Jag och Shejpa har varit kvar i Göteborg i veckan. Vi hade kurs på GMBK i helgen och Thomas åkte hem med resten av hundarna i måndags. Eftersom mitt flyg går från Landvetter har jag bott hos mina föräldrar och passat på att klippa mig, klippa Shejpa (tack Anna!), shoppa och hämta ut förlovningsringarna.

Flyget går 6.35 imorgon, så vi åker härifrån vid 4. Helt otroligt plågsamt tidigt, men jag får väl tid att sova över Atlanten sedan. Jag vet inte hur stor tillgång jag kommer att ha till internet under resan, men jag har i alla fall skaffat en ny laptop (impulsköp idag, skulle bara följa med mamma som köpte mobiltelefon) så att jag kan skriva, ladda in bilder etc. Förhoppningsvis kan jag blogga någon gång också. Thomas kollar min mail tills vidare och svarar i telefonerna.

På återseende!

Någonting som verkligen har blivit tydligt det senaste året, är hur enormt förstärkande det är med information. Det har ju länge varit allmänt känt (bland klickertränare) att det till exempel är förstärkande att få ett kommando, eller att man presenterar en target eller hand med godbitar. Vad man kanske inte tänker lika mycket på är de små hjälperna, som är så förstärkande för både hund och förare att man lätt fastnar i en ond cirkel.

Vi använder oss av ett steg som “byt beteende”-signal. Om hunden har gjort (och fått belöning för) fem sättanden och jag nu vill få fram läggande, så tar jag ett steg när hunden påbörjar det sjätte sättandet. En vältränad hund tar direkt hinten och provar ett nytt beteende istället. För ganska länge sedan hade vi någon slags diskussion i min blogg om vad den här signalen är för något. Flera menade att sådana “fel”-signaler blir straffande. Slutsatsen nu, något eller några år senare, är att den typen av felsignal är förstärkande. Redan då menade jag att steget fungerade som en diskriminativ stimulus (tänk: ett kommando), men jag tänkte inte så mycket på om det hade förstärkande egenskaper (även om jag inte trodde på strafftanken).

Det gör ingenting att använda den typen av byt-signal i exemplet ovan, snarare tvärt om. Förstärkningen kommer ju faktiskt när hunden gör rätt (att försöka sätta sig en sjätte gång är ju helt rätt tänkt). Problemen kan uppstå när man använder den här typen av information när man får beteenden som man inte vill ha. Om hunden har satt sig fem gånger (och fått belöning för det) och sjätte gången lägger sig ner… Eller om hunden “låser sig” under shaping och börjar skälla, du tar ett steg bakåt, hunden slutar skälla och gör rätt och får klick istället. Alla är nöjda och glada - du blir glad för att hunden slutade skälla och hunden blev glad över information och godbit. Frågan är bara vad som händer med skällandet i framtiden…

Många hundar som “låser sig”, “ger upp” eller “blir frustrerade” under shaping hade inte varit det om vi inte hade varit så himla duktiga på att förstärka beteendet. Jag menar verkligen inte att shaping/klickerträning handlar om att vänta och jag behöver enormt sällan vänta på mina hundar (de har nämnligen lärt sig att det inte lönar sig att ge upp). På kurs blir det däremot en hel del väntande och både hundar och människor kan bli ganska frustrerade. Väntandet kommer naturligtvis av att vi måste släcka ut beteenden som har blivit förstärkta många, många gånger (både hos människor och hundar). Det är så lockande att ge hunden en liten knuff i rätt riktning (röra på sig, vifta med targeten, säga “kom igen då!” etc.) eftersom hunden ofta förstärker våra ansträngningar (i alla fall de första gångerna). Om man verkligen fastnar i träningen är det nog smartare att bara gå därifrån, ta en liten promenad och göra en ny plan istället för att förstärka hjälplösheten.

