Den senaste veckan har vi haft sista samlingen på två Steg 2-tränarutbildningar. En i Bergen och en här hemma. Eleverna som har gått steg 2 är några av Nordens bästa och mest engagerade klickertränare. De som går den utbildningen har tidigare gått vår steg 1, Canis tränarutbildning eller Canis instruktörsutbildning. Två inspirerande gäng med andra ord! På slutet av året är det dags att utvärdera om man har nått årets mål och sedan sätta nya mål för det nya året. Många deltagare har nått sina mål och mer därtill, för andra har olika omständigheter kommit ivägen och en tredje grupp upptäckte att de kanske inte nådde de resultatmål som de hade satt upp för året, men att de ändå hade kommit mycket längre än vad de hade hoppats på.

Det där med målsättningar är svårt, tycker jag. Sätter man målen för högt, riskerar man att känna sig misslyckad om man inte når dem. Om man sätter målen för lågt så är de inte till någon hjälp. Sätter man bara resultatmål riskerar man att missa det som är väsentligt. Vi har väl alla varit med om en tävling med höga poäng, som man egentligen inte är så nöjd med. Man måste också fråga sig varför man har mål - på vilket sätt ska de hjälpa mig? Efter avslutat år måste man fundera på vad man kan ändra i sättet att skapa målsättningar, så att de blir till en hjälp snarare än någonting som pressar och stressar.

Det vanligaste felet är kanske att vi bara sätter mål på en nivå. De flesta, som jag, funderar över målen en gång om året, när det ska sättas mål för nästa år. Att bara sätta mål med en deadline på 12 månader blir nog inte så bra. Först och främst behöver jag fundera över vart vi är på väg på ännu längre sikt. Vad vill jag uppnå med den här hunden i slutändan? Vad vill jag titta tillbaka på när min hund är gammal och grå? De långsiktiga målen bör inte heller bara handla om den här hunden. Var vill jag vara som hundtränare om 10 år? Var vill jag vara som människa? Först när jag vet vart jag är på väg på längre sikt, kan jag fundera över vilka år jag ska sätta för nästa år, som tar mig närmare det mer långsiktiga målet.

När jag vet vad målet är för 10 år framåt i tiden (själv fixar jag inte riktigt att planera längre än så) och vad målsättningen är på ett års sikt, blir det viktigaste jobbet att bryta ner de målen i små, små mål som hjälper mig att komma närmare de slutliga målen i det dagliga livet. Varje träningspass måste ha ett mål och det målet ska naturligtvis hjälpa mig att komma närmare de stora målen. Utan små delmål blir förstärkningsfrekvensen för låg och uppgiften överväldigande. Utan små delmål blir det också svårt att se ifall jag kommer närmare slutmålet eller inte - det tar för lång tid mellan utvärderingarna och jag riskerar att vara på väg åt fel håll länge innan jag upptäcker det.

De flesta av oss vill fler saker med livet än att vinna tävlingar med hunden. När du sätter mål för framtiden, bör du inte bara tänka igenom vad du vill med hundträningen, utan också vad du vill med livet i stort. Det kan handla om vad du vill lyckas med i arbetslivet, att du vill vara en bra förälder, att du vill vara i god fysisk form, att du vill lära dig mer om matlagning, att du vill resa jorden runt eller att du vill engagera dig politiskt och hjälpa till att göra världen bättre. Prioritera bland målen och ha med hela bilden när du lägger en plan för din hundträning. Om det finns många saker som är viktigare för dig än hundträning, så måste du prioritera de målen högre och därmed tillåta dig att sätta hundträningsmålen lite lägre. Om du bara fokuserar på hundträningen, riskerar du att bli besviken när du inser att livet kommer i vägen. Om du däremot bestämmer dig för att hundtränandet är ett av dina viktigaste mål, så kanske du måste göra förändringar i livet som tillåter dig att lyckas med det just du vill göra. Prioritera bland dina mål, så att du kan välja ut de viktigaste om du känner dig överväldigad under året.

Se till att dina mål är mätbara, precisa och att det finns någon slags tidsram för dem. En av mina elever i helgen hade haft “bättre vardagsvanor” som målsättning för 2009. Hon visste säkert ungefär vad hon menade när hon skrev ner målet, men ett år senare var det inte lika lätt att sätta fingret på det. Ett sådant här mål måste konkretiseras om man ska kunna jobba mot det. En anledning till att man inte sätter mätbara mål kan vara rädslan för att misslyckas. Förhoppningsvis blir man ju “bättre” under 12 månader, men det säger inte så mycket om vad man har gjort och det är svårt att utvärdera hur man kan förbättra sig. Att inte nå ett mål behöver inte vara negativt. De mål vi inte når ger oss möjlighet att utvärdera och hitta punkter där vi kan förbättra oss. Om vi alltid når alla mål vi sätter upp är det förmodligen som om hunden alltid lyckas i varje repetition när vi tränar - vi har satt kriterierna lite för lågt och kommer inte framåt så fort som vi hade kunnat.

De flesta sätter resultatmål - tävlingsresultat som ska uppnås. Problemet med det är att det finns faktorer som du inte kan påverka med i bilden. Tänk om du gör ditt livs agilitylopp på SM, men domaren dömer bort ett kontaktfält som hunden faktiskt träffade? Tänk om hunden blir skadad dagen innan den stora tävlingen? Många faktorer som väder, störningar och liknande kan vi styra över genom träning, men vi kan aldrig påverka domslut eller konkurrenter. Målen måste vara kopplade till vår prestation, inte till det vi inte kan styra över. Det är också mycket lättare att jobba mot mål som är kopplade till vad vi ska prestera, än till mål som baserar sig på en viss poängsumma eller en viss placering. Tänk på att inget mål som sätts inför nästa år är ett slutmål, de är mål som hjälper dig vidare mot mål många år framåt i tiden. Om du vinner SM för att många andra blir diskade i finalen, så är du förmodligen längre bort från ditt slutmål än om du kom tvåa med ett fantastiskt lopp bara några hundradelar från vinnaren.

