bergen och en här hemma. Eleverna som har gått steg 2 är några av Nordens bästa och mest engagerade klickertränare. De som går den utbildningen har tidigare gått vår steg 1, Canis tränarutbildning eller Canis instruktörsutbildning. Två inspirerande gäng med andra ord! På slutet av året är det dags att utvärdera om man har nått årets mål och sedan sätta nya mål för det nya året. Många deltagare har nått sina mål och mer därtill, för andra har olika omständigheter kommit ivägen och en tredje grupp upptäckte att de kanske inte nådde de resultatmål som de hade satt upp för året, men att de ändå hade kommit mycket längre än vad de hade hoppats på.

Det där med målsättningar är svårt, tycker jag. Sätter man målen för högt, riskerar man att känna sig misslyckad om man inte når dem. Om man sätter målen för lågt så är de inte till någon hjälp. Sätter man bara resultatmål riskerar man att missa det som är väsentligt. Vi har väl alla varit med om en tävling med höga poäng, som man egentligen inte är så nöjd med. Man måste också fråga sig varför man har mål - på vilket sätt ska de hjälpa mig? Efter avslutat år måste man fundera på vad man kan ändra i sättet att skapa målsättningar, så att de blir till en hjälp snarare än någonting som pressar och stressar.

Det vanligaste felet är kanske att vi bara sätter mål på en nivå. De flesta, som jag, funderar över målen en gång om året, när det ska sättas mål för nästa år. Att bara sätta mål med en deadline på 12 månader blir nog inte så bra. Först och främst behöver jag fundera över vart vi är på väg på ännu längre sikt. Vad vill jag uppnå med den här hunden i slutändan? Vad vill jag titta tillbaka på när min hund är gammal och grå? De långsiktiga målen bör inte heller bara handla om den här hunden. Var vill jag vara som hundtränare om 10 år? Var vill jag vara som människa? Först när jag vet vart jag är på väg på längre sikt, kan jag fundera över vilka år jag ska sätta för nästa år, som tar mig närmare det mer långsiktiga målet.

När jag vet vad målet är för 10 år framåt i tiden (själv fixar jag inte riktigt att planera längre än så) och vad målsättningen är på ett års sikt, blir det viktigaste jobbet att bryta ner de målen i små, små mål som hjälper mig att komma närmare de slutliga målen i det dagliga livet. Varje träningspass måste ha ett mål och det målet ska naturligtvis hjälpa mig att komma närmare de stora målen. Utan små delmål blir förstärkningsfrekvensen för låg och uppgiften överväldigande. Utan små delmål blir det också svårt att se ifall jag kommer närmare slutmålet eller inte - det tar för lång tid mellan utvärderingarna och jag riskerar att vara på väg åt fel håll länge innan jag upptäcker det.

De flesta av oss vill fler saker med livet än att vinna tävlingar med hunden. När du sätter mål för framtiden, bör du inte bara tänka igenom vad du vill med hundträningen, utan också vad du vill med livet i stort. Det kan handla om vad du vill lyckas med i arbetslivet, att du vill vara en bra förälder, att du vill vara i god fysisk form, att du vill lära dig mer om matlagning, att du vill resa jorden runt eller att du vill engagera dig politiskt och hjälpa till att göra världen bättre. Prioritera bland målen och ha med hela bilden när du lägger en plan för din hundträning. Om det finns många saker som är viktigare för dig än hundträning, så måste du prioritera de målen högre och därmed tillåta dig att sätta hundträningsmålen lite lägre. Om du bara fokuserar på hundträningen, riskerar du att bli besviken när du inser att livet kommer i vägen. Om du däremot bestämmer dig för att hundtränandet är ett av dina viktigaste mål, så kanske du måste göra förändringar i livet som tillåter dig att lyckas med det just du vill göra. Prioritera bland dina mål, så att du kan välja ut de viktigaste om du känner dig överväldigad under året.

Se till att dina mål är mätbara, precisa och att det finns någon slags tidsram för dem. En av mina elever i helgen hade haft “bättre vardagsvanor” som målsättning för 2009. Hon visste säkert ungefär vad hon menade när hon skrev ner målet, men ett år senare var det inte lika lätt att sätta fingret på det. Ett sådant här mål måste konkretiseras om man ska kunna jobba mot det. En anledning till att man inte sätter mätbara mål kan vara rädslan för att misslyckas. Förhoppningsvis blir man ju “bättre” under 12 månader, men det säger inte så mycket om vad man har gjort och det är svårt att utvärdera hur man kan förbättra sig. Att inte nå ett mål behöver inte vara negativt. De mål vi inte når ger oss möjlighet att utvärdera och hitta punkter där vi kan förbättra oss. Om vi alltid når alla mål vi sätter upp är det förmodligen som om hunden alltid lyckas i varje repetition när vi tränar - vi har satt kriterierna lite för lågt och kommer inte framåt så fort som vi hade kunnat.

De flesta sätter resultatmål - tävlingsresultat som ska uppnås. Problemet med det är att det finns faktorer som du inte kan påverka med i bilden. Tänk om du gör ditt livs agilitylopp på SM, men domaren dömer bort ett kontaktfält som hunden faktiskt träffade? Tänk om hunden blir skadad dagen innan den stora tävlingen? Många faktorer som väder, störningar och liknande kan vi styra över genom träning, men vi kan aldrig påverka domslut eller konkurrenter. Målen måste vara kopplade till vår prestation, inte till det vi inte kan styra över. Det är också mycket lättare att jobba mot mål som är kopplade till vad vi ska prestera, än till mål som baserar sig på en viss poängsumma eller en viss placering. Tänk på att inget mål som sätts inför nästa år är ett slutmål, de är mål som hjälper dig vidare mot mål många år framåt i tiden. Om du vinner SM för att många andra blir diskade i finalen, så är du förmodligen längre bort från ditt slutmål än om du kom tvåa med ett fantastiskt lopp bara några hundradelar från vinnaren.