Folk har svårt att köpa det här, eftersom det inte käns effektivt att vänta ut hundar. Ibland är det dock det som ska till för att lära hunden att det faktiskt är initiativ och att upprepa det som han har fått belöning för tidigare som kommer föra honom till målet - inte skällande eller passivitet. Och en hund som har förstått det är en fröjd att jobba med - eftersom du sällan eller aldrig behöver vänta igen… Vi undrar ibland vad det är som gör våra hundar så enormt lättlärda att det ibland käns som att de läser våra tankar. Jag tror att svaret till stor del ligger här.

A = Antecedent (vad som händer innan beteendet)
B = Behavior (beteendet)
C = Consequence (konsekvensen som beteendet fick)

Vad är det som får (operanta) beteenden att hända? Sätter sig hunden för att jag säger “sitt”? Eller sätter han sig för att han får godbitar om han sätter sig? Det är konsekvenserna som formar beteenden, men vi människor har av någon anledning mycket lättare för att fokusera på A - allt som händer innan beteendet. Ibland blir det till och med så att tränare lägger så mycket energi på att få fram ett beteende (locka, visa, hjälpa) att de helt glömmer bort att belöna beteendet när de väl får det. Det leder naturligtvis till att det går trögare och trögare att få fram beteendet och att man får anstränga sig ännnu hårdare för att få fram det. En ond cirkel. Det här kanske låter självklart, men det är långt ifrån givet när det ska tränas i praktiken.

Ett vanligt problem på kurs är helt enkelt att föraren är så upptagen av att få fram rätt beteende att hon glömmer bort att belöna bra. Ett vanligt symptom på för dålig belöningskvalitet är att hunden faktiskt blir sämre och sämre för varje repetition. En vanlig lösning är att föraren börjar lägga in mer hjälp (rör sig mer, pratar med hunden, använder lockande och uppmuntrande röst). Det brukar fungera en gång, tills hunden upptäcker att betalningen fortfarande är dålig. Oftast gör det förvånansvärt stor skillnad att bara lägga lite mer engagemang i belöningen. Samma tråkiga godbit blir plötsligt värdefull när hunden får jaga den lite och får lite beröm och entusiasm serverat ihop med maten. För hunden som tycker att lek är lika bra eller bättre än mat kan det vara en bra idé att blanda in lek som belöning då och då för att hålla ångan uppe och göra belöningen mer oförutsägbar.

När du tränar med minimalt med hjälper blir belöningskvaliteten viktigare än annars. Å andra sidan får du väldigt mycket bättre timing (det kommer en väldigt bra belöning efter väl utfört arbete, istället för att du ger hunden en massa hjälp och uppmärksamhet innan han har gjort någonting alls, och sedan en halvdålig belöning när beteendet är utfört) och hunden kommer snabbare att verkligen vilja upprepa beteendet. Det första du bör fundera på när träningen går trögt är inte vad du kan göra för att få fram beteendet oftare, utan vad du har att erbjuda hunden när han faktiskt gör det du vill.

Några tecken på att du fokuserar för mycket på A och för lite på C:

• Hunden blir sämre och sämre för varje repetition.
• Hunden tar längre och längre pauser mellan responserna.
• Du försöker vara rolig för att få hundens uppmärksamhet.
• Du är mer aktiv före än efter klicket.
• Du börjar göra dina signaler kraftigare (höjer rösten, lägger på handtecken, förlänger kommandot etc.)
• Dina nya lösningar på problem fungerar bara ett fåtal gånger.
• Du säger: han VET vad “sitt” betyder, men…

Tränade lite fjärrdirigering idag. Stå till sitt är svagaste delen i momentet. Fick till det snyggt i de frivilliga förflyttningarna, men hade fortfarande en liten framdrift när jag körde hela momentet. Hon lägger väldigt mycket vikt på framdelen i fjärren, vilket kan vara en sak att ändra på för att göra det lättare för henne att göra rätt. Intressant att se det på film i alla fall, för det såg mycket värre ut på filmen än vad det kändes när jag såg det rakt framifrån.