Ska man hålla sina mål för sig själv eller låta världen se dem? Här tror jag att man får fundera över vad som fungerar bäst för en själv. Jag tror dock att det är viktigt att våga låta målen vara en stor del av livet. Om man bara funderar tyst över dem och håller dem inne i huvudet, så får de inte samma tyngd som om de är nedskrivna och delade med människor som är viktiga för en. Man behöver alltså inte publicera dem i bloggen, men de bör skrivas ner och diskuteras med människor som man har förtroende för. Se till att du ständigt påminns om dina mål, så minskar risken att du slösar bort tid på sådant som är oväsentligt (men kom ihåg att det inte är oväsentligt att slappna av och ha kul, det bör kanske till och med vara ett mål i sig). Gör ett kollage som illustrerar ditt slutmål och sätt upp det på väggen, lyssna på musik som påminner dig om målet, skriv ner dina veckomål på kylskåpsdörren etc. Om du har en träningskompis kan ni diskutera målen tillsammans och sedan hjälpa varandra att komma ihåg dem.

Det här var några tankar om målsättningar, för jag vet att det är många som sitter och funderar över mål inför nästa år. Nu ska jag njuta av att vara ledig när det fortfarande är ljust och ta med mig Squid ut i fårhagen

När vi håller kurs börjar vi ofta med att ge tips på hur folk snabbt kan förbättra kvaliteten i sin träning. Det här är enkla punkter som ofta gör väldigt stor skillnad. Här kommer de i punktform, så blir det kanske ännu lättare att ta till sig:

1. Använd burlekar
Burlekarna har gjort en enorm skillnad i min egen träning och en ännu större skillnad på våra kurser. Genom att använda burlekarna aktivt i träningen får man så många värdefulla delar! Burlekarna lär hunden både engagemang, fart, kontroll och avslappning. I ett träningspass gör burlekarna att man får perfekt start och perfekt avslutning på träningspassen. Susan Garretts DVD om burlekar kan du köpa här.

2. Lekpauser
Lek mycket i din träning och håll en bra balans mellan godbitar och kamplek i träningen. En grundregel är att ta lekpauser för var 3-5 godbit under ett träningspass. Lekpauserna håller hundens aktivitetsnivå uppe, hjälper till att bygga värde för både lek och godbitar, hjälper dig till bättre övergångar och lär hunden att växla mellan lek och koncentration. Lekpauserna hjälper också till att göra träningen mer lättsam och avslappnad för både förare och hund. Ibland blir vi så koncentrerade i träningen att hunden blir orolig av vår seriösa uppsyn. I lekpauserna kan båda slappna av och kanske få utlopp för lite frustration som byggt sig upp under träningen. Skratt och lek är underskattat i shaping.

3. Korta träningspass
Ofta tränar vi alldeles för länge. Våra träningspass ligger oftast på 3 minuter (om det inte handlar om till exempel tävlingsträning i lydnaden, sökträning eller annan aktivitet som naturligt tar längre tid). Ibland kan vi gå upp mot 5 minuter, men ofta håller vi oss kortare än 3. När vi ska påbörja ett nytt beteende sätter vi klockan på en minut och avbryter efter den tiden för att utvärdera och eventuellt ändra vår plan. Först när vi har kommit igång och planen känns bra, ökar vi tiden med några minuter. I agilityn kör jag gärna 30 sekunders-pass (eller kortare) med Shejpa. Det har verkligen gett en enorm förbättring i engagemang och fart. Längden på träningspassen avgörs av hur länge hunden klarar av att jobba med full kapacitet och av vårt eget behov av utvärdering och planering. Även om hunden kan jobba hur länge som helst, så är det nödvändigt att stanna upp ofta och utvärdera träningen, så att man inte tränar länge åt fel håll.

4. Förbättra dina övergångar
Bra träning handlar verkligen om mekaniska färdigheter. Om du vill att hunden ska vara fullt fokuserad under träning och tävling, kräver det att du klarar av att vara fullt fokuserad själv och lägga upp träningen utan att det blir omotiverade avbrott. Ett bra träningspass är fokuserat och aktivt från start till slut. Tre minuters ren koncentration och glädje. Det innebär att du inte har tid att gräva efter godbitar i fickan, flytta hinder eller transportera dig från en plats till en annan utan att planera det väl. I mina shapingpass har jag ofta godbitarna i handen för att kunna belöna så fort som möjligt. Lekpauserna ger mig en chans att plocka upp nya godbitar och förbereda kommande repetitioner utan att hunden behöver ta paus. Så fort jag säger “tack” är jag klar att klicka och belöna igen. Inga transporter, ingen dötid. Planera dina övergångar, träna på dina övergångar, så att din hund kan bli så uppmärksam som du vill.

5. Utvärdera din träning
Ett vanligt misstag är att man glömmer bort utvärderingen och bara tränar vidare i samma spår. Efter ett träningspass finns det mycket att fundera över. Först och främst: blev det bättre? Är du på en högre nivå nu än när du startade? Fungerade din plan? Behöver den ändras? Om det gick dåligt - när började det gå dåligt? Hade du tränat för länge? Var du slarvig med övergångarna? Hur många godbitar sedan senaste lekpaus? Har du stannat kvar för länge på ett kriterium? Eller kräver du för mycket av hunden? Jobbar du med två kriterier på samma gång (till exempel både på apportering och på fokus i en störningsrik miljö)? Vad behöver du ändra inför nästa träningspass? Vad kan bli bättre? Det finns enormt mycket att fundera på. Videokameran kan vara ett bra hjälpmedel. Med hjälp av den kan du se din träning utifrån och upptäcka nya saker att förbättra. Som Bob Bailey säger: Video recording is the greatest invention since the secondary reinforcer.