Ska man hålla sina mål för sig själv eller låta världen se dem? Här tror jag att man får fundera över vad som fungerar bäst för en själv. Jag tror dock att det är viktigt att våga låta målen vara en stor del av livet. Om man bara funderar tyst över dem och håller dem inne i huvudet, så får de inte samma tyngd som om de är nedskrivna och delade med människor som är viktiga för en. Man behöver alltså inte publicera dem i bloggen, men de bör skrivas ner och diskuteras med människor som man har förtroende för. Se till att du ständigt påminns om dina mål, så minskar risken att du slösar bort tid på sådant som är oväsentligt (men kom ihåg att det inte är oväsentligt att slappna av och ha kul, det bör kanske till och med vara ett mål i sig). Gör ett kollage som illustrerar ditt slutmål och sätt upp det på väggen, lyssna på musik som påminner dig om målet, skriv ner dina veckomål på kylskåpsdörren etc. Om du har en träningskompis kan ni diskutera målen tillsammans och sedan hjälpa varandra att komma ihåg dem.

Det här var några tankar om målsättningar, för jag vet att det är många som sitter och funderar över mål inför nästa år. Nu ska jag njuta av att vara ledig när det fortfarande är ljust och ta med mig Squid ut i fårhagen

Just nu handlar mycket av lydnadsträningen om tävlingsträning här hemma. Efter Missys dåliga fokus under fria följet på senaste tävlingen har vi lagt många träningspass på att få den biten att fungera i tävlingsmässiga situationer. Unghundarna börjar bli riktigt duktiga på alla moment i lydnadsklass I och det är tävlingsträningen som ska till för att få dem klara för tävling, så det blir ju en del pass med dem också. När man tänker på tävlingsträning, så tänker man kanske att man måste ha ett helt gäng med kompisar som ställer upp och arrangerar en träningstävling. Då är det lätt att man tävlingstränar alldeles för sällan och kanske sätter hunden i situationer som den inte helt hanterar när det väl är dags för träningstävling. Man kan faktiskt göra mycket av tävlingsträningen på egen hand, om man bara funderar över vilka delar det är hunden måste kunna hantera på en tävling, och sedan tränar på dem. Självklart måste man ibland också träna ihop med andra för att få till de delarna som faktiskt handlar om att det finns folk på plan, men här kommer några tips för dig som tränar mycket på egen hand. Flera av tipsen har jag säkert skrivit om tidigare, men kanske blir du inspirerad i alla fall. Själv ska jag jobba igenom alla de här sakerna i min träning de kommande veckorna:

• Träna på att värma upp på en plats och prestera på en annan. Definiera vad som är “ringen” på din träningsplan och bestäm dig för att värma upp utanför den. Extra svårt blir det om din uppvärmningsplats har en tydlig gräns till tävlingsplanen. (Att du till exempel värmer upp på parkeringsplatsens grus och sedan går in på gräset, eller att du sätter upp ett plastband som markerar gränsen mellan utanför och innanför planen.) Börja varje träningspass med att värma upp som du hade gjort på tävling. Låtsas sedan att du blir kallad in på planen och ta med din hund tävlingsmässigt in på den nya platsen. Målsättningen är att hunden ska följa med dig med kontakt (själv vill jag gärna att hunden går fot in på planen), utan att tappa koncentrationen. Du kan belöna marschen in, halten när du ställer upp mitt på planen eller efter några meter fritt följ/linförighet.
• Träna på att hunden ska kunna hålla fokus länge i utgångsställning utan att tappa fokus eller flytta sig. På tävling blir det ibland långa väntetider. Variera mellan att belöna i utgångsställning och att starta ett fritt följ innan du belönar.
• Gör “Ja, jag är klar” till en kontaktsignal. Låtsas att tävlingsledaren frågar om du är klar. Svara “Ja, jag är klar” och belöna hunden direkt om han fortfarande håller fokus. Upprepa ofta, så får du en extra signal som hjälper hunden att hålla fokus på tävling.
• Träna på att själv ta fokus bort ifrån hunden medan ni väntar på nästa moment. Starta en fantasidiskussion med tävlingsledaren, titta bort från hunden och prata som om någon tilltalade dig. Gå tillbaka till tävlingsfokus och belöna hunden för att den fortfarande sitter kvar med fokus.
• Lägg ut störningar i form av spännande saker på marken innan du går ut på planen. Apportbockar, en påse med godis, en spännande låda, koner eller något annat som hunden kan tänkas vara nyfiken på. Det här blir en fortsättning på punkt ett. Målsättningen är att hunden ska kunna gå in på en ny plan där det står intressanta saker, med fullt fokus, utan att du behöver använda kopplet, säga “nej” eller tjata på hunden för att han ska hålla sig hos dig.
• Träna på förflyttningar mellan moment. Belöna inte alltid när momentet är slut, gå istället fot några meter mot en ny punkt och belöna för att hunden frivilligt följer med dig i fotposition.
• Träna på alla svårigheter i upplägget som du kan tänka dig. Vad stör dig och hunden om det händer på tävling? Ett extra långt fritt följ innan du får kommendera “ligg”? Att linförigheten börjar med höger om marsch? Att domaren insisterar på att din hund ska hoppa 10 cm högre än mankhöjden (jodå, det har hänt oss)? Att du måste göra helt om precis vid en kon? Att tävlingsledaren lägger ner apporten precis vid hindret när ni ska köra hopp? Att du måste vänta 10 sekunder innan du får kalla in hunden?
• Sätt upp en videokamera och filma dig själv när du gör momenten tävlingsmässigt. Titta efter dubbelkommandon och annat som stör helhetsintrycket.
• Utveckla rutiner inför momenten som hjälper hunden att veta vilket moment som kommer eller som hjälper hunden att komma i rätt sinnesstämning. Rutiner måste läras in och tränas för att bli till en hjälp på tävling.
• Experimentera med vilken uppvärmning som fungerar bäst för din hund. Hur lång ska den vara (ta gärna tiden, så att du vet)? Vad ska ni göra under uppvärmningen? Behöver du anpassa din uppvärmning med tanke på hundens aktivitetsnivå, tid på dygnet eller vädret? Träna på att få startnummer 1 och gå direkt från platsliggning, till en kort uppvärmning och sedan ut på planen. Träna också på att få sent startnummer och vänta länge mellan platsliggning och uppvärmning och individuellt program.
• Uthållighetsträna. Kör flera moment på rad utan belöning. Börja med enkla, korta sekvenser och gör dem längre. Notera vilka delar som inte riktigt fungerar och stärk upp dem innan du sätter in momentet i en kedja igen.
• Planera ett program för linförighet eller fritt följ. Prata in det på band och spela upp det när du tränar, så får du tränat på att gå fot med kommendering.
• Skapa en bra rutin för hur ni avslutar tävlingen. Jag tycker själv att det är viktigt att det går så kort tid som möjligt mellan “arbetet” och belöningen. Därför tränar jag på att hunden ska gå fot ut från planen innan den stora belöningsfesten utbryter. Då slipper jag riskera att hunden gör en massa annat innan belöningen kommer (jag inbillar mig att hunden har svårare att koppla belöningen till det som hände inne på planen då) och risken att hunden rusar ut från planen och kanske krockar med någon annan på vägen till belöningen. Fundera också på om du ska ha en belöning utlagd utanför planen på förhand och träna i så fall hunden på att hantera det.