Filmade lite lydnadsträning med Pi idag. Vi har inte kommit så långt, men nu ska vi ta tag i träningen ordentligt (förrutom att det snart går bort över två veckor pga. min resa…). Vi jobbar mot tävlingsdebut i vår.

Ah. Nu har vi haft två lediga dagar med kallt, torrt och soligt väder. Det utnyttjar vi naturligtvis till max. Vi har hunnit med flera timmar i skog och mark, men jag tänkte mest skriva om dagens lydnadsträning. Det blev ingen inomhusträning i Follohallen idag, den flyttas tyvärr till onsdagar och vi kommer att missa de första 45 minuterna på träningen i framtiden. Vi tände belysningen på planen istället och tränade där. Jag började med Pi och hon var så duktig! Jag tror att det hjälper att träna regelbundet med henne. Hon gjorde allt så engagerat och fokuserat. Bra fotgående, jättesnygga ställanden under baklänges marsch (både frivilligt och på kommando), snabba ingångar och helt okej stimuluskontroll när vi lekte med det (men inte speciellt bra när jag bara testade en del oväntade kommandon). När jag avslutade träningen ville hon bara träna mer. Härligt!

Missy och jag tränade på fritt följ, stå under marsch och sittande i grupp igen. Måste göra planer för lite andra moment också. Hon var het när jag tog ut henne igår, men trots det kändes fria följet riktigt fint. Jag belönade ofta och placerade faktiskt godbitarna på marken för att se om det kunde lugna ner henne lite. Tack vare att jag har skrivit ner en plan för fria följet har jag blivit duktigare på att göra små variationer även på den här nivån. Fokuset var starter och det finns mycket man kan variera där. Vanlig marsch, språngmarsch, saktamarsch, bakåt, åt sidan etc. Jag tycker att hennes position börjar bli mer stabil igen och jag tror att jag måste gå igenom en uppbygnadsperiod i fria följet där vi jobbar med delarna för att sedan kunna jobba med uthålligheten utan problem. I ställandet jobbade vi med frivilliga ställanden framför mig med fokus på att hålla positionen. Vi började som vi gjorde sist med att bara kolla att hon kunde stå helt stilla medan jag plockade fram godbitar och serverade dem. Sedan lät jag henne ställa sig under baklänges marsch och började vända mig om efter att hon hade ställt sig och gå rundan runt som i dumrutan. Det gick rätt bra. Hade väldigt hög procent rätt och det tror jag är ganska viktigt här, eftersom jag inte har hittat något tydligt sätt att bryta henne på när det blir fel. Vi avslutade med ett sitt i grupp på drygt 70 sekunder innan vi tränade lite slalom. Shejpa fick också slalomträning idag och körde 4-10 pinnar med bakombyten och pushar med bra resultat!

Igår var vi och hjälpte till på agilitytävling som vår hemmaklubb, Follo BK, arrangerade. Tävlingarna gick i Flatebyhallen, en stor, fin hall med konstgräs som underlag. Jag var mest hinderfixare/tidtagare och kunde se många hundar. Generellt tyckte jag att nivån var något bättre än förra året. En del hundar som såg lite out-of-control ut förra året har börjat få upp flytet och jag såg några snabba och kontanta kontaktfält (dock av typen där skuldror och rygg ser ut att ta en del stryk). Sedan är det ju en massa som inte ser riktigt lika bra ut. Speciellt illa är det att många hundar startar med uppenbara fysiska problem. Många hundar hoppar riktigt illa och det är tragiskt att varken ägare, domare eller träningskamrater gör något åt det. Jag hoppas att folk som ser mina hundar berättar för mig direkt om de tycker att hundarna rör sig konstigt eller hoppar dåligt (med dåligt menar jag kanske inte rent tekniskt dåligt, utan hundar som har uppenbara problem med att ta sig över hinder och taxerar massor för att sedan slänga sig över). Det är ett tecken på att något är fel och att hunden borde vara hos en duktig veterinär/fysioterapeut istället för på agilitybanan. Tyvärr tror jag inte att folk hade uppskattat mina välmenande råd, så jag höll tyst. Speciellt illa är det att se hundar som redan hoppar taskigt krascha med ett hinder, få uppenbart ont, men uppmuntras att fortsätta banan ut av föraren. Det ser inte heller stiligt ut när man tävlar med hundar som är så feta att till och med en utställningsdomare hade kommenterat det. Det är väldigt sällan jag kommenterar vad andra gör i min blogg, men det gör så ont i mig att se de här hundarna på agilitybanan och jag hoppas att jag kan ge någon en tankeställare.