Efter att ha skrivit ner det här, begav jag mig ut för att filma ett bra träningspass. Busenkelt tänkte jag, men så enkelt var det inte. Det blev några omtagningar (och ett hundbyte) innan jag blev nöjd. Squid klarar helt enkelt inte att arbeta så fokuserat i utomhusmiljö just nu. Vi måste köra många, jättekorta pass med full intensitet ute. Jag måste vara jättenoga med de här fem punkterna. Istället fick Shejpa visa lite backa-träning, något som är jättenyttigt för henne eftersom det var länge sedan sist. Och jag får hålla med Bob Bailey, för det hjälpte mig verkligen att videofilma några pass med båda hundarna.

Idag har jag varit riktigt effektiv och visst är det skönt så här efteråt när man vet att man har gjort ett bra jobb Dagen började tidigt för oss, vi var i ridhuset klockan 8 för agilityträning. Ryktet sa nämnligen att den nederländska domaren som ska döma imorgon gillar att ha med bordet i sina banor, så vi fick snabbt bokat in ett träningspass till innan tävlingen. Shejpa har testat bordet en gång, aldrig i kombination… Något bord har vi inte, men i ridhuset hittade vi en passande lastpall med yta utan mellanrum. Den blev ju rätt låg, så svårighetsgraden var hög när hon kom i fart. Själva konceptet med bordet är ju busenkelt för en shapingklok hund som förstår frisignal, men det där med att bromsa in och inte flyga rakt över bordet när man har fått upp farten, det var inte riktigt lika lätt… Vi fick kört lite kontaktfält och slalom och sådant också och Shejpa var duktig, men lite galen igen. Det blir spännande imorgon och vi håller tummarna för att domaren har glömt bordet den här gången.

Missy har fått träna lydnad i solskenet. Jag gjorde som igår och började med uppvärmning, lite mer noga den här gången. Sedan gick vi in och körde ett tävlingsmässigt fritt följ och jag bröt och belönade när hon hade lugn attityd, men bra engagemang. Vi gjorde om det ett par gånger med belöning på olika ställen. Sedan testade jag en dumruta och det gick bra. En rak inkallning med belöning för fart. Sedan en kort inkallning från ligg och övergång till rutan. Fick ett väldigt fint konskick, så jag belönade det. Sedan ställde jag henne vid konen och skickade till rutan, som jag hade ställt diagonalt på planen. Hon placerade sig jättebra i rutan och jag belönade det. Sedan ställde jag henne i rutan, gick tillbaka till utgångspunkten och kommenderade “ligg”. De senaste träningspassen har jag jobbat lite på att hon ska ligga tugnt i rutan. Hon lyfter gärna en armbåge och ser ut som att hon är på väg att resa sig vilken sekund som helst (har nog muttrat “ligg” på väg emot rutan under tävling några gånger ja…). Den träningen tycks ha gett resultat, för nu låg hon jättefint!

Sedan körde vi återkomster och ingångar med apporten. Att belöna med lek funkade inte så bra som jag hade tänkt, men när jag började kasta godbitar bakåt när hon var på väg in med apporten på ett fint sätt, så fick jag bättre och bättre beteende! Jag måste bli av med de där huvudskakningarna som ser värre och värre ut. För att lugna ner henne lite körde jag 3 minuter sittande med synlig förare, sedan en vittringsapportering som var jättebra. Hon verkar väldigt säker på det nu och omtaget som hon ofta gjorde på väg in verkar borta. Avslutade med lite fjärr och jag börjar se ljus där också…

Squid har fått träna lite tricks, men mest ta det lugnt. Jag har jobbat vid datorn mest hela dagen. Ikväll har jag också lagt ut två nya artiklar, tidigare publicerade i Canis, på hemsidan. En om frisignal och en om handling utan hinder. Klicka på “Artiklar” ovan för att läsa dem Vill också tipsa om en ny blogg där man kan diskutera Greg Derretts handlingssystem. Väldigt bra initiativ!

När Shejpa var valp var hennes naturliga reaktion alltid att springa bort från mig när hon fick något i munnen. Med tiden blev hon riktigt duktig på att komma tillbaka med både leksaker och apporter och retrieverfolket brukar ge henne beröm för hennes vackra avlämningar. De senaste veckorna har det dock hänt någonting. Vändorna med leksakerna har blivit större och större och igår nådde det sin kulmen när hon inte ens ville komma tillbaka och byta tråkiga leksaker mot kycklinghalsar. Det var då jag insåg att jag måste ha förstärkt det här beteendet på något sätt. För det är inte så att hon väljer att springa med leksaker framför att äta kycklinghalsar. Det måste vara någon annan form av förstärkning inblandat, och när jag tänker på saken är jag ju medveten om att jag har försökt mig på några handbollsmålvaktsräddningar, ropat upprepade gånger och till och med någon gång mutat till mig leksaken. Sådant där är enormt lätt att göra, man vill liksom inte ägna sig åt att få tillbaka leksaker, man vill springa agility och träna på mer konstruktiva saker. Ofta gör den inställningen att man har problemet kvar i flera år, eller att man väljer att aldrig släppa leksaken till hunden under träning.

