Första uppdraget som domaraspirant

I höstas gick jag utbildning för att bli agilitydomare och nu är det dags att döma lite inofficiella tävlingar på min väg mot att bli auktoriserad. Många av domareleverna har redan dömt allt de behöver, men jag har lite ont om helger så jag tar det i min takt. Förhoppningsvis blir jag färdig agilitydomare under våren och kan döma lite under sommarhalvåret. Eftersom jag jobbar och tävlar mycket på helger ser jag framför allt fram emot att döma kvällstävlingar på vardagar.

Första tävlingen för min del var 2 x öppen hoppklass arrangerad av Fagersta kennelklubb. Nivån på en öppenklass ska vara klass 2, men svårigheten med en öppenklass är att det ofta kommer allt från rena nybörjare till väldigt erfarna ekipage. Jag försökte att rita banor som jag själv skulle vilja köra – flytiga med stora avstånd, men där man hela tiden måste röra på sig och tänka vidare för att inte hamna efter.

Den första banan blev lite för svår att få flyt på för många. Jag hade jättegärna sprungit den själv, men den krävde att hunden kunde ta till exempel utsidan av ett hopphinder självständigt för att den skulle bli rolig. Jag fick se några jättesnygga lopp, och några som var så nära, så nära. Det fanns många handlingsval, så det var spännande att se hur förarna löste det.

Den andra banan var lite lättare för dem som inte hade så snabba och självständiga hundar, men å andra sidan lite svårare för dem som hade hundar med mycket fart och hindersug. Speciellt var det många hundar som hamnade i tunnel #6 när de skulle till #15. Linjen 12-13 är jag lite osäker på. Det var lätt att hinna vara i bra position även med en snabb hund, men det var ändå ganska många som hamnade i ett läge där de var på väg att krocka med hunden för att de inte kom förbi tunnelutgången i tid av olika anledningar.

Själva dömandet var roligt, men väldigt ansträngande. Det var nästan 130 starter och man måste vara helt koncentrerad på varenda en. Jag gjorde något misstag, men kände mig i allmänhet säker på mina beslut, och jag tyckte att jag såg bra där jag hade placerat mig. I den andra banan rörde jag mig faktiskt mer än vad jag egentligen behövde – dels för att se bättre, men framför allt för att det var jobbigt för ryggen att bara stå stilla. Jag var också väldigt nöjd med att de hinder som togs två gånger var lätta för hinderfixarna att få upp igen innan hunden kom dit igen. Jag gillar inte bommar som ligger på marken och tycker att man ska bygga banan så att hinder som tas två gånger kan sättas upp igen tills hunden kommer tillbaka – utan risk för krockar!

Stort tack till Hasse Sundqvist som fungerade som min mentor och svarade på en massa frågor och kom med feedback. Och tack till Fagersta KK för att ni är grymma på att arrangera tävling. Jag kommer tillbaka den 17 februari med två agilityklasser.