Idag har vi varit lediga och jag har tränat en del. Missy och jag var ute och joggade imorse och en stund senare tränade vi lydnad. Jag fokuserade på fria följet (det enda moment där jag har lyckats prestera någon slags plan än så länge), ståendet i dumrutan och sitt i grupp. Fria följet känns verkligen fladdrigt just nu, men mitt nya, långsiktiga fokus hjälpte och jag tycker att det blev mycket bättre till slut. Jag jobbade mest på starter med konstant huvudposition. När det gäller ståendet började jag med att bryta ner det till enklast möjliga. Jag jobbade med frivilliga ställanden framför mig och då var utmaningen att få henne att hålla positionen fram till frisignalen. Det fungerade rätt bra efter några repetitioner och jag körde några “riktiga” ställanden under marsch också. Använde leksak för att kvalitetssäkra stå, vilket delvis blir en störning (när leksaken kommer flygande under/över/precis framför henne) men också en hjälp (det blir lättare att stå stilla när det ligger en leksak precis under henne). Sittandet tränade jag på under 30 respektive 60 sekunder med synlig förare. Inga problem. Vi avslutade träningspasset med att jobba lite med bakombyten och pushar i fyrapinnars-slalom. Äntligen är det torrt väder och planen går att använda igen.

Shejpa fick också träna slalom idag. Vi gick en promenad i skogen först och tog sedan ett pass med slalom. Vi jobbade också på bakombyten och pushar och det gick hyfsat. Vi har en bit kvar innan vi klarar de värsta vinklarna. Båda hundarna är väldigt känsliga för min handling och tycker att det är svårt att fortsätta slalom när det känns handlingsmässigt fel för dem. Jag har bestämt mig för några få saker som jag ska träna på under veckan innan vi åker till Florida:

• Slalom (bakombyten och flyt på 12 pinnar)
• Spindeln (ska flytta in den så att vi kan köra hoppteknik i vardagsrummet)
• Nose touches
• Fartcirklar

Båda hundarna + Pavlov har tränat nose touches ikväll. Missy var duktig, jag borde träna mer med henne för jag tror att det går mycket snabbare att få det bra med henne än med Shejpa. Shejpa var också duktig, men gör en del konstiga saker (drar åt vänster tex.) som jag inte blir helt klok på. Jobbade lite med att kampa i 2o2o-position, Shejpa var duktigare än Pavlov!

Imorgon ska jag fortsätta jobba med mina målsättningar och planer. Måste få ner den på papper och faktiskt sätta upp det någonstans där jag ser det. Det räcker inte att jag kände inspiration idag, det ska räcka hela året.

“The difference between a successful person and others is not a lack of strength, not a lack of knowledge, but rather in a lack of will.”
Vince Lombardi

Att framgång helt och hållet är beroende av vilja har blivit otroligt uppenbart för mig det senaste. Jag har både upplevt hur lätt det är att ändra på vanor och nå nya mål om man bara vill och hur svårt det är att få till någonting om inte viljan finns där. Tyvärr har den insikten också gjort mig ganska uppgiven och initiativlös. För vad gör man om inte viljan finns där? När man inser att det inte är fel på självdiciplinen. Dålig självdiciplin kan man ju alltid fixa, men vilja? Hur kan man vilja något man inte vill? Det är precis så jag har upplevt det de senaste veckorna. Att tävlingsframgångar inte är så viktiga. Att det är roligare att undervisa, träna och lära mer. Att tävlandet mest känns som ett jobbigt krav.