Hur lång tid tog det att lösa när jag väl insåg vad som hade hänt? Fem minuter. Inte mer. Sedan kunde jag inte få henne att lämna mig med leksaken. Lösningen var väldigt enkel och väldigt effektiv. Jag la upp en enkel övning, att plocka leksaken från marken vid mina fötter och lämna i min hand. Men springa bort-beteendet var så vältränat att hon valde att sticka med leksaken vid varje chans. Istället för att ropa, ge henne uppmärksamhet och försöka fånga henne, gick jag helt enkelt till Pax som låg och vilade vid planen, och stoppade i honom kycklinghalsar. Shejpas ärovarv med leksaken kom ganska snabbt av sig, men när hon kom för att se om hon också kunde få mat fick hon gå i buren en liten stund medan Pax åt lite till. Hon upprepade misstaget en gång till med samma resultat. Sedan fick hon en ny chans och den här gången kom hon tillbaka med leksaken och fick kycklinghalsar själv. Efter några lyckade repetitioner utmanade jag henne genom att kasta leksaken mitt i en agilitykombinatio och hon kom rakt till mig! När jag verkligen utmanade henne fick jag något mer misstag, till Pax stora glädje, men strax kunde jag inte få henne att lämna mig hur mycket jag än försökte. Det ska bli intressant att se vad hon gör idag, jag ska i alla fall se till att jag har med mig en annan hund ut.

Med min gamla hund var vittringsapporteringen det moment som tog längst tid att få stabilt. På något sätt fick jag in osäkerhet i momentet och jag fick både plock i fel pinnar och tugg på tävling. När jag satte igång med Missy valde jag därför att skilja själva luktdelen från apporteringen. Genom att använda post it-lappar kunde jag lära henne att välja min doft i gradvis svårare situationer. Apporteringen lärde jag in separat. Fördelen med att jobba med post it-lappar jämfört med pinnar i början är att de är mindre bitvänliga, men också att det är en extra säkerhet att jobba med någonting som inte alls ser ut som slutmålet (i alla fall när man experimenterar, som vi gjorde). Om det går helt åt skogen med post it-lapparna kan man ju bara strunta i det utan att ha förstört sin vittringsapportering på något sätt.

Många har frågat hur vi lär in luktdiskrimineringen på post it-lappar och hur det blir till en vittringsapportering, så här kommer en snabb steg-för-steg-beskrivning som har fungerat för oss och våra hundar

1) Lär hunden att frysa nosen mot din handflata. Du vill att hunden ska kunna hålla nosen stilla i handflatan i 3-5 sekunder innan du går vidare. Omvänt lockande är ofta smart för att öka tiden.

2) Sätt en post it-lapp i handflatan och låt hunden frysa nosen mot den (utan att bita i den)

3) För över post it-lappen till en vägg. Se till att hunden kan söka upp lappen och markera den i ca. 3-4 sekunder oberoende av din position. Jag föredrar att börja med lappen på en vägg eftersom hunden inte trampar runt i den då.

4) Börja “gömma” lappen så att hunden sätter på näsan. Se till att bakgrunden och lappen har ungefär samma färg. På Missy räckte det att flytta runt lappen på frysboxen - långt nere, bakom ett hörn, under handtaget etc. För Pavlov klippte vi ner lappen så att den bara var någon centimeter stor för att få honom att sätta på näsan. Man ser ofta tydligt när hunden går från att titta efter lappen till att börja nosa efter den.

5) När hunden använder näsan för att hitta lappen brukar det inte vara något problem att sätta dit några lappar till som störning. Ingen av våra hundar hade något problem med det, men om du får problem kan du testa att köra mer och svårare nosövningar med en lapp och sedan föra in de andra lapparna på lite avstånd. Använd plasthandskar eller medhjälpare för att hantera de “luktfria” lapparna. Du kan tidigt låta någon annan hantera de lapparna som inte luktar som dig. Våra hundar hade inga problem med det, trots att det var husse som var förare och matte som var “tävlingledare” (eller tvärt om). Byt plats på lapparna hela tiden, speciellt på den som är rätt. Utmana hunden genom att då och då “gömma” rätt lapp extra svårt. Om du har använt en minilapp för att få hunden att sätta på näsan är det läge att göra den lika stor som de andra.

6) Placera lapparna på golvet och gör samma sak. I början är det en fördel att hunden startar nära lapparna och är lugn, men efter ett tag kan man också testa så att hunden klarar av uppgiften trots högre stressnivå, du kan tex. låta hunden springa till lapparna, belöna med lek etc. Ta också med lapparna ut. Jag satte dem på en hopphinderbräda så att de satt fast i underlaget. Tänk på att gärna träna när det blåser ute, första gångerna hunden får vittring i näsan genom vinden kan den markera första bästa lapp. Hunden måste lära sig att det inte lönar sig utan att man får kolla vilken lapp det är som vittringen kommer från.

7) Börja lägg till pinnar som störning. Först på lite avstånd, sedan mitt bland lapparna.

8 ) Sätt lapparna på pinnarna. Ta i både rätt lapp och rätt pinne.

9) Variera dig. Låt hunden ibland markera lapp utan pinne (trots att det ligger pinnar på golvet), pinne med lapp eller pinne utan lapp (trots att det finns lappar på golvet).

10) Gå gradvis över till att bara träna med pinnar. Var uppmärksam och bryt hunden lugnt om han skulle plocka i fel pinne. En bra idé som jag fick av Maria Hagström är att låta hunden springa till pinnarna från tävlingsmässigt avstånd, medan du står nära pinnarna och kan se precis vad hunden gör.

11) Lägg på apporteringen. En del hundar apporterar spontant om de inte får klick för nosmarkeringen på en stund. Annars kan det vara en bra idé att baklängeskedja. Kör lite apportering av en pinne (naturligtvis med din lukt på) och lägg sedan på luktfria pinnar. Här kommer det alldeles säkert bakslag i form av plock i fel pinne. Bryt hunden lugnt om det händer och försök hålla träningen stressfri. Undvik att blanda in spring och lek i början.