Det här var några tips på hur du kan förbereda dig för tävling på egen hand. Om du har gjort alla de här förberedelserna innan du tävlingstränar ihop med andra så får du ut mer av den värdefulla tiden när kompisarna tar sig tid att leka tävling ihop med dig. Har du fler tips på hur man kan tävlingsträna själv? Skriv en kommentar!

I helgen är det tävlingar och jag kom precis på att både Missy och Shejpa har chans på championat, dubbel chans på något att fira med andra ord! Egentligen är det väl SM-poäng/-pinnar jag jagar i första hand, men championat är ju aldrig fel. Tyvärr har jag väl kanske tränat lite lite med de vuxna hundarna det senaste, det har blivit mest tid på Squid (framför allt i fårhagen, där hon gör stora framsteg hela tiden).

Igår hade jag ett föredrag på Karlskoga BK om tävlingslydnad. Då fick jag frågan om hur man får till bra helt-om-svängar i fria följet. Missy har alltid haft jättedåliga högersvängar, speciellt helt om. Squid däremot har jättefina. Det är ingen slump, man gör inte gärna om samma misstag två gånger. Så mitt svar blev att det nog handlar mest om att träna dem och lägga energi på det. Med Squid har jag tränat mycket mer helt om än vad jag gjorde med Missy, när jag fick Missy prioriterade jag bakdelskontroll och vänstersvängar (eftersom det var Twiggys svaga sida…). Idag när jag skulle träna lydnad så dök den där frågan upp i mitt huvud igen och jag insåg att Missys helt-om-svängar (som var hemska när vi tävlingstränade igår) kanske bara skulle tränas. En så enkel tanke, men det är ofta de enkla tankarna som är riktigt häftiga när de dyker upp, tycker jag. 

Sagt och gjort. Istället för att panikträna inför tävlingen, tränade vi helt om halva passet. En sådan där detalj som lätt glöms bort, eftersom det knappast går att nolla på dåliga svängar i fria följet. Svängarna blev mycket bättre och helt plötsligt kom lusten att träna lydnad med Missy tillbaka! Resten av passet jobbade vi mycket med stadga i stå, sitt och ligg och till och med det blev roligt när jag verkligen började träna, istället för att bara fixa lite. Träningen det senaste har väldigt mycket gått ut på att minimera risken för stora missar på tävling. Det har varit en fungerande strategi, eftersom hon har haft en fin jämnhet under de senaste tävlingarna (om vi bortser ifrån missöden i spöregn). Problemet är bara att det är tråkigt. Och jag råkar vara en väldigt glädjesökande hundtränare. 

Många av de val jag gör som hundtränare, bygger på att träning ska vara roligt. Det innebär att jag ofta väljer bort säkra och välbeprövade metoder, helt enkelt eftersom de är tråkiga. Det innebär också att jag väljer träningsglädje framför tävlingsresultat.(Men som jag ska komma till senare, så tror jag egentligen inte att det är en motsättning). Jag tycker inte att träning (eller hundägande för den delen) är rolig om det innebär att jag måste bråka med min hund. Det är en av de största anledningarna till att jag väljer belöningsträning. Visst hade jag kunnat tvinga hunden till saker, men vad får jag ut av det? Hur kan jag känna mig stolt och nöjd om jag vet att jag har tvingat min kompis att utföra saker? Jag tycker också att det är väldigt tråkigt att locka och hjälpa hundar i träningen. Därför väljer jag till exempel bort påverkning i söket, trots att det säkert ger lika bra resultat. Varför skulle jag ägna en hel dag i sökskogen för att ha tråkigt när jag tränar? Av samma anledning skulle jag aldrig välja godbitspår som inlärningsmetod i spåret. Nu tycker jag visserligen att spår är så tråkigt att jag inte ens tränar det, men om man ändå ska träna spår, hur kul är det att gå bakom och se hunden äta godbitar?