De här tankarna har plågat mig, har gjort att allt har kännts hopplöst. För innerst inne vill jag nog vilja. Det hade varit lätt att bara strunta i det, säga som andra att det tar så mycket tid att vara instruktör att man inte hinner/orkar med att träna sina egna hundar. Istället för att erkänna att jag nog bara inte vågar vilja. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för att vilja vinna och bli förlöjligad (oavsett om det går bra eller dåligt). För ibland är det nästan inte fint att vinna om det visar sig att man faktiskt har tränat mer än andra också…

Så när jag insett att jag lägger en massa tid på att ha småångest över min bristande vilja och att det förlamar all träning och allt som är kul med hundarna, så bestämde jag mig för att lägga den tiden på att vilja istället. För viljan är faktiskt, till skillnad från vad jag trodde förrut, viljestyrd. Jag kan välja att sätta upp mål, ständigt påminna mig om målen och jobba mot dem. Jag kan välja att tapetsera väggarna med påminnelser om vart jag är på väg, så att jag inte hinner tänka att jag inte vill. Och jag kan välja att bara erkänna att jag är rädd och sedan tänka att det enda jag kommer att ångra är om jag inte vågar.

Jag tror att jag behöver jobba en massa med min mentala inställning. Jag har alltid tänkt att jag har så bra tävlingsnerver, och det har jag säkert, men det är en massa saker som händer före och efter tävling som förmodligen inte är lika bra. Jag har också varit stolt över att jag är en så bra förlorare, att jag kan skratta och slappna av direkt efter ett misslyckande. Men är det verkligen så bra? Jag insåg idag att det kanske bara beror på att jag inte vågar hoppas på något annat än misslyckande, att jag är inställd på misslyckandet och lägger tid på att förbereda mig på hur himla fint jag ska hantera misslyckandet. Det är så himla konstigt, jag har inte insett det här förrut, för jag har en väldigt bra inställning också. Varje gång innan jag går in på planen så tänker jag bara positiva tankar, jag tror alltid att det kommer att gå jättebra. Men det är någonting som inte har kännts rätt och nu har jag lyckats identifiera en del negativa tankar som bara finns där, mycket mer abstrakta och svåra att få grepp om.

Jag tror att jag måste jobba mycket med min mentala inställning, men nu när jag har identifierat problemen så känner jag i alla fall vilja att ta tag i dem. Inte så mycket för tävlandet eller vinnandets skull, utan för att jag ska få ett gladare, lyckligare år. Jag är övertygad om att jag blir lyckligare av att gå ut och ställa mig i regnet och traggla rutan och vittringsapportering och verkligen vilja någonting, än av att sitta inne och deppa över att jag inte vill det jag egentligen vill. Jag ska försöka hitta litteratur som kan hjälpa mig att komma på bättre tankar och orka satsa. Mycket handlar ju bara om hårt arbete, det hjälper inte med en bra inställning om man inte är beredd att faktiskt jobba och slita för att nå sina mål också.

Imorgon ska jag försöka formulera målsättningar lite klarare (fast det är jag verkligen livrädd för att göra offentligt eftersom jag upplever att jag alltid misslyckas med att nå målsättningar som jag upplever som realistiska innan) och sätta upp en tydlig träningsplan. Både målsättning och plan ska få en central del i mitt liv och ska inte bara finnas i mitt huvud, utan synliga på platser runt om i huset och med krav om ikryssning och liknande för att se att jag faktiskt gör det jag planerar.

“The reason most people never reach their goals is that they don’t define them, or ever seriously consider them as believable or achievable. Winners can tell you where they are going, what they plan to do along the way, and who will be sharing the adventure with them.”
Denis Watley

Linda, Lydia och Lilja - tre favoriter från MyDog 2008