Lycka till!

Film på Missy på steg 5:

Nu har jag uppdaterat den gamla artikeln om utgångsställning så att den passar mer med hur vi gör det idag. Framför allt är det delen om utgångsställningen som har ändrats en del. Jag tänker också lägga till en del om stegförflyttningar när jag är klar med resten av hemsidan.

Två steg bakåt och tre steg fram

Bakdelskontroll är ett begrepp som kommit starkt de senaste åren, alla är medvetna om att en lydnadshund måste ha kontroll över sin bakdel och använda den aktivt i vändningar, halter och ingångar. I den här artikeln ska jag gå in på djupet i hur backande och bakdelskontroll kan användas för att förbättra moment där du aldrig har tänkt bakåt förut.

Backande – att balansera grundfärdigheter

Att hunden kan backa vid din sida är ett krav i lydnadens högre klasser, men den viktigaste grundfärdigheten är faktiskt att hunden ska kunna backa rakt bakåt när den står vänd mot dig. Det är sällan eller aldrig som hunden behöver visa den färdigheten i lydnadsringen, men som grundfärdighet är den oslagbar. När man tränar flera grundfärdigheter under samma period kommer de att påverka varandra. Genom att ha ett snabbt, rakt och säkert backande högt upp på repertoaren samtidigt som man tränar stå, sitt och ligg kan man förändra utseendet på de grundfärdigheterna utan att behöva hjälpa hunden med teknik eller hastighet. Genom att balansera upp grundfärdigheter mot varandra får du fram precis vad du behöver för att få fart och precision.

Att lära hunden att backa är väldigt enkelt och det bör vara en av de första grundfärdigheter som man börjar med. Om hunden lär sig backandet som en av de första grundfärdigheterna kommer mycket av bakåttänket hos hunden automatiskt. När det väl är inlärt kan man låta den grundfärdigheten vara och bara låta den ligga i bakhuvudet på hunden tills man behöver plocka fram den för att balansera den mot en annan grundfärdighet. Det finns ingen större idé med att lägga på kommando på backandet, om man inte ska ha det som ett eget moment i t.ex. Freestyle. Vill man kunna använda det ihop med andra grundfärdigheter bör det vara helt oberoende av hjälper, både fysiska och verbala.

När man lär in backandet är det helt onödigt med hjälper. Hundar rör sig ofta spontant bakåt, det gäller bara att fånga de små, små rörelserna redan från början. Att röra sig mot hunden för att få den att backa innebär i de allra flesta fall att man tar för stora steg i taget, och att man missar att förstärka de första rörelserna bakåt. Innan man börjar arbeta med backandet är det en annan grundfärdighet som måste fungera. Hunden måste kunna stå framför oss och hålla fokus. Om hunden hela tiden sätter eller lägger sig så blir det onödigt svårt att träna. Om hunden försvinner ifrån dig efter varje belöning får du också svårt att träna effektivt. Därför är det en grundförutsättning för all träning att hunden klarar av att hålla fokus på träningen, och att den står kvar på samma plats och är fokuserad så fort den är klar med sin belöning. Var noga med att det här fungerar innan du börjar träna backande.

När man börjar inlärningen är det viktigt att man fångar rätt beteende första gången, och varje gång det händer. Det här är utmaningen. Det gäller att titta på hunden hela tiden, och vara beredd på att klicka ofta. I början klickar vi för alla rörelser bakåt. Det räcker att hunden lägger vikten bakåt. När hunden flyttar en tass bakåt ska det förstärkas omedelbart, och varje gång. På så sätt får vi snabbast möjliga framgång och säkerhet i beteendet. För att göra det enklare kan man se till att hålla hunden nära sig. Hunden har mycket lättare för att backa om den står lite för nära än om den står en halvmeter bort. För att få flyt på träningen, och undvika att hunden flyttar sig för att jag går mot den så ser jag till att hamna nära hunden när jag belönar. Se till att hunden äter sin godbit mot dina ben, gärna så nära att tassarna hamnar mot dina fötter. När hunden har ätit upp och du ställer upp dig rak i ryggen med armarna ner längs sidorna kommer hunden med största sannolikhet flytta någon tass bakåt. Klicka, och se till att placera dig rätt medan hunden äter godis. Det är en stor skillnad mellan att ställa sig nära hunden redan innan repetitionen börjar, och att göra det under repetitionen.Ser vi till att vi är rätt placerade redan från början lägger vi inte till någon extra hjälp under repetitionen och hunden blir van vid att backa så fort den har svalt godbiten. Börjar du röra dig mot hunden när den står och väntar riskerar du i mycket högre grad att bli beroende av den hjälpen för att få hunden att backa. Var noga med att det är hunden som är aktiv medan du står i en tävlingsmässig position mellan det att hunden svalt godbiten och nästa klick. Mellan klick och belöning är det helt okej att berömma, uppmuntra och placera sig och hunden i rätt position utan att man riskerar att göra hunden beroende av hjälp.

Så fort hunden backar med minst en tass så fort den svalt belöningen, varje gång, kan du börja höja kriterierna. Det första kriteriet som är bra att börja med att öka är avståndet till dig. När hunden har kommit igång kan du börja belöna den en liten bit ifrån dig, som du brukar när du tränar. Får du flyt då också kan du börja höja kraven på att hunden ska ta fler steg innan belöningen kommer. Det går ofta ganska snabbt om vi har varit noga med att klicka ofta och tidigt i början. Börjar hunden backa snett har vi kanske gått lite för snabbt fram, se till att minska kravet på hur långt hunden ska backa så att det blir rakt varje gång innan du går vidare. För att få hunden att backa iväg flera meter kan vi använda oss av baklängeskedjning. Klicka upprepade gånger för att hunden backar till en viss punkt. Det kan gärna vara tydligt, som en dörröppning eller vägg. Öka sakta avståndet till punkten när du vill höja kriterierna, och klicka bara när hunden sätter tassarna på rätt punkt. Gör gärna samma sak vid flera olika punker. Du kan säkert gå snabbare fram ju fler gånger du gör det. Se till att beteendet blir riktigt säkert, att hunden backar rakt, snabbt och med stort självförtroende så fort den svalt sin belöning.