När det gäller det där med lockande, så tror jag att jag har blivit spelberoende. Jag är en gambler! Finns det inget element av osäkerhet i träningen så är det tråkigt. Om hunden bara har ett val så blir träningen inte spännande längre. Att välja bort hjälperna gör också att man får göra andra roliga saker - planera, fundera, väga riskerna, ta snabba beslut, utvärdera ofta, utnyttja sin fantasi, hitta nya vägar, prova något som ingen annan gjort förrut. Jag älskar utmaningar. Både att ge hunden utmaningar och att få utmaningar själv. Då blir hundträning roligt!

Det här är mitt val, det finns säkert folk som får kickar av att “dominera” hundar, av att veta att risken att hunden gör fel är minimal i varje steg av träningen eller av att titta på en hund som äter godbitar i änden av linan i ett halvår. Huvudsaken i hundträning för mig är att både jag och hunden har kul, annars lägger jag ner snabbt som attan, funderar en stund och hittar en ny lösning. Inte konstigt att jag mest tränar med Squid, där finns inga tävlingar som måste funka om en vecka, bara ren träningsglädje. Om jag ska fortsätta tävla lydnad med Missy, måste jag hitta tillbaka till hundträningsglädjen istället för att bara göra säkra men tråkiga saker. Det tror jag också kan lyfta oss till nya höjder, till exempel genom riktigt bra helt-om-svängar
 

Dagens träningstips handlar om hur man kan tänka när man väljer vilka kommandon man ska ha och vad de ska innebära för hunden. Själv försöker jag hålla mig till två grundregler:

- Alla kommandon betyder gör någonting. Det innebär att jag inte har kommandon som “stanna kvar” eller “håll fast”. Det innebär också att jag vill att hunden ska göra om rörelsen även om den redan är i rätt position (dvs. om hunden sitter, så ska den ställa sig upp och sätta sig igen om jag säger “sitt”).

- Ett specifikt kommando kan bara betyda en rörelse. Det innebär att det är rörelsen som är det viktiga, inte vilken position hunden hamnar i till slut. Det blir till exempel tre olika kommandon för sitt. Här kommer några exempel:
“Ligg” (släng dig rakt ner i marken), “Dekk” (håll alla tassarna stilla och fäll kroppen bakåt ned i ligg), “Sitt” (dra in rumpan under dig och låt den nudda marken så fort som möjligt), “Bak” (håll baktassarna helt stilla och flytta framtassarna bakåt in i en sitt), “Upp” (tryck ifrån med framtassarna och lyft dig upp i sittande ställning från ligg), “Stå” (lyft båda framtassarna från marken och låt dem landa parallellt och samtidigt), “Stanna” (vänd 180 grader och stanna), “Res” (fäll dig framåt, från ligg till stå, med alla tassar stilla).

Låter det krångligt? Kanske, men jag ser många fördelar. Tänk så mycket tydligare det blir för hunden. När samma kommando alltid betyder samma rörelse kan hunden reagera blixtsnabbt och nästan reflexmässigt. Träningen blir tydligare för hunden, eftersom vi inte ändra kriterierna för ett beteende beroende på situation (Missy höll på att bli tokig när jag insisterade på att man inte fick flytta tassarna när jag sa “ligg” just i fjärrdirigeringen. När jag bytte kommando lärde hon sig direkt). Dessutom blir kriteriet mycket tydligare för tränaren. När vi vet exakt vilken rörelse vi menar med ett kommando, är det mycket lättare att direkt avgöra om beteendet är värt en belöning.

(Ett undantag till den första regeln blir det naturligtvis om man jobbar med konceptsignaler som “höger”/”vänster”, “stor”/”liten” och liknande, då för man in en annan typ av signaler, men så avancerad är i alla fall inte jag ännu, här pratar jag om “action cues”)

I helgen ska Shejpa och jag tävla agility på Oslo Hundeshow. Det blir många lopp under helgen, eftersom det är både vanliga klasser och öppenklasser. På fredag är det två öppenklasser, lördagen är det hoppklass, agilityklass och två öppenklasser. Söndag är det hoppklass, agilityklass och eventuell öppenklass-final. Dessutom är det lagklass lördag och söndag. Jag vet inte om vi är tänkta i laget, så vi får väl se. Det känns som att det blir lite mycket med lag också, men vi måste kanske. Enligt prognosen ska det bli 25 grader på lördag. Och 28 grader på söndag. Med sol naturligtvis. Det blir spännande. Shejpa är ju inte världens mest lättmotiverade agilityhund i utgångspunkten och med många lopp i stekande sol kan det bli svårt att få henne att hålla ihop. Egentligen ser jag positivt på saken. Med tanke på viktigare tävlingar i sommar (European Open till exempel) så har jag hoppats på att det skulle bli riktigt varmt i maj och juni. Det verkar som att vi får en bra chans att träna på det redan i helgen. När det gäller värmekänsliga hundar så är min erfarenhet i alla fall att det bästa sättet att lösa det på är att träna mycket i värmen. Jag glömmer aldrig den veckan jag var på lydnadsläger med Twiggy i stekande sol. Hon blev faktiskt solbränd på tungan! Innan dess hade hon kunnat bli påverkad om det var väldigt varmt under en tävlingsdag. Efter den veckan märkte jag aldrig något sådant. Det verkar också som att unga hundar blir mer påverkade av värmen generellt. Jag försöker i alla fall att utsätta hundarna för träning i värmen, naturligtvis under korta och fartfyllda pass där de har den attityd jag vill ha.På tävling får man naturligtvis göra så gott man kan för att hålla hunden fräsch inför loppen. Utmaningen, tycker jag, ligger i att få musklerna uppvärmda utan att hunden tappar stinget. Min plan för helgen ser ut så här:

• Stor stålbur istället för tygbur. Tungt, men förmodligen värt det. Det blir mycket luftigare.
• Silver Shade Mesh-duk över buren. Svalare än i skuggan. 
• Helst skulle jag haft något kallt att lägga i botten på buren också, men det har jag inte. Dessutom är jag lite orolig för att det hade blivit för kallt.
• K9-cooler på Shejpa under uppvärmning och fram till start.
• Sprayflaska med vatten för att hålla täcke och hund kalla innan start

Så får vi utvärdera den planen efter helgen och se om vi kan ändra på något. Tips och idéer om det här med värme mottages tacksamt!

Bra förberedelser inför tävling är enormt viktigt för långsiktiga resultat på tävlingsbanan. Idag känns det som en självklarhet, men det har inte alltid varit det. Med Twiggy, den första hunden jag tävlade upp i elitklass, missade jag totalt allt som hade med tävlingsträning att göra. Det märktes inte i början, men efter ett antal tävlingar började problemen dyka upp. Fria följet gick till exempel från ett snitt på 9 under våra första tävlingar, till att jag var nöjd om vi fick en sjua. Det kändes som att hon gick hälften så bra på tävling som på träning och det är ingen rolig känsla. När jag väl insåg vad som hade hänt var det väldigt svårt att vända trenden. Vad var det som hade hänt då? Jo, på grund av bristande tävlingsträning hade min hund ganska snart listat ut skillnaden mellan tävling och träning. På tävling fick man svårare uppgifter och framför allt, mindre belöning. Varför jobba hårt på tävling då? Det var flera saker i Twiggys träning som gjorde att skillnaden mellan tävling och träning blev stor, bland annat:

• Hon fick belöning för det mesta, i alla fall en gång per moment. Ingen uthållighetsträning med andra ord.
• Vi tränade aldrig övergångar mellan moment eller inmarscher på plan.
• Jag utmanade sällan eller aldrig Twiggys förståelse för momenten på träning
• Vi tränade sällan i en tävlingsmässig setting och om vi gjorde det så var det svårare än annan träning.

 Med senare hundar har tävlingsträning blivit en stor del av lydnadsträningen. Det är egentligen flera bitar som kan tränas separat och man kan börja tidigt med det, långt innan valpen kan några färdiga moment. Om man inte lägger tid på tävlingsträningen så riskerar man ett stort bakslag efter ett antal tävlingar. Det märks förmodligen inte under de första tävlingarna, men kanske lagom till att ni börjar tävla elitklass. Här kommer några tävlingsträningstips:

•  Träna uthållighet. Den största skillnaden mellan tävling och träning är nog för de flesta hundar att vi inte belönar alls lika ofta på tävling som vi gör på träning. Se till att du ibland tränar längre sekvenser på träning. Min målsättning är att hunden ska ha gått minst ett och ett halvt program på träning innan vi tävlar. Uthållighet kan man träna redan med små valpar i liten skala genom att be valpen om flera enkla beteenden innan belöningen kommer. I början är det kanske en utgångsställning och så ett läggande. Senare lägger du på fler och fler bitar. Det här är kanske den viktigaste punkten. Om hunden är van vid att jobba länge utan belöning, kommer inte tävlingssituationen att bli avvikande för hunden på samma sätt. 
• Träna i tävlingssituationen. Arrangera tävlingsträning som är så lik en riktig tävling som möjligt. Gärna på en ny plats, med nya människor och nya hundar. Sätt upp en ring, låt någon kommendera och ha gärna domare och skrivare med i bilden också. Det här är det optimala, men jag tycker att man får bra effekt även om man till exempel gör det hemma, eller med kända människor. Ett vanligt misstag är att man gör tävlingsträningen tråkig för hunden. När det tävlingstränas ska man helt plötsligt testa vad hunden klarar, man belönar mer sällan än under vanlig träning och lägger på för många svårigheter på en gång. Helt plötsligt blir tävlingsträningen lika dålig för utvecklingen som om du hade tävlat med en otränad hund. Hunden riskerar att bli ring-wise redan innan du har tävlat med den. Se alltså till att tävlingsträningen ger hunden trevliga minnen av tävlingssituationen. Gör lätta uppgifter som du vet att hunden klarar av. Belöna extra bra. Det viktigaste här är att hunden lär sig att tävling är extra trevligt. De riktigt svåra uppgifterna kan hunden få göra i en mer träningslik setting.
• Träna på inmarscher och transporter. Det är lätt att man bara tränar på moment inför en lydnadstävling, men då är hunden inte helt förberedd inför tävlingssituationen. På tävling ingår också att ni ska komma in på planen och förflytta er mellan momenten. I elitklass ställs dessutom krav om att hunden ska hålla sig vid förarens sida vid alla transporter på planen. Inmarschen är viktig av flera anledningar. Själv blir jag i alla fall väldigt nervös om jag inte känner att hunden är med mig när vi går in på planen. Inmarschen är också viktig för domarens första intryck av ekipaget. Träna på både inmarscher på plan och på transporter mellan moment. Lägg inte bara belöningar i slutet av moment, gör ofta en liten transport innan belöningen kommer.
• Störningsträna. Träna på alla de störningar som kan uppstå på tävling. Klantiga tävlingsledare, apporter precis bredvid hoppet, koner mitt i fria följet, högtalare, folk som kommenderar sina hundar argt och högljutt, mat på marken, löptikdoft, tävlingsledare med konstig röst, domare som följer efter under fria följet etc.
• Överträna. Få lyckas prestera lika bra på tävling som på träning. Därför kan det vara en bra idé att överträna momenten. Se till att hunden klarar av lite svårare uppgifter än vad regelverket kräver. Skicka till rutan på 40 meters avstånd, gör en fjärr 25 meter bort, kasta apporten så snett som du klarar över hindret, lägg på extrema störningar i fria följet. Överträningen gör att du kan prestera lite sämre än på träning, men fortfarande klara uppgiften med god marginal. Överträningen gör också att hunden upplever att tävling faktiskt är ganska enkelt och roligt. 