Innan vi är nöjda med backandet vill vi också kunna få fram beteendet under marsch baklänges. Ha hunden framför dig. Börja med att bara trampa lätt på stället. Klicka när hunden backar. Gå sedan långsamt bakåt medan hunden följer efter, klicka och belöna när den börjar backa. Öka gradvis farten när vi går baklänges, så att du tillslut kan hålla normalt promenadtempo baklänges medan hunden följer efter och sedan går över i backande. Du kan också gärna lära hunden backa på avstånd. Bind upp hunden i en stolpe eller ett träd. Belöna när den backar. Öka gradvis avståndet från hunden så att den kan backa även när den står många meter bort från dig.

Praktiska exempel - fjärrdirigering

Nu har du en hund som backar som en gud. Det är inget mål i sig för ingen lydnadsdomare kommer någonsin att ge dig en tia för ditt perfekta backande under marsch baklänges (men du kanske borde överväga en freestyle-karriär). Nu är det dags att använda backandet för att förbättra andra grundfärdigheter. Fjärrdirigering är ett moment i lydnaden där man behöver en speciell teknik på stå, sitt och ligg. Det är på många hundar svårt att få fram genom att bara fånga hundens naturliga rörelser. De flesta hundar väljer att sätta sig genom att dra bakdelen under sig och lägger sig genom att slänga sig rakt ner. Det fungerar bra till sitt och ligg under marsch, men lägger man in det i fjärrdirigeringen får man en hund som förflyttar sig framåt under momentet. Det finns olika varianter på hur man vill att förflyttningarna ska se ut. Själv föredrar jag att baktassarna är låsta på samma punkt under hela momentet, och utgår från det här. Det innebär att hunden fäller sig ner bakåt i ligg från stå, med alla tassar kvar på samma punkt, och att hunden flyttar framtassarna bakåt när den sätter sig från stå, stamtidigt som baktassarna är kvar på samma plats.

För att få fram de rätta rörelserna balanserar jag backandet mot stå eller ligg. Jag ser till att båda grundfärdigheterna ligger högt upp på repertoaren. Man kan börja med att se till att sitt eller ligg fungerar, att hunden upprepar beteendet så fort den ätit sin belöning. Sedan tränar man lite på backande, men är uppmärksamma på alla tendenser till sitt eller ligg (och belönar naturligtvis om hunden sätter eller lägger sig bakåt). När man slutar belöna backandet kommer det tidigare förstärkta beteendet komma upp till ytan. Sannolikheten för att hunden kommer att försöka sätta sig samtidigt som den backar, eller påbörjar ett läggande samtidigt som den rör sig bakåt är stor. Fånga första rörelsen som ser riktig ut, du behöver inte vänta på hela beteendet i början. Sättandet kommer ofta enkelt, men i början händer det ofta att vi får flera stegs backande innan sättandet kommer. Det gör ingenting att det dröjer, klickar man för sitt flera gånger kommer backandet minska. Om hunden börjar sätta sig på gammalt vis plockar du fram lite backande igen. I läggandet kan man framför allt titta på hundens armbågar. När hunden viker frambenen och armbågarna går ner mot marken kan du klicka för den rörelsen. I början kanske du bara får till ett bugande, men efter några klick för det kan du vänta tills bakdelen kommer med också. Det går förvånansvärt snabbt att få fram korrekta förflyttningar om man bara är lite flexibel och försöker balansera grundfärdigheterna så att de påverkar varandra på rätt sätt. Får du bara backande tränar du mer på sitt eller ligg. Får du bara dina gamla sitt eller ligg tränar du mer på backande. Du kan gärna växla mellan beteendena under samma träningspass. Några klick för ligg, några klick för backande. Tillslut lossnar det!

Ställande under gång

Ställande under gång är lätt att få fram, men det är svårare att få till ett riktigt kraftfullt och kontant ställande där hunden trycker i med båda frambenen samtidigt istället för att stanna med ett steg eller två. Den vanliga lösningen är att använda sig av belöningsförväntan, genom att placera belöningen bakom hunden, eller kasta en boll eller godbit över huvudet på hunden efter klicket. Det är en möjlig lösning, men ännu bättre är naturligtvis att lära hunden rätt beteende från början. Här är backandet ovärderligt. Tränar vi mycket backande, och även backande under marsch baklänges, så får vi en hund som stannar för att kunna röra sig bakåt, och rörelsen blir mycket snabbare och mer målinriktad. Här är det bara att experimentera. Det är en stor fördel att träna en del backande innan man försöker få fram stå under baklänges marsch. Då blir ställandet redan från början mer kraftfullt, och du kan se till att de båda grundfärdigheterna är balanserade mot varandra under hela inlärningen, så att du får ett snabbt ställande hela vägen. Har du kommit längre med ställandet, men behöver förbättra farten och tekniken kan du gärna träna bara backande under baklänges marsch ett tag, och växla mellan att klicka för snabba stopp och att ibland låta hunden fortsätta bakåt.