Lycka till!  

För att lyckas att få fram bra tävlingshundar krävs inte bara bra hundmaterial, kunskap, talang och ett brinnande intresse. Det kräver också självdiciplin och uthållighet. Själv tycker jag att jag ofta saknar den där självdiciplinen som krävs och speciellt kanske uthålligheten. Med så många hundar och så många grenar så skulle jag behöva en mycket större dos självdiciplin och planering. Självdiciplin är förmågan att göra saker trots att man inte känner för det. Självdiciplin är egentligen lösningen på de flesta problem - gå ner i vikt, bli i god fysisk form, äta och leva nyttigt, vara effektiv, träna strukturerat, hålla huset rent, gå upp tidigt på morgonen och så vidare i all oändlighet. God självdiciplin är också någonting som jag tycker är genomgående för de framgångsrika hundtränare jag känner. Maria som har börjat springa och träna inför långlopp, Susan som väckte mig tidigt varje morgon genom att köra work out till hiphop (första gången blev jag rätt förvånad över hög musik och stönanden från rummet bredvid). Någon sa att självdiciplin är en träningssak och att träning på självdiciplin fungerar ungefär som muskelträning. Det gäller att börja lätt, med uppgifter man kan klara av, för att sedan öka gradvis och göra det till en vana. Tyvärr har jag aldrig haft självdiciplin nog för att träna muskler heller…

För egen del är det alltså dags för projekt självdiciplin. Det viktigaste är nog, precis som med fysisk träning, att börja enkelt. Man kan inte ändra allt på en gång, då kommer man misslyckas. Det gäller att hitta små förändringar som man faktiskt kan hålla fast vid för att sedan gradvis öka svårighetsgraden. Det skulle kunna vara saker som att städa köksbordet varje kväll (det är där vi sitter och jobbar), att gå upp en halvtimma tidigare, att träna en hund i 5 minuter innan man sätter sig vid datorn på morgonen, att byta ut ljust bröd mot grovt eller någon annan förändring som man tror att man klarar av. När man har lyckats hålla den nya vanan i en vecka, kan man öka svårighetsgraden något eller lägga in en ny god vana.

För er som har svårt att träna hunden tillräckligt mycket eller ofta kommer här några tips:

• Gå upp en kvart-halvtimma tidigare på morgonen och träna hunden under den extra tiden. Det är ofta lättare att få något gjort på morgonen, de sena kvällstimmarna tillbringar i alla fall jag oftast vid datorn
• Träna i reklampauserna när du ser på TV. Ha godbitar-leksak-klicker klara på soffbordet.
• Ha en tydlig målsättning och sätt en tidsplan för när du ska bli klar. Försök jobba med både långsiktiga (till exempel ett resultat på SM, ett championat eller liknande), medellånga (nästa tävling till exempel) och kortsiktiga (veckans träningsplanering) mål. Skriv gärna ner dina mål och sätt upp dem någonstans där du ser dem varje dag.
• Planera hur du ska nå dina mål. Skriv ner!
• Dela upp svåra saker i små bitar. Precis som det blir lättare för hunden om du delar upp träningen, så blir det enklare för dig själv att komma igång om du planerar in 3 minuter vänstersvängar istället för att skriva “träna fritt följ” eller ännu värre - “lydnadsträning”.
• Träna på det som gör din träning jobbig eller aversiv. Blir du irriterad för att de andra hundarna skäller när du ska träna den ena? Eller för att hunden biter dig i fingrarna när ni leker? Eller för att hunden inte kommer tillbaka med leksaker? Träna på den detaljen så att din träning blir trevligare.
• Skippa perfektionismen. Ofta skjuter man på viss träning för att man inte helt vet hur man ska göra, eller för att man är rädd för att göra fel. Våga sätta igång trots att du kanske inte är helt säker. Du kan vänta i en evighet på rätt tillfälle, men den som satte igång direkt kommer ha kommit längre och lärt sig mer på köpet.
• Bli inspirerad. Åk och titta på tävlingar. Läs bloggar. Köp en ny bok. Titta på YouTube.
• Ta bort negativa element. Fundera över om det finns någonting i din omgivning som skapar negativa tankar. Det kanske är träningskamrater som bara gör dig ledsen. Eller bloggar och forum som fokuserar på det negativa hela tiden. Kanske har din klubb en negativ stämning. Fundera över det och försök undvika det som skapar en negativ atmosfär. Byt träningsgrupp eller klubb. Sluta läsa bloggar som gör dig irriterad eller ledsen.
• Planera in träning ihop med andra. Då är chansen större att du kommer iväg.
• Träna i korta pass, det hinner du alltid.

Nothing in the world can take the place of Persistence. Talent will not; nothing is more common than unsuccessful men with talent. Genius will not; unrewarded genius is almost a proverb. Education will not; the world is full of educated derelicts. Persistence and determination alone are omnipotent. The slogan “Press On” has solved and always will solve the problems of the human race.
- Calvin Coolidge

Här sitter jag i pyjamasen och klockan är halv två. Idag satte jag klockan på 8.30 för att börja en ny, fin vana. Jag gick upp klockan 10. Har hittils inte gjort mycket mer än att skriva det här inlägget och äta frukost (en väldigt hälsosam frukost btw). Det finns förbättringspotential!

Innan jag presenterar en apportbock för min hund, är det några förkunskaper jag vill att hon ska ha. Att shejpa apportering kan vara svårt för nybörjare och ibland får vi elever som faktiskt har lyckats få sin hund att tycka att apportbocken är äcklig och obehaglig - genom shaping! Genom att ge hunden goda förkunskaper innan apportbocken kommer in i bilden, kan man vara ganska säker på att man får precis det beteende man vill ha när tiden väl är inne för att träna med trä- eller metallapport. I min apporteringsartikel (ligger på hemsidan under “artiklar”) nämner jag inte förkunskaperna direkt, vilket är en miss. Den ska uppdateras så fort jag får tid.

Kamplek
Sorry, men jag kommer tillbaka till det igen. Jag lägger hellre tid på lekutveckling än på apporteringsträning med en valp. När hunden väl har en hyfsad kamplek är det mycket lättare att lära in en bra apportering. I kampleken lär sig hunden att gripa snabbt och hålla hårt.

Lekapport - att komma tillbaka med föremål
Lekapporten tränar jag framför allt för att hunden ska komma tillbaka med leksaker jag kastar eller släpper under lek. Men jag tror också att det är bra för apporteringsträningen att hunden alltid är inställd på att springa fort in till föraren så fort hon får någonting i munnen. För lekapporteringen använder jag en handtarget, hunden trycker sin nos hårt i min hand med leksaken i munnen. Med en del hundar är det enkelt att få till, ofta de som spontant och gärna bär runt på föremål. Då räcker det ofta med att förstärka nosdutten i handen utan leksak några gånger, för att sedan ta fram handen när hunden håller ett föremål.

Det vanligaste problemet som uppstår under inlärningen är att hunden spottar ut föremålet så fort handen presenteras. I första hand tar jag bort handen så fort hunden släpper leksaken och presenterar den på nytt så fort hunden griper föremålet på nytt. Om hunden felar många gånger utan att bli bättre, så kan det vara bra att träna en del på att hålla föremål i munnen trots godbitstörning (omvänt lockande), innan man tar upp träningen igen.

Vilken typ av föremål man använder avgörs av hundens personlighet. En hund som gärna bär på saker, men vill behålla dem för sig själv, får ett tråkigt föremål. En hund med mindre föremålsintresse får börja med något väldigt enkelt och tilltalande. I början tränar vi lekapport i separata pass, men när det börjar fungera lägger jag in handtargeten i lek med gradvis ökande intensitet och svårighetsgrad. I träningen kan jag också introducera många nya typer av föremål, till exempel några repetitioner med en metallapport med valpen.

Dra i dött föremål
Det här är egentligen starten på den formella apporteringsträningen, men jag väljer att börja med andra föremål, så att beteendet är bra när jag presenterar apportbocken för första gången. I början väljer jag föremål som är enkla och mjuka, till exempel en bit rep, ett tjockt läderkoppel, en fleeceleksak med två handtag eller liknande. Beteendet liknar det jag vill ha i kamplek, med ett fast grepp och viktförskjutning, men jag prioriterar koncentration och lugn i greppet. Ganska snart vill jag att hunden kan sitta ner och gripa, hålla och bli tung i rumpan (man märker viktförskjutningen även när hunden sitter). Greppet ska vara lugnt (utan omtag eller ryck) och kännas tungt i händerna.

Här är en liten video som vi gjorde igår kväll. Pogue var snäll och filmade :P. Jag har varit lite dålig på att träna mer formell apportering med Squid, så det här är ett av de allra första träningspassen:

Vi är mitt uppe i en period med många tränarutbildningar, och där blir det mycket snack om belöningsutveckling och framför allt lek. Utan bra belöningar är det betydligt svårare att träna hund, men vi menar också att det inte räcker med en bra belöning, man behöver flera. När vi tränar egna hundar är vi noga med att utveckla både lekbelöningar och matbelöningar och det är naturligtvis någonting vi gärna vill lära ut på kurs också. Mat är en kanonbelöning om man vill få in flera belöningar på kort tid, kanske utan att hunden ens bryter positionen mellan dem. Mat är ofta lugnande och passar bra när man jobbar med precision. Lek är en bra belöning om man vill ha fart och intensitet, eller om man behöver kasta belöningen långt. Lek ökar hundens aktivitetsnivå och tar fram andra sidor hos hunden än maten. Alltså är det en fördel att kunna variera mellan lek och mat beroende på vad målsättningen med träningen är.

Vi föredrar i många fall kamplek framför jaktlek, men gärna båda delarna i kombination. Om hunden uppskattar jaktlek, men inte kamplek, försöker vi utveckla kampdelen så att hunden vill avsluta jaktleken med att gripa, dra och vinna. I många tillfällen vill vi gärna att hunden griper direkt när leksaken presenteras. Det kan vara för att hunden ska driva snabbt och direkt in till föraren efter en sväng på agilitybanan, eller för att få fullt fokus och fart mot förarens sida på en inkallning. Jaktlek där föremålet dras längs marken i ett snöre och hunden får jaga efter den, kan fungera utmärkt i många andra sammanhang, kanske framför allt som en riktig jackpot för fokus och uthållighet. Men även där blir intensiteten högre om hunden har som mål att gripa tag i leksaken.