Backa vid sidan

Ska du tävla i lydnadens högre klasser behöver du också kunna backa med hunden vid din sida. För snyggast resultat ska både förare och hund behålla frontriktningen, och backa rakt bakåt. Hunden ska hålla samma position som under framlänges fritt följ, och röra sig i ett jämnt, lugnt tempo utan att hoppa bakåt eller studsa bakåt sittandes. Ett sätt att få hunden att röra sig rakt är att ha hunden mellan föraren och en vägg. Min erfarenhet är att det i de flesta fall leder till att man tar för stora steg i taget, och inlärningen går långsammare. Om man ändå tar det i tillräckligt små steg är väggen onödig. Precis som när du lär hunden att backa framför dig är nyckeln till framgång att börja med att förstärka varje rörelse bakåt. Försöker du gå för långt med en gång kommer hunden i de allra flesta fall vrida ut bakdelen och/eller studsa bakåt.

För att enklast lyckas delar jag upp backandet i två delar. Dels ska hunden kunna resa sig från sittande när jag rör mig bakåt. Missar man den delen får man lätt en hund som hasar eller studsar bakåt i sittande ställning. Den andra delen är att starta från stående och röra sig bakåt lugnt och rakt i rätt position. Jag sätter inte ihop delarna förrän båda fungerar tillfredsställande. Det kan vara en fördel att jobba en del med backande från stående innan man börjar med ställandet från utgångsställning. Då får man en baklängeskedjningseffekt, där hunden har provat på att stå vid sidan och få belöning för det.

När hunden ska lära sig att backa vid vår sida delar vi upp det i små, små steg. I början förstärker man alla rörelser bakåt, och klickar så fort hunden flyttar en tass. När belöningen kommer efter klicket försöker jag alltid se till att hunden står i rätt position och fortfarande är rak när den äter sin godbit. När hunden kommer igång med backandet händer det lätt att den blir överambitiös och backar iväg från oss. Därför jobbar jag med små förflyttningar och rör mig framåt efter klicket. Jag ser också till att ge godbiten med vänster hand, på hundens utsida, så att den inte får förväntan på att vrida ut bakdelen och bli sned efter klicket.

Det är en stor fördel att ha en medhjälpare som kan titta på både dig och hunden när du tränar backande vid sidan. Ibland kanske det till och med är enklare om någon annan klickar åt dig. Allra bäst är att kunna träna framför en spegel, då har du full kontroll på rörelserna samtidigt som du kan hålla kroppen riktad framåt. Risken när vi tränar bakdelskontroll vid sidan är att vi vrider för mycket på kroppen för att kunna se hunden, och gör hunden beroende av vår sneda kropp. Många hundar har också lärt sig att bara flytta in bakdelen när vi lutar oss över dem. Försök redan från början att hålla dig helt rak och lär hunden att flytta sig efter dina steg, inte efter din överkropps rörelser.

Lägg grunden ordentligt, så att hunden är rör sig i skritt, är rak och håller sig i rätt position under ditt första steg bakåt. Lägger du lite tid på de första stegen går det mycket enklare att öka sträckan senare. En hund som aldrig har fått erfarenhet av att göra fel (svänga ut bakdelen, studsa, sitta ner etc.) kommer inte att variera beteendet lika mycket när du sedan ökar sträckan den ska backa. När du ökar sträckan ska du vara noggrann med att hunden fortfarande håller positionen, om den börjar backa ifrån dig har du gått för snabbt fram. Tänk på att gärna röra dig framåt när du belönar, och variera gärna mellan att gå några steg framåt och några steg bakåt. Samtidigt som du jobbar med backandet kan du jobba med att hunden ska ställa sig upp från utgångsställning när du tar ett steg bakåt. När båda delarna fungerar repeterar du backande från stå några gånger, innan du provar att börja i utgångsställning, låta hunden ställa sig när du tar steget bakåt och sedan fortsätta något steg bakåt innan du belönar.

Sidlänges bakdelskontroll – vänstersvängar och ingångar

En del väljer bort ingången där hunden kommer rakt in till vänstersidan eftersom den är för svår att få till utan hjälp. Andra använder sig av en targetstick eller pekfingertarget för att lära hunden rörelsen och traditionellt lockar man hunden runt med hjälp av en godbit. Jag tycker att det är tråkigt att targeting eller lockande ska vara de vanligaste metoderna. Skillnaden mellan slutresultatet hos en hund som har lockats runt jämfört med en hund som tränats med fokus på bakdelskontrollen är för stor för att man ska kunna tycka att det inte spelar någon roll. Det här gäller speciellt stora hundar som inte är så kvicka i rörelserna.

Idag använder vi oss av en kloss när vi tränar ingångar och vänstersvängar. Det är en av nyheterna i den här, uppdaterade versionen av artikeln. Tidigare gjorde vi på samma sätt, men utan en tydlig plats för hunden att göra av sina framtassar. Framför allt tror jag att det har blivit mer tydligt för förarna och det märks på resultaten på kurs. Klossen vi använder oss av är cirka fem centimeter hög och sidorna är 25 centimeter långa. En väldigt liten hund kan behöva en mindre kloss och de riktigt stora kan behöva en större. Träklossen är billig att skaffa sig och fungerar bra både inomhus och utomhus, men man kan naturligtvis använda en tjock bok eller en telefonkatalog (men det är smart att tejpa den så att den håller ihop) istället. Här kommer inlärningen, steg för steg:

1. Shejpa hunden till att ställa sig med framtassarna på klossen. Belöna gärna flera gånger medan hunden står kvar på klossen och lös ut med “fri” när hunden får lov att gå av.
2. Försök locka hunden av klossen med en godbit. Om han klarar av att stå kvar får han en godbit i position, om han kliver av klossen, försvinner godbiten som du lockar med. Låt hunden kliva upp på nytt (men belöna inte direkt) och locka på nytt. Det är en fördel om hunden kan omvänt lockande sedan tidigare. Målsättningen här är att lära hunden att man håller kvar framtassarna på klossen tills man får frisignal, någonting som gör den fortsatta inlärningen mycket mer effektiv. Se till att hunden kan hålla sig kvar på klossen även om du ställer dig riktigt nära.
3. Ställ dig mitt emot hunden som står på klossen. Rör dig nittio grader mot hundens vänstersida. Hur mycket du behöver flytta dig beror på hunden. En del hundar rör sig direkt när du flyttar dig, andra behöver en lite större rörelse. Så fort hunden flyttar ett bakben åt sitt höger (samtidigt som framtassarna är kvar på klossen), klickar du och belönar. I början behöver du kanske variera mellan det här och omvänt lockande för att påminna hunden om att framtassarna ska vara kvar. Kräv gradvis fler steg av hunden innan du klickar. Målsättningen på det här steget är att hunden ska hamna mitt emot dig igen, men se till att du bara klickar när hunden rör på tassarna, inte när han redan har stannat.
4. När med lätthet flyttar bakdelen nittio grader börjar du förändra din position i förhållande till hunden. Nu kan du inte längre ha tårna mot klossen, utan får ställa dig med vänsterfotens sida mot klossen. Hunden ställer du upp rakt ut från din vänstersida. Flytta dig ett kvarts varv runt klossen och klicka för att hunden rör bakbenen riktigt. Även här är målet att hunden ska komma tillbaka till samma position som ni började i (rakt ut från din sida), men om hunden ger dig mer - köp det!
5. Ställ upp hunden bredvid dig och flytta dig ett kvarts varv runt klossen. Klicka för att hunden flyttar sig efter. Börja ganska snart kräva att hunden kommer hela vägen in till din sida. Om du klickar för att hunden rör sig mot din sida, bör du belöna hunden på utsidan och se till att bakdelen flyttar sig helt in. När hunden börjar komma nära den slutliga positionen vid din sida blir belöningsplaceringen viktig. Jag vill inte att hunden får några godbitar för att stå snett vid sidan.
6. Lär hunden att röra sig in till sidan även när du står stilla. Ha hunden stående, och håll den upptagen med att äta en godbit ur din hand medan du flyttar dig nittio grader (vänster om halt). När du står stilla släpper du hunden som förhoppningsvis rör sig mot dig. Klicka gärna första bakbensrörelsen de första gångerna, men snart bör hunden kunna komma ända in till sidan. Tänk på hur du belönar, och tänk på att låta hunden “vara i belöning” (äta godbitar ur din hand) så länge det behövs, så att du kan ställa upp hunden och flytta dig in i rätt position inför nästa repetition. Öka gradvis vinkeln så att hunden kan göra hela ingången (ett halvt varv).
7. Om hunden inte kan göra halt ihop med dig sedan tidigare kan det vara läge att träna lite på det. Använd gärna en vägg under de första träningspassen och lär hunden att stanna ihop med dig istället för att svänga upp framför dig. Du kan också lägga på sättandet här.
8. Repetera vänstersvängar med hunden på klossen några gånger. Ta bort klossen och ställ upp hunden vid din sida. Gör en vänstersväng och klicka så fort hunden rör ett bakben. Belöna på utsidan. Du bör ganska snabbt kunna få till snygga vänstersvängar om hunden är duktig på klossen. När vänstersvängarna sitter kan du börja hålla hunden i belöning medan du flyttar dig undan och ställer upp dig för en liten ingång. När hunden hamnar perfekt vid din sida varje gång är det dags att lägga på sitten. Jag väljer att vänta med sitten till slut, för att få hunden att förstå att det är bakdelsrörelsen som är det viktiga, inte att sätta sig så fort som möjligt.

Tänk på dina rörelser!

Eftersom det är så vanligt med förare som ”styr” hunden med överkroppen vill jag lägga till ännu en varning för det. Det ska inte vara nödvändigt att använda axlar och armar för att få hunden att flytta in bakdelen. Det är lätt att falla i den fällan när man har en hund som lätt flyttar sig för vårt kroppsspråk, men det ser inte snyggt ut att behöva trycka hunden bakåt i ingångar och svängar. Var redan från början noggrann med att du alltid håller överkroppen rak och att hunden bara flyttar sig efter dina fötter. Låt gärna någon annan titta på dig med kritisk blick, träna framför spegel, videofilma gärna och ta ut riktpunkter rakt fram där du håller blicken. Ofta är man inte själv medveten om hur mycket konstigt man gör med sin kropp när man tränar hund. Om du redan har lärt hunden vänstersvängar och ingångar, men känner att hunden är beroende av din överkropp kan du gå igenom stegen för inlärning av ingångar och vara noga med att hålla överkroppen rak under hela inlärningen. Tänk också på att vändningar på stället ska ske just på stället. Fötterna står kvar på samma punkt när du är klar men har rört sig ett kvarts varv.

Sammanfattning

En lydnadshund måste ha god bakdelskontroll, både rakt bakåt och sidlänges. För bästa resultat använder man så få hjälper som möjligt, och fokuserar istället på att få förstärkt början på rätt beteende (första steget) så ofta som möjligt. Hundar rör sin bakdel ofta och mycket, det gäller bara att kunna se de små rörelserna och förstärka dem istället för att ta för stora bitar i taget. Gör du grundarbetet noga kommer det gå mycket enklare att höja kriterierna senare. Var noga med ditt kroppsspråk och se till att det bara är sättet du rör dina fötter som får hunden att röra sin bakdel på rätt sätt. Börja gärna så tidigt som möjligt med bakdelsrörelserna. Backande ifrån dig ger dig möjligheter att förbättra och förändra andra grundfärdigheter, och vänstersvängar och ingångar är en förutsättning för många moment.