Det är inte alla hundar som automatiskt uppskattar kamplek, i många fall är det en belöning som behöver utvecklas. Vi upplever att det alltid är värt att lära hunden att leka om man vill få ut maximalt av den hund man har. Hunden behöver kanske inte tycka att lek är bättre än mat, men den bör leka med hög intensitet när vi presenterar en leksak. För vissa typer av hundar är leken motorn i träningen, det som gör det värt att engagera sig i träningen för hunden. För andra hundar är maten motorn, men de kan fortfarande lära sig att engagera sig i lek mellan matbelöningarna, så att man kan utnyttja lekens alla fördelar i träningen.

När vi utvecklar våra unga hundar har vi en målsättning för leken i bakhuvudet. Hunden ska gripa leksaken direkt när vi presenterar den, dra intensivt med viktförskjutning bakåt och rak rygglinje. Vi ska kunna vara passiva och hunden ska ändå hänga kvar och uppskatta leken. När vi säger ”tack” ska hunden släppa och när vi kastar en leksak eller låter hunden vinna leksaken, ska leksaken direkt lämnas i handen. Samtidigt ska leken vara rolig och förstärkande för hunden.

Det här är en målsättning på lång sikt. Det innebär inte att all lek måste se ut så från början. Om hunden föredrar jaktlekar så börjar vi där. Om vi måste vara väldigt aktiva för att hunden ska tycka att leken är rolig, så gör vi det. Första prioritet är alltid att få upp lekintresset och glädjen. Det som kännetecknar en tränare som är duktig på att utveckla lek, är att han kan leka och ha genuint ihop kul med hunden, samtidigt som han förstärker beteenden som för honom närmare målsättningen. Att förstärka beteenden i lek behöver inte innebära klick och godbit. Det kan innebära att man själv blir mer aktiv när hunden tar i lite extra, att man låter hunden vinna leksaken när han lägger vikten bakåt, att man hittar det som hunden tycker är extra roligt i leken och lägger in det när man ser glimtar av det man vill ha mer av. Om man förstärker ökad intensitet i leken på det sättet, så kommer man också få en hund som blir mer intensiv och tycker att leken är roligare.

Vi upplever att lek är beroendeframkallande. Man kan svälta en hund och få honom att jobba bättre för godbitar, men det fungerar inte på samma sätt med lek. Lek istället regelbundet och ofta med hunden för att öka lekintresset. Däremot ska du inte leka länge. Avsluta alltid leken när den är som bäst och se till att det är du och inte hunden som avslutar. Du vill gärna att hunden blir besviken när leken avslutas och dansar efter dig för att få igång den igen. I början kanske det innebär att hunden inte får gripa leksaken alls, bara jaga efter den i hög intensitet, innan den försvinner igen.

Passa också på att välja rätt tillfälle för lek. Du vill inte presentera leksaken och misslyckas med att få hunden igång. Ett vanligt misstag är att tränare ger upp alldeles för fort om hunden inte direkt börjar engagera sig i leken. En del hundar är trögstartade i början, men ge inte upp. Försök inte heller tvinga föremålet på hunden, bete dig istället som om du tycker att leksaken är jätterolig och värdefull. Experimentera med olika sätt att få hunden igång. Välj riktigt roliga leksaker och se till att det finns ett snöre på leksaken som gör att du kan få den ner på marken och en bit bort från din kropp. Vänd dig bort från hunden och dra leksaken bortåt.

Man kan absolut använda mat för att förstärka lek och överföra värde från en belöning till en annan. Det kräver dock ganska bra tränarfärdigheter och är inte mitt förstaval. Det är viktigt att kriterierna höjs hela tiden och att hunden verkligen engagerar sig i leken innan han får maten. Att använda få, men väldigt attraktiva matbelöningar är bättre än många frolicbitar. Timingen är också viktig, se till att hunden verkligen är engagerad när belöningssignalen kommer. Om du använder mat för att förstärka leken, är det fortfarande viktigt att du själv engagerar sig i leken och leker för att göra det kul. Dra leksaken bort från hunden och låt honom engagera sig för att få tag på den även här. Det är inte en apporteringsövning.

Det här blogginlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Jag tänkte korta ner det genom att avsluta med några ytterligare tips i punktform. De här tipsen har hjälpt mig att bygga upp lek hos egna hundar som inte har varit speciellt intresserade av lek. Alla tips passar kanske inte för alla hundar:

• Starta alla träningspass med lite lek.
• Lägg in lekpauser i din vanliga träning, för var 3-5 godbit.
• Lägg kommando på ”ärovarv” med leksaken och belöna med det här hunden drar bra.
• Låt hunden leka med matskålen som avståndsbelöning för varje måltid
• Lek i många olika situationer
• Lägg energi på att hitta riktigt roliga leksaker (kolla i webshoppen för tips!)
• Ryck undan leksaken om hunden tappar greppet och reta honom med den en kort stund innan han får chans att gripa den igen.
• Kolla in Susan Garretts ”How to create a motivational toy”.
• Lägg smetig mat (vom, köttfärs, leverpastej eller liknande) inne i en ullsocka och låt hunden jaga efter den. När han griper får han en smaksensation direkt i munnen. (OBS! Se till att hunden inte får tag på leksaken på egen hand, det kan bli farligt).
• Uppmuntra föremålsintresse, gripande och drag bakåt i dina vanliga träningspass – träna på gripanden, att dra i döda föremål, att hämta leksaker osv. för godbitar. Men glöm inte den ohämmade leken, det här är bara ett komplement.
• Ge aldrig någonsin hunden en godbit om han först har ratat lek (sätt hellre undan hunden om du bestämmer dig för att ge upp)
• Få igång hunden fysiskt innan du presenterar leksaken, kör några jaktinkallningar, låt hunden jaga dig eller brottas lite med hunden (om han uppskattar det).
• Våga tro på att du kan lyckas. Du kanske inte ser resultaten med en